Den kameleontiska fascismen

mussolini

Fascismens svårfångade ansikte. [Bild: Wikipedia]

Nu diskuteras hur man ska definiera fascism. Henrik Arnstad har skrivit en tjock bok Älskade fascism om fascismens historia. Den börjar på ett litet torg i Milano mars 1919 då Mussolini med sina kumpaner utropade de första kampgrupperna, de så kallade Fasci di Combattimento och med det klassiska spöknippet med yxan som symbol.

Den 10 april hörde jag i Uppsala ett föredrag av Henrik Arnstad om denna sin nya bok. Han gick igenom vad forskare, politiker och filosofer sagt om fascismen och hur man ska se på och definiera den idag. Bland annat sågade han Stalins och 3:e internationalens 30-talsdefinition, som såg fascismen som kapitalismens sista vapen för att inte förlora makten. Arnstad landar i en definition som han menar är den för dagen mest relevanta; Extremnationalism, återupprättandet av den sargade nationen, maskulinitet och ytterligar något kriterium. På en fråga om Gyllene gryning i Grekland och Jobbik i Ungern svarade han att dessa länder knappast kommer att släppa fram fascister, men antydde istället att Norge idag är ett av Europas mest fascisthotade länder – med sitt Fremskrittsparti som har över 20% av rösterna och möjligen på väg in i regeringen. När en annan i publiken ville tacka vår höge skapare för att vi nu har EU som ett bålverk mot dagens marscherande europeiska fascister blev svaret oklart och undvikande. Där var det upplagt för problematisering och kontring tyckte jag, men inget sådant hördes av.

I Norge har reaktionerna varit starka. Karl-Ove Knausgård har skrivit i Klassekampen 2013-04 27 och menar att Fremskrittspartiet inte har något med fascism att göra. På bloggen Sammenbrudd eller Kommunisme 5.0 ger Pål Steigan sin syn på historikern Arnstads historielöshet och utlovar ytterligare minst två utredande artiklar om fascismen.

Samtidigt som de flesta brukar kunna enas om en slags minsta gemensamma nämnare för vad som kännetecknat fascism tidigare, är dess praktik motsägelsefull och allt annat än entydig i sina olika uttryck. Den har anpassat sig till omgivningen, ständigt bedyrat sin egen oskuld och gärna gjort sig och de sina till martyrer. Det vi ofta slarvigt kallar fascism låter sig knappast infångas i någon enkel definition. Den tar sig helt enkelt de yttre uttryck som tiden kräver av dem. Där har möjligen Arnstad sin största blotta.

Fascismen har en kort historia, inte ens 100 år. Och efter andra världskriget kan ingen längre traska in i de andliga och kroppsliga kostymer som Mussolini och Hitler draperade sig i. Uniformer kommer vi knappast att få se t ex. Man måste anknyta till dagens diskurs och flyta fram i dagens medieström. Därför kan vi vänta oss fascistiska framstötar i de mest oväntade sammanhang. För fascismen ligger där på lut hela tiden. Den är ju en politisk möjlighet och en språngbräda till makten för dem som kan finna luckan.

Om man ska försöka förstå sig på detta kameleontiska odjur måste man alltså se det politiskt. Vad jag då ser som typiskt fascistiskt är det som Gramsci redan på 20-talet tog upp; kampen mot en arbetarrörelse på frammarsch. Den var kraftfull i Italien efter första världskriget. I dess medvetna klasskamp för att ingen enda enskild människa skulle kunna trampas ner och tvingas till kryperi i omänskliga arbets- och levnadsförhållanden såg överheten (inklusive medelklassen) ett diaboliskt hot – den överhet som även de var drabbad av djup ekonomisk kris. Till råga på allt var den tidigare starka arbetarrörelsen då splittrad och lite på nedgång. Då var det guldläge för Mussolini att samla sina splittrade styrkor för att “rädda det som räddas kunde av en nation i förfall”. Den fick de former som den tiden gav.

Ett minne från 80-talet dyker plötsligt upp. Det var i den mest glödgade kampen för kunskap i skolan i pausen på en debatt med våra motståndare bland de så kallade reformpedagogerna. Ana-Maria Narti (Fp-riksdagsman och rumänsk flykting) och jag försöker samla oss till nästa rond som snart skall börja. Stel och med skräckslagen blick säger hon till mig ”De är livsfarliga dessa människor. Jag känner igen dem från mitt hemland under Ceau?escus tid. De är fascister, de är antiintellektuella och känslokalla. De kommer att dränera skolan på allt sitt bildningsinnehåll.” Det var hennes sanna erfarenhet. Dessa ord berörde mig djupt. Jag började förstå att fascismen inte har något lätt urskiljbart ansikte. Den känns bäst igen genom djup erfarenhet av antiintellektuellt förtryck och det våld som alltid följer. Där man bränner böcker …

Nå, idag har vi liknande situationer – som i 20-talets Italien – i många europeiska länder; Grekland, Ungern, Italien, Spanien är de värst drabbade. Men Frankrike, England, Tyskland, Damark, Norge, Finland, Sverige m fl. har också enorm arbetslöshet, ingen tillväxt, skuldkris, finanskris, eurokris och miljölkris, medan allt mer abnorma klassklyftor skriker ut sitt sjuka budskap: Samhället är misskött av sina ”demokratiska” makthavare. Ingen ser någon framtid. Visionerna är obefintliga. Arbetarrörelsen är desillusionerad och splittrad. Under sådana förhållanden kan nya Mussolinis eller Hitlers (plural) födas lite varstans. Det vi nu ser är bara början. De kommer att kunna vara vita, svarta, militarister, pacifister, demokrater, socialister, judar, muslimer, katoliker, bögar, feminister … Det enda som är säkert är att yttrandfriheten kommer inte att vara vatten värd och att anknytning till och förankring i en apolitisk och missnöjd medelklass är helt avgörande.

Nu ska jag läsa Henrik Arnstads bok, för det har jag ännu inte gjort.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  33 kommentarer for “Den kameleontiska fascismen

  1. Knut Lindelöf
    2013-05-21 kl. 21:57

    Tack, har just läst och funnit den mycket givande. Framtidens fascism kommer att te sig mycket annorlunda.

  2. Bo Persson Piteå
    2013-06-22 kl. 10:44

    Under Pingsthelgen var vi ett gäng som i Varberg arbetade med Myrdalbiblioteket. Kjell Martinsson berättade då om den här tråden på Knuts blogg. Jag var inte uppkopplad då. Men nu är jag alltså det.

    Knut ville i sammanhanget ha ett svar på frågan om varför FiB/K-rörelsen som var så framgångsrik på 70-talet kunnat bli så obetydlig som den är idag.
    Själv är jag förvånad över att vi överhuvud finns kvar idag och menar att det som tarvar en förklaring är våra framgångar på 70-talet.

    Hur kunde en antiimperialistisk rörelse mitt i den imperialistiska världen bli så stark som den svenska då blev och vars kulturfrfont FIB/K var?

    Ja, min förklaring är att denna antiimperialistiska rörelse på 60- och 70-talen huvudsakligen var ideologidriven. FNL i Vietnam talade vårt sekulära vänsterspråk. Men hur många i Sverige kände på 80-talet någon ideologisk frändskap med mujahedin i Afghanistan. Och hur många gör det idag när det gäller talibanerna?

    Alltså: Av egen kraft har den anti-imperialistiska rörelsen i vår del av världen aldrig varit särskilt stark och den kommer heller inte att bli det framöver. “Harm reduction” är det bästa vi kan räkna med.

    Lästips: JM:s Skriftställning i årets sommarnummer av FiB/K

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.