Den långa resan från Moskva till Berlin med Flyg

Nils Flyg

Vid 19-tiden den 5 januari 1943 hade 600 galaklädda människor samlats i Berns salonger i Stockholm. Man åt och drack, sjöng de gamla kampsångerna, gladdes åt framtida segrar, hyllade en rad aktivister från Vinterkriget och välkomnade aftonens huvudattraktion – partiledaren och förre riksdagsmannen – med stormande applåder. Märkt av sin sjukdom hjälptes den grånade stridshingsten upp på podiet, där han vacklade betänkligt.

Men i talarstolen var han åter sitt forna jag och lade ut texten med sedvanlig briljans. Sin vana trogen brännmärkte han ”Stalins asiatiska imperialism” i öst med samma djupa passion som han förbannade ”storfinansens murkna system” hos oss i väst. Det politiska slutmålet, klargjorde han, låg fast en gång för alla: ”ett socialistiskt Sverige inom ramen för europeisk folkgemenskap”. Ett sådant Sverige skulle förverkligas, om blott tyskarna lyckades betvinga Röda armén på ”Rysslands ändlösa vidder”.

Den ensamme gestalten framme i pulpeten hette Nils Flyg och är både känd och misskänd som en av den svenska kommunismens pionjärer.

Bara tre dygn efter festen på Berns drabbades Flyg av en andra hjärtinfarkt och avled vid 50 års ålder, gammal i förtid och utan tvivel en av de mest föraktade politikerna i 1940-talets Sverige. Genom åren skrudad i ettrigt klarröda plagg hade han från och med krigsutbrottet, eventuellt ännu tidigare, börjat ekipera sig i brunt och rent av sökt liera sig med ”de nationella” och slutligen också med inflytelserika representanter för herrefolket i Tredje riket.

Född 1891 i Maria Församling på Södermalm som den yngste i en syskonskara på sex växte Nisse Flyg upp på Nackanäset. Efter sex-sju års skolgång började han arbeta som typograflärling på Bonniers vid Mäster Samuelsgatan i Stockholm.

”Rakryggad manlighet” var en av Flygs maximer. Han och hans gelikar slogs också för rusdrycksförbud och mot primitiv jazzmusik, Nick Carter-litteratur, alla slags kortspel och dåtidens ”sportfåneri”. Ett år efter storstrejken (1910) bildades Nacka socialdemokratiska ungdomsklubb med Nisse Flyg som en av grundarna; den reslige gamängen ifrån Näset utsågs till suppleant i klubbens agitationskommitté. Det var första pinnhålet på hans karriärstege.

En sommardag 1916 gifte sig Nisse med jämnåriga fästmön Elsa Ströberg och lovade henne både guld och gröna lövskogar. ”Aldrig svika, aldrig förråda och aldrig ge upp!” löd brudgummens äktenskapliga trohetsed, som ord för ord sammanföll med hans viktigaste politiska valspråk. ”Vårt hem har blivit ett lyckohem, där alla ovädersmoln förjagas”, skrev den äkta mannen några år senare i ett av sina många brev till hustrun. ”Våra barn har blivit solens barn … starka och vackra individer med blickarna riktade mot framtiden.”

Allt mer drogs kamrat Flyg in i politikens trollcirklar och förvandlades successivt till agitator, mötesräv och aktivist på heltid, oavbrutet på resande fot med kalendern alltid lika fulltecknad. Efter ett kortare mellanspel inom ABF gick han med i Vänsterpartiet revolutionsåret 1917. Vid partistriderna -21 följde han Z. Höglund et co och anslöt sig till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. När partiet sprängdes ännu en gång, 1924, gjorde han sällskap med Kalle Kilbom. Den första generationens bolsjeviker i den unga sovjetstaten blev nu hans politiska ledstjärnor.

I 1920-talets mitt blev Flyg den viktigaste bidragsgivaren till en bok i tegelstensformat, som förärades namnet Lenin – Läraren, ledaren, kämpen. Titeln blottar drag av obeveklighet och kompromisslöshet. Men eftersom arbetet råkar innehålla texter inte bara av V I Lenin utan också av Lev Trotskij floppade den med självklar automatik. Den bannlystes i de interna partidebatterna i samma stund som Trotskij rensades ut av Stalin och försvann västerut.

Ingeborg Björklund (1897–1974) hette en kvinna med tilltalande egenskaper och skånska rötter. Efter en kort tids äktenskap med lundaradikalen Arnold Ljungdal inledde Björklund, som var lärarinna med flera skönlitterära utgåvor på meritlistan, ett mångbottnat och tämligen komplicerat förhållande med kommunisten och partistrategen Flyg, en relation som varade i åtskilliga år. Men till nya bemödanden i äktenskapliga hamnar och famnar räckte varken deras känslor eller pengar. Nils förblev sin Elsa huld och trogen, låt vara konstant otrogen.

Till skillnad från hustrun var Ingeborg emellertid ett läsande och skrivande kvinnligt väsen. Genom att utförligt studera filosofen Blaise Pascals tankar fick hon, besynnerligt nog kan man tycka, upp ögonen för Karl Marx idévärld. Med just Pascal och Marx som ideologiska ledstjärnor kom hon att spela en av birollerna i det intellektuella Lund och samtidigt en huvudroll i Flygs kaotiska universum.

I nyckelromanen Han som sjöng (Malmö, 1935) – en av hennes närmare 20 böcker – porträtterar hon dessutom, ömsint och kärleksfullt, den kavate yrkesrevolutionären Olov Bring (Nisse Flygs alter ego!), en människa bland människor, det ständiga offret för oförenliga krav, men ändå en kämpe av renaste vatten … nej, sannerligen inte alltid av renaste vatten.

Det stämmer förvisso att Olov Bring/Nils Flyg tyckte om att sjunga. Faktum är att han musicerade och sjöng mer än de flesta, därtill med avgjord framgång. Även som poet hade Flyg betydande talanger.

Olyckligtvis fortsatte hans motgångar inom politiken. Ödesåret 1929 klövs SKP på nytt i två delar med Hugo Sillén och Sven Linderot i spetsen för den Kremltroende falangen och tandemet Flyg och Kilbom i ledningen för de utmönstrade renegaterna. Till bilden hör att Nisse F alltjämt var följsam Lenin-vän i varje centimeter av sin resliga lekamen och förblev så livet ut. Vid påsktiden 1934 slöt sig Albin Ström och hans göteborgare till Flyg-vännerna, och en viss ljusning kunde skönjas. I samma veva förkastade man det gamla partinamnet och gick från och med nu fram under beteckningen Socialistiska partiet – Arbetarnas och Jordfolkets förbund.

Vid de allmänna valen på 30-talet hade Flyg-socialisterna väsentligt större framgångar än de Moskva-trogna kommunisterna och fick vid ett par tillfällen ca 125.000 röster. Men nya bakslag väntade. I juni -37 försvann Kilbom och många med honom ut till höger (eller kanske snarare till vänster) och slöt sig till den växande socialdemokratin.

Utför i rekordfart
Medlemmar och sympatisörer vände i trapphuset, och väljarna blev allt kallsinnigare. Folkets Dagblad – partitidningen som så länge varit Flygs särskilda skötebarn – kämpade med sjunkande upplagor och kroniskt dålig ekonomi. Nästan allt verkade räddningslöst förlorat. Det var i det läget som kamrat Flyg började göra sig ärenden till tyska legationen i Stockholm och reste till Berlin vid ett par tillfällen. Han tog också kontakt med illa kända hemmanazister som Gunnar Prawitz, Holger Möllman-Palmgren och bröderna Furugård i Deje för konsultationer.

En blind tro på att Nazityskland skulle segra i kriget var utgångspunkten för hans olika manövrer. Flyg var inte den ende som tog en Hitler-triumf för självklar; före slaget vid Stalingrad var hans bedömning strängt taget den gängse.

Nog finns ett slags logik i Nils Flygs långa marsch från näset ute i Järla-sjön till nazi-påvarna i Führerns Canossa. Givet ett liv fyllt av försmädliga politiska nederlag, givet en privatekonomi som på tusen och åter tusen sätt vävts in i partitidningens, givet den leninistiska dogmatiken – enligt vilken de edsvurna uppfattar sig som ett med historiens färdriktning – så kunde bevisligen även det orimligaste en dag te sig rimligt. I slutakterna fanns bara nationalsocialister att lita till för kommunisten Flyg; de andra hade redan lämnat det sjunkande skeppet. Stalin-regimen skydde han som pesten. Det var ju makthavarna i Kreml som förrått socialismen.

Nils Flyg var ingen ond eller samvetslös människa – tvärtom. Men hans ideologiska pansar höll tyvärr inte måttet. För renläriga leninister av hans sort har demokratin enbart ett instrumentellt värde: den uppskattas i den mån som den påskyndar marschen mot det socialistiska idealsamhället, annars inte. Man kanske kan säga att den unge Flyg aldrig blev ”demokratiskt vaccinerad” hemma i Nackas social-demokratiska ungdomsklubb på 1910-talet. Den omständigheten kom att bli skickelsediger.

Flyg var i åratal bäst i arbetarklassen, men på tröskeln till 1940-talet ändrades förtecknen dramatiskt. Emellertid är ju, som Vilhelm Moberg har understrukit, ”nederlagets och olyckans man” intressantare som människa än ”framgångens och lyckans”.


Fotnot: Den ovanstående texten är baserad på Håkan Blomqvists lärorika biografi Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlssons, 1999), i någon mån också på Ingeborg Björklunds roman Han som sjöng.

  6 kommentarer for “Den långa resan från Moskva till Berlin med Flyg

  1. Leif Strandberg
    2017-11-23 kl. 9:24

    Ja, Socialistiska Partiet (det första) är intressant – och Flyg är spännande – särskilt för en f.d. Norrbottning där SP och Flyg inte fick mycket stöd. Men där jag numera bor, i Gävleborgs län, var partiet stort och många följde Flygs vandring hela vägen in i det nazistiska mörkret. Jag har uppmärksammat att orter som Storvik och Gästrike-Hammarby hängde på. Är det någon som vet mer om detta? Finns det någon lokal forskning kring detta?

  2. Kjell Martinsson
    2017-11-23 kl. 16:40

    En randanmärkning bara: I Göteborgskommunisten Knut Senanders memoarer Röd gryning (Oktoberförlaget, 1973) står det i en rubrik på sidan 77: Nils Flyg begår självmord.
    Längre ned på samma sida: Senare begick Nils Flyg självmord.

    Möjligen kan dessa två påståenden uppfattas som omskrivningar, men ”hjärtinfarkt” och ”självmord” är ju vanligtvis två vitt skilda dödsorsaker.

  3. Anders Persson
    2017-11-23 kl. 18:51

    Det är inte så lätt att avfärda Nils Flyg. Lyssna på den här sången. Den har sjungits av hundratusentals svenska socialister och kommunister sedan 1914. Här kallas den ”svensk musikkultur” och många vill nog räkna in den i ”folkets kultur”. Musiken är en polsk kampvisa, ”Warszawianka”, från kriget mot Tsarryssland 1830-31, men texten är av Nils Flyg. Den ingick i boken ”Röda sånger” från 1920 och ”Folkets sånger” i ständigt nya upplagor. Enligt Blomqvist hade Flyg av de cirka 70 sångerna författat eller tolkat till svenska nästan 15, bl.a . ”Warszawianka”. Så vi har alla tagit hans ord i våra munnar, bl.a. dessa i mitt tycke lite överspända:

    Oss alla unga som längta och strida,
    oss väntar handlingen, som kräver mer än mod.
    Oss skänkes lyckan att offra och lida,
    dö för den tro som bröder helgat med blod.
    Ja, hör hur den brusar, hör hur den dånar,
    stormen som bådar oss frihetens vår …

  4. Mats Parner
    2017-11-24 kl. 13:49

    Kjell M och Anders P!
    Först efter att jag hade skrivit min text om Flyg såg jag, någonstans, en uppgift om att han kan ha dött för egen hand, således inte på grund av hjärtinfarkt. I mina öron låter självmordsteorin fullt plausibel.

    Lika lite som Anders tycker jag att Nils Flyg ska avfärdas rakt av. Jag vill gärna föreställa mig Flyg, vilket troligen är otillåtet naivt…, som en reko polare med god vilja och gott hjärta, men dessvärre klädd i en ideologisk rustning av det bristfälligare slaget. Det ena gav sedermera det andra.

    En historia att begrunda och lära av! Kanske hann verkligheten till sist ifatt den arme Flyg och blev självmordsutlösande.

  5. Åke Kilander
    2017-11-28 kl. 18:51

    Boken Gåtan Nils Flyg och nazismen kan naturligtvis läsas på flera sätt. När den kom ut recenserade jag den i FiB/K nr 2/2000, s. 35-36. Jag försökte förstå varför Nils Flyg blev den han blev och drog slutsatsen att han inte var en ”gåta”. Det fanns många politiska erfarenheter att dra från Flygs liv och verksamhet då. Dessvärre är de minst lika giltiga idag.

  6. Anders Persson
    2017-11-30 kl. 10:38

    Det har på denna sajt då och då talats om den ryska filmen om Trotskij. En god vän i St P skickade denna trailer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *