Den långa vägen till det avlägsna Kinapanda

En ung Julius Kambarage Nyerere med historieskrivaren Mats P hack i häl. [Montage KL]

Det var tidigt på fredagsmorgonen den 7 november 1975. Indiska Oceanens vattenspegel glänste och glittrade. Atmosfären dröp av fukt, solen strålade lättjefullt och en doft erinrande om nyligen avsågat virke fyllde näsborrarna.

I nästa minut fällde piloten ut landningsställen. Med alla sinnen på helspänn och en känsla av oändlig frihet anlände jag till Dar es Salaam – den fridfulla hamnen – unionsrepubliken Tanzanias (dåvarande) huvudstad och en av det svarta Afrikas viktigaste knutpunkter.

Som fredskårist och volontär i SIDA-regi skulle jag tjänstgöra i första hand som matematiklärare på en ort, som länge var och förblev hemlig. Slutligen fick jag besked om att jag utan förbarmande placerats i den karga Singida-regionen mitt ute i bushen och anställts vid Tumaini Secondary School med rektor Innocent Msemembo som högste chef.

Min nya arbetsplats utgjorde livsnerven i en liten by, som hette Kinampanda på behörigt avstånd från allfarvägarna. Själva skolan – Tumaini (tro, hopp, önskan och förväntan på kiswahili) – var ett internat med femton inhemska lärare och bortåt 350 elever från hela landet. Kyrka, postkontor, busshållplats, fotbollsplan, en mindre speceriaffär och ett antal boningshus för lokalbefolkningen ingick i rekvisitan; därtill fanns soldränkta åkerlappar, spinkiga nötkreatur och försvarliga mängder getter, höns och svin i grannskapet. Det var allt, bokstavligen allt, i vart fall så länge vi räknar bort den ymniga förekomsten av små, medelstora och stora flygfän.

I realiteten fungerade Kinampanda som ett lokalsamhälle i miniformat. Spontant påminde denna lilla samfällighet om en tempererad ödeby i det inre av Norrland i skiftet mellan 18- och 1900-talen. Man blickade ut över dussintals mil av ödslig väldighet och längst i norr, halvvägs mot staden Arusha, reste sig det grågröna Mount Hanang som en fågel Fenix ur askan. Civilisationen föreföll avlägsen, och livet präglades av materiell knapphet. Ofta saknades vatten, kosthållningen var ensidig – mycket bananer! – och mina samlade omkostnader uppgick till belopp motsvarande 1200 à 1500 kronor per kvartal.

Utanför skolans värld fanns ingen annan värld. Solen bara sken från morgon till kväll och Kinampanda var på samma gång universums medelpunkt och periferi.

Jag undervisade som sagt i matematik, och det innebar inga oöverstigliga metodologiska svårigheter. Med dammfria kritor från Storbritannien som det mest sofistikerade hjälpmedlet gick det att nå långt trots ca 45 elever i varje klass. Nästan all undervisning bedrevs på engelska. De årliga examensproven krävde blod, svett och tårar och inte minst flit, varför schemabunden läxläsning på kvällstid avslutade det dagliga knoget.

Att de 350 unga männen och kvinnorna vid Tumaini ingick i Tanzanias begåvningsreserv föreföll utan vidare spisning klart. Mitt i det svarta, förhoppningsfulla och – som det tycktes mig – uppåtsträvande Afrika bar de framtiden i sina händer. Illa dolde de sin bildningsiver och kunskapstörst.

Skolan hade ett detaljerat regelsystem och ett nästan lika detaljerat sanktionssystem, som mer än en gång gjorde mig sömnlös under det obligatoriska myggnätet.

Svårare nidingsdåd kunde medföra relegering, medan lindrigare förseelser – som oborstade skor eller oknäppta knappar – korrigerades på stället av rektor Msemembo eller The discipline master, vanligen med en käpp som tillhygge. Inne i regionhuvudstaden Singida på ca sju mils avstånd från Kinampanda blev en elev misshandlad till döds vid Mwenge-skolan av The discipline master under mina år i landet. Ändå rådde ett tämligen avspänt förhållande mellan lärare och elever, och sneda leenden var faktiskt något av en bristvara. Med gemensamma krafter och enligt fastlagda principer styrdes varje skrymsle och vrå av skolsamhället. Nybyggarandan gick inte att misstolka.

Som lärare var man respekterad och varmt uppskattad i Tanzania. Symptomatiskt var att republikens dåvarande president, Julius Kambarage Nyerere (1922–1999), i alla sammanhang presenterades som sitt lands ”lärare”: Mwalimu Julius K. Nyerere. År 1949 tog Nyerere sin grundexamen vid universitetet i skotska Edinburgh och blev därmed sitt lands första akademiker. Ideligen fick han stående ovationer i sin egenskap av just Mwalimu.

Åren 1970–76 var Tanzanias guldålder. Numera är läget ett annat och Tumaini Secondary School inte längre vad den en gång var. Men vägen till ett anständigt liv för de många ligger alltjämt öppen, även om den torde bli lika lång och mödosam som vägen till Kinampanda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.