Den Leninska återvändsgränden

Så här beskriver Mats Parner själv detta blogginlägg: Den här gången beträder jag minerad mark. På så vis hoppas jag få lära mig ett och annat av upprörda kommentatorer – och i bästa fall har jag själv något att lära ut.

til2_clairin_001f

Clairin – Branden i Tuilerierna (Wikicommons)

I april 1871 skrev Karl Marx bland annat följande i ett längre brev till sin vän Ludwig Kugelmann i Hannover:

Vilken smidighet, vilken historisk initiativkraft, vilken offervillighet hos dessa parisare! Sedan de i fem månader hungrat och ruinerats, mer genom inre förräderi än genom yttre fienders förvållande, reser de sig mitt bland de preussiska bajonetterna, precis som om det aldrig pågått något krig mellan Frankrike och Tyskland och som om fienden inte alls stod framför Paris portar.

Historien har inget liknande exempel på en sådan storhet!

Mats Parner

Mats Parner

Dessa lidelsefulla haranger tillkom under Pariskommunens dagar. De kan läsas som en oförställd hyllning till det parisiska stadsproletariat som tagit makten i en oblodig revolution den 18 mars och sedan jagat Adolphe Thiers och dennes monstruösa regim på flykten.

Genom kriget mot von Bismarcks preussiska styrkor var fransmännen redan ett folk i vapen, och i Montmartres frusna gryningsljus vände de krigströtta soldaterna med ens sina gevärskolvar i vädret denna kalla marsmorgon och stjälpte brädet över ända. Två av Adolphe T:s blodtörstiga generaler sköts ner, men därutöver förekom inga våldsamheter av betydelse. Upproret var på samma gång spontant och känslomässigt. Till en början saknade de revolterande både politisk ledning och politisk organisation.

I 72 dagar förblev de fattiga och elända herrar och damer i eget hus denna minnesvärda pariservår, vackrare än någon kunde minnas, och snart nog började konturerna av ett nytt samhälle skönjas.

Under denna korta tidsrymd, föga mer än tio veckor, avskaffade man den stående armén och skilde kyrkan från staten. Ett demokratiskt styrelseskick infördes, likalönssystem förbereddes och arbetarkooperativ av skilda slag såg dagens ljus. Kvinnorna spelade framträdande roller i den kaotiska händelseutvecklingen med Louise MichelRöda Jungfrun – och Elisabeth Dimitrieva som de kanske mest lyskraftiga gestalterna. Prostitutionen förbjöds, spel och dobbel bannlystes, pantbankerna stängdes och den politiska mötesverksamheten växte lavinartat, ofta med kyrkorna som allmänna samlingslokaler. Ja, hela Paris sjöd och bubblade av aktiviteter.

Men blad skulle vändas i Historiens bok. Under den sista veckan i maj 1871 dränktes den franska huvudstaden i blod av Adolphe Thiers, som fick benäget bistånd av järnkansler Bismarck. Närmare 30 000 människor förlorade sina liv i den vita terrorn, och från och med nu var Kommunen bara ett minne. På nytt härskade ordning i Paris.

Vladimir Iljitj Uljanov, sedermera känd under namnet Lenin, passade på att fira sin ettårsdag invid floden Volgas stränder precis då Kommunen stod i sitt fulla flor. Av omedelbart insedda skäl lyckades den ettårige gossen inte påverka det revolutionära förloppet i nämnvärd grad. I desto större utsträckning var det Karl Marx oroliga ande som inspirerade kommunarderna under de 72 dagarna i Paris.

Emellertid skulle Vladimir Iljitjs tid komma. Det var i första hand Lenin och i andra hand Trotskij, som låg bakom de omstörtande händelserna i gamla Tsarryssland mot slutet av år 1917 – de händelser som brukar kallas Ryska revolutionen eller Oktoberrevolutionen. Men är etiketter som dessa verkligen korrekta? Var det inte snarare så att ett begränsat antal yrkesrevolutionärer iscensatte en statskupp i oktober (eller egentligen i november) 1917 och sedan införde ett diktatoriskt partistyre i det som i nästa skede blev Sovjetunionen? Är det inte riktigare att tala om Bolsjevikkuppen än om Oktoberrevolutionen? Jag vill nog hävda att så är fallet.

Att någon sorts genomgripande samhällsförändring var både nödvändig och önskvärd i 1917 års Tsarryssland är förvisso sant. Landet var fattigt, lusigt, analfabetiskt, klasskiktat och allmänt efterblivet. Förändring alltså – men inte just den förändringen, väl?

Det sägs ibland, av mer eller mindre auktoriserade försvarare, att Lenins idévärld måste förstås i ”sitt historiska sammanhang”. Men problemet, i den mån vi bör använda ordet problem, är ju att Lenin och alla hans leninister skar snett redan i utgångsläget, d v s just i sitt historiska sammanhang. Leninismen handlar, såväl teoretiskt som praktiskt, om en underjordisk rörelses maktövertagande, däremot inte om verklig befrielse. Illa gick det redan i själva startfållan, och nästan all fortsatt tillämpning har varit katastrofal. Under Stalins våldsregim förvandlades kommunismen till regelrätt statsterrorism. För det bär Lenin ett självklart ansvar. I sitt berömda Manifest (1848) poängterade Marx och Engels att kommunisterna inte utgör något ”särskilt parti gentemot de övriga arbetarpartierna”. Inte heller uppställer kommunisterna, enligt manifestet, några ”särskilda principer efter vilka de vill forma den proletära rörelsen”. Strängt taget skiljer sig kommunisterna från de andra partierna endast i två hänseenden: dels slår man vakt om arbetarrörelsen i hela dess vidd, dels betonar man de stundande kraftmätningarnas världsomspännande dimension – ”proletärer i alla länder, förenen eder”.

Vidare måste ”de arbetandes frigörelse under alla omständigheter vara arbetarklassens eget verk” – inte någon annans. Samfällda aktioner mellan folken ”i de civiliserade länderna” anges här som det avgörande villkoret för slutlig befrielse.

Jag anlitar inte manifestet i tron att de nu redovisade citaten skulle ha dagsaktuell prägel eller, än mindre, vara allmängiltiga. Så är det inte; manifestet är och förblir ett 1800-talsdokument. Det som på djupet intresserar mig är i stället att de anförda citaten går stick i stäv med den politik som vi förknippar med Lenin.

Det var nämligen först med V I Lenin som kommunistpartiet – bolsjevikerna – fick en uttalat elitär inriktning. Ja, med Lenin som uttolkare av källskrifterna förvandlades Marx och Engels frihetliga partiideal hastigt (och mindre lustigt) till ett arbetarklassens proletära avantgarde med konspirerande yrkesrevolutionärer längst fram i ledet. Allt vad demokrati heter sopades omsorgsfullt under mattan.

Begreppet marxism-leninism är, som jag ser det, närmast en perversion. Dess båda komponenter är oförenliga. Med Karl Marx och Friedrich Engels går det att föra givande samtal, t ex om Pariskommunen, medan Lenin intet har att komma med, i varje fall ingenting av egentligt värde. Han är stendöd. Den väg som blev Vladimir Iljitjs är den politiska återvändsgränden, blockerad av ett oräkneligt antal lik.

  35 kommentarer for “Den Leninska återvändsgränden

  1. Martin Kullberg
    2016-08-18 kl. 7:48

    Tja, leninistisk organisering är ju legio inom politiken för alla politiska inriktningar. För snart nog alla organisationer. Det är inte de unga medlemskapsförsäljarna i Greenpeace som åker gummibåt framför valfångare, det är inte arbetarna på golvet som förhandlar med den ekonomiska eliten.

    Du lever i en värld till stor del formad av Lenin. I ett ekonomiskt system utformat av honom.

    Sannolikt sitter du och skriver detta, som del av en kader, en elit inom någon organisation som är “in the know”. Kanske texten i sig är din egen idé, inte del av denna kader, men du vet med dig att du varit del av en, i akademiska livet eller i andra sammanhang, professionella som politiska.

    Så det må vara en återvändsgränd, men några alternativ framåt existerar
    inte, överallt ser du leninistisk taktik.

  2. 2016-08-18 kl. 8:04

    Som gammal anti-leninist skulle jag gärna opponera här. Slutsatsen om den självutnämnda elitens nödvändighet är förstås värdelös, men diskussionen på väg dit är intressant. Ingen har, såvitt jag vet, försökt att värdera en politisk rörelses olika möjligheter lika grundligt. Det är bara synd att bakgrunden i den elitistiska ryska intelligentia-kulturen ledde tankarna dit dom gick. Det återstår för oss att göra det bättre.

    PS. Lite kort och kärnfullt om den ryska intelligentiakulturen finns här, med källhänvisningar.

  3. Arne Nilsson
    2016-08-18 kl. 8:05

    Mats!
    Alldeles utmärkt att du visar på den avgrund som finns mellan Marx frihetliga ideal och mörkermannen Lenins göranden och låtanden. Näste fråga är: hur var det möjligt att bolsjevikerna statskupp kunde lyckas? Svaret är enkelt. Varken socialistrevolutionärerna eller mensjevikerna kunde på ett tillfredsställande sätt adressera de två viktigaste frågorna 1917: jorden till brukarna och avslutande av kriget. I och med detta kunde bolsjevikerna framstå som de mest konsekventa förespråkarna i dessa frågor, vilket visar sig på andra sovjetkongressen direkt efter statskuppen där de hade majoritet.

    Slutsatsen av detta är om inte en demokratisk vänster kan förstå och driva tidens huvudfrågor, lämnas fältet fritt för olika obskyra partier. I Sverige ser vi idag att SD har fått luft under vingarna när välfärdsstaten monteras ned.

  4. 2016-08-18 kl. 9:05

    Mycket tankeväckande och inspirerande läsning!

  5. Anders Persson
    2016-08-18 kl. 9:18

    Om man skulle kunna göra en resa i tiden, t ex till dagarna efter “oktoberrevolutionen” skulle man kunna varna Lenin: tänk på ditt anseende inför eftervärlden! Är det inte bättre att du nu håller fast vid dina löften om jord till bönderna och fria val, än att införa kollektiviseringar och proletariatets diktar?

    – Jo, skulle Lenin svarat, men då segrar de vita kontrarevolutionärerna och de utländska interventionisterna!

    Till skillnad från Lenin vet vi att det var just detta som några månader senare hände i Finland med vit terror och blodbad på tiotusentals arbetare och bönder. Men det säger vi inte, utan upprepar att eftervärlden helst hyllar goda avsikter.

    Om Lenin och hans anhängare lider hjältedöden på Petrograds barrikader kommer hans minne att leva i evärdeliga tider bland ledande humanister och omsjunget av idealistiska trubadurer. Deras heroiska frihetskamp kommer att jämställas med Spartakus i romarkriget eller kommunarderna i Paris 1871.

    Men om Lenin går vidare med sin bolsjevistiska politik kommer han att vara bespottad i de civiliserade länderna. Så, manar vi Lenin, några veckor före jul 1917:
    – Ta ditt förnuft till fånga och ge upp dina besinningslösa planer!

    Som svenskar gör vi det med sorg i hjärtat eftersom det var tack vare den skräck “oktoberrevolutionen” injagade hos den svenska högborgerligheten som vi, sist av alla i Norden, fick kvinnlig rösträtt (1921) och sedan en radikal socialpolitik. Men något måste man vara beredd att offra i humanismens och den goda moralens namn!

  6. Bo Persson
    2016-08-18 kl. 10:36

    Allt beror ju här på vad man menar med Leninism och återvändsgränd.

    I den meningen att allt har ett slut, så är ju allting en återvändsgränd. Men om man anlägger ett kortare perspektiv och med Leninism menar en speciell form av partistat, så är dagens mest dynamiska kapitalism inskriven i en sådan partistat. T ex.

  7. Dennis Zackrisson
    2016-08-18 kl. 12:36

    Visserligen är det en del tänkvärt i det Mats säger, men i slutänden slår resonemanget slint på en intellektuell isfläck, inte helt ovanlig för detta gubbforum.

    Är Lenin verkligen död? Ja, så är det säkert! Detta innebär dock inte att hans tänkande är dött. Långt in i nutiden påverkar hans organisatoriska råd folks agerande i olika organisationer. Men Mats låter sig inte beröras av detta, utan ser i stället en tydlig spricka mellan Karl Marx’ ideal och den leninistiska praktiken, oavsett att den senare gärna vill härleda sig till de förra.

    Naturligtvis har Mats rätt. Ofta ser vi ju sprickan mellan ideala visioner och praktisk handling redan hos en och samma person. Det förefaller då inte så förvånande att sprickan är tydlig mellan två personer, vars levnadslopp inte överlappar varandra mer än tiotalet år.

    Och hans förhoppningar om heta diskussioner ska förhoppningsvis inte komma på skam på denna blogg!

  8. Leif Strandberg
    2016-08-18 kl. 15:04

    I bifogat klipp (som är en hel timme) diskuterar historikern Kotkin och filosofen Zizek Oktoberrevolutionen, Lenin och Stalin. Mycket tankeväckande. Denne professor Kotkin har gått på djupet i den ryska revolutionshistorien och menar att ingen annan än Stalin kunde ta sig ur det du kallar återvändsgränden. Antingen la man ner hela Oktoberprojektet – och lät NEP gå över i ren kapitalism – eller så gick man vidare. Och Stalin var den ende (!) som hade den politiska drivkraften att gå vidare (med alla de fruktansvärda konsekvenser ett sådant politiskt mod får). Rekommenderar alla att lyssna till den kloke Kotkin och den provocerande Zizek.

  9. Björn Nilsson
    2016-08-18 kl. 15:05

    Upprörd kommentar!
    Lenin och bolsjevikerna startade inte revolutionen. Det var däremot de som såg till att den fortsatte förbi de första etapperna och inte slogs ned. Detta hängde delvis samman med att Lenin var den bäste strategen i gänget. Men det räcker ju inte, man måste ha en rörelse att vara i takt med. Det fixade han, och övertygade de flesta i partiet om det till att börja med. Och därmed kunde partiet växa, överglänsa andra partier som också påstod sig vara mer eller mindre revolutionära, och göra att revolutionen överlevde.

    Den följande “katastrofen” kännetecknas bland annat av att Ryssland/Sovjet genomgick en rasande snabb utveckling från slutet av 1920-talet. Från efterblivet analfabetiskt bondeland till litterat industristat. Om man ser tillbaka till 1950-1960-talen så hade Sovjet potential för ett verkligt genombrott i samhällsbygget. Tidig dataindustri, rymdfart. Det som gjorde att projektet havererade var dock en del minor som fanns i systemet ända sedan Lenins tid, men som först vid den tiden började bli märkbara. Redan under Stalins sista tid uppmärksammades korruption i partiorganisationerna, höga partichefer blev lokala kungar, och det fanns inga bra metoder att komma åt dem. D v s om man inte tyckte att fängelse eller exekution var en bättre metod än att via någon sorts valprocess underifrån plocka bort ledare som misskötte sig.

    Problemet är att under en revolution måste du ha en disciplinerad organisation av leninsk partityp för att över huvud taget överleva och kunna driva processen framåt, men när väl fredliga förhållanden inträder kommer partiet förmodligen att stelna och korrumperas. Det uppstår ledare med egna intressen.

    Kulturrevolutionen i Kina var ett sätt att försöka lösa det problemet. Men för att gå hela vägen hade man förmodligen varit tvungen att avveckla partiet, och så lång ville inte Mao gå.

  10. 2016-08-19 kl. 10:45

    Allt tenderar att koka ned till äta eller ätas. Sen kan man diskutera om vilket av alternativen som i längden visade sig värst. Dvs var lever man bäst idag – Ryssland eller Finland?

    I alla händelser, och helt bortsett från att det var omöjligt 1917 att avgöra vart olika handlingsalternativ skulle leda, är det leninistiska arvet mest destruktivt och har varit så länge. Och som Martin säger ovan har det inte bara influerat dom som bekänner sig till det utan i minst lika hög grad deras motståndare. Moderaterna är det mest toppstyrda av alla svenska riksdagspartier.

  11. Hans Andersson
    2016-08-19 kl. 15:40

    Det var nog tur att den bolsjevikiska kuppen genomfördes så som skedde, detta räddade Ryssland ur en framtida total misär i samband med första världskrigets slut.

    “Bland de första åtgärder som regeringen under Lenin genomförde, var vapenvilan med Tyskland på östfronten. Bolsjevikerna med Lenin i spetsen insåg att det bara var en tidsfråga innan de åter skulle ut i krig. Antingen med de allierade som ville återupprätta en ny östfront, eller i ett inbördeskrig med de kontrarevolutionära vita styrkorna. De röda gardisterna som bildades efter februarirevolutionen 1917 och de spontana arbetarmilisgrupper som organiserades året efter skulle inte alls räcka till i de kommande striderna.

    Därför fick krigskommissarie Trotskij i uppdrag att bygga de rödas armé med framför allt erfarna officerare och övrig rekrytering. Tusentals kom från den gamla tsararmén för övrigt.

    Sovjetregeringens arméer gick därefter mot de intervenerande engelska, franska och övriga allierade trupperna, som anföll från alla väderstreck.

    I november 1918 kapitulerade den tyska krigsmakten och därmed tog de allierade krigströtta länderna successivt hem sina trupper från Ryssland och därmed återstod slutkampen mot den vita sidans militära styrkor.

    Den vita sidan led kontinuerligt av intern splittring under hela inbördeskriget. Gamla adelsgeneraler som Koltjack genomförde militärdiktatur, finansierad av britterna, och Wrangel mördade rödgardister i parti och minut. SR, det agrara socialistiska partiet som deltagit i kampen på den vita sidan tog avstånd från Koltjacks brutala regim och förklarade att Lenins sovjetmakt var av mindre ondo och därmed tappade den vita sidan stödet från landets bondebefolkning, vilket gynnade utvecklingen mot röda gardets allt fler segrar i de militära slagen.

    Införandet av allmän värnplikt i maj 1918 fyrdubblade röda arméns numerär till 3 miljoner soldater, vilket fick avgörande betydelse”. (Militär Historia nr.9 2012)

    Ungefär så här var den politiska och historiska verkligheten när bolsjevikerna tog makten och tur att Lenin hade förmågan att organisera kampen mot de reaktionära gamla feodala resterna från Tsarryssland.

    Som ett led i händelserna bekämpade den röda sidan massiva pogromer från den vita sidan mot judar i Ukraina.

    Det verkar som om nästa historierevision är påbörjad i kommentarerna till den här tråden, förutom Björn N och Anders P, som sätter in Lenins agerande i ett sammanhang till skillnad från den övriga substanslösa svartmålningen av Lenins roll gällande perioden från bolsjevikrevolutionen och fram segern över de reaktionära vita styrkorna och säkerställandet av den unga sovjetstatens överlevnad.

  12. Ola Inghe
    2016-08-19 kl. 16:59

    Jan W!
    Finns det verkligen något som stöder att Moderaterna lärt sig toppstyrning av partiet via Lenin? Jag tror snarare att de kopierat det från ledarskapskulturen i företagsvärlden.

    Utan att förringa betydelsen av ett despotiskt tsaristiskt arv kan man fundera på om inte Lenin och Stalin påverkades från samma håll eftersom de introducerade idéer från taylorism och “scientific management” i den förstatligade industrin. Och med en centralplanerad ekonomi kan det vara naturligt att i nästa steg se hela staten som ett storföretag som ska styras på samma vis.

  13. Anders Persson
    2016-08-19 kl. 19:02

    Ola I!
    Man kan också se det hela lite “darwinistiskt”, d v s de partier som inte hade centralism och disciplin överlevde inte.

  14. Ola Inghe
    2016-08-19 kl. 20:05

    Anders P!
    Jovisst, att kämpa ur underläge mot materiellt överlägsna fiender utövar säkert ett start selektionstryck i riktning mot centralism och disciplin. Det behöver dock inte innebära att det bara finns en lösning på hur dessa ska åstadkommas.

    Personligen är jag en stor beundrare av Lenin. Inte minst hans “elitistiska” kamp, runt 1905, mot det han kallar “ekonomismen” och “knäfallet för spontaniteten”. Eller enkelt uttryckt: mot uppfattningen att allt som den reellt existerande arbetarklassen tycker och företar sig och kämpar för är bra och ska stödjas och uppmuntras.

    Vi ser mycket av den förruttnelsen inom vänstern idag. Typ, tycker majoriteten av svenska arbetarklassen och folket att asylinvandring ska begränsas och tiggeri förbjudas och bögar hålla sig på sin kant, så ska vänstern tycka detsamma för att vara folklig…

  15. Mats Larsson
    2016-08-20 kl. 8:28

    Med lite pusslande så kan man rekonstruera ungefär vad Vladimir Putin anser om Lenin.

    Ingen har gjort mer än Putin för att återupprätta de främsta generalerna som stred på den vita sidan i inbördeskriget mot bolsjevikerna. I den mycket påkostade storfilmen “Admiral”, som tillkom under Putins första presidentperiod, är Alexander Koltjak den store hjälten, spelad av en av Rysslands bästa och mest mångsidiga skådespelare (Konstantin Khabenskiy).

    När dottern till den vite generalen Anton Denikin bad om tillstånd att få sin fars begravningsplats flyttad från Detroit i USA till Ryssland fick hon Putins tillstånd. Och inte bara det, när Denikin begravdes i prestigefyllda klostret Donskoj utanför Moskva närvarade Putin personligen (i egenskap av president för den Ryska federationen).

    Vi vet att det var Lenin som insisterade på att områden av gamla Tsarryssland, som Röda armén återerövrade under inbördeskriget, inte skulle införlivas i den Ryska socialistiska federala sovjetrepubliken, utan skulle etableras som oberoende sovjetrepubliker. Det var så Sovjet-Ukraina uppstod, en av det ursprungliga republikerna i Sovjetunionen anno 1922.

    Vi vet också vad Putin tycker om detta från hans välkända Novororossija-uttalande från 2014 (textning går att få).

    Skulden för att Ukraina fick Novorossija (som Putin defineirar i klippet; från Lugansk i öster till Odessa i sydväst) läggs alltså på bolsjevikerna och i sista hand naturligtvis på Lenin. Man kan notera att Putins uppfattning helt sammanfaller med Denikins inställning till Ukraina; hade Denikin segrat hade Ukraina åter införlivats i Ryssland.

    Varför gjorde bolsjevikerna detta, frågar Putin sig själv i klippet och han ger själv svaret: “Endast Gud vet”.

    I Charkov (Ukrainas gamla huvudstad) stod tidigare en av de största Lenin-statyerna, vid det stora torget mitt i staden; ingen kunde missa den. Men den är sedan ett år nedmonterad. I Dubna tio mil norr om Moskva finns Rysslands största Lenin-staty att beskåda, men den står på en undanskymd plats och de enda som ser den utan att gå omvägar är de Moskva-bor som kommer till Dubna för att fiska.

    Jag kan inte påminna mig någon film eller TV-serie som tillkommit under Putin-åren där Lenin förekommer. Däremot så framställs samtliga politiska ledare av Sovjetunionen, från Stalin och framåt, i negativ dager.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.