I april 1871 skrev Karl Marx bland annat följande i ett längre brev till sin vän Ludwig Kugelmann i Hannover:
Vilken smidighet, vilken historisk initiativkraft, vilken offervillighet hos dessa parisare! Sedan de i fem månader hungrat och ruinerats, mer genom inre förräderi än genom yttre fienders förvållande, reser de sig mitt bland de preussiska bajonetterna, precis som om det aldrig pågått något krig mellan Frankrike och Tyskland och som om fienden inte alls stod framför Paris portar.
Historien har inget liknande exempel på en sådan storhet!
Dessa lidelsefulla haranger tillkom under Pariskommunens dagar. De kan läsas som en oförställd hyllning till det parisiska stadsproletariat som tagit makten i en oblodig revolution den 18 mars och sedan jagat Adolphe Thiers och dennes monstruösa regim på flykten.
Genom kriget mot von Bismarcks preussiska styrkor var fransmännen redan ett folk i vapen, och i Montmartres frusna gryningsljus vände de krigströtta soldaterna med ens sina gevärskolvar i vädret denna kalla marsmorgon och stjälpte brädet över ända. Två av Adolphe T:s blodtörstiga generaler sköts ner, men därutöver förekom inga våldsamheter av betydelse. Upproret var på samma gång spontant och känslomässigt. Till en början saknade de revolterande både politisk ledning och politisk organisation.
I 72 dagar förblev de fattiga och elända herrar och damer i eget hus denna minnesvärda pariservår, vackrare än någon kunde minnas, och snart nog började konturerna av ett nytt samhälle skönjas.
Under denna korta tidsrymd, föga mer än tio veckor, avskaffade man den stående armén och skilde kyrkan från staten. Ett demokratiskt styrelseskick infördes, likalönssystem förbereddes och arbetarkooperativ av skilda slag såg dagens ljus. Kvinnorna spelade framträdande roller i den kaotiska händelseutvecklingen med Louise Michel – Röda Jungfrun – och Elisabeth Dimitrieva som de kanske mest lyskraftiga gestalterna. Prostitutionen förbjöds, spel och dobbel bannlystes, pantbankerna stängdes och den politiska mötesverksamheten växte lavinartat, ofta med kyrkorna som allmänna samlingslokaler. Ja, hela Paris sjöd och bubblade av aktiviteter.
Men blad skulle vändas i Historiens bok. Under den sista veckan i maj 1871 dränktes den franska huvudstaden i blod av Adolphe Thiers, som fick benäget bistånd av järnkansler Bismarck. Närmare 30 000 människor förlorade sina liv i den vita terrorn, och från och med nu var Kommunen bara ett minne. På nytt härskade ordning i Paris.
Vladimir Iljitj Uljanov, sedermera känd under namnet Lenin, passade på att fira sin ettårsdag invid floden Volgas stränder precis då Kommunen stod i sitt fulla flor. Av omedelbart insedda skäl lyckades den ettårige gossen inte påverka det revolutionära förloppet i nämnvärd grad. I desto större utsträckning var det Karl Marx oroliga ande som inspirerade kommunarderna under de 72 dagarna i Paris.
Emellertid skulle Vladimir Iljitjs tid komma. Det var i första hand Lenin och i andra hand Trotskij, som låg bakom de omstörtande händelserna i gamla Tsarryssland mot slutet av år 1917 – de händelser som brukar kallas Ryska revolutionen eller Oktoberrevolutionen. Men är etiketter som dessa verkligen korrekta? Var det inte snarare så att ett begränsat antal yrkesrevolutionärer iscensatte en statskupp i oktober (eller egentligen i november) 1917 och sedan införde ett diktatoriskt partistyre i det som i nästa skede blev Sovjetunionen? Är det inte riktigare att tala om Bolsjevikkuppen än om Oktoberrevolutionen? Jag vill nog hävda att så är fallet.
Att någon sorts genomgripande samhällsförändring var både nödvändig och önskvärd i 1917 års Tsarryssland är förvisso sant. Landet var fattigt, lusigt, analfabetiskt, klasskiktat och allmänt efterblivet. Förändring alltså – men inte just den förändringen, väl?
Det sägs ibland, av mer eller mindre auktoriserade försvarare, att Lenins idévärld måste förstås i ”sitt historiska sammanhang”. Men problemet, i den mån vi bör använda ordet problem, är ju att Lenin och alla hans leninister skar snett redan i utgångsläget, d v s just i sitt historiska sammanhang. Leninismen handlar, såväl teoretiskt som praktiskt, om en underjordisk rörelses maktövertagande, däremot inte om verklig befrielse. Illa gick det redan i själva startfållan, och nästan all fortsatt tillämpning har varit katastrofal. Under Stalins våldsregim förvandlades kommunismen till regelrätt statsterrorism. För det bär Lenin ett självklart ansvar. I sitt berömda Manifest (1848) poängterade Marx och Engels att kommunisterna inte utgör något ”särskilt parti gentemot de övriga arbetarpartierna”. Inte heller uppställer kommunisterna, enligt manifestet, några ”särskilda principer efter vilka de vill forma den proletära rörelsen”. Strängt taget skiljer sig kommunisterna från de andra partierna endast i två hänseenden: dels slår man vakt om arbetarrörelsen i hela dess vidd, dels betonar man de stundande kraftmätningarnas världsomspännande dimension – ”proletärer i alla länder, förenen eder”.
Vidare måste ”de arbetandes frigörelse under alla omständigheter vara arbetarklassens eget verk” – inte någon annans. Samfällda aktioner mellan folken ”i de civiliserade länderna” anges här som det avgörande villkoret för slutlig befrielse.
Jag anlitar inte manifestet i tron att de nu redovisade citaten skulle ha dagsaktuell prägel eller, än mindre, vara allmängiltiga. Så är det inte; manifestet är och förblir ett 1800-talsdokument. Det som på djupet intresserar mig är i stället att de anförda citaten går stick i stäv med den politik som vi förknippar med Lenin.
Det var nämligen först med V I Lenin som kommunistpartiet – bolsjevikerna – fick en uttalat elitär inriktning. Ja, med Lenin som uttolkare av källskrifterna förvandlades Marx och Engels frihetliga partiideal hastigt (och mindre lustigt) till ett arbetarklassens proletära avantgarde med konspirerande yrkesrevolutionärer längst fram i ledet. Allt vad demokrati heter sopades omsorgsfullt under mattan.
Begreppet marxism-leninism är, som jag ser det, närmast en perversion. Dess båda komponenter är oförenliga. Med Karl Marx och Friedrich Engels går det att föra givande samtal, t ex om Pariskommunen, medan Lenin intet har att komma med, i varje fall ingenting av egentligt värde. Han är stendöd. Den väg som blev Vladimir Iljitjs är den politiska återvändsgränden, blockerad av ett oräkneligt antal lik.
Tja, leninistisk organisering är ju legio inom politiken för alla politiska inriktningar. För snart nog alla organisationer. Det är inte de unga medlemskapsförsäljarna i Greenpeace som åker gummibåt framför valfångare, det är inte arbetarna på golvet som förhandlar med den ekonomiska eliten.
Du lever i en värld till stor del formad av Lenin. I ett ekonomiskt system utformat av honom.
Sannolikt sitter du och skriver detta, som del av en kader, en elit inom någon organisation som är ”in the know”. Kanske texten i sig är din egen idé, inte del av denna kader, men du vet med dig att du varit del av en, i akademiska livet eller i andra sammanhang, professionella som politiska.
Så det må vara en återvändsgränd, men några alternativ framåt existerar
inte, överallt ser du leninistisk taktik.
Som gammal anti-leninist skulle jag gärna opponera här. Slutsatsen om den självutnämnda elitens nödvändighet är förstås värdelös, men diskussionen på väg dit är intressant. Ingen har, såvitt jag vet, försökt att värdera en politisk rörelses olika möjligheter lika grundligt. Det är bara synd att bakgrunden i den elitistiska ryska intelligentia-kulturen ledde tankarna dit dom gick. Det återstår för oss att göra det bättre.
PS. Lite kort och kärnfullt om den ryska intelligentiakulturen finns här, med källhänvisningar.
Mats!
Alldeles utmärkt att du visar på den avgrund som finns mellan Marx frihetliga ideal och mörkermannen Lenins göranden och låtanden. Näste fråga är: hur var det möjligt att bolsjevikerna statskupp kunde lyckas? Svaret är enkelt. Varken socialistrevolutionärerna eller mensjevikerna kunde på ett tillfredsställande sätt adressera de två viktigaste frågorna 1917: jorden till brukarna och avslutande av kriget. I och med detta kunde bolsjevikerna framstå som de mest konsekventa förespråkarna i dessa frågor, vilket visar sig på andra sovjetkongressen direkt efter statskuppen där de hade majoritet.
Slutsatsen av detta är om inte en demokratisk vänster kan förstå och driva tidens huvudfrågor, lämnas fältet fritt för olika obskyra partier. I Sverige ser vi idag att SD har fått luft under vingarna när välfärdsstaten monteras ned.
Mycket tankeväckande och inspirerande läsning!
Om man skulle kunna göra en resa i tiden, t ex till dagarna efter ”oktoberrevolutionen” skulle man kunna varna Lenin: tänk på ditt anseende inför eftervärlden! Är det inte bättre att du nu håller fast vid dina löften om jord till bönderna och fria val, än att införa kollektiviseringar och proletariatets diktar?
– Jo, skulle Lenin svarat, men då segrar de vita kontrarevolutionärerna och de utländska interventionisterna!
Till skillnad från Lenin vet vi att det var just detta som några månader senare hände i Finland med vit terror och blodbad på tiotusentals arbetare och bönder. Men det säger vi inte, utan upprepar att eftervärlden helst hyllar goda avsikter.
Om Lenin och hans anhängare lider hjältedöden på Petrograds barrikader kommer hans minne att leva i evärdeliga tider bland ledande humanister och omsjunget av idealistiska trubadurer. Deras heroiska frihetskamp kommer att jämställas med Spartakus i romarkriget eller kommunarderna i Paris 1871.
Men om Lenin går vidare med sin bolsjevistiska politik kommer han att vara bespottad i de civiliserade länderna. Så, manar vi Lenin, några veckor före jul 1917:
– Ta ditt förnuft till fånga och ge upp dina besinningslösa planer!
Som svenskar gör vi det med sorg i hjärtat eftersom det var tack vare den skräck ”oktoberrevolutionen” injagade hos den svenska högborgerligheten som vi, sist av alla i Norden, fick kvinnlig rösträtt (1921) och sedan en radikal socialpolitik. Men något måste man vara beredd att offra i humanismens och den goda moralens namn!
Allt beror ju här på vad man menar med Leninism och återvändsgränd.
I den meningen att allt har ett slut, så är ju allting en återvändsgränd. Men om man anlägger ett kortare perspektiv och med Leninism menar en speciell form av partistat, så är dagens mest dynamiska kapitalism inskriven i en sådan partistat. T ex.
Visserligen är det en del tänkvärt i det Mats säger, men i slutänden slår resonemanget slint på en intellektuell isfläck, inte helt ovanlig för detta gubbforum.
Är Lenin verkligen död? Ja, så är det säkert! Detta innebär dock inte att hans tänkande är dött. Långt in i nutiden påverkar hans organisatoriska råd folks agerande i olika organisationer. Men Mats låter sig inte beröras av detta, utan ser i stället en tydlig spricka mellan Karl Marx’ ideal och den leninistiska praktiken, oavsett att den senare gärna vill härleda sig till de förra.
Naturligtvis har Mats rätt. Ofta ser vi ju sprickan mellan ideala visioner och praktisk handling redan hos en och samma person. Det förefaller då inte så förvånande att sprickan är tydlig mellan två personer, vars levnadslopp inte överlappar varandra mer än tiotalet år.
Och hans förhoppningar om heta diskussioner ska förhoppningsvis inte komma på skam på denna blogg!
I bifogat klipp (som är en hel timme) diskuterar historikern Kotkin och filosofen Zizek Oktoberrevolutionen, Lenin och Stalin. Mycket tankeväckande. Denne professor Kotkin har gått på djupet i den ryska revolutionshistorien och menar att ingen annan än Stalin kunde ta sig ur det du kallar återvändsgränden. Antingen la man ner hela Oktoberprojektet – och lät NEP gå över i ren kapitalism – eller så gick man vidare. Och Stalin var den ende (!) som hade den politiska drivkraften att gå vidare (med alla de fruktansvärda konsekvenser ett sådant politiskt mod får). Rekommenderar alla att lyssna till den kloke Kotkin och den provocerande Zizek.
Upprörd kommentar!
Lenin och bolsjevikerna startade inte revolutionen. Det var däremot de som såg till att den fortsatte förbi de första etapperna och inte slogs ned. Detta hängde delvis samman med att Lenin var den bäste strategen i gänget. Men det räcker ju inte, man måste ha en rörelse att vara i takt med. Det fixade han, och övertygade de flesta i partiet om det till att börja med. Och därmed kunde partiet växa, överglänsa andra partier som också påstod sig vara mer eller mindre revolutionära, och göra att revolutionen överlevde.
Den följande ”katastrofen” kännetecknas bland annat av att Ryssland/Sovjet genomgick en rasande snabb utveckling från slutet av 1920-talet. Från efterblivet analfabetiskt bondeland till litterat industristat. Om man ser tillbaka till 1950-1960-talen så hade Sovjet potential för ett verkligt genombrott i samhällsbygget. Tidig dataindustri, rymdfart. Det som gjorde att projektet havererade var dock en del minor som fanns i systemet ända sedan Lenins tid, men som först vid den tiden började bli märkbara. Redan under Stalins sista tid uppmärksammades korruption i partiorganisationerna, höga partichefer blev lokala kungar, och det fanns inga bra metoder att komma åt dem. D v s om man inte tyckte att fängelse eller exekution var en bättre metod än att via någon sorts valprocess underifrån plocka bort ledare som misskötte sig.
Problemet är att under en revolution måste du ha en disciplinerad organisation av leninsk partityp för att över huvud taget överleva och kunna driva processen framåt, men när väl fredliga förhållanden inträder kommer partiet förmodligen att stelna och korrumperas. Det uppstår ledare med egna intressen.
Kulturrevolutionen i Kina var ett sätt att försöka lösa det problemet. Men för att gå hela vägen hade man förmodligen varit tvungen att avveckla partiet, och så lång ville inte Mao gå.
Allt tenderar att koka ned till äta eller ätas. Sen kan man diskutera om vilket av alternativen som i längden visade sig värst. Dvs var lever man bäst idag – Ryssland eller Finland?
I alla händelser, och helt bortsett från att det var omöjligt 1917 att avgöra vart olika handlingsalternativ skulle leda, är det leninistiska arvet mest destruktivt och har varit så länge. Och som Martin säger ovan har det inte bara influerat dom som bekänner sig till det utan i minst lika hög grad deras motståndare. Moderaterna är det mest toppstyrda av alla svenska riksdagspartier.
Det var nog tur att den bolsjevikiska kuppen genomfördes så som skedde, detta räddade Ryssland ur en framtida total misär i samband med första världskrigets slut.
”Bland de första åtgärder som regeringen under Lenin genomförde, var vapenvilan med Tyskland på östfronten. Bolsjevikerna med Lenin i spetsen insåg att det bara var en tidsfråga innan de åter skulle ut i krig. Antingen med de allierade som ville återupprätta en ny östfront, eller i ett inbördeskrig med de kontrarevolutionära vita styrkorna. De röda gardisterna som bildades efter februarirevolutionen 1917 och de spontana arbetarmilisgrupper som organiserades året efter skulle inte alls räcka till i de kommande striderna.
Därför fick krigskommissarie Trotskij i uppdrag att bygga de rödas armé med framför allt erfarna officerare och övrig rekrytering. Tusentals kom från den gamla tsararmén för övrigt.
Sovjetregeringens arméer gick därefter mot de intervenerande engelska, franska och övriga allierade trupperna, som anföll från alla väderstreck.
I november 1918 kapitulerade den tyska krigsmakten och därmed tog de allierade krigströtta länderna successivt hem sina trupper från Ryssland och därmed återstod slutkampen mot den vita sidans militära styrkor.
Den vita sidan led kontinuerligt av intern splittring under hela inbördeskriget. Gamla adelsgeneraler som Koltjack genomförde militärdiktatur, finansierad av britterna, och Wrangel mördade rödgardister i parti och minut. SR, det agrara socialistiska partiet som deltagit i kampen på den vita sidan tog avstånd från Koltjacks brutala regim och förklarade att Lenins sovjetmakt var av mindre ondo och därmed tappade den vita sidan stödet från landets bondebefolkning, vilket gynnade utvecklingen mot röda gardets allt fler segrar i de militära slagen.
Införandet av allmän värnplikt i maj 1918 fyrdubblade röda arméns numerär till 3 miljoner soldater, vilket fick avgörande betydelse”. (Militär Historia nr.9 2012)
Ungefär så här var den politiska och historiska verkligheten när bolsjevikerna tog makten och tur att Lenin hade förmågan att organisera kampen mot de reaktionära gamla feodala resterna från Tsarryssland.
Som ett led i händelserna bekämpade den röda sidan massiva pogromer från den vita sidan mot judar i Ukraina.
Det verkar som om nästa historierevision är påbörjad i kommentarerna till den här tråden, förutom Björn N och Anders P, som sätter in Lenins agerande i ett sammanhang till skillnad från den övriga substanslösa svartmålningen av Lenins roll gällande perioden från bolsjevikrevolutionen och fram segern över de reaktionära vita styrkorna och säkerställandet av den unga sovjetstatens överlevnad.
Jan W!
Finns det verkligen något som stöder att Moderaterna lärt sig toppstyrning av partiet via Lenin? Jag tror snarare att de kopierat det från ledarskapskulturen i företagsvärlden.
Utan att förringa betydelsen av ett despotiskt tsaristiskt arv kan man fundera på om inte Lenin och Stalin påverkades från samma håll eftersom de introducerade idéer från taylorism och ”scientific management” i den förstatligade industrin. Och med en centralplanerad ekonomi kan det vara naturligt att i nästa steg se hela staten som ett storföretag som ska styras på samma vis.
Ola I!
Man kan också se det hela lite ”darwinistiskt”, d v s de partier som inte hade centralism och disciplin överlevde inte.
Anders P!
Jovisst, att kämpa ur underläge mot materiellt överlägsna fiender utövar säkert ett start selektionstryck i riktning mot centralism och disciplin. Det behöver dock inte innebära att det bara finns en lösning på hur dessa ska åstadkommas.
Personligen är jag en stor beundrare av Lenin. Inte minst hans ”elitistiska” kamp, runt 1905, mot det han kallar ”ekonomismen” och ”knäfallet för spontaniteten”. Eller enkelt uttryckt: mot uppfattningen att allt som den reellt existerande arbetarklassen tycker och företar sig och kämpar för är bra och ska stödjas och uppmuntras.
Vi ser mycket av den förruttnelsen inom vänstern idag. Typ, tycker majoriteten av svenska arbetarklassen och folket att asylinvandring ska begränsas och tiggeri förbjudas och bögar hålla sig på sin kant, så ska vänstern tycka detsamma för att vara folklig…
Med lite pusslande så kan man rekonstruera ungefär vad Vladimir Putin anser om Lenin.
Ingen har gjort mer än Putin för att återupprätta de främsta generalerna som stred på den vita sidan i inbördeskriget mot bolsjevikerna. I den mycket påkostade storfilmen ”Admiral”, som tillkom under Putins första presidentperiod, är Alexander Koltjak den store hjälten, spelad av en av Rysslands bästa och mest mångsidiga skådespelare (Konstantin Khabenskiy).
När dottern till den vite generalen Anton Denikin bad om tillstånd att få sin fars begravningsplats flyttad från Detroit i USA till Ryssland fick hon Putins tillstånd. Och inte bara det, när Denikin begravdes i prestigefyllda klostret Donskoj utanför Moskva närvarade Putin personligen (i egenskap av president för den Ryska federationen).
Vi vet att det var Lenin som insisterade på att områden av gamla Tsarryssland, som Röda armén återerövrade under inbördeskriget, inte skulle införlivas i den Ryska socialistiska federala sovjetrepubliken, utan skulle etableras som oberoende sovjetrepubliker. Det var så Sovjet-Ukraina uppstod, en av det ursprungliga republikerna i Sovjetunionen anno 1922.
Vi vet också vad Putin tycker om detta från hans välkända Novororossija-uttalande från 2014 (textning går att få).
Skulden för att Ukraina fick Novorossija (som Putin defineirar i klippet; från Lugansk i öster till Odessa i sydväst) läggs alltså på bolsjevikerna och i sista hand naturligtvis på Lenin. Man kan notera att Putins uppfattning helt sammanfaller med Denikins inställning till Ukraina; hade Denikin segrat hade Ukraina åter införlivats i Ryssland.
Varför gjorde bolsjevikerna detta, frågar Putin sig själv i klippet och han ger själv svaret: ”Endast Gud vet”.
I Charkov (Ukrainas gamla huvudstad) stod tidigare en av de största Lenin-statyerna, vid det stora torget mitt i staden; ingen kunde missa den. Men den är sedan ett år nedmonterad. I Dubna tio mil norr om Moskva finns Rysslands största Lenin-staty att beskåda, men den står på en undanskymd plats och de enda som ser den utan att gå omvägar är de Moskva-bor som kommer till Dubna för att fiska.
Jag kan inte påminna mig någon film eller TV-serie som tillkommit under Putin-åren där Lenin förekommer. Däremot så framställs samtliga politiska ledare av Sovjetunionen, från Stalin och framåt, i negativ dager.
Jag är inte kapabel att bekräfta vad Mats säger, men efter mina tre månader i St Petersburg (och lite i Moskva) har jag inget att invända.
Anders P!
Några påpekanden. I din tidsresa skulle du vilja ställa följande fråga till Lenin:
– Är det inte bättre att du nu håller fast vid dina löften om jord till bönderna och fria val, än att införa kollektiviseringar och proletariatets diktar?
– Jo, skulle Lenin svarat, men då segrar de vita kontrarevolutionärerna och de utländska interventionisterna!
Men Lenin svarade inte på detta sätt.
Angående jorden ansåg han:
”Utbrottet av det väpnade upproret, den andra revolutionen, Oktoberrevolutionen, bevisar klart att jorden måste överlämnas i böndernas händer.”
Kollektiviseringen av jordbruket påbörjades först 1928 och då hade Lenin varit död i fyra år.
Avseende fria val svarade han:
”Och t o m om bönderna även i fortsättningen följer socialistrevolutionärerna, t o m om de ger detta parti majoritet i konstituerande församlingen, så kommer vi att säga: må så vara.”
Valen till den konstituerande församlingen genomfördes under slutet av 1917 och socialistrevolutionärerna fick nästan egen majoritet. Eftersom Lenin ansåg att folket hade röstat fel upplöstes den konstituerande församlingen.
I övrigt har jag svårt att hänga kring din beskrivning av likheterna mellan Finland och Ryssland 1917/1918 och Lenins vidare öden.
Björn N!
Jag är överens med dig om att det skedde en väldig utveckling av produktivkrafterna i Sovjetunionen. Så har även varit fallet i många kapitalistiska länder. Det räcker inte med att enbart betrakta produktivkrafterna. Det gäller även att fastställa produktionsförhållanden för att kunna fastställa vilket produktionssätt som det är frågan om. Från och med 1928 och till 1991 hade en byråkratklass/nomenklatura den oinskränkta makten i Sovjetunionen och levde gott på det sociala överskott som arbetarklassen producerade.
Hans A!
Är överens med dig om beskrivningen av interventions- och inbördeskriget.
Arne N!
Du har svårt att hänga med kring min beskrivning av likheterna mellan Finland och Ryssland 1917/1918 och Lenins vidare öden.
Efter sin seger i inbördeskriget i Finland 1918 mördade de vita 20 000 röda. Hade de vita segrat i Ryssland hade vi fått ett blodbad som kunde räknas i miljoner döda.
Lenins vidare öden? Hade de vita i sin massaker inkluderat Lenin, hade han haft ett mycket större anseende i väst. Hollywood hade säkert gjort ett par filmer om honom.
Har ni förresten lagt märke till att den borgerliga historieskrivningen fäller krokodiltårar över alla de goda kommunister som dödades under Stalintidens utrensningar. ”Better dead than red”. Borde inte de anti-kommunistiska skribenterna vara glada att de var ur vägen?
Svar till Arne N:
Poängen med den konkreta sovjetiska situationen var att landet utvecklades rasande fort samtidigt som den kapitalistiska världen körde fast i en jättelik depression. Samtiden lade märke till det, och borgarna förskräcktes.
Mer generellt: för en rask ekonomisk utveckling krävs omfattande statliga ingrepp, och det gäller faktiskt oavsett ekonomiskt system. Det gäller Kina, det gäller Sydkorea och Japan. Olika styrmodeller för staterna, men de offentliga ingreppen fanns överallt. Låtgå-liberalism fungerar inte om man verkligen vill sätta igång utveckling i ett nedgånget land. Gäller även Ryssland/Sovjet. Bolsjevikerna såg till att detta blev möjligt.
Jämförelsen är tveksam, men den senare utvecklingen i Kina hänger mycket av att Mao lade grunden för Deng & Co. I Sovjet lade Lenin grunden och Stalin kunde bygga vidare.
Anders P!
1. Jag noterar att du inte har något att invända mot att jag visar på att Lenin gav helt andra svar på de frågor du ställde till honom under din tidsresa.
2. Min poäng då det gällde jämförelsen mellan Ryssland 1917 och Finland 1918 är att Lenin inte 1917 kunde känna till den vita terrorn i Finland 1918. Däremot borde Lenin varit väl bekant med terrorn och morden på kommunarderna efter Pariskommunens misslyckanden 1871.
3. Om de vita hade segrat i inbördeskriget i Ryssland 1918-1921 hade det säkert blivit en vit terror med ett omfattande mördande. Ett spekulerande kring den vita terror som inte blev av och dess omfattning är inte särskilt fruktbart. Först bör man konstatera att det var en Gudi behaglig gärning att Röda Armén under ledning av Trotskij besegrade den utländska interventionen och den inhemska reaktionen. Därefter är det dags att konstatera att kapitalismen stärktes genom införandet av Den nya ekonomiska politiken 1921. Dessutom är det viktigt att notera att under hela perioden 1918 till 1921 så inskränktes de demokratiska fri- och rättigheterna.
4. För egen del anser jag det ointressant att spekulera om Lenins eventuella framgångar i Hollywood. Jag tycker att det är viktigare att fokusera på produktivkrafter, produktionsförhållandena och produktionssätt.
5. För de flesta är det idag uppenbart att de rättegångar som genomfördes i Moskva 1936 – 1938 mot en rad ledande kommunister var skenrättegångar. Anledning till att borgerligheten gottar sig i dessa rättsövergrepp och mördande är att det är ett alldeles utmärkt sätt att svärta ned drömmen om socialism och det klasslösa samhället. De som fortsätter att hävda att Sovjetunionen har något med socialism att göra och de som dömdes i Moskvarättegångarna var skyldiga gör borgerligheten en stor tjänst.
6. Den viktigaste frågan i den här diskussionen är om en liten självutsedd elit kan företräda det arbetande folkets intressen. Även om denna elit från början är besjälad med de allra renaste ideal kommer eliten att korrumperas under resans gång och eliten kommer upprätta sig själv som härskande klass.
Arne!
Du skriver i punkt 6 ”Den viktigaste frågan i den här diskussionen är om en liten självutsedd elit kan företräda det arbetande folkets intressen. Även om denna elit från början är besjälad med de allra renaste ideal kommer eliten att korrumperas under resans gång och eliten kommer upprätta sig själv som härskande klass.”
Mitt enkla recept är: ”Den dagen den sorgen”. Skulle t.ex. antifascister under 2:a världskriget inte stödja den franska motståndsrörelsen därför att en del av dess ledare, efter kriget, skulle förtrycka Algeriet?
Mats L!
Att räkna statyer av Lenin i delar av forna Sovjetunionen eller att påvisa dagens hyllningar av den vita armén och dess kontarevolutionära förgrundsgestalter som exempelvis Denikin bidrar inte till någon analys av vad som hände i samband med den bolsjevikiska revolutionen.
Lyfter fram några skildringar som jag tycker är västenliga i sammanhanget.
Lord Emmothrapporten som var en speciell kommittée för inhämtning av information från Ryssland innehåller relevanta fakta. Inte minst om de vitas försök till judeutrotning i Ukraina. Mellan 1919 och 1920 mördades 150 000 judar, inte förvisade utan förintade under Denikins ledning.
Enligt den brittiske generalen Graves ”det begicks fruktansvärd mord, men inte av bolsjevikerna som världen tror. Jag är helt på det säkra när jag hävdar att antibolsjevikerna dödade 100 personer för var och en som bolsjevikerna dödade”.
Det gick så långt att Churchill kände sig tvungen att ingripa och skickade ett telegram till södra Ryssland ”Det är av största vikt att general Denikin inte bara måste hindra massakrer i befriade områden, utan han borde utfärda en proklamation mot antisemitism”.
I en annan iakttagelse skriver E Herfetz ”I beaktande av en saklig analys av de undersökningar som gjordes av Röda korsets officiella kontakt samt av de rapporter som kom från judiska källor i Ukraina, leder till den klara slutsatsen att sovjettruppernas ankomst räddade judarna från fullständig förintelse. Medan reträtt av sovjettrupper ledde till en ny period av pogromer med all fasansfullhet, å andra sidan när sovjettrupperna ryckte fram gjorde det slut på mardrömmarna”.
Hans A!
Visst hade jag kunnat delta i debatten med vad jag läst i t ex Clifford Kinvigs bok ”Churchill’s Crusade – The British Invasion of Russia 1918-1920”, Peter Kenez ”Civil War in South Russia 1919-1920” (där det klart framgår det som du påpekar i din kommentar, de vitas judeutrotning i Ukraina), eller Robert Service utmärkta Lenin-biografi.
Men jag var intresserad av hur den nuvarande ryska ledningen (alltså Putin) ser på bolsjevikerna och deras agerande efter att de kommit till makten, och hur Putin ser på den vita sidan. Att jag gärna lägger till egna, personliga upplevelser av Ryssland kanske kan verka irrelevant, men man ska inte underskatta symbolvärden i Ryssland. Och hur Putin ser på bolsjevikerna och revolutionen tycks mig synnerligen relevant om vi ska ha någon möjlighet att försöka förstå och möjligen förutsäga Rysslands agerande i framtiden.
Att hålla dialogen öppen med Ryssland är extremt viktigt. Jag har nyligen tillsammans med en ryskspråkig kollega publicerat en artikel i Rysslands ledande vetenskapliga tidskrift baserad på nyligen ”avhemligat” arkivmaterial.
Diskussionen kanske driver iväg från kamrat Parners ursprungliga fråga? Är någon av Lenins idéer användbara idag, är det ett tankegods motsatt vad Marx tänkte sig (och är skillnader mellan Marx och Lenin något att bli upprörd över)? Kan vi inte helt enkelt säga att ”lite leninism har väl ingen dött av” och sedan gå vidare med att utreda förutsättningarna för socialism/kommunism i Sverige idag? Gör vi det så tror jag att vi kan använda mer av Marx än Lenin.
Om diskussionen i stället handlar om vad den ene eller andra gjorde 1917 så är det mer av historiska studier vi är inne på, och ett sådant meningsutbyte kan ju bedrivas fullständigt avskilt från praktiskt politik i Sverige idag.
Mats L!
Egna personliga upplevelser från de områden vi andra mest läser om är inte alls irrelevant, tvärtom och viktigt att det redovisas så vi får så fullständiga bilder som möjligt.
Putin strävar efter konsensus och framför allt försoning när det gäller interventionen och inbördeskriget. Det kan nog vara en klok strategi och om det finns en någorlunda fri debatt, vilket jag tror det i andra sammanhang än det officiella, kommer diskussioner om exempelsvis inbördeskriget.
Håller helt med dig att allt som bidrar till öppen dialog med Ryssland är av stor betydelse. Inte minst naturvetenskapliga rön och icke tidigare redovisat material. Rätt inställning och rätt tänkande – till skillnad från den svenska regeringens attityd att överhuvudtaget inte tala med Rysslands politiska ledare.
Anders P!
1. Lite trist att du så lättvindigt avfärdar att eliter kan bli härskande klasser med ”Den dagen den sorgen” eftersom detta var vad som hände i Sovjetunionen.
2. Har lite svårt med kronologin. Hur skulle antifascister under andra världskriget kunna veta att en del av ledarna för den franska motståndsrörelsen skulle förtrycka Algeriet efter kriget? Även om man hade haft en kristallkula och kunnat se in i framtiden hade detta inte varit ett hinder för samarbete.
3. Dock bör man komma ihåg att från och med den 24 augusti 1939 (Molotov-Ribbentrop-pakten) till och med 22 juni 1941 (Nazi-Tysklands angrepp på Sovjetunionen) deltog inte de kommunistiska partierna i kampen mot Nazi-Tyskland.
Björn N!
Är nog överens med det mesta du skriver om kapitalismens kris och den snabba industrialiseringen i Sovjetunionen. Men du nämner inte ett ord om klassförhållandena eller hur denna industrialisering genomfördes.
Ola I, m.fl!
Jo, det är helt korrekt att leninismen och den s k vetenskapliga arbetsledningen har gemensamma rötter. Åtminstone ansåg managementgurun Peter Drucker så (han var emot båda). Han ansåg att båda var en frukt av den intellektuella stadsmedelklassens avstånd från och förakt för olärda kroppsarbetare, eller kanske för olärdhet generellt.
Men det är just av detta skäl som jag anser det helt förfelat att sitta nu hundra år efteråt och hitta på ursäkter för de leninistiska dogmerna. Vi kan väl följa Lissagaray i hans bok om Pariskommunen, och slå fast att den som hittar på hjältesagor om revolutioner är lika brottslig som den som ritar falska sjökort för sjöfarande?
Martin K!
Att Mats P skulle gå i svaromål var väl inte att vänta. Han brukar inte göra det. Men om det är den leninistiska partistaten han dödförklarar, så är han definitivt för tidigt ute.
Hos oss är det närmast ett axiom att kapitalismen och den liberala staten är som de två sidorna av samma mynt. Och det trots att Kinas historia de senaste trettio åren entydigt visar att kapitalismen också kan frodas under ett auktoritärt styre.
Ja, vad är det som egentligen utesluter att den auktoritära kapitalismen till och med kan komma att konkurrera ut den liberala staten. Den leninistiska staten som kapitalismens högsta stadium alltså!
Arne N!
Nej, jag kommer inte att kommentera klasskampen eller gå in på detaljer hur uppbygget skedde. Nog är sagt.
I stället: Hur mycket av leninismen är användbar idag (ex.vis Lenins tankar om imperialismen), bör man backa och ägna mer uppmärksamhet åt Marx (ex.vis kristeorier), och hur förhåller sig dessa två kommunistiska giganter till varandra när vi bygger idéer om samhällsförändring idag?
Eller finns det något intresse av samhällsförändring? Kanske de gamla industriländerna med gammal trött kapitalism är på avskrivning, medan nya fräscha maktcentra uppstår. ”Nää faaan, vi orkar inte göra nåt åt kriserna och förfallet, det är meningslöst, för tänk så otäckt det är med revolutioner, vi lägger oss ner och döör istället…”
Kineserna tillämpar den demokratiska centralismen dvs. arvet från Lenin på ett utmärkt sätt. Besluten tas centralt och delegeras nedåt i de olika instanserna. Det hela backas upp med att staten agerar där det behövs och idag står Kina ensamt för mer än en tredjedel av hela världens tillväxt.
Alldeles nyligen vädjade ömsom hotade EU och USA om att kineserna skulle stoppa sin överproduktion av stål som var på väg att krossa de amerikanska och europeiska stålindustrierna samt orsaka gigantisk arbetslöshet. Kineserna visade sig ödmjuka och har redan minskat sin volym stål på världsmarknaden.
Låt oss tänka oss att den svenska stålindustrin var på väg mot en rejäl kris och med hot om stor arbetslöshet i Luleå för SSAB. Löfven överväger för ett ögonblick att ge statsstöd på gammalt traditionellt socialdemokratiskt vis. Mot alla odds får han gehör för detta i riksdagen. Vad händer sen?
Hot om domstolsvite från EU naturligtvis. Det är förbjudet i lag att störa marknadskrafternas balans genom att ge statsstöd för utsatta industrier.
Frihandelsavtal och låt gå-kapitalism är det som gäller mot allt sunt förnuft. Detta är ett mycket avgörande skäl för att lämna hela EU-dyngan.
Kineserna inspireras av Lenin och även Stalin och det gigantiska ekonomiska uppsvinget inte minst i produktionsmått som även avgjorde det andra världskriget och i hög grad bidrog till att krossa fascismen.
Den kinesiska ekonomiska modellen är oöverträffad i effektivitet och samsyn uppifrån och ned genom total styrning via partiapparatens beslut helt i enlighet med den demoratiska centralismen och modellen har under de senaste 25 åren aldrig utmanats av några liberala låt gå-kapitalistiska tendenser.
Det finns förtryck av oliktänkande och störningar tas om hand effektivt och med kraft. Men några verkligt farliga alternativa politiska krafter existerar faktiskt inte, som skulle kunna genomföra statskupp eller någon verksamhet med revolutionär politisk agenda.
Är Kina en demokrati? Enligt det demokratiskt centralistiska utgångstankarna från Lenin så är det så. Är EU en demokrati? Där icke valda kommissionärer har mycket stor makt. Lägger lagförslag och åker runt i EU och agerar så fort något land sätter marknadskrafterna ur spel.
Vilken makt har den svenska riksdagen idag i förhållande till EU. Nada. TTIP – frihandelsavtalet mellan USA och EU om och när det väl kommer – röstas enbart i europaparlamentet när det är dags.