Den lilla kvinnan och det stora kriget

Klipp ur omslagen på den amerikanska ugåvan av Uncle Tom´s Cabin i serien Classics Illustrated (Illustrerade klassiker i Sverige)

”So you are the little woman who wrote the book, that made the great civil war!” påstås en förvånad Abraham Lincoln ha utropat i Vita huset en av de sista dagarna i november 1862.

Den finlemmade damen framför presidenten hette Mrs Stowe – Harriet Beecher Stowe – och hennes magnum opus bar titeln Uncle Tom’s Cabin, som otvivelaktigt är en av de mest lästa böckerna genom alla tider. Med kriget anspelade Lincoln givetvis på de fortgående inbördesstriderna mellan Nord- och Sydstaterna åren 1861 – 65, då i runda tal 600 000 människoliv spilldes.

Tron på att Onkel Toms stuga bidrog till krigsutbrottet var rätt allmän. De ädelmodiga och rättrådiga i Norr älskade boken, sades det, medan förhärdade och förstockade slavbaroner nere i Söderns länder skydde den som pesten. På ömse håll förbittrades sinnena, och konflikten blev till sist oundviklig.

Harriet Beecher Stowe

Beecher Stowe offentliggjorde sin roman för noga räknat 165 år sedan (den 20 mars 1852) och första upplagan på drygt 5000 exemplar tog slut omedelbart. Segertåget rullade sedan vidare i oförminskad hastighet; efter bara några få månader hade även den europeiska publiken tvingats ge sig på nåd och onåd. Celebriteter från jordens alla hörn tävlade i att strö rosor över Onkel Tom: Skildringen bör ses som ”en av de främsta triumferna i litteraturhistorien”, menade Henry Longfellow och garanterade kvinnan bakom verket ett evigt liv. I Frankrike begärde George Sand ordet, berömde Stowes ”helgonlika snille” och vittnade om sin oförställda kärlek till berättelsen. Också Sveriges första recensent var en tvättäkta lady och dessutom nyligen gift med tyske pianisten Otto Goldschmidt. Hon uppehöll sig i New York, sopran-sjöng som en hel näktergalsorkester, gav bejublade konserter i Castle Garden och hette – Jenny Lind. I ett långt brev till författarinnan hade Jenny L idel lovord till övers för Onkel Tom och försäkrade adressaten, att Gud Fader i himlen alltid kommer att ”hålla sina välsignade boningar” öppna för Onkel Toms andliga mor.

Charles Dickens skrev för sin del en anmälan i Household Words. Entusiasmen var i hans fall betydligt mindre påtaglig. ”Ädel men bristfällig”, löd omdömet. Intuitionen säger mig att denna hans grundade mening står sig gott än i dag.

Å ena sidan är Onkel Toms stuga en effektiv stridsskrift mot slaveriet. Boken fungerade i själva verket som en trampmina under den amerikanska nationens grundvalar, och vem som helst kunde enkelt se att tändsatsen glödde. Gång efter annan slår ”lidelsens stål mot livets flinta”, som en recensent skrev med en pregnant formulering. Några av scenerna bränner sig fast. Dit hör Eliza Harris’ besinningslösa flykt över isflaken på Ohio-floden med slavjägarna Marks och Tom Logan hack i häl, och dit hör också dramat på ångaren La Belle Rivière med den förtvivlade Lucys självvalda drunkningsdöd som kulmen.

Å andra sidan måste romanen med förlov sagt karakteriseras som olidligt sentimental. Den är tårögd, känslomässig, honungs- och sirapssöt, hjärtnupen, gråtmild och allmänt salvelsefull på ett visserligen tidstypiskt men ändå svåruthärdligt sätt. Centralgestalten i skildringen, den noble Onkel Tom själv, är lika fläck- som felfri i sitt blinda trosnit och övertygar inte som litterär rollfigur. Sak samma gäller den lungsjuka dödsängeln Eva St. Clare och den obotfärdige slavpiskaren och inkvisitorn Simon Legree, en sannskyldig djävul i mänsklig förklädnad.

Till detta ska läggas att klichéerna firar julafton i ”Stugan” på snart sagt varje sida: ”med en stilla suck gick hon över gränsen mellan Liv och Död”. Bebodda våningar är undantagslöst ”hemtrevliga”, brasor i öppna spisen ”muntra”, dukar på bordet ”snövita”, rodnande kinder ”blossande röda” och slavarnas barnungar är alltid ”fräcka”.

Diktarinnan medgav själv att hon inte alls brydde sig om vare sig stil eller berättartekniskt publikfrieri. Även interpunktionen och andra världsliga bestyr överlät hon med varma händer åt andra. Innehållet betydde allt, formen platt intet. ”Vår Herre skrev romanen”, klargjorde Beecher Stowe. ”För egen del var jag bara hans tillfälliga redskap.” Vår Herre må ha ett brett register, men någon driven stilist är han uppenbarligen inte.

Att själva ledmotivet i Onkel Toms stuga var en av faktorerna bakom krigsutbrottet i april 1861 måste anses höjt över varje rimligt tvivel. Stowes melodram spelade aldrig en avgörande roll, men helt visst spelade den roll. Romanens budskap låg fast förankrat högt upp i den ideologiska överbyggnaden och blev med tiden ett centralt inslag i krigspropagandan.

Men den bittra konflikten handlade inte, åtminstone inte de första åren, om slaveriets vara eller inte vara. Främst kämpade man om statens, och unionens, fortbestånd eller obestånd, inte om slaveriets.

Det är en vida spridd uppfattning, inte minst i Sverige, att de goda krafterna i Norr utplånade Söderns banditsvärmar och likt forna tiders korsriddare försvarade den rätta tron, befriade de svarta trälarna, räddade demokratin och frälste mänskligheten från ondo. Så var det inte. ”Kunde jag bevara unionen utan att befria en enda slav, så skulle jag göra det”, erkände president Lincoln i krigets inledande fas.

Den ryktbara ”proklamationen om slavarnas befrielse” såg dagen först den 1 januari 1863. Då hotade Nordstaterna att avskaffa slaveriet för att tvinga Sydstaterna till fred; däremot hotade Nord aldrig att gå i krig för att avskaffa slavsystemet. Ifall Sydsidan fallit till föga i årsskiftet 1862/63, så tyder mycket på att slavhanteringen kunnat fortsätta ännu en tid.

Inbördesstridernas verkliga segerherrar blev i praktiken Nordens mäktiga industrimagnater. Efter den hett åstundade krigsepilogen växte den amerikanska ekonomin explosionsartat, och vägarna västerut låg med ens öppna.

Till krigsbilden hör att individer med svart hudfärg betraktades som lös egendom vid 1800-talets mitt och även långt senare, således inte som varelser med självklart existensberättigande. Enligt ett beslut av Högsta Domstolen från år 1857 kunde en svart inte bli amerikansk medborgare, eftersom han/hon tillhörde en ”underordnad och underlägsen” människogrupp.

Som alla vet, har programmatisk rasism av det här slaget firat ständiga triumfer i det amerikanska samhället genom decennierna. Så sent som 1952 fick presidenten rätt att hindra de främlingar som han på ena eller andra sättet ansåg ”skadliga” från att resa in i landet.

Det var på denna 1952-års lag som Donald J. Trump stödde sig, när han under en av sina första dagar i ämbetet gav order om totalt inresestopp i USA för alla personer med rötter i Iran, Irak, Syrien, Sudan, Somalia, Libyen och Jemen. Presidentens åtgärd är uppenbart rasistisk och har definitivt ingenting att göra med terrorhotet: vare sig Saudiarabien, Qatar, Pakistan eller Tunisien kvalar in på förbuds-listan. Till detta kommer att 1952 års lag upphävdes 1965.

Den nye slavdrivaren i Vita huset lär få det tufft – vilket nog är vår smala lycka…

Onkel Toms stuga har ibland liknats vid skottet i Sarajevo 1914. Det är ingen särskilt bra jämförelse av flera skäl. Men likafullt säger parallellen något väsentligt om det skrivna ordets makt: den antyder att fjäderpenna och tangentbord kan vara väl så viktiga som kulor, krut och kanoner.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  16 kommentarer for “Den lilla kvinnan och det stora kriget

  1. Håkan Sandin
    2017-02-07 kl. 6:05

    De första korstågen på 1100-talet var regelrätta försvarskrig för att skydda kristna pilgrimer på väg till Jerusalem. De övriga kan man kanske ifrågasätta. Dock var hela Nordafrika, inklusive Spanien, kristet fram till den väpnade muslimska invasionen på 600-talet.

    Idag är IS strategiska huvudmål att erövra Rom för att, understödda av femtekolonnerna i de muslimska enklaverna, förslava hela kristenheten. Är det någon som tror att detta bara är tomma ord?

    Trump hänvisar till den nationella säkerheten. Ingen här vet vilka underrättelser hans åtgärder bygger på. Det är alltså för tidigt att kalla honom för “sinnesjuk” eller “rasist”.

    “Skiljelinjen står inte längre mellan höger och vänster utan mellan patrioter och globalister” sa Marine Le Pen i ett tal i Lyon häromdagen.

    Jag tycker att det är en bra sammanfattning av diskussionen också på denna blogg.

  2. Bo Persson
    2017-02-07 kl. 10:23

    Håkan S!
    Visst är det bara tomma ord. Mellanöstern är ju idag ekonomiskt och politiskt sett ett svart hål som det andra världskrigets båda segrarmakter fortfarande utkämpar ett slags “great game” om. Det finns ju trots allt en hel del olja där.

    Och att vad Marine Le Pen säger skulle vara en bra sammanfattning av diskussionen på den här bloggen håller jag inte heller med om. Vad det handlar om i Europa är om dess traditionella territorialstater också fortsättningsvis skall förbli förslavade under EU/USA eller om de skall återupprättas just som territorialstater. Allt annat är bara ideologiska krumelurer.

  3. Anders Persson
    2017-02-07 kl. 13:30

    Håkan S!
    Din mening “Idag är IS strategiska huvudmål att erövra Rom för att, understödda av femtekolonnerna i de muslimska enklaverna, förslava hela kristenheten” gav flera tankar:

    1. Det skulle vara bra om Ryssland bytte ut den ortodoxa kyrkan emot islam, ty då skulle landet nyktra till och inte, åtminstone på den manliga sidan, inte supa ner sig och jobba bättre.

    2. Jag är agnostiker eller ateist, alltså inte kristen. Kommer jag att undgå det muslimska “slaveriet”?

    3. Om IS är ute efter en erövring av Rom som ett “strategiskt mål” för att behärska Europa, är de lite sent ute, närmare bestämt 1500 år.

    4. Den “kristna världen” är, f’låt, dj-t stor, inte bara Europa (inkl hela Ryssland) utan också Nord-, Syd- och Mellanamerika. Jobbigt att adminsitera från Rom.

    5. Många av de muslimska “femtekolonnerna” har som man säger på engelska “gone native”, dvs påverkats av världlandets kultur och blivit “femtekolonnare” i IS ögon.

  4. Håkan Sandin
    2017-02-07 kl. 13:40

    Bo P!
    OPEC nationaliserade sina oljetillgångar redan i mitten på 1970-talet. Vi som var unga då minns oljekrisen då regeringen införde ransoneringskuponger som under andra världskriget. Då framställdes saudierna som karikatyrer; oljeshejker på en kamelrygg som spelade bort miljonbelopp på casinot i Monte Carlo.

    Idag vet vi bättre; att de var dugliga affärsmän som förstod att investera sina tillgångar i västvärldens bankväsende, företag och fastigheter, och att Saudiarabien numera är en av de största spelarna på Wall Street med ett finansiellt inflytande över västvärlden som borde göra varje civiliserad människa mörkrädd.

    Således handlar frågan inte om EU/USA utan om att vi blivit marionetter för Saudiarabiens religiösa och politiska maktambitioner.

    Det kan ju inte vara en tillfällighet att det är just Saudiarabien som fått ordförandeposten, medan Ryssland uteslutits, i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna.

  5. Håkan Sandin
    2017-02-07 kl. 15:38

    Anders P!
    Ända sedan Karl XII:s dagar i Turkiet har Sverige haft en ödmjuk relation till islam vilket bekräftades vid statsministerns senaste besök i Saudiarabien där han vägrade att kalla regimen för en diktatur. Då som nu är det Ryssland som är huvudfienden.

    Putin har sagt att det viktigaste är kärleken till barnen, familjen och fosterlandet. Jag undrar hur många svenskar som sympatiserar med den tanken?
    Personligen tillhör jag dem som redan har gett upp. Det finns ingen framtid i Sverige. Vad jag ser är ett land styrt av psykopater.

    Eller som Pia Kjarsgaard uttryckt det: “Sverige är så sinnessjukt att det skiljer sig från alla andra samhällen i historien, och i själva verket kanske det inte är statsvetenskapens roll att etablera ett begrepp, utan snarare fackmän inom psykiatrin som specialiserat sig på schizofreni och förträngning av känslor.”

  6. Bo Persson
    2017-02-07 kl. 16:09

    Håkan S!
    Att ett land med runt 20 miljoner invånare i dagens värld skulle kunna bli en global spelare faller på sin egen orimlighet. Sedan kan man ha hur mycket olja som helst. Så har man t ex inte ens lyckats hindra USA att upprätthålla sitt numera mer än 50 år gamla israeliska brohuvud, som man på några kilometer när till och med har en geografisk gräns tillsammans med.

    Sedan vill jag gärna påminna om att det var i samband Le Pen som jag drog in EU/USA i bilden.

  7. Bengt Svensson
    2017-02-08 kl. 5:01

    Historien om Onkel Toms stuga gav mig inga associationer vare sig till påven, Pia Kjersgard, Karl den Tolfte, Putin eller islamiska staten.

    Däremot till ett rött skolhus på sydsvenska låglandet, där fröken läste högt för oss om Onkel Tom på lördagens roliga timme på 50-talet. Timmen var inte så rolig eftersom några flickor satt och snyftade hela tiden. Efter några veckor övergav fröken projektet och började läsa högt om en muntrare Tom, som dessutom haft vett att låta sig födas av vita föräldrar. Sawyer var efternamnet.

    Inget världshistoriskt, alltså. Inte så långt från Onkel Toms och Tom S:s hemtrakter hände sig något den 17/6 2015, som, får vi anta, inte heller var särskilt viktigt, eftersom det redan är ganska så bortglömt.

    Den 21-årige Dylann Roof gick in i Emanuel African Methodist Episcopal Church i Charleston, Sydkarolina för att, trodde övriga församlingsmedlemmar, delta i kvällens bönemöte. I stället reste han sig upp och skjöt ihjäl nio personer, inklusive prästen (som dessutom var senator i delstaten). Flera andra blev svårt skadade. Till sist riktade han vapnet mot sig själv och tryckte av. Men ammunitionen var slut.

    Det var på dagen 193 år sedan Charlestons vita medborgare hade bränt ner samma kyrka och hängt 35 församlingsmedlemmar, inklusive kyrkans grundare, Denmark Vesey. De hade fått för sig att Vesey skulle starta ett slavuppror vid midnatt.

    Dylann Roof hade tidigare åkt fast för narkotikabrott och skulle, om reglerna följts, inte ha fått någon vapenlicens. Obama skyllde dådet på liberala vapenlagar. Andra hävdade att de inget begrep.

    Charlestons borgmästare: “something that is beyond any comprehension and is not explained”.
    Sydkarolinas guvernör: “we do know that we’ll never understand what motivates anyone to enter one of our places of worship and take the life of another”.

    Ingen kallade honom terrorist eller jämförde honom med självmordsbombare. Fel religion, fel hudfärg. Inga säkra slutsatser bör dras. Den numera 22-årige Dylann Roof dömdes för någon vecka sedan till döden.

  8. Håkan Sandin
    2017-02-08 kl. 6:00

    Bo P!
    Antalet invånare är ointressant. Vid vallfärden till Mecka är de, om än inte samtidigt, närmare en miljard.

    Det är saudiernas användning av oljeinkomsterna för att främja sina religiösa och politiska maktambitioner du bör fokusera på; t ex finansieringen av alla dessa moskébyggen runt om i västvärlden.

    Här har Ryssland intagit en motsatt ståndpunkt och sagt att om ni vill bygga en moské i Moskva så vill vi bygga en kyrka i Saudiarabien.

  9. Bo Persson
    2017-02-08 kl. 10:49

    Håkan S!
    Visst är massinvandringen i EU-Europa ett problem. Men eftersom den tjänar EU/USA:s intressen kommer vi inte åt den genom att räkna antalet moskéer runt om i detta Europa.

  10. Håkan Sandin
    2017-02-09 kl. 14:28

    B Svensson!
    Min poäng var att det är förhastat att beskriva Trump som; “Den nya slavdrivaren”. I så fall måste man placera in Putin, Le Pen och Theresa May i samma kategori.

    Den enda som jag har sett försvara globaliseringen här är Lise Blomqvist från en tidigare tråd.
    Citatet från Pia Kjarsgaard var en association till en tidigare text från Knut L om Strindbergs Röda Rummet där han citerade Olle Montanus: “Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation. Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg.”

  11. Bo Persson
    2017-02-09 kl. 18:20

    Håkan S!
    Du tycks ha gett upp ditt försök att få oss att tro, att den islamska världen idag är på väg att göra ett dakapo på vad de gjorde för 1500 år sedan. Det är bra för verkligheten idag är ju en helt annan.

    Via EU är Europa idag ett amerikanskt fängelse med de traditionella europeiska eliterna som dess övervakare, en övervakning som man underlättar genom att köra ihop oss ursprungliga fångar med nya, som man drivit på flykt från sina hemländer med ett slags brända jordens krigföring.

  12. Bo Persson
    2017-02-09 kl. 20:18

    Håkan S
    Jag vet inte riktigt vad du menar med globalisering. Men om du syftar på det faktum att det globala kapitalet idag ofta föredrar att investera i det vi på 1970-talet kallade Tredje världen framför att investera i den redan industrialiserade världen, så tycker jag det är svårt att vara mot den. Redan i Kommunistiska manifestet för mer än 150 år sedan räknade Marx med att kapitalismen skulle erövra hela världen. Och nu är vi där.

    Sedan är det en annan sak att vi i den redan industrialiserade världen inte är några vinnare i den globaliseringen. Men är det inte ett lite väl provinsiellt argument för att vara mot den.

  13. Bengt Svensson
    2017-02-09 kl. 23:49

    Undergång (mänsklighetens, världens, Sveriges, Tysklands) har ju alltid varit populär. Såg en film (i San francisco) för ett tjugutal år sedan, där invaderande rymdmonster höll på att erövra jorden. När de sprängde Vita Huset i luften jublade publiken. Vid den tiden och några år framåt var det inte heller ovanligt att republikanska politiker menade att de nog skulle få uppleva domedagen (the rapture) under sin livstid. Flera oljebaroner höll med.

    Jättesuccén vid den tiden var romanserien Left Behind i 16 delar, skriven av några bokstavstroende kristna, som sålde i tiotals miljoner ex. Filmer, CD:s, dataspel, serietidningar (graphic novels) följde. Det är en våldsam, actionfylld rövarhistoria som i detalj beskriver de yttersta tiderna. FN:s generalsekreterare, Nicolae Jetty Carpathia visar sig inte oväntat vara Antikrist. Trump var en ovanligt sekulär politiker tills i somras. Men nu är han ungefär lika religiös som de flesta amerikanska kollegor.

  14. Håkan Sandin
    2017-02-10 kl. 6:11

    Bo P!
    Du läser mina kommentarer som fan läser Bibeln. Nyliberalismen och frihandeln – det som brukar kallas för globaliseringen och som betyder att inhemsk industriproduktion flyttar utomlands till låglöneländer med urusla villkor för arbetarklassen – har till följd av de nationella rörelsernas framväxt passerat sitt bästföredatum.

    Detta är särskilt bekymmersamt för ett “provinsiellt” land som Sverige som, inte minst på jordbruksområdet, är helt beroende av frihandel.

  15. Håkan Sandin
    2017-02-10 kl. 13:11

    Bengt S!
    Min världsbild bygger inte på amerikanska TV-serier. Om man vill diskutera teologi från en ateistisk synvinkel finns det andra forum.

    Enligt min mening är den dialektiska huvudmotsättningen i dagens värld den mellan patrioter och globalister.

    Här har kulturvänstern svårt att ställning då man brukar beskriva fosterlandskärlek som “rasism” eller “nazism” samtidigt som man, som det verkar, knappt har hört talas om George Soros, Bilderberggruppen, oljemagnaterna på Wall Street, TTIP-avtalet eller massnedläggningen av de svenska jordbruken.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.