Den minskande ordkunskapen

Medeltida illuminerad handskrift på latin (1260) från norra Frankrike. Ur Bibelns gamla testamente (Konungaböckerna).

”Gnälla-på-språket-nuförtiden-genren” är enligt framlidna professorn Margareta Westman en genre som ”inte tycks ställa några som helst krav på skribenterna”. Svenska språkvetare utnyttjar tyvärr sitt kunskapsövertag för att avfärda medborgares farhågor om pågående språkförfall. DNs språkvetare Catharina Grünbaum önskade att alla läsare som skrev att de nästan ”satte kaffet i vrångstrupen” vid frukostläsningen av DN verkligen måtte drabbas av detta plågsamma missöde.

Jan-Arvid Götesson

Jag gör ändå ett försök att skriva en vederhäftig artikel i denna genre. För att detta skall lyckas mig måste jag undvika de vanliga misstagen. För det första måste en språkgnällare veta något om språk. Jag arbetar med språkstärkande för ursprungsfolksnationer på Kap York-halvön. De svenska språkliga varieteternas historia känner jag från urgermanska via fornsvenska till folkmål och 1900-talets normerade standardsvenska.

För det andra måste meningsfullt språkgnäll handla om något viktigare än våra uttjatade språktvisteämnen. Det som gnällmånsar anser vara språkfel är ofta minst lika rätt. Hur paff blir inte den dåligt pålästa språkpolisen när hen får förklarat för sig att AIK-klackens ”låt han dö” (om den medvetslöse Hammarbyspelaren) är gammal fin svenska, och att ”innan” är och alltid varit en preposition.

För det tredje måste språkgnällaren peka på en förändring som innebär en stor samhällelig försämring. Ett Frans G. Bengtssonskt personligt tyckande om att svenskan går under om vi inte skriver ”vi ha ett hvitmåladt utedass” är inte nog.

För det fjärde måste språkgnällaren lägga fram en hypotes om varför förändringen äger rum. För det femte måste hen ha ett faktaunderlag, gärna kvantitativt.  Slutligen skall hen gärna föreslå ett handlingsprogram.

Publicerad forskning tyder på att  kunskapen om ordförrådet minskar bland allmänheten. Min tes är att även den elit som skriver i yrket (ledarskribenter, journalister, lärare, politiska sekreterare med flera) har mycket sämre kunskap om vad svenska ord betyder än vad tidigare generationer hade. Orsaken är att yrkesskribenter i dag lär sig skriven svenska på ett annat sätt: Nutida yrkesskribenter läser varandras texter, medan 1900-talets yrkesskribenter fick sin informella utbildning genom att läsa författare som kunde skriva.

Jag föddes 1963. För mig var det självklart att lära mig skriven svenska genom att läsa författarskap. När jag läst en Ivar Lo-Johansson tog jag nästa, och så vidare. Så gjorde vi svenskar en gång. Nå, detta slags klagolåt är inget nytt. Större andar än jag har skrivit om den flydda guldåldern, som vanligen inträffade omkring tiden för den klagandes födelse och ungdom. Viktor Rydberg skrev om nedbusningen som skett under hans livstid fram mot 1800-talets slut. Men förra sekelskiftet var enligt Dag Hammarskjöld en intellektuell guldålder jämfört med hans egen samtid vid 1900-talets mitt. De flesta skribenter som uttalat sig i ämnet under senare århundraden har tyckt sig se en fortgående försämring. Men det är ju omöjligt att vi toge ett jättekliv nedåt var mansålder. Då bleve vi ju snart tanke- och skrivoförmögna. Gör jag mig löjlig när jag hävdar att en språkkollaps verkligen sker i just min livstid?

Nej, nu har vargen kommit. Det finns siffror på det. Anna W Gustafsson och David Håkansson har forskat på ett stort material från högskoleprovet. Orden som glöms bort är fler än de ord som de svensktalande blir bättre på. Och försämringen för de borttynande orden är större än förbättringen för de ord som vi lär oss mer om. De snabbast döende orden i forskarnas urval är: pådrag, kulvert, påstötning, tjänlig, varsko, föreligga, avyttra, armatur, konstellation, anspråk. Vissa framsteg gjordes med ord som entreprenör, progressiv, patriarkat, fascination, initierad, hybrid, malign, homogen, substantiell, annullera. Det är det gamla Sverige som språkligt får stryka på foten, medan en mindre förbättring sker med ord som vi känner igen från vår (överskattade) engelska.

Jag skrev att språkgnällaren helst skall ha kvantitativa fakta, men ett anekdotiskt material duger som belägg på kvalitativt nya fenomen. Varje uppmärksam person som läst stora mängder offentlig svensk text under de senaste årtiondena känner igen vad jag nu tar upp. Under de senaste årtiondena har ett nytt språkligt fenomen dykt upp: I de texter som man förväntar sig mest av – rikstidningarnas ledare, disputerade forskares avhandlingar och dylikt – ser man att skribenter inte vet vad ord betyder. Nyligen fick jag skriva till Dagens Nyheters nätupplaga och rätta DNs huvudledare när ledaren talade om ”Centerpartiets stadda kassa”. Expressen har en ledarskribent som tror att ”yvas över” betyder ”väsnas”. Detta är axplock ur fall där yrkesskribenter inte vet vad halvsvåra svenska ord betyder.

En rikstidning städslade en ny expertkommentator förra året. Av hens artiklar framgick att hen inte lärt sig skriva. Jag tog fram hens doktorsavhandling, som lästs av flera svenska professorer och två språkgranskare innan den trycktes. Avhandlingen visade sig innehålla ungefär 1000 språkonöjaktigheter. Det är ett nytt fenomen att ett universitet släpper fram en doktorsavhandling med många ordförståelsefel som detta: ”Genom sitt sätt att erövra och förvärva nytt land och nya marknader skulle man nämligen också på alla tänkbara sätt komma att överträda det sätt på vilket den europeiska fientligheten och brutaliteten gentemot andra folk hade tagit sig uttryck”. Denna disputerade akademiker har blott en ungefärlig idé om vad ”överträda” betyder. En sådan ungefärlighet utmärker överlag yngre journalisters språk. En ung journalist kanske erinrar sig uttrycket ”överhängande fara” men skriver ”övervägande fara”, och så vidare.

Jag föreslår att språkforskare går igenom ett stort material av yrkesskribenters texter från 1900- och 2000-talet. De skulle då finna att katastrofer som ”Centerpartiets stadda kassa” är ett nytt fenomen som ökar i frekvens. Det förekom inte för några årtionden sedan att professionella skribenter inte visste vad ganska vanliga ord betyder.

Skall jag vara vetenskaplig behöver jag diskutera felkällor som kunde göra min slutsats ogiltig. Kan det vara så att yrkesskribenters texter redan för några generationer sedan tedde sig undermåliga för dem som lärde sig skriven svenska vid förra sekelskiftet? Jag vet inte, men jag tror inte det. Säkert fanns nya konstruktioner i det offentliga språket för ett halvsekel sen som den tidens 70-åringar retade sig på. Men jag tror inte att de fann att många ord blev helt missförstådda.

En annan möjlig felkälla är denna: Kan det vara så att en viss osäkerhet i språkbehandlingen beror på en demokratisering, att fler får höras i offentligheten? Nej, så är det inte. Försämringen i ordförståelse är tydlig även i den språksociologiska elitens alster.

Har denna försämring någon betydelse? Det finns ju inga dåliga språk enligt språkvetarna. Vart samhälle skapar sig ett fungerande språk. Vi språkgnällare må lida av språkdåligheter som ”nationella prov” och ”två ordföranden”, men ett förändrat språk skall i teorin fungera lika bra som det gamla gjorde. Men jag instämmer med Anna W Gustafsson och David Håkansson som menar att försämringen av ordförståelsen kan minska vår förmåga att tala om och förbättra vårt samhälle. Det som sker är inte språkutveckling, utan språkförsvagning. Hårdast drabbas de unga, de svaga och invandrare, om demokratin fungerar sämre av språkliga skäl.

Utvecklingen hotar att avskära oss från vårt land och vår historia. Om man tror att en brand i en knuttimrad mangårdsbyggnad på landet är en ”villabrand” (vilket alla svenska media numera påstår) är man då fortfarande svensktalande i kulturell mening? Den som tycker att detta är konservativt gnäll kan lyssna på Olof Palmes bästa tal som han höll i Rydöbruks folkets hus, där han talade om Folke Fridell bland andra. Lyssna på det, och tänk på huruvida vi vill ha det så, att sådan litteratur som Folke Fridell blir otillgänglig för de flesta.

Språkvetare har inte nog uppmärksammat hotet från ordkunskapsförlusterna. Olle Josephson har rätt om att lånord och SMS-språk inte hotar svenskan, och att domänförluster (att enbart engelska används i många sammanhang i Sverige) är ett hot. Men hans hotbildsbeskrivning är ofullständig. Den minskade ordförståelsen är ett lika allvarligt hot som domänförlusterna. (Ett tredje hot är att vi inte talar och skriver våra folkmål; jag menar inte de regionala former av standardsvenska som kallas ”dialekter”, utan de genuina folkmålen med kasus och verbnumerus. Men det är en annan artikel.)

Varav kommer oviljan eller oförmågan att lära sig ett gott språk? Till en del leds språknedbrytningen uppifrån, från stat och kyrkoledning. Visste du att vårt högtidligaste gemensamma dokument, Regeringsformen, utlämnats åt en språklig dödspatrull? Läs denna mening från den ursprungliga grundlagstexten:

”Har annan myndighet än domstol berövat någon medborgare friheten med anledning av brott eller misstanke om brott, skall denne kunna få saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål.”

Förstod du den meningen? Det gjorde du säkert. Men i dag lyder denna passage sålunda:

”Om en annan myndighet än en domstol har berövat någon friheten med anledning av brott eller misstanke om brott, ska han eller hon kunna få frihetsberövandet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål.”

I svenska finns av gammalt en meningsstruktur av detta slag: ”Har X inträffat, skall Y ske”. Ursprungligen är det två huvudsatser med omvänd ordföljd, som i fornsvenska. Men detta språk anses du för dum att förstå. Därför har riksdag och regering beslutit att detta kulturarv skall förstöras. Man måste skriva på detta pratiga vis: ”OM X inträffat, ska Y ske”. Dessutom begriper du inte, menar överheten, vad som menas om man inte petar in obestämd artikel före substantiven. Det måste vara ”än EN domstol”, i stället för ”än domstol”. Den gamla nordiska språkstrukturen utan obestämd artikel – som i ”liten tuva välter ofta stort lass” – skall bort. Man jämföre med Norge, som bevarar det ursprungliga språket från 1814 i sin grundlov. Ändringar i grundloven skrivs så att de språkligt inte skiljer sig från det tvåhundra år gamla språket. (Reds. anm.: Denna föråldrade uppgift korrigeras av författaren nedan i kommentatorsfältet.)

Dessa anmärkningar om grundlagen gäller grammatik snarare än ordförrådet, men samma slags försämringar genomförs med ordförrådet. ”Utröna”, ”foga”, ”lagfaren”, ”rike”, ”åtnjuta”, och ”eljest” är några ord som motarbetas genom officiellt påbud.

Maria Schottenius, Svenska Akademien och andra klagade på förslaget till ny kyrkohandbok. Musiken men även språket har klandrats. Men det är så dags att komma och klaga nu! Svenska kyrkan har inte haft något språk, i kulturell och litterär mening, på årtionden. Britt G. Hallqvist sade privat att hon ångrade sina bearbetningar för 1986 års psalmbok. Men många tror att det som står i dagens psalmbok är vårt riktiga kulturarv.

Vad göra? Till att börja med måste vi erkänna att ordkunskapskollapsen pågår och är ett problem. Om ditt språk formats av de senaste årtiondenas offentliga och massmediala svenska har du blivit lurad på din födslorätt som svensktalande: att fostras in i ett kulturspråk som har ett levande samband med århundradens litteratur. Tag inte illa upp av detta påstående, utan börja din språkinlärning på nytt genom att läsa på riktigt. Dela denna artikel på sociala medier.

Allmän självrannsakan fordras, bland ledare i offentlig och privat tjänst och bland yrkesskribenter. Varför anställs skribenter som inte har den viktigaste kvalifikationen, att veta vad svenska ord betyder, och varför anser de sig skickade att skriva offentligt? Vi fordrar att busschaufförer skall kunna köra och kirurger skära. Landets ledning behöver erkänna att språkförtviningen är ett demokratiproblem. Ett verkningsfullt attitydförändrande steg vore att ändra Utbildningsdepartementet namn till ”Bildningsdepartementet”, så att vi har en ständig påminnelse om att vi glömt bort huvudsaken i kunskapssamhället: ett bildat, ordrikt svenskt språk.

  8 kommentarer for “Den minskande ordkunskapen

  1. Bertil Carlman
    2018-08-10 kl. 8:46

    Som lärare i naturvetenskapliga ämnen och matematik var det påfrestande att någon gång tvingas “korrigera” kollegor som undervisade i svenska. Huvudläraren i svenska på en skola kom en dag till mig, och bad mig hjälpa till med att skriva ett brev till en elevs föräldrar. Eleven hade vid ett flertal tillfällen uppträtt illa, och kollegan visste att jag vid sådana tillfällen brukade skriva brev med kopia till rektor, skolsköterska, kurator och då det var lämpligt socialsekreterare. Det kändes genant och jag avböjde, men sade att hen kunde göra ett utkast, så kunde vi diskutera det. När hen visade utkastet blev jag mållös. Brevet innehöll två syftningsfel bland annat. Något lite påpekade jag felen.

    Redan tidigare hade hen och jag haft vissa kontroverser, fast rörande andra frågor. Innan vi skiljdes sade hen “Bertil, jag vill att det skall vara vattentäta skott mellan oss.” “Det var tråkigt” sade jag. Det visade sig att hen trodde att uttrycket betydde sin motsats!

  2. Jan Arvid Götesson
    2018-08-10 kl. 10:04

    Bertil Carlmans kommentar visar på en strukturell och kvalitativ förändring. Folkskollärarna och småskolelärarinnorna behärskade man- och kvinnogrant normalprosa i tal och skrift, inklusive så gott som alla ord och fraser som inte var fackspråk eller helt arkaiska; ingen skulle ha gått bet på ”vattentäta skott”. I dagens lärarkår med finns en stor minoritet (majoritet?) som inte har den kunskapen. Samma sak i andra skrivande samhällsgrupper.

    Ett jättelikt forskningsområde ligger öppet för den forskare som törs. Bertil Carlmans och min anekdotiska bevisning kan viftas bort. Hade vi kvantitativ evidens kunde riksdag och regering tvingas till en ändrad politik.

  3. Jan Arvid Götesson
    2018-08-10 kl. 10:54

    En liten uppdatering: När jag slog upp saken fann jag att Norge till 200-årsjubileet officiellt översatt sin grundlov till norska (två slags), och de kallar den nu ”Grunnloven”.

  4. Leif Stålhammer
    2018-08-10 kl. 14:06

    Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund åsidosätts numer inte sällan både här och där. En avprofessionalisering pågår överallt där det är möjligt. Det är lönsamt att göra människan till bihang i automatiserad verksamhet. Skolan anses (mellan skål och vägg) inte behöva utbildade lärare, bussförare kan du bli trots att du inte har någon känsla eller talang för det. Lärare kan du bli efter att ha genomgått en mycket dålig lärarhögskola, där talang för yrket inte efterfrågas, utan bara att du kan fylla i formulär och sätta i pärm. Detta är det s k kunskapssamhället. Under alltihop vilar frågan: vad skall vi göra med alla människor som är överflödiga?

    Ok, vi ändrar arbetsmarknaden, öppnar gränserna, inför daglönare, hittar på “sysselsättningar” åt folk som vi inte vet var vi skall göra av. Och nu är det val. Och vad säger Ylva “pansarkryssaren” Johansson?

    Undrar, om Leijonborg fortfarande är förtjust i Macciarini?
    I detta perspektiv tror jag nyspråket blomstrar. Språk är dynamit!

  5. Leif Stålhammer
    2018-08-10 kl. 14:10

    PS. Det ryktas att Leijonborg efter att i bokform ha gett ut sin samlade glömska, befinner sig i Yttre Mongoliet för att lära sig strupsång. Obs! kan vara s k Fake News.

  6. Anders Persson
    2018-08-10 kl. 14:31

    Jag har läst någonstans, rätta mig om jag minns fel, att när läskunnigheten under 1800-talet började sprida sig neråt i folkdjupet, kände man igen en “underklassare” på att han uttalade orden som de stavades, medan överklassaren fortsatte med det han gjort sedan 1600-talet, sluddra sig igenom orden.

  7. Bertil Carlman
    2018-08-10 kl. 18:09

    Samtidigt med “vårt” gnäll vet vi ju alla att barn och ungdomar älskar att utforska språket. På 60-talet hade min mor och far sommarbarn via Frälsningsarmén. En pojke minns jag speciellt (7 år). När jag var och hälsade på ville han jämt veta vad jag läste. Det var mest mina ämnen. Ibland läste jag högt för honom och han frågade “vad betyder det”, “vad betyder det”. Sedan prövade han orden för sig själv. En gång frågade han min lillasyster som gick på gymnasiet i Lund. Hon var dålig i fysik och skulle plugga extra. Hon sade “längdutvidgningskoefficienten”. Han blev helt fascinerad och efter ett tag trodde han sig kunna förstå vad det handlade om. När så grannfrun (en bondkvinna med folkskola bakom sig) kom och hälsade på sade pojken triumfatorisk; “Ester, vet du vad längdutvidgningskoefficienten är”. Jag ser samma sak hos min treåriga dotter. Hon njuter när hon utökar sitt ordförråd, och i den åldern går det med stormsteg. “Vi” är helt enkelt svikare!

  8. Jan Arvid Götesson
    2018-08-10 kl. 21:06

    Anders P!
    Ja, det fanns ett förakt för den bokstavstrogna ”skollärarsvenskan”. Men jag tycker inte att det icke-artificiella uttalet skall benämnas ”sludder”. ”Sluddret” är en av de saker som utmärker de nu nästan utdöda, korrekta svenska språkliga varieteterna. Färöiska är nordens trevligaste officiella språk eftersom färingarna bevarat sitt ”sludder” intakt, medan stavningen är lättläst etymologisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.