nderbart! Återigen kan jag kasta mig ut i desinformationens skummande ocean. Sist var för något år sedan då jag kunde visa att alla fotografier av demonstrerande kvinnor på Nevskij Prospekt 1917 inte var från februarirevolutionens första dag, d v s 23 februari (8 mars), utan betydligt senare och att den Internationella Kvinnodagen var en efterhandskonstruktion.

Nu har jag av olika anledningar kommit att intressera mig för Lenins begravning 27 januari 1924. Då ser man ofta något av dessa foton:

Stalin i täten vid begravningarna av, medurs från övre vänstra bilden; tjekachefen Feliks Dzerzhinskij 1926, bossen i Leningrad Sergej Kirov 1934, författaren Maksim Gorkij 1936 och polittbyråmedlemmen Grigoij Ordzhonikidze 1937.

Ingen av dem är från Lenins begravning och bara en från 1920-talet. Men de har alla Josef Stalin på en framträdande plats, vilket är ju vad man kan förvänta sig.

Ett autentiskt foto från Lenins begravning är däremot detta, med Stalin långt i bakgrunden.

Autentiskt foto från Lenins begravning 1924. Från höger till vänster Nikolaj Bucharin, Michail Kalinin, Vjatjeslav Molotov, Jan Rudsutak, Michail Tomskij, Lev Kamenev och – längst bak – Josef Stalin.
Sovjetisk karikatyr från 1923 som driver med den brittiske utrikesministern Lord Curzon om var den polsk-ryska gränsen bör dras. Teckningen är en pastisch på Ilja Repins berömda målning ”Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen”. I karikatyren skymtar Stalin i bakgrunden, bakom Trotskij (i stjärnförsedd mössa) och den skrattande kulmagsförsedde Zinovjev.

Vid denna tid var Stalin sedan två år tillbaka generalsekreterare i kommunistpartiet, en post han skulle behålla till sin död. Bucharin var 1924 chefredaktör för Pravda, Kalinin ordförande i Sovjetkongressen, Molotov andresekreterare i kommunistpartiet, Rudsutak folkkommissarie för järnvägarna, Tomskij ledare för de sovjetiska fackföreningarna och Kamenev medlem av politbyrån, ordförande för exekutivkommittén för Moskvasovjeten och vice ordförande för Folkkommissariernas råd.

Vi kan kanske i våra dagar läsa i böckerna hur Stalin under den här tiden ”stärkte sin makt”. Det måste dock ha undgått samtiden ty han förblev förvånansvärt okänd. I en karikatyr från 1923 när han beklätt posten som partisekreterare i ett år, avbildas han nästan helt i bakgrunden, bakom Kominternledaren Zinovjev och krigsministern Trotskij.

Går vi till vårt eget land verkar ingen 1924 haft en aning om vem han var. Ja, det skulle dröja 5-6 år innan hans stjärna dök upp på firmamentet. Under 1922 och början av 1923 omnämndes Stalin i Svenska Dagbladet bara 5 gånger, mot 17 för Kamenev, 19 för Zinovjev, 75 för Trotskij och 167 för Lenin. I Svenska Dagbladets årsbok dyker han upp först 1930.

Omnämnandet av olika ledande sovjetiska politiker i Svenska Dagbladets årsböcker 1923-38.

När Albert Engström hösten 1923 besökte Sovjetunionen, något som resulterade i hans bok Moskoviter (1924), finns där inte ett ord om Stalin, ännu mindre någon teckning. Texten publicerades först som reportage i Svenska Dagbladet och STRIX.

Frekvensen av namnet ”Josef Stalin” i Dagens Nyheter fram till 1992.

Letar man i Dagens Nyheter på ordet ”Stalin” får man en massa ”ogräs” p g a att familjenamnet ”Stahlin” eller till och med ”Stalin” förekom i Sverige. Dessutom får man en massa träffar på ord som liknar ”stalin”. Letar man efter kombinationen ”Stalin ledare”, ”Stalin Moskva” o s v eliminerar man de onödiga träffarna och då visar det sig att det är först omkring 1930 som Stalin börjar uppmärksammas i Dagens Nyheter.

Fram till och med 1926 har jag dock inte sett Stalin avbildad i Svenska Dagbladet. I DN börjar han synas först 1930.

Avbildningar av Josef Stalin i Svenska Dagbladet 1926-30. Ryktena om revolution in Moskva i november 1930 fick Stalin att ge sina första intervjuer till utländska journalister.

Följden var att de flesta svenskar inte hade en aning om hur Josef Stalin såg ut, medan däremot Lenin, Trotskij, Zinovjev, Rykov mfl mer ofta sågs på bild. Detta ledde ibland till missförstånd.

I samband med Lenins död 1924 intervjuades professor Salomon Henschen (1847-1930) som ingick i det läkarteam som året innan inbjudits till Sovjetunionen för att undersöka den sjuke Lenin och föreslå lämpliga botemedel. De hade sammanträffat med en fyra man stark delegation från regeringen ”med Trotskij som ordförande”.

”Inom parentes sagt gjorde Trotskij ett sympatiskt intryck på mig.”

I en annan intervju i Svenska Dagbladet 24 januari 1924, alltså ett par dagar efter Lenins död, återkom Henschen med minnen från besöket 1923 och sammanträdet med företrädare för den sovjetiska regeringen:

”[Trotskij] var en enkel men energisk person […] Han framställde på ett synnerligen förståndigt och om ett gott omdöme vittnande sätt en del frågor om Lenins sjukdom.”

När de bröt sade han till de besökande läkarna:

”Vi har gjort vad vi kunnat då vi tillkallat Europas skickligaste läkare och vi tackar er alla för ert besök och de goda råd ni lämnat.”

Problemet med den här historien är att vid den här tiden var det Stalin, och inte Trotskij, som på regeringens uppdrag vakade över Lenins hälsa. Att det inte var Trotskij som Henschen mött stöds av hans observation att mannen han hade framför sig var ”en ståtlig typ utan judiska inslag i sin fysionomi.” (Dagens Nyheter 3 april 1924).

Stalin och Trotskij omkring 1923. Utan att gå in i någon diskussion om vem som har ”judisk fysionomi” är det inte svårt att förstå att någon som aldrig sett en bild av Stalin, men desto fler av Trotskij, lätt förväxlade dem båda.

Den gode professorn får inte klandras alltför mycket. Överhuvudtaget dröjer det länge innan man utanför Sovjetunionen ”upptäcker” Stalin. Som berättats tidigare, när den amerikanske toppdiplomaten Averell Harriman 1926 besökte Sovjetunionen var hans uppfattning att Trotskij var ”the coming man” och det var Walter Duranty som övertygade honom att det kanske var värt att ha ett samtal med den okände Josef Stalin.

Ett gyllene tillfälle för Trotskij att ta det politiska initiativet i Sovjetunionen erbjöd sig vid Lenins död 1924. Till allmän förvåning, och till hans anhängares stora besvikelse, valde han att stanna på sin semesterort i Kaukasien istället för att delta i begravningen och få tillfälle att hålla ett av sina berömda medryckande tal. Det har spekulerats i att han egentligen skyggade för att ta ansvar för att leda ett land och ett folk – den politiska retoriken var hans egentliga livsluft. Däri skilde han sig från den tystlåtne och ansvarsfulle ”byråkraten” Josef Stalin.

Gå vidare till del 2 >>

Föregående artikelFacebook spärrar ”olämpliga” artikellänkar
Nästa artikelBrexit – håll ögonen på marschen mot London

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.