Tidningarna i Europa hade snudd på krigsrubriker när de tisdagen 18 april 1922 rapporterde om den tysk-sovjetiska pakten.

Det slog ner som en bomb när det den 16 april 1922 tillkännagavs att Tyskland och Sovjetunionen slutit en överenskommelse bakom ryggen på Frankrike och Storbritannien.

Efter första världskriget gällde Tyskland och Sovjetunionen för att vara pariastater, Tyskland för att det initierat och sedan förlorat första världskriget, Sovjetunionen för att det med sin socialistiska ekonomi brutit mot den kapitalistiska gemenskapen och de kapitalistiska spelreglerna. Inga tillfällen försummades av de segrande västmakterna Storbritannien och, i synnerhet Frankrike, att diskriminera och trakassera de båda länderna. Men där spelade de ett farligt spel.

Före kriget hade Tyskland varit Rysslands främsta handelspartner. Till skillnad från Frankrike hade man inte lånat ut en massa pengar som man nu skulle haft svårt att få tillbaka. I den ofrivilliga intressegemenskap som utvecklats efter inbördeskriget slut 1921 sökte sovjetregeringen upprätta diplomatiska relationer med Tyskland. Den tyske socialdemokratiske presidenten Freidrich Ebert och hans regering tvekade dock, inte så mycket av rädsla för ”bolsjevismen” som för att inte stöta sig med de starkt anti-sovjetiska brittiska och franska stormakterna. Men det tyska etablissemanget var delat och framförallt inom handel och industri ville man få igång affärerna österut.

Västmakternas upprepade fadäser
Vad som mer effektivt än sovjetiska charmoffensiver skulle få den tyska ledningen att ändra uppfattning var vad västmakterna, i synnerhet Frankrike, nu företog sig. I maj 1921 presenterades äntligen de allierades krigsskadeståndskrav – 132 miljarder guldmark! Detta var en summa som både dåtid, eftervärld och nutid han ansett vansinnig, eftersom den skulle bli omöjlig att betala.

I sin strävan att ytterligare förödmjuka Tyskland gjorde Frankrike saken än värre genom att på hösten 1921 lova bort viktiga industriella tyska centra i Över Schlesien till Polen. Detta stred inte bara mot resultaten i folkomröstningar, det skulle givetvis göra det än svårare för tyskarna att betala av skadeståndet. Den tyske kanslern Joseph Wirth, som länge förordat en öppning till Sovjetunionen, om inte annat för att lära västmakterna att respektera Tyskland, fick nu med sig både presidenten och, icke minst, utrikesministern Walther Rathenau.

Konferensen i Genua
Tillfället att komma överens med Sovjetunionen erbjöd sig i april 1922 vid en stor internationell konferens i Genua (där dock USA uteblev). Eventuella tveksamheter hos Ebert, Wirth och Rathenau försvann när de fortsatte att utsättas för nedlåtande behandling. Först nekades de ens diskutera realismen hos skadeståndskravet, sedan stängdes de ute från överläggningar som gällde regleringen av enskild egendom och lån efter kriget. Det senare visade sig vara avgörande för det som sedan skedde.

Som pricken över i-et i fredsfördraget i Versailles hade nämligen segermakterna stoppat in en ”artikel 116”, enligt vilket Ryssland hade givits rätt att få ekonomisk kompensation av Tyskland. Paragrafen hade kommit till på franskt initiativ, inte för att gynna Ryssland, utan för att för egen vinning pressa ut ännu mera skadestånd ur Tyskland.

Fransmännen hade nämligen stora fordringar i Ryssland, fordringar som de visste sovjetregeringen aldrig tänkte fullfölja. Men den franska planen var att de ersättningar Tyskland genom ”artikel 116” skulle tvingas ge Ryssland skulle genast gå till Frankrike som återbetalning för ryssarnas skulder. Smart – men lite för smart – ty existensen av ”artikel 116” gav Sovjetunionen en enormt god hand när det gällde att komma till tals med tyskarna.

”Pyjama-party”
Tyskarna och den sovjetiska delegationen var inlogerade i ett par hotell i turistorten Rapallo utanför Genua. Vad som hände 15–17 april 1922 lämpar sig nästan för en filmdramatisering. På tyskarnas hotell sitter delegationen på lördagskvällen den 15:e och är ytterst nervös efter alla rykten om att britter, fransmän och ryssar kommit överens hur de ska klämma åt Tyskland.

På sovjetdelegationens hotell sitter man och kan knappast hålla sig av begeistring över alla trumfkort man fått på hand. Klockan kvart över ett på söndagsnatten kontaktar man så tyskarna och erbjuder dem som en blixt från klar himmel förhandlingar om ökat samarbete mot bland annat total spolning av ”artikel 116”. Under småtimmarna samlas de tyska diplomaterna, fortfarande i sina nattkläder, i Rathenaus hotellrum (sedan berömt som ”Pyjama-Party”) och beslutar sig vid 5-tiden för att anta det sovjetryska erbjudandet. Under dagen kommer de två delegationerna tillsammans och formulerar en överenskommelse.

Senkommet brittiskt försök
På kvällen är det meningen att utrikesminsiter Rathenau ska underteckna. Han ska just lämna sitt hotellrum när telefonväxeln meddelar att brittiske premiärministern Lloyd George är på tråden från sitt hotell inne i Genua.

Det hör nu till saken att Rathenhau dagarna innan vid 3-4 tillfällen hade sökt komma i kontakt med Lloyd George men alltid blivit avspisad. Att denne nu plötsligt var angelägen om ett samtal kunde bara betyda att den brittiska underrättelsetjänsten kommit tyskarna och ryssarna på spåren. Rathenau tvekade ett par sekunder, men gick sedan ut: ”Le vin est tiré, il faut le boire” sägs han ha muttrat (Vinet är upphällt, nu måste det drickas).

Tyske kanslern Jospeh Wirth (t.v.) med den sovjetiska delegationen i Rapallo

Det är här inte nödvändigt att gå igenom vad detta ”Rapalloavtal” innehöll med avseende på handel mm, det innebar en torped i alla försök från västmakterna att isolera och trakassera Tyskland och Sovjetunionen. De hade nu verkligen satt sig respekt, ja till den grad att det i Frankrike utbröt nästan panik och talades om krigsmobilisering, medan britterna rasande beskyllde tyskar och ryssar för ”svek” och ”bedrägeri”.

Inga hemliga klausuler
Det spekulerades huruvida avtalet innehöll några hemliga klausuler, t ex om upptagande av militärt samarbete. Det försäkrades att några sådana inte existerade, och detta var sant. Det var sant därför att från mars 1921, alltså ett år före Rapalloöverenskomelsen, hade Tyskland och Sovjetunionen redan inlett ett intimt militärt samarbete!


Nästa avsnitt: En estnisk veckotidning rapporterade hösten 1926 i en liten notis att lådor, försedda med tysk text, hade flutit i land vid kusten. När de öppnades visade de sig innehålla handgranater…

Föregående artikelKampucheafrågan i Sverige
Nästa artikelDen röda affischen

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.