Den oväntade tysk-ryska överenskommelsen 1922

Tidningarna i Europa hade snudd på krigsrubriker när de tisdagen 18 april 1922 rapporterde om den tysk-sovjetiska pakten.

Det slog ner som en bomb när det den 16 april 1922 tillkännagavs att Tyskland och Sovjetunionen slutit en överenskommelse bakom ryggen på Frankrike och Storbritannien.

Efter första världskriget gällde Tyskland och Sovjetunionen för att vara pariastater, Tyskland för att det initierat och sedan förlorat första världskriget, Sovjetunionen för att det med sin socialistiska ekonomi brutit mot den kapitalistiska gemenskapen och de kapitalistiska spelreglerna. Inga tillfällen försummades av de segrande västmakterna Storbritannien och, i synnerhet Frankrike, att diskriminera och trakassera de båda länderna. Men där spelade de ett farligt spel.

Före kriget hade Tyskland varit Rysslands främsta handelspartner. Till skillnad från Frankrike hade man inte lånat ut en massa pengar som man nu skulle haft svårt att få tillbaka. I den ofrivilliga intressegemenskap som utvecklats efter inbördeskriget slut 1921 sökte sovjetregeringen upprätta diplomatiska relationer med Tyskland. Den tyske socialdemokratiske presidenten Freidrich Ebert och hans regering tvekade dock, inte så mycket av rädsla för “bolsjevismen” som för att inte stöta sig med de starkt anti-sovjetiska brittiska och franska stormakterna. Men det tyska etablissemanget var delat och framförallt inom handel och industri ville man få igång affärerna österut.

Västmakternas upprepade fadäser
Vad som mer effektivt än sovjetiska charmoffensiver skulle få den tyska ledningen att ändra uppfattning var vad västmakterna, i synnerhet Frankrike, nu företog sig. I maj 1921 presenterades äntligen de allierades krigsskadeståndskrav – 132 miljarder guldmark! Detta var en summa som både dåtid, eftervärld och nutid han ansett vansinnig, eftersom den skulle bli omöjlig att betala.

I sin strävan att ytterligare förödmjuka Tyskland gjorde Frankrike saken än värre genom att på hösten 1921 lova bort viktiga industriella tyska centra i Över Schlesien till Polen. Detta stred inte bara mot resultaten i folkomröstningar, det skulle givetvis göra det än svårare för tyskarna att betala av skadeståndet. Den tyske kanslern Joseph Wirth, som länge förordat en öppning till Sovjetunionen, om inte annat för att lära västmakterna att respektera Tyskland, fick nu med sig både presidenten och, icke minst, utrikesministern Walther Rathenau.

Konferensen i Genua
Tillfället att komma överens med Sovjetunionen erbjöd sig i april 1922 vid en stor internationell konferens i Genua (där dock USA uteblev). Eventuella tveksamheter hos Ebert, Wirth och Rathenau försvann när de fortsatte att utsättas för nedlåtande behandling. Först nekades de ens diskutera realismen hos skadeståndskravet, sedan stängdes de ute från överläggningar som gällde regleringen av enskild egendom och lån efter kriget. Det senare visade sig vara avgörande för det som sedan skedde.

Som pricken över i-et i fredsfördraget i Versailles hade nämligen segermakterna stoppat in en “artikel 116”, enligt vilket Ryssland hade givits rätt att få ekonomisk kompensation av Tyskland. Paragrafen hade kommit till på franskt initiativ, inte för att gynna Ryssland, utan för att för egen vinning pressa ut ännu mera skadestånd ur Tyskland.

Fransmännen hade nämligen stora fordringar i Ryssland, fordringar som de visste sovjetregeringen aldrig tänkte fullfölja. Men den franska planen var att de ersättningar Tyskland genom “artikel 116” skulle tvingas ge Ryssland skulle genast gå till Frankrike som återbetalning för ryssarnas skulder. Smart – men lite för smart – ty existensen av “artikel 116” gav Sovjetunionen en enormt god hand när det gällde att komma till tals med tyskarna.

“Pyjama-party”
Tyskarna och den sovjetiska delegationen var inlogerade i ett par hotell i turistorten Rapallo utanför Genua. Vad som hände 15–17 april 1922 lämpar sig nästan för en filmdramatisering. På tyskarnas hotell sitter delegationen på lördagskvällen den 15:e och är ytterst nervös efter alla rykten om att britter, fransmän och ryssar kommit överens hur de ska klämma åt Tyskland.

På sovjetdelegationens hotell sitter man och kan knappast hålla sig av begeistring över alla trumfkort man fått på hand. Klockan kvart över ett på söndagsnatten kontaktar man så tyskarna och erbjuder dem som en blixt från klar himmel förhandlingar om ökat samarbete mot bland annat total spolning av “artikel 116”. Under småtimmarna samlas de tyska diplomaterna, fortfarande i sina nattkläder, i Rathenaus hotellrum (sedan berömt som “Pyjama-Party”) och beslutar sig vid 5-tiden för att anta det sovjetryska erbjudandet. Under dagen kommer de två delegationerna tillsammans och formulerar en överenskommelse.

Senkommet brittiskt försök
På kvällen är det meningen att utrikesminsiter Rathenau ska underteckna. Han ska just lämna sitt hotellrum när telefonväxeln meddelar att brittiske premiärministern Lloyd George är på tråden från sitt hotell inne i Genua.

Det hör nu till saken att Rathenhau dagarna innan vid 3-4 tillfällen hade sökt komma i kontakt med Lloyd George men alltid blivit avspisad. Att denne nu plötsligt var angelägen om ett samtal kunde bara betyda att den brittiska underrättelsetjänsten kommit tyskarna och ryssarna på spåren. Rathenau tvekade ett par sekunder, men gick sedan ut: “Le vin est tiré, il faut le boire” sägs han ha muttrat (Vinet är upphällt, nu måste det drickas).

Tyske kanslern Jospeh Wirth (t.v.) med den sovjetiska delegationen i Rapallo

Det är här inte nödvändigt att gå igenom vad detta “Rapalloavtal” innehöll med avseende på handel mm, det innebar en torped i alla försök från västmakterna att isolera och trakassera Tyskland och Sovjetunionen. De hade nu verkligen satt sig respekt, ja till den grad att det i Frankrike utbröt nästan panik och talades om krigsmobilisering, medan britterna rasande beskyllde tyskar och ryssar för “svek” och “bedrägeri”.

Inga hemliga klausuler
Det spekulerades huruvida avtalet innehöll några hemliga klausuler, t ex om upptagande av militärt samarbete. Det försäkrades att några sådana inte existerade, och detta var sant. Det var sant därför att från mars 1921, alltså ett år före Rapalloöverenskomelsen, hade Tyskland och Sovjetunionen redan inlett ett intimt militärt samarbete!


Nästa avsnitt: En estnisk veckotidning rapporterade hösten 1926 i en liten notis att lådor, försedda med tysk text, hade flutit i land vid kusten. När de öppnades visade de sig innehålla handgranater…

  6 kommentarer for “Den oväntade tysk-ryska överenskommelsen 1922

  1. Bo Persson
    2018-02-23 kl. 17:01

    Anders P!
    Hur långt hade du tänkt följa stormaktsspelet den här gången? Fram till den dag då Andra världskriget var oundvikligt?

    Nyss läste jag William Shirers klassiska The rise and fall of the Third Reich Någon aktuell utgåva på svenska finns inte. Men på Adlibris finns en “Fiftieth anniversary Edition” från 2011 för några hundralappar. Och det är den jag läst. 350 av de 1150 sidorna handlar om vägen till kriget (“The road to war”) och
    författaren räknar med åtminstone tre hållplatser på den vägen: 1. Rhenlandet 1935, 2. Tjeckoslovakien 1938 och 3. Polen 1939.

    Om Frankrike hade agerat 1935 så hade det inte blivit något nytt storkrig menar författaren. Och det hade det inte heller blivit om England och Frankrike och Ryssland kommit överens 1938. Och inte heller hade det blivit det om dessa tre kommit överens 1939. Men det gjorde de inte. Och då var det kört.

    Vad säger du om det? Jag hoppas alltså att du tar dig/oss ända dit.

  2. Arne Nilsson
    2018-02-23 kl. 21:50

    Anders P!
    Förtjänstfullt att du tar upp Rapollo.

    Då du beskriver Sovjetunionen 1922 menar du att: “Sovjetunionen för att det med sin socialistiska ekonomi brutit mot den kapitalistiska gemenskapen och de kapitalistiska spelreglerna”. Detta betyder att du anser att Sovjetunionen vid den tidpunkten, 1922, skulle utgöra en “socialistiska ekonomi”.

    Här är du inte överens med Lenin som har följande uppfattning då han 1923 skriver: “Det är ännu inte detsamma som att bygga upp ett socialistiskt samhälle, men det är allt som erfordras och räcker för att bygga upp det.” Lenins uppfattning 1923 är att det Sovjetunionen INTE är socialistiskt. Jag brukar inte vara överens med Lenin särskilt ofta. Här har han dock rätt.

  3. Arne Nilsson
    2018-02-23 kl. 21:59

    William Shirers klassiska The rise and fall of the Third Reich finns i svensk version på Bokbörsen.

    Tyvärr finns ingen svensk version av Berlin Diary.

    Bägge dessa böcker ger en mycket god bild av 30-talets Europa och utbrottet av andra världskriget.

  4. Anders Persson
    2018-02-24 kl. 8:34

    Arne N!
    Kanske hade det varit riktigare av mig att skriva: ”… Sovjetunionen för att det brutit mot den kapitalistiska gemenskapen och de kapitalistiska spelreglerna”.

    Bosse P!
    Nej, den här gången blir det bara ett avsnitt till. Att fortsätta historien fram till 1 september 1939 hade nog krävt 173 avsnitt och det tror jag inte någon hade stått ut med att läsa 😉

    Men mina böcker om Österrike och Tjeckoslovakien (Ordront, 1978, 1990) handlar delvis om detta.

  5. Sven-Eric Holmström
    2018-02-24 kl. 12:25

    “Tyvärr finns ingen svensk version av Berlin Diary.”

    Nu är ju det där inte sant. Det gavs ut en svensk upplaga redan 1941 på Natur och Kultur med titeln Dagbok från Berlin: En radioreporters anteckningar och kommentarer 1934-1941.

  6. Bo Persson
    2018-02-24 kl. 20:37

    I Förr och Nu som sedan förra året är tillbaka och som bloggredaktören gör reklam för på “Läsvärt på nätet…” kan man läsa mer om William Shirer och då framförallt om hans andra storverk The Collapse of the Third Republic (“När Frankrike föll samman”)
    Två långa artiklar. Den första i det allra första numret efter återkomsten och den andra i det andra numret. Och det är redaktören själv, Per-Olov Käll, som håller i pennan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.