En familj i Ramallah norr om Jerusalem, i början av 1900-talet.
Strax efter Hamas angrepp på Israel 27 oktober 2023 skrev Henrik Linde följande och påminde om tre grundläggande böcker som skildrar den så kallade Palestinakonflikten ända från 1876 till 1949, då staten Israel var bildad. Dessa grundtexter bör läsas om och om igen för att fler och fler ska förstå vad som just nu pågår i Palestina.
Det är inte lätt att hitta ett lämpligt sätt att kommentera de senaste händelserna i Palestina. Att hitta en förklaring till varför de sedan länge förtryckta palestinierna har tagit ett så drastiskt steg som att militärt angripa sin oerhört överlägsna förtryckare. En aktion dömd att militärt misslyckas. Kan den månne leda till en förändring som inte bara innebär en fortsatt och utvidgad fördrivning från deras land? Det är mycket som just nu står på spel.
Jag kan inte tänka mig något bättre att göra i dagens läge än att på nytt lyfta fram palestiniernas historia så som jag gjorde någon gång på 1980-talet. När jag hade läst boken Palestina – En bakgrund till Mellanösternkonflikten. Utgiven av Ordfront år 1980 och fylld av historiska fakta. Jag följde upp det genom att köpa flera böcker från Palestinagrupperna i Sverige. Bland annat Before their diaspora – A photographic history of the palestinians 1876–1948. Utgiven av Institute for Palestine Studies, Washington DC, 1984.
Min text är uppdelad i tre olika avsnitt:
Avsnitt 1 Från 1876 till 1918
Avsnitt 2 Från 1918 till 1939
Avsnitt 3 Från 1939 till 1949
För den som vill läsa om detaljerna för hur fördrivningen av palestinierna gick till finns Ilan Pappes bok Den etniska rensningen av Palestina. Utgiven av Karneval förlag år 2007. Jag har skrivit om den boken här.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Här kan man läsa om Stalin och Sovjetunionens nyckelroll vid tillkomsten av staten Israel.
Den här texten skrev jag den 21 januari år 1991. Jag kan inte hitta att den publicerats någon annanstans innan den i något modifierat utförande publicerades på lindelof.nu i tre delar med början den 9 mars år 2019 under rubriken ”Kampen om Palestina – första spelomgången” (1).
Jag är medveten om att det tidigare Sovjetunionen och Ryssland av olika anledningar har en speciell, reserverad roll i sin relation till staten Israel. Har utan att veta närmare tolkat det som att ett skäl till detta kan vara att det skett en mycket stor invandring av ryssar till Israel.
Mats L:s och Henrik L:s bidrag i Palestinafrågan på lindelof.nu är av mycket stort värde. Jag vill även erinra om Jan Källs artiklar i Förr och Nu nr 2 och nr 3 2018 samt om Anne Lidéns artiklar om den palestinska konströrelsen, se t.ex. Förr och Nu nr 3 2020.
Henrik Linde m.fl
Israels erkännande skedde under en period i Sovjetunionen då man inte var främmande för stora folkflyttningar av strategiska skäl på grund av krig och krigshot. Tyskar, krimtatarer och flera andra folk hade tvångsförflyttats både inom Sovjetunionen och i den nya inflytelsesfären i Östeuropa.
När det gäller Israel och Palestina tror jag för det första att Sovjet såg möjligheten att Israel kunde bli en socialistisk vän till Sovjet, eftersom många av de tidiga sionistiska ledarna var socialistiskt influerade. (Jmf t ex Israels kollektivjordbruk med de sovjetiska)
För det andra så var Sovjets erkännande avgörande för FN:s delningsplan (1947). Efter delningsplanens fastställande var Sovjet först med att de jure erkänna Israel den 17 maj 1948, vilket kan ses som ett sätt att visa FN sitt stöd. Dock var detta inte Sovjets huvudalternativ.
På FN:s specialsession den 14 maj 1947 framförde Gromyko Sovjetunionens syn på Palestinaproblemet genom att framhålla två möjliga lösningar. Den bästa lösningen var enligt Gromyko en enhetlig demokratisk stat där araber och judar skulle ha lika rättigheter. Om detta visade sig omöjligt, skulle en tvåstatslösning vara acceptabel, en arabisk och en judisk stat, autonoma, fria och demokratiska.
Tiden före och efter 2:a världskriget var onekligen speciell och vi dras fortfarande med de beslut som då fattades. Hade Ukraina haft dagens problem om inte västra delen tvångsanslutits 1939 vilket resulterade i en extremt nationalistisk rörelse där? Hade Armenien och Azerbadjan haft dagens problem om man inte avsiktligt splittrat de bägge etniciteterna? Hade Georgien haft problem med Sydossetien om inte ena halvan hamnat i Ryssland under namnet Nordossetien?
I Europa finns mängder av liknande problem och där kanske EU haft sin enda viktiga politiska roll eftersom gränserna inom unionen inte längre utgjorde ett hinder för relationer över gränserna. Kanske skulle den typen av migrationsavtal lösa en stor del av problemen. Men viljan måste finnas.
En trotskistsida är knappast nån idealkälla gällande Stalin och Israels bildande. Enligt vissa uppgifter (kommer i brådrasket inte ihåg vilka) så var anledningen att man i Israels bildande såg en motvikt mot brittiskt inflytande då kalla kriget var på väg att bryta ut, utan att inse att USA övertagit rollen som främsta imperialistmakt i väst.