Den röda tråden löper vidare

Col. Henry M. Black utfärdade ordern att “alla indianmän som tas i strid ska hängas omedelbart”.

År 1848 hade guld hittats, och de följande åren invaderades Kalifornien av 100.000-tals mer eller mindre hysteriska män från hela världen. San Franciscos befolkning ökade från 1.000 år1848 till 25.000 år 1849. Det året steg 40.000 pers i land i staden, varav några hundra kineser och 700 kvinnor. Det enorma mansöverskottet blev grunden för stadens snabbt blomstrande gaykultur.

Kaliforniens indianer hade decimerats under den spanska och mexikanska tiden, främst på grund av europeiska sjukdomar som de saknade immunitet mot. Medvetna försök att jaga bort dem eller att ställa till med massakrer och folkutrotning tycks inte ha förekommit. En ändring till det värre inträffade i samband med att Kalifornien blev USA:s 31:a delstat år 1850.

Indianerna som haft medborgerliga rättigheter, förvägrades amerikanskt medborgarskap. Det skulle dröja till 1924 innan USA accepterade dem som medborgare. Från att ha haft lika rättigheter och skyldigheter under mexikansk lag, ställdes de nu i stort sett utan lagligt skydd. “I inget fall skall en vit man dömas för brott baserat på vittnesmål från en eller flera indianer”, hette det. Piskstraff för stöld blev formellt legaliserade. I slutet av april 1851 förbjöds människor med “en fjärdedel eller mer indianskt blod” från att vittna i civilmål där vita var inblandade.

Dessutom fick vita amerikaner rätt att adoptera indianernas barn. Således rapporterades det 1862 att i “Mendocino, Humboldt, Del Norte och Klamath (län i nordligaste K.) florerar en klass av avskyvärda (pestilent) vita, som lever på att … döda ‘Indian bucks and squaws’ med det enda syftet att stjäla och sälja deras barn”. Märk de dehumaniserande öknamnen på indianska män och kvinnor. Från Ukiah längre söderut rapporterades att ”i staden var det få familjer som inte hade ett till tre indianbarn”. Men dödandet dominerades av mer storstilade massakrer.

Men dödandet dominerades av mer storstilade massakrer.

Dessa Whilkutindianer har lämnat indianreservatet i Hoopa Valley och återvänt till sina hemtrakter på Redwood Creek. (Bild från Humboldt State University Library)

Två exempel:
Sinkyone-indianerna
bodde uppe i nuvarande Humboldt län längs den ödsliga kusten mellan Fort Bragg och Eureka, dominerad av stora skogar med redwood-träd. På en del av deras forna land finns numera Sinkyone Wilderness State Park.

Sally Bell med sin man.

På 1850-talet blev Sally Bell en överlevare, som fick sitt vittnesmål nedtecknat på äldre dagar. Det handlar om massakern vid Needle Rock.

Min morfar (grandfather) och hela min familj … var kring huset och skadade ingen. Omkring tio på morgonen kom några vita män. De dödade min morfar och min mor och min far. Jag såg dem göra det. Jag var en stor flicka då. Sedan dödade de min lillasyster och skar ut hennes hjärta och slängde det i buskarna där jag gömde mig. Min lillasyster var en bäbis, kröp bara omkring. … Jag bodde där (i skogen) länge med ett fåtal andra människor som klarat sig undan. Vi levde på bär och rötter, för vi vågade inte göra upp eld … Vi sov under stockar och i ihåliga träd … det var kallt då, på våren … Efter kanske tre månader … på sommaren hittade min bror mig och tog mig till några vita människor, som behöll mig tills jag var vuxen och gift.

Ska vi ta detaljen om hennes lillasysters hjärta bokstavligt? Jag vet inte. Men milismedlemmar kunde gå omkring och skryta om hur de ”sliced through squaws like old cheese” (skar upp kvinnor som gammal ost).

En grupp ur Wintu-stammen i början av 1900-talet

Weaverville är en liten stad bortom allfarvägarna och residensstad i Treenighetens län (Trinity County) i norra Kalifornien. Den artonde april 1852 rapporterades en Mr Anderson och hans kor saknade utanför staden. Hans hund hittades dödad med pilar och kanske han själv också, uppgifterna varierar. Traktens Wintu-indianer fick skulden, en mobb samlades, och länsman (County Sheriff) Dixon organiserade en dödsskvadron. Efter flera dygn hittade de en Wintu-by ”i en liten dal längs södra grenen av Trinity River nära Hayfork”. Under natten omringade de byn och attackerade i gryningen. Från ett brev: ”Varje gevär markerade sitt offer med ofelbar precision – pistolen och kniven fullbordade förstörelsen och hämnden, och på några korta ögonblick var allting över.” Enligt icke-indianska källor dödades 140–200 människor. Enligt Grace McKibbin, vars far hade en onkel som överlevt massakern, var siffran 300. ”När de återvände till Weaverville i i bloddrypande (gory) triumf med 147 eller 149 skalper hängande i sina bälten, kan du föreställa dig upprymdheten och glädjen över den här stammens utrotning (extermination). Rätt länge satt indianskalper fastspikade på husens ingångar i staden.” (På sina håll var det skottpengar på indianer. En skalp kunde vara värd pengar. Det var mest vita som skalperade indianer, mera sällan tvärtom.)

En John Carr skriver i Pioneer Days in California: ”Tolv år senare drev jag kreatur över slagfältet. En del bleknade ben låg fortfarande kvar; dödskallar och armar och ben låg spridda i alla riktningar.”

2010 hade Weaverville 3600 invånare, varav 41 var ”Asian”, samt 20% arbetslöshet. På 1850-talet fanns där – bland många fler – 2000 kinesiska gruvarbetare i en egen ”Chinatown”.

Glamor och fernissa
Att döda indianer kostade pengar. Milisen (just det som det andra tillägget, ”second amendment”, i USA:s grundlag ger medborgarna rätt att bilda) skulle ha betalt, och helst också frivilliga, så kallade vigilantes. Statsobligationer blev lösningen. Ofta fick man i sinom tid ersättning från regeringen i Washington DC.

På senare år har indianerna, som nu kallas ”Native Americans”, infödda amerikaner, börjat presenteras i en mer positiv och rättvis dager och blivit en del av den historia som lärs ut i skolorna. Småskolebarnen får lära sig att de byggde båtar av vass, malde mjöl av ekollon och var duktiga korgmakare. En del föräldrar tycker att barnen hellre borde lära sig de gamla hjältesagorna om män som Davy Crocket, illegal invandrare i dåtida Mexiko, eller överste Cody, som efter att ha slaktat en massa bisonoxar blev cirkusdirektör med namnet Buffalo Bill (icke att förväxla med överste Sanders, en officer och gentleman som aldrig slaktade annat än höns och drog igång restaurangkedjan Kentucky Fried Chicken).

Den populärhistoria Kalifornien (och USA) presenterar om sig självt är förstås en glättad, turistvänlig och politiskt acceptabel segrarnas historia. Vad som fascinerar är hur de kunnat fernissa den med ett så tjockt lager glamor.

Men den sextonde mars nästa år är det dags för 50-årsminnet av Song My-massakern, ett massmord på 407 människor i den vietnamesiska byn My Lai.

Den röda tråden löper vidare.

... är läst 181 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.