olen och polackerna har inte haft något större anseende i dagens demokratidebatt. Det pågår demonstrationer i landet emot den konservativa regeringen, men vi har inte nåtts av några tankar som skulle kunna befrukta vår egen debatt. Jan Zielonka är en polsk professor, men han bor inte i Polen, utan i Oxford där han är kopplad till St Antony’s College. Han har de senaste tio åren skrivit flera böcker om tillståndet i Europa och EU i en föränderlig värld:
- Explaining Euro-Paralysis
- Why Europe is Unable to Act in International Politics, (1998); Europe as Empire
- The Nature of the Enlarged European Union, (2006); Is the EU doomed? (2014)
De två senaste har översatts, inte bara till polska, utan också, intressant nog, till italienska.
När man söker på hans namn i DN får man tre träffar från 1992 och 2006. I SvD ingenting, utom en kort anmälan i höstas av Rolf Gustavsson av Zielonkas senaste bok Counter-revolution. Liberal Europe in Retreat, (2018), som kom ut samtidigt i Italien och Polen.
Istället för att recensera boken på vanligt sätt väljer jag att ge en mängd citat. Zielonka har nämligen en talang för ”one-liners” eller åtminstone korta, snärtiga sammanfattningar. Jag hoppas att urvalet ger en bild av en mycket spännande bok, som förtjänar uppmärksamhet också i Sverige.
sid. IX: Jag ser en illiberal kontrarevolution som utvecklas i Europa och jag syftar till att förstå dess rötter och konsekvenser. Är Europa i sönderfall? Kan det öppna samhället överleva? Hur ska den ekonomiska krisen övervinnas? Kommer européerna känna sig trygga igen?
sid. X: Populism har blivit ett favoritämne inom liberala kretsar och inga har avslöjat populistiska bedrägerier och faror bättre än liberala skribenter. Ändå har liberaler visat sig vara bättre på att peka finger än till självreflektion. De spenderar mer tid att förklarar populismens uppgång än förklara liberalismens nedgång. De vägrar att titta i spegeln och erkänna sina egna brister, vilka har lett till den populistiska flodvågen över hela kontinenten.
sid. XI: Europa har misslyckats med att anpassa sig till de enorma geopolitiska, ekonomiska och tekniska förändringar som har svept över kontinenten de senaste tre decennierna.
sid. 1: [Den italienska populistiska ledaren Beppo Grillo berättade för kommentatorer efter sin valseger] ”Ni kan inte förstå uppkomsten och framgången av min rörelse eftersom ni översätter allt till ert eget språk. Ni är helt enkelt avskurna från verkligheten”
sid. 2: Vi lever otvivelaktigt i turbulenta tider med mycket osäker utgång.
sid. 5: Fler och fler befogenheter delegerades till icke-majoritära institutioner – centralbanker, konstitutionella domstolar, tillsynsmyndigheter – allt för att säkerställa att förnuft snarare än passioner styrde politiska beslut. Politik som gav efter för allmänhetens påverkan ansågs oansvarig om inte till och med farlig. […] Medborgarna skulle utbildas snarare än att lyssnas på.
sid. 8-9: Självreflektion, än mindre självkritik, har saknats. EU proklamerades vara samarbetets motor och de som kritiserade detta kallades agenter för Putin.
sid. 56: Karl Marx måste skratta i sin grav. Sammanslagningen av marknaden med staten har skapat socialism för de rika och kapitalismen för de fattiga. ”Social marknadsekonomi” är nu en tom fras i de flesta europeiska länder.
sid. 78: När Hitler misslyckades med att med militära medel erövra Europa, lyckas nu moderna tyskar med detta tack vare handels- och finansdisciplin. Välkommen till det fjärde riket!
sid. 79: Varje gång Putin trotsar Väst stiger hans popularitet bland de genomsnittliga ryssarna, som annars har skäl att oroa sig för de försämrade ekonomiska förhållandena i sitt land.
sid. 81: Europeiska liberaler har lämnats utanför av amerikanska presidenter många gånger tidigare [före Trump]. För en del år sedan drev president George W. Bush européerna i krig som utövades med fullständigt anti-liberala medel och hade djupa destabiliserande konsekvenser. Och vi bör inte glömma att dessa skrämmande krig lanserades under frihetens banér.
sid. 114: Våra tiders spåmän kan ha goda tider, bättre än någonsin, men de tenderar att ha lika fel som tidigare. Sovjetsystemet ansågs vara anmärkningsvärt stabilt, men det kollapsade med lite förvarning, till förlägenhet för Västs ”kremlologer”.
sid. 115: Många liberaler längtar efter liberalismens ”gamla goda tider” och är inte glada att se några förändringar. Jag tänker på företagare som gör sig stora vinster på neoliberal politik, journalister som njuter av att ha monopol på att forma människors uppfattningar om världen och politiker som har tillgång till överflödiga statliga resurser. Jag har lite gemensamt med dessa grupper av liberaler.
sid. 117: De senaste tre decennierna har de som kallat sig liberaler prioriterat frihet över jämlikhet; ekonomiska handelsvaror fick mer uppmärksamhet (och skydd) än politiska; privata värderingar har värderats mer än offentliga värden. Dessa prioriteringar måste ifrågasättas.
sid. 120: Liberalerna fokuserar nu på att parera den kontrarevolutionära flodvågen, och lägger inte ner så mycket tid på att återskapa det liberala projektet. Detta är ett allvarligt misstag. Denna bok har gång på gång understrukit att liberalismen har blivit en ytlig maktideologi med minskad attraktionskraft hos väljarna. Alltför många skumma politiker har gått med i det liberala projektet, förvrängt dess ideal och smutsat ner dess bild.
sid. 125: Internet har förändrat innebörden av demokrati på samma sätt som uppfinningen av boktryckarkonsten gjorde. Det räcker med en snabb blick på Facebook eller Twitter för att se en tidigare okänd omfattning av medborgare som debatterar offentliga angelägenheter. Några av dessa meningsutbyten kan inte nödvändigtvis stå modell för en upplyst dialog. Men granskning och kritik av den egna regeringen är demokratins dagliga bröd.
sid. 130: Politiska partier har förlorat kontakten med vanliga medborgare; de är bara apparater för konkurrerande eliter för att vinna val.
sid. 131: Som pojke i det kommunistiska Polen drömde jag om ett Europa utan murar och förtryckande regimer. Jag trodde att idealen om frihet skulle göra livet bättre inte bara för dem som bodde bakom järnridån, men också för dem som bodde i fattiga förorter i London, Paris och Madrid. Jag hoppades att liberala politiker inte bara skulle göra oss mer välbärgade men också tryggare. Denna dröm har nu blivit krossad. Jag förväntar mig att livet blir mycket svårare under de närmaste åren innan det blir bättre. Det behövde inte vara så.
När man kommer till slutet av boken tappar den lite i tempo, vilket kanske beror på att det inte är så lätt att uttrycka vad man borde göra (”Vad bör göras?”, som Lenin frågade). Men en tanke som jag tyckte skymtade var att EU borde gå ifrån nationalstaterna som drivande motorer och istället framhäva städerna. Men var det inte så Italien fungerade, alltsedan Romarrikets kollaps tills för 150 år sedan? D v s man identifierade sig inte med Lombardiet, Piemonte eller Toscana utan med Turin, Milano och Florens.
Intressant tanke, men kanske, återigen, en underskattning av EU-medborgarnas ”gammaldags” nationella tänkande.
