Den självklara mekanismen att ”den som betalar skjutsen bestämmer färdriktningen och målet” är en insikt som förpassats långt ut i marginalen. Att USAID finansierat tidningar runt hela världen, inte minst i Ukraina, för att de ska jobba ”professionellt efter journalistiska principer och hålla sig till fakta” kallas för ”pressfrihet”. När svenska mediehus som ägs av Wall Street-kapital via finansbolag, kallas det också ”pressfrihet”. När svenska staten betalar kalaset via mediestöd görs det också i pressfrihetens namn, trots att svenskt mediestöd numera helt öppet fördelas efter politiska kriterier.
På DN-debatt 2025-02-21 skriver fem stycken före detta medietungviktare* inom svensk media en artikel under rubriken ”Med Trump och Musk är det fritt fram för trollfabriker”.
De traditionella medierna (”dagstidningar” och public service) har stor makt. Vad de berättar har stor betydelse för vad medborgarna sedan tänker. Så länge konkurrens rådde mellan olika särintressen och politiska läger, med egenfinansierade kanaler fungerade yttrandefriheten ganska bra. Sammantaget speglade då medielandskapet hela det politiska fältet, vi hade då vad man kan kalla en fungerande mediemångfald.
Men med den ökande ägarkoncentrationen till mediehus och finansbolag har mediernas samstämmighet blivit allt tydligare, en samstämmighet som kokats ner till den så kallade ”demokratiska värdegrunden” – trots stolta deklarationer om oberoende, professionalism och journalistisk kvalité.
Det här har lett till att vanliga medborgare i allt större grad vänder sig till ”alternativa medier” på nätet, varav denna lilla rännil är ett exempel. För, det är ju där man finner de som skoningslöst granskar den politiska makten, och där man finner alternativa mer begripliga förklaringar till vad som händer. Det är alltså just denna goda egenskap – som ”tungviktarna” tillskriver de stora traditionella medierna – där dessa helt fallit ur ramen. Så är det även i olika grad i USA och övriga västvärlden.
Arne Ruth var den siste betydande publicisten som tog strid emot den redan på 1990-talet pågående monopoliseringen av den svenska pressen. Han avgick som Dagens Nyheters chefredaktör i protest mot Bonnierdirektören Bengt Brauns försök att lägga under sig den då ekonomiskt bräckliga Svenska Dagbladet. Arne Ruth menade att mediemångfalden och yttrandefriheten måste värnas genom att motverka monopolisering.
Inte sedan dess har ägarkoncentrationen och finansieringsformerna inom medierna diskuterats som ett hot mot yttrandefriheten och demokratin, vad jag kan minnas. Här får jag ännu en gång användning för mitt favoritord just nu – ynkedom!
”Tungviktarnas” syn på journalistik har blivit den formel som enar alla ”professionella välbetalda mediepersoner”. De har kläggat ihop sig till ett slags medieskrå. Åsiktsmässigt kan de befinna sig var som helst, utom just på denna punkt; att man ”arbetar efter journalistiska principer [och] håller sig till fakta”. Att ”journalistiska principer” och ”fakta” är gummiartade begrep måste väl ändå erfarna journalister kunna hålla med om? Men icke! Granskandet av den politiska makten har bland ”tungviktarna” blivit starkt selektiv och styrs helt av det ”medieetiska narrativet”.
Det stora hotet mot demokratin ser våra ”tungviktare” som att ”en digital kapitalism och politisk makt … gått i förbund på ett sätt vi aldrig tidigare sett”. Men det som skett är att det växande digitala kapitalet (Bezos, Zuckerberg, Musk) slutit upp bakom Trump och nu håller på att konkurrera ut det traditionella finanskapitalet runt vapenindustrin och det demokratiska partiet. USA är tillräckligt stort för att något sådant här kan ske. I Sverige sluter ännu hela kapitalet upp bakom ”tungviktarna”.
Den motkraft vi ser i Sverige är floran av alla växande och allt mer inflytelserika alternativa medier. Men ingen betydande politiks kraft står bakom dem. Alla sluter upp bakom det ”medieetiska narrativet” med en egen mediemyndighet.
Man undrar också vad ”tungviktarna” menar med behovet av ”en översyn av spelreglerna för sociala medier och av finansieringen av dagspress och public service”? Nu igen! Är det de digitala medierna som ska bromsas eller stoppas? Ska mediestödet och skattemedel öka ännu mer till lydiga medier, som ”arbetar efter journalistiska principer [och] håller sig till fakta”? Är det så man vill hindra ”nedmonteringen av oberoende journalistik”.
* Kerstin Brunnberg (fd vd för Sveriges Radio), Christina Jutterström (fd vd för SVT och fd chefredaktör för DN och Expressen), Allan Larsson (fd ordförande för SVT), Jan Petersson (fd strategichef för SVT och SR) och Jan Scherman (fd vd för TV4)
Knut L!
Jag håller med dig att det skymmer över det svenska medielandskapet och som inte minst tydliggjorts i rapportering om Ukrainakriget och om folkmordet i Palestina. Ett annat exempel är hur journalisterna missade eller helt enkelt struntade i att informera om och hur den s k ”spionerilagen” kom till och om dess konsekvenser. Det vara bara Nils Funke och några till som tog tag i frågan. Du Knut L har ju också tidigare skrivit initierat om hur ägandestrukturen för svensk media ser ut.
För någon vecka sedan lyssnade jag på Lars-Gunnar Liljestrand (medarbetare på alliansfriheten.se) då han talade om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Där skrivs ju gediget och informativt om dessa aspekter. Jag anser det är en plats av hög kvalitet och frågade L G Liljestrand om det fanns journalister, militärer eller politiker som hörde av sig kring de här frågorna. Men enligt honom gör man inte det. Det är ju sorgligt med oviljan och ointresset att mer offentligt diskutera de här frågorna.
Jag kan lägga till ett annat exempel i marginalen vad gäller Helsingborgs Dagblad. Där förekom i tidningen ytterst lite om diskussion om Nato och DCA-avtal på ledarsidor och i nyhetsrapportering. En snabbkoll visade att vad som skrivits i ämnet var på insändarsidorna. Strax därefter förklarade chefredaktören att endast lokala frågor skulle tas upp där och därmed stängdes den kanalen för oss som haft möjlighet att ta upp den problematiken.
Positivet är den stora mängd information som kommer på webben om vad som sker utrikespolitiskt och som i hög grad påverkar Sverige. Det mesta är ju engelskspråkigt, men ändå. Den här sidan fyller en viktig funktion där de från den gängse medierapporteringen avvikande röster kan komma till tals.
Man kan i alla fall fråga sig om inte dessa små informationskanaler på nätet är dropparna som till slut urholkar stenen. För närvarande tycks det mig som att det mest är äldre personer som skriver här, men kommer inte det så småningom gå upp för senare generationer att det fria ordet och pressfriheten är hotade?
En mycket intressant genomläsning som kokar ned i det viktigaste, nämligen yttrandefrihet och vårt värn om människovärdets okränkbarhet.
Frågor som alltid måste ligga till grund för att bli påmind när åsikter delas. Så måste vara i vardagens enkla sammanhang liksom på dom stora världspolitiska arenorna där viktiga globala beslut avgör vår gemensamma framtid.
Ett otryggt samhälle beskär människans möjligheter att våga yttra sig i frågor som stör makten. Det är då detta maktövertag vet att använda rädsla som metod för att leda menigheten till anpassning och underkastelse.
Jag tänker då på Hamnarbetarförbundets talesperson Helgesson som arbetsgivaren varslat om avsked.
Ett ytterst varnande exempel som leder till det tysta samhället i en tid när högerextremism åter tagit plats i våra beslutande församlingar. Som sagt en stegvist förflyttning pågår, bort från värden vi trodde var för all framtid given.
Jag stötte på Kerstin Brunnberg under Bok-och Biblioteksmässan i Göteborg 2004? tror jag det var.
Det var så att man direktsände i P1 ett program om Radio. Jag kunde inte hålla tyst utan frågade henne varför P1-programmet JOBBET skulle läggas ned. Hon svarade som många makthavare gör ”skall titta på det”.
Tänk om jag som Biblioteksassistent fick frågan av en låntagare Var finns deckarna någonstans? Skall titta på det!
Jag satte en ära i att i dom flesta yrken jag haft att ge klara besked. Fick höra av mina arbetskamrater att jag hade varit med i Radions P1 när jag kom tillbaks till JOBBET. Om jag vore en indian från Amazonas och anlände till Sverige och bara hade tillgång till MEDIA för att förstå hur Sverige fungerar. Så fick man nog fundera ett tag om hur vi producerade dom varor som fanns i butiken.
När det gäller makthavare som pratar utan någon substans ingår även Rikspolischefen Petra Lundh.
Hörde henne 2 gånger under helgen. Man blev inte klokare av att lyssna på henne. Jan Guillou skrev i Aftonbladet 8-9 Februari 2025 om att efter masskjutningen i Örebro så gick polisen ut omgående
med att det inte var ett TERRORBROTT, hur man nu visste det. Vita massmördare är inte terrorister utan det är muslimer, palestinier och liknande. Intressant.
Schibsted ökar mångfalden-ironi.
sida 150-01
150 SVT Text tisdag 25 feb 2025
KULTUR PUBLICERAD 25 FEBRUARI
Telia säljer TV4 till Schibsted
Telia Company har ingått ett avtal om
att sälja sin tv- och media-verksamhet
till Schibsted Media. I försäljningen
ingår TV4 och MTV i Sverige & Finland.
Försäljningssumman är 6,55 miljarder
kronor.
Tv-affären har inte gått något vidare
sedan Telia köpte TV4. I samband med
försäljningen gör nu teleoperatören en
nedskrivning av värdet på 2 miljarder.
Schibsted är ägare av bland annat
Svenska Dagbladet och Aftonbladet
i Sverige. I Norge äger Schibsted
flera norska tidningar.
Inrikes 101 Utrikes 104 Innehåll 700