Den sönderfallande internationella rättsordningen

FN:s generalsekreterar Ban Ki-moon i centrum talar till ett G20-möte i St Petersburg 2013 om den humanitära situationen i Syrien (UN Photo/Eskinder Debebe)

”… Varför tar kriget /i Syrien/ aldrig slut? Den bistra sanningen är att viljan hos al-Assad och Putin att hitta en fredlig lösning saknas. De vill utplåna inte bara terroristerna, utan all opposition. Under tiden fortsätter oskyldiga att dö …”.

Så hette det i Värmlands Folkblads huvudledare den 1 mars. Jag är inte säker på att analysen är riktig. Inte heller vågar jag ta gift på att den är felaktig. Över huvud taget är jag rätt så försiktig med att göra bestämda uttalanden om striderna i Syrien. Mot varje utsaga A svarar en utsaga icke-A som förefaller ungefär lika rimlig, åtminstone för den som inte begåvats med absolut politiskt gehör.

Men kanske är det så att man kan få ett visst grepp om det som sker i Syrien genom att granska 2011 års Nato-insats i Libyen. Ja, kanske finns en omväg – eller rent av en genväg – till Damaskus via Tripoli och Benghazi i norra Afrika. Min tankegång ser ut så här:

År 2000 tillsattes, på kanadensiskt initiativ och med FN:s generalsekreterare Kofi Annans goda minne, en utredningsgrupp med den officiella benämningen International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS). Utan att göra våld på sanningen kan man nog säga att ICISS fungerade som ett slags tankesmedja. Dess viktigaste åtagande var att utforma riktlinjer för att 1990-talstragedier av den typ som inträffade i Rwanda och på Balkan (Srebrenica!) inte skulle upprepas i framtiden.

Olika slag av krigsförbrytelser skulle kort sagt bekämpas så långt det sig göra lät.

I december 2001 offentliggjorde ICISS ett ganska långtgående åtgärdsprogram i en rapport med titeln Resonsibility to Protect, R2P, som ordagrant betyder ”skyldighet att beskydda”. Knappt fyra år senare antogs en beskuren och nedtonad version av den ursprungliga ICISS-plattformen enhälligt av Förenta Nationernas Generalförsamling. Närmare bestämt slöt FN:s samtliga medlemsländer – enhälligt, som sagt! – upp bakom följande tre R2P-principer år 2005:

  • Varje stat har en skyldighet att skydda sin befolkning från svårt lidande – folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och etnisk rensning.
  • Det internationella samfundet har en skyldighet att uppmuntra och hjälpa enskilda stater att uppfylla detta ansvar.
  • Om en stat bevisligen misslyckas med att skydda sin befolkning, så har det internationella samfundet en skyldighet att gemensamt agera, beslutsamt och vid rätt tidpunkt, och i enlighet med FN-stadgan.

Mot detta principprogram finns, tycker jag, inte mycket att erinra. Det tillfredsställer högt ställda krav på både handlingskraft och politisk vidsyn.

På våren 2011 var det examensdags. Responsibility to Protect med den utmanande R2P-taggen skulle då omsättas i praktiken med Libyen som åskådningsexempel och utvald stridsarena. Vi minns alla vad som hände: Gadaffi-regimen i Tripoli ansågs ur stånd att ”skydda sin befolkning” mot de rebeller som öppnat eget i Benghazi med påföljd att FN:s säkerhetsråd beslöt att upprätta en ’flygförbudszon’ över Libyen. I nästa fas inledde Nato sina FN-sanktionerade men urskillningslösa bombattacker. I praktiken ingrep man på ena sidan – den islamistiska rebellsidan till på köpet – i ett pågående inbördeskrig, och Libyen slogs sönder och samman. Med bred marginal överskred Nato de fullmakter man erhållit av FN. Alltihop ändade i fiasko.

Striderna i Libyen har med viss rätt karakteriserats som Hillary Clintons eget krig”. Hela operationen ledde till att R2P fullständigt misskrediterades i större delen av världen.

Inbördeskriget, eller kanske snarare ombudskriget, i Syrien började i precis samma stund som Gadaffi störtades och Libyen förvandlades till grus och aska. Om den arabiska våren hade anlänt till Syrien ett par månader tidigare än vad fallet blev och med andra ord föregått våren i Libyen, så skulle Bashar al-Assad troligtvis gått det öde tillmötes som nu blev Muammar Gadaffis. R2P-débaclet 2011 har fått till följd att al-Assad inte kunnat detroniseras. Det hindrar nu inte att det fanns, och alltjämt finns, starka krafter som velat slå två flugor i en smäll och ”demokratisera” Syrien på samma sätt som Libyen med flera andra länder tidigare ”demokratiserats”. Men det har, som sagt, visat sig helt omöjligt. Kina och Ryssland fick kalla fötter efter Libyen-kampanjen och började utnyttja sin vetorätt i säkerhetsrådet.

”Den internationella rättsordningen faller sönder allt mer” inhämtar vi i ledartexten (1/3) i Värmlands Folkblad. Det är riktigt. USA har i decennier konsekvent förbrutit sig mot nästan allt vad internationell rätt heter (Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien), Ryssland har följt efter (Krim, Ukraina), och Kina är en imperialistmakt i vardande.

I en värld där alla folkrättsliga principer utan vidare kastats överbord tar krigen ”aldrig slut”. Risken är i stället överhängande att nya ombuds- och omfördelningskrig väntar oss i en nära framtid.

Givet det perspektivet tycks det mig förnuftigt att arbeta för FN-stadgans och folkrättens renässans – däremot mindre förnuftigt att sluta upp bakom Nato.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  18 kommentarer for “Den sönderfallande internationella rättsordningen

  1. Anders Persson
    2018-03-16 kl. 9:02

    R2P finns på Wikipedia där kan man bland annat läsa om fem invändningar:

    1. De stater som engagerar sig leds kanske inte bara av människovänliga motiv utan har egna intressen.

    2. Om utomstående ingriper och det inte blir några folkmord odyl. hur kan man vara säker på att det berodde på ingripandet?

    3. Hur ska man ställa sig till de skador som nästan oundvikligen följer?

    4. Om statens ledning avsätts, försvinner eller flyr, vem ska ta hand om skötselns i fortsättningen.

    5. Mot bakgrund av 1-4 hur avgör man om skadan när man inte intervenerar är större än om man gör det?

    2011 bodde jag i England, men följde svenska media på nätet. Mitt intryck var att ni i Sverige (ett “neutralt” land) fick mycket mer ensidig information än vi i Storbritannien (krigförande land). Brittiska medier gav mer information om allt som talade för att Gaddafi inte begått de brott han anklagades för. Alltså: hur kollar man vad som är faktiskt är sant?

  2. Leif Stålhammer
    2018-03-16 kl. 11:00

    Mats P!
    Är Du verkligen säker på att Putin och al Assad inte vill hitta en lösning? Vill de kanske plåga sitt folk med gas och tortyr så länge som möjligt för att vinna det val som al Assad ställt i utsikt när de utländska terroristerna (som kidnappad den inhemska och mycket rimliga oppositionen) en gång är besegrade? Jag tvivlar på den analysen. Visserligen är jag s k Assadkramare nu och därmed svårt partisk, för att inte säga utdefinierad ur debatten i DN, liksom jag var Viet-Cong kramare då när folket i Vietnam kastade ut USA med entourage. Men ändå…

    I övrigt är jag helt överens med den som ser att den internationella rättsordningen ligger i ruiner. Vi lever nu i en tid då ett jättelikt maktskifte äger rum mitt framför våra ögon. Stor förvirring råder, främst bland s k intellektuella (se på Clarté). Med intellektuell menas här lite slarvigt – elakt skrivbordsdito. Alltså sådana som inte förmår/anser sig behöva delta i den vardagliga folkliga kampen för att försvara sina intressen. De har ofta “inte tid just nu idag”. Mao skrev utmärkt om sådana gökar.

    Men nu är diplomatin viktigare än på länge! Så låt oss göra om Wallström till Chou-en Laiström!

  3. Bo Persson
    2018-03-16 kl. 11:17

    Generellt sett är FN-stadgan bra för de små staterna. Men man skall kanske inte glömma att Säkerhetsrådet kan sanktionera anfallskrig under förutsättning att inte någon av de permanenta medlemmarna använder sin vetorätt. Det händer förvisso ytterst sällan. Men Libyen 2011 var ett sådant fall.

    Sedan skall man väl inte heller glömma att det vid sidan av folkrättens värld finns vad man kan kalla den geopolitiska världen, som inte har några regler alls. Från Karl XIV:s tid och fram till bara för några decennier sedan var vår ambition att hålla oss utanför den världen. Men så är det alltså inte längre. I nästa stormaktskrig skall vi vara med och då på USA/Nato:s sida. Det verkar man i dagens svenska politiska etablissemang rörande eniga om.

  4. Anders Persson
    2018-03-16 kl. 11:45

    Tänk om Trump och Kim verkligen bestämmer sig för att träffas i Sverige! Då måste de, som statschefer, vid ankomsten stilenligt mötas av vår statschef. Tänka sig om någon för en månad sedan hade sagt att vår kung skulle kunna skaka hand med Kim Jong-un! Han hade tagits in för vård.

    Vi lever i en revolutionär tid, man bara undrar vilken revolution som väntar…

  5. Hans Andersson
    2018-03-16 kl. 13:16

    Folkrätten är det enda instrument som framgångsrikt kan användas, som Putins kollektiva självförsvar i samverkan med Assad.

    Den amerikanska närvaron i Syrien består av en olaglig ockupation av områden i en suverän stat. Punkt slut.

    Två stater England och USA arbetar systematiskt för ett avvecklande av Säkerhetsrådets legitimitet, som nyligen då Nikki Haley försökte mer eller mindre hävda att ett nytt regelverk behövdes för stoppa bromsklossen Ryssland.

  6. Erik Skoog
    2018-03-16 kl. 15:27

    Ryssland och Kina utnyttjade inte vetorätten utan la ner sina röster. Det lär inte hända igen, grundlurade av västmakterna.

    Sedan är detta fel: “Gadaffi-regimen i Tripoli ansågs ur stånd att ‘skydda sin befolkning’ mot de rebeller som öppnat eget i Benghazi…”

    Det var rebellerna som bad om en flygförbudzon. Deras propaganda om kommande massaker på befolkningen spreds okritiskt i medierna och politikerna fick den opinion de ville ha för att slå till mot Gaddafi, jfr Irakkriget.

    Här en läsvärd studie för den intresserade.

    PS. Trotskisterna svalde rebellpropagandan med hull och hår, jfr Syrien. DS

  7. Bo Persson
    2018-03-16 kl. 16:37

    Jag kan inte se att den internationella rättsordningen faller sönder mer och mer. Visserligen fungerar inte FN som det var tänkt, men det har FN aldrig gjort. Och visserligen har Ryssland fallit bort som USA:s tunga motpart. Å andra sidan har vi fått Kina istället. Och visserligen har vi fått R2P, men den är underordnad FN-stadgan och den är idag precis samma stadga som den alltid har varit.

    Så om vi hankade oss fram genom det förra kalla kriget utan något nytt världskrig så borde vi också kunna göra det under det nya kalla krig vi har idag.

  8. Tord Lundgren
    2018-03-16 kl. 17:46

    Erik Skoog har rätt beträffande kriget mot Libyen 2011. Mats Parner skriver konstigt att anledningen till att Nato angrep var att den libyska regeringen ansågs ur stånd att försvara sitt folk mot rebellerna. – I Syrien är det väl odiskutabelt vem/vilka som håller igång kriget. Självklart vill Syrien ha fred. Lika självklart vill väst, Israel och den arabiska reaktionen försvaga och splittra Syrien.

  9. Bo Persson
    2018-03-16 kl. 20:59

    Hans A!
    Mycket bra beteckning på Putins Ryssland: bromsklossen. Det är ju lätt att förstå att man inom Nato/USA måste vara superfrustrerade över att Putin med de små medel han har till sitt förfogande lyckas stoppa dem såväl i östra Europa som i Mellanöstern.

    När skall vår politiska klass förstå att det är så det ligger till? Idag får man ju bara skämmas för dem.

    Javisst, är det bedrövligt. Men historiens dom kommer att bli hård, den saken är helt klar.

  10. Torgny Forsberg
    2018-03-17 kl. 8:48

    Resonsibility to Protect har fått stora konsekvenser för den antiimperialistiska rörelsen. Se hur de stora demonstrationerna och motståndet som var mot Bush krig mot Irak 2003 som sedan vittrade sönder efteråt. Inget motsvarande sågs vid kriget Libyen, Syrien mm. Delar av ”vänstern” stödde till och med de CIA-stödda ”revolutionerna”. Det (R2P) fick en passiviserande och neutraliserande verkan på många progressiva människor. Den ”vänster” önskade ett störtande av de nationella ledare som var koloniala skapelser som representera landets bourgeoisie som var diktatorisk och förtryckande, men att tro att folket/arbetarklassen skall gå hand i hand med USA-krigsmaskinen och åstadkomma det är helt fel, se resultatet av det nu i dessa länder. Denna human rights-imperialism måste avslöjas. Inte ens Bush, Obama och Trump tror på sina “human right”-ambitioner. Det är nog bara den falska vänstern som tror.

  11. Bo Persson
    2018-03-17 kl. 17:24

    Torgny Forsberg!
    Efter Svenska Afghanistankommittén under det första Afghanistankriget – det ryska – på 1980-talet har vi inte haft någon landsomfattande anti-imperialistisk rörelse.

    Under det andra Afghanistankriget – det Natoledda och FN-sanktionerade ISAF-kriget från 2001 till 2015 – hade vi visserligen Afghanistansolidaritet men det var en organisation som aldrig lockade mer än ett par hundra medlemmar.

    Så när du kopplar dagens frånvaro av någon antiimperialistisk rörelse att tala om till förekomsten av R2P, så är du helt klart ute och reser.

  12. Torgny Forsberg
    2018-03-18 kl. 9:04

    Bo Persson skriver: ”du [är] helt klart ute och reser”.

    Tja det kan klart finnas fler förklaringar av den svaga antiimperialistiska rörelsen. Högervridningen som resultat av kapitalismens restaurering i och med Sovjetunionens nermontering, och kapitalismens införande i Kina. Lägg därtill kommunistpartierna upplösande
    socialistiska partier, högervridning mm. Har säkert påverkat, men jag hävdar att nu har vi en falsk vänster som öppet förespråkar imperialistiska militära invasioner som har påverkat och försvagat den antiimperialistiska rörelsen. Jag, som är ute och reser som du skrev, vet att denna pseudovänster existerar i Australien, Frankrike, Tyskland, USA, och här hemma i Sverige har en påverkan.

    Men Persson, vänligen kan du utveckla dina tankar om varför det är så svagt motstånd mot imperialism idag, istället för att enbart dissa mina tankar så jag slipper att vara ”ute och resa”.

  13. Anders Persson
    2018-03-18 kl. 10:37

    Jag tror att talet om att “den anti-imperialistiska rörelsen är svag” beror på ett tankefel, d v s tron att de “anti-imperialistiska rörelser” som funnits tidigare varit “rena” d v s helt självständiga. Men har de inte alltid varit på samma sida som, eller t o m backats upp av, någon annan imperialistmakt?

    Trots allt snack om att man inte kan ta ställning mellan imperialistmakter så är ju det vad vänstern gjort sedan 1917. Och inget fel i det. Lenin lutade sig mot Tyskland, Stalin och Mao mot USA. DFFG stödde Vietnam som några år efter sin rättvisa seger sökte erövra Kambodja. Och vad hade DFFG varit om de inte i denna fråga haft samma huvudmotståndare som regeringen i det vapentillverkande Sverige?

    Problemet idag är vilka som ska räknas som det ledande imperialistiska blocket? Det avgör om anti-imperialister ska se icke-antagonistiskt på USA, EU eller BRICS.

  14. Mats Parner
    2018-03-18 kl. 12:31

    Leif Stålhammar och Hans Andersson!
    Om jag är säker på att Bashar al-Assad och Vladimir Putin inte vill använda sin makt i fredsskapande syften? Faktum är att jag inte är säker på så värst mycket vad den syriska tragedin beträffar. Men jag strävar efter att begripa mer, konsulterar skilda källor, diskuterar med aktivister ur olika åsiktsläger och är tills vidare rätt så nöjd om jag kan bidra till debatten genom att ställa vettiga frågor.

    Några ambitioner att genomskåda allt och förstå varje sammanhang har jag inte.

    Jag är ju ingen Hans Andersson, som utan vidare skriver “punkt slut” eller, som i ett tidigare inlägg från samme Andersson, “case closed”. Naturligtvis är det en väldig styrka att denna blogg håller sig med en medarbetare, som aldrig svävar på målet och som vet allting med hundraprocentig säkerhet.

    Men sådan är alltså inte jag.

  15. Knut Lindelöf
    2018-03-18 kl. 13:14

    Som ambivalent redaktör har jag stort förtroende för Mats Parners undersökande inställning till dessa frågor. Den skiljer sig från den svenska 70-talsvänsterns traditionella diskussionsstil. Det är bland annat den jag försökt styra bort ifrån med hjälp av denna blogg.

    Dock har jag stort förtroende även för Leif Stålhammers bedömningar efter ett långt liv i kamp på kulturområdet och uppskattar hans impulsiva uttryckssätt (för det mesta), liksom för Hans Anderssons förmåga att snoka upp intressanta förhållanden ute på nätet som han sammanställer till spännande analyser. Alla gör sina insatser på sitt sätt.

    Det fina är att vi faktiskt kan fungera tillsammans och skapa ett dynamiskt diskussionsklimat i sann upplysningsanda.

Kommentera