Den spänningsskapande EU-resolutionen om andra världskriget och den svenska offentligheten

Uppslaget i e-DN

MICHAEL WINIARSKI SKRIVER i DN den 21 september med anledning av den just avslutade rysk/belarusiska militärövningen Zapad 2021 bland annat om förspelet till andra världskriget. Jag citerar:

Röda armén utförde ingen ”befrielse” utan ett angreppskrig mot Polen. Några veckor tidigare hade diktatorn Josef Stalin i en vänskapspakt med sin nazityske kollega Adolf Hitler – den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten – gjort upp om att de skulle dela upp Polen mellan sig.

Hitler anföll Polen den 1 september 1939, och drygt två veckor senare, den 17 september, angrep Stalins krigsmakt österifrån. Polens östra rikshalva, det som i dag utgör de västra delarna av Belarus och Ukraina, inkorporerades i Sovjet­unionen, medan den andra halvan intogs av Tyskland.”

Det är en mycket tidstypisk beskrivning, grovt förenklad, grundfalsk och därmed förledande propagandistisk. Det är dock så man ska beskriva upptakten till andra världskriget – om man följer His Masters Voice, det vill säga EU. EU-parlamentet slog nämligen i resolution 2019/2819 (RSP) den 19 september 2019 fast ”den nya sanningen” om andra världskriget.

Alltså; de två diktaturerna Sovjet och Nazityskland gjorde 1939 i Molotov Ribbentrop-pakten – med ett hemligt tilläggsprotokoll – upp om hur nordöstra Europa skulle delas upp dem emellan. De angrep sedan Polen praktiskt taget samtidigt och blev därmed lika mycket ansvariga för andra världskrigets utbrott. Frankrike, Storbritannien och andra europeiska stater har i denna förenklade bild inga roller annat än som stackars våldshotade demokratier.

”Appeasmentmötet” i München 1938 (Foto: Wikipedia)

Men hur gick det då till egentligen?
Det intensiva förspelet till kriget i Europa med spanska inbördeskriget, Japans expansion i Fjärran östern, Nazitysklands annektering av Österrike (”Anschluss” 13 mars 1938), Münchenöverenskommelsen (september 1938) – där Storbritannien offrade Tjeckoslovakien för att slippa krig med Nazityskland, Frankrikes och Storbritanniens ”Appeasment Policy” (eftergiftspolitik) mot Hitlertyskland, som stått i alla läroböcker fram tills idag, allt detta förs in i skuggorna.

Det mindre kända och mycket intensiva diplomatiska spelet i Europa efter Versaillesfreden 1918, alla tidigare pakter och då ännu gällande allianser förbises också. Stalins försök att skapa en allians med kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien emot Hitlertyskland, som förhalades av de båda kolonialmakterna, finns inte heller med.

Ett annat intressant faktum, som nogsamt hålls dolt, är Nazitysklands djupa beundran för Storbritannien som kolonialmakt. Man sökte samförstånd genom att lova dem att få ha sina kolonier i fred, om man gavs fritt spelrum österut. Det kom aldrig till något avtal, men saken diskuterades.

Att få Nazityskland att gå i krig mot Sovjetkommunismen, och sedan inträda i kriget – efter att diktaturerna försökt ta knäcken på varandra – och slå två flugor i en smäll så att säga – var en stark drivkraft i ”Appeasmentpolitiken”. Bolsjevismen var ju en gemensam fiende för Europas alla stormakter inklusive Nazityskland, ja för den konservativa borgerligheten i hela Europa, även i Sverige alltså. Alla visste att Hitlers stora plan var att expandera österut och fördriva slaverna bortom Ural. Det hade han klart och tydligt redogjort för redan 1925 i Main Kampf. Den planen hade den europeiska konservativa borgerligheten inga planer på att sätta sig emot.

Frankrike och Storbritannien förklarade Nazityskland krig direkt efter inmarschen i Polen. Men något militärt stöd till Polen gavs inte. Istället inleddes det så kallade ”låtsaskriget” som pågick fram till april/maj 1940 då Danmark, Norge och Frankrike angreps. I juni 1941, inleddes så operation Barbarossa mot Sovjet, som till sist knäckte Nazityskland. Hitlers fruktade blixtkrig fungerade inte mot det sega jättelandet i öster.

Vitare kan tvätten inte bli
Om allt detta kan man nu i alla fall läsa i en helt ny bok Vitare kan tvätten inte bli av Stefan Lindgren (Gerundium 2021). Boken kan ses som ett svar på EU:s historierevisionistiska politik, den som tagit sig uttryck i ovan nämnda resolution.

Stefan Lindgren har visserligen en del politiska rottrådar i bolsjevismen via den svenska maoistiska vänstern på 70-talet, men med sina djupa kunskaper i ryska förhållanden, det ryska språket, rysk litteratur, historia och politik är det få i Sverige som kan mäta sig med hans detaljkunskaper och överblick. Boken är ett klosterarbete som i detalj redogör för upptakten till andra världskriget.

Bland annat berättas att de territorier där Röda armén ryckte in i den 17 september – öster om den så kallade Curzonlinjen – var sådana som erkänts som tillhörande Ryssland i Versaillesfreden 1918. I dessa områden var majoritetsbefolkningen vitrysk respektive ukrainsk. Dessa områden kom genom detta att tillföras respektive sovjetrepublik.

Kanske kan man här dra en parallell med Krim idag. I båda fallen rör det sig om territorier som Moskva tidigare förlorat kontrollen över, men som man kunde återinlemma i ett krisläge då alla alternativ skulle varit värre. I Polenfallet 1939 var det så att den polska staten redan hade brutit samman då Röda armén gick in. Alternativet för den vitryska/ukrainska befolkningen (öster om Curzonlinjen) hade då inte varit polskt styre, utan nazityskt. Man valde det minst onda skulle man kunna säga.

Men det allra viktigaste med inmarschen i Polen för Sovjets del var ändå säkerhetsintresset, nämligen att flytta fram sina positioner inför den tyska invasion, som man visste närmade sig. Den sovjetiska frammarschen till Curzonlinjen möttes för övrigt av full förståelse av bland annat Winston Churchill.

En senare, minst lika kommunistskeptisk statsman, Henry Kissinger, bekräftar i sin tjocka bok Diplomacy mycket av allt detta. På sidorna 350–368 ges en detaljerad och realistisk beskrivning av den tysk-sovjetiska pakten 1939. Han beskriver ingående det diplomatiska rävspelet och bekräftar att nonaggressionspakten från Sovjets sida var en pragmatisk försvarsåtgärd, inte alls ett sätt att erövra Baltikum och delar av Polen, Vitryssland och Ukraina. Han beskriver det som att Sovjets mål efter alla misslyckade förhandlingstrevare till Frankrike och Storbritannien i elfte timmen tvingades sluta pakten för att fjärma den kommande krigsfronten så mycket som möjligt från Leningrad. Det gällde för övrigt även agerandet mot Finland (”vinterkriget”). Dessa två erfarna statsmän insåg realiteterna som rådde vid tillfället. Bra att de skrivit ner det.

En röstförklaring i EU-parlamentet
Resolutionen 2019/2819 (RSP) antogs i EU-parlamentet med 535 röster för, 66 emot och 52 nedlagda. Tre ledamöter från vitt skilda läger som röstade emot avgav röstförklaringar. Jag citerar en av dem, Tatiana Zjdanokas, från ”Ryska förbundet” i Lettland:

Herr talman!
Jag röstade emot resolutionen som helhet trots att jag var för vissa punkter. Jag är emot hela tillvägagångssättet att jämställa nazisterna med kommunistregimer. Det finns bara en djävul och den absoluta djävulen är nazistisk ideologi.

Jag är emot det primitiva synsättet på andra världskrigets historia som demonstreras med denna resolution.

Var är München? Glömt. Var är de bilaterala fördragen som slöts långt före den 23 augusti 1939? Min familj drabbades av nazisterna och den drabbades också av deportationer.

Jag upprepar: det finns bara en djävul och det är naziideologin.

EU:s inklampande i glasbutiken med resolutionen 2019/2819 kommer att öka spänningarna i vår del av världen. Att Michael Winiarski, DN och andra medier okritiskt förmedlar resolutionens vrångbild vidare är väntat men oroande. Ett litet uns av respekt för Röda arméns och det ryska folkets enorma offer och lidande i kampen mot Nazityskland samt en liten smula källkritik borde man ändå kunna vänta sig även av svenska medier och journalister.

... är läst 1610 gånger!

  33 kommentarer for “Den spänningsskapande EU-resolutionen om andra världskriget och den svenska offentligheten

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Skall (“fortsättningskriget”) vara (“vinterkriget”)?

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Ja, nu ändrat.

  3. Dan Kotka skriver:

    Bra sammanfattning av en nödvändig bok. Jag har sålt 8 exemplar av boken till bekanta. Gör det du också sprid kunskaperna.

  4. Arne Nilsson skriver:

    Om man behöver Churchill och Kissinger för att legitimera och rättfärdiga Sovjetunionens anfall på Polen och Finland 1939 och införlivandet av de baltiska staterna i Sovjetunionen 1940, borde en varningsklocka ringa. Sovjetunionen kunde mycket väl ha låtit bli att skriva under ett Icke angreppsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen. I detta läge hade med största sannolikhet Tyskland angripet Polen kring den 1 september 1939. Den fortsatta utvecklingen kan vi bara spekulera i.

  5. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Du kastar själv sten i glasbutiken när du skriver ”Röda arméns och det ryska folkets enorma offer och lidanden…”, när det naturligtvis ska stå ”..de sovjetiska folkens enorma offer och lidanden..”. Sovjet-Georgien, t ex, med 3.6 miljoner invånare 1940, förlorade 190.000 soldater i kriget. Det är nästan samma förluster som drabbade Frankrike, med en befolkning mer än 10 ggr större. I själva verket motsvarar Sovjet-Georgiens miitära förluster Frankrikes under första världskriget (som var mycket blodigare för Frankrikes del jämfört med andra världskriget).

    I den berömda filmen ”Berlins fall” från 1950, en av de första färgfilmerna i Sovjetunionen, en slags Stalinkultens höjdpunkt, med musik av Sjostakovitj och premiär på Lenins dödsdag (21 januari), märks att även andra än rent rysktalande får komma till tals (den högra frontsoldaten efter 0.16 in i klippet):

    (Notera hur Zjukov inte finns med bland de tre generaler som Stalin tackar efter 3.07. Han var tillfälligt i onåd och trots att han ledde den första vitryska fronten i slaget om Berlin så finns han inte med.)

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Mats L!
    Du har förstås rätt, det var en slarvig formulering. ”De sovjetiska folken” är det naturligtvis som åsyftas.

  7. Leif Strandberg skriver:

    Mats L!
    Såvitt jag kan se finns general Zjukov med i filmen vid 3.05. Hur menar du? Jodå. Fram och tillbaka, efter kriget var han i onåd. Men gör sin insats när Stalin dör 1953. Han skjuter Berija (enligt viss historieskrivning).

  8. Mats Larsson skriver:

    Leif S!
    Det är inte Zjukov som Stalin hälsar på först, före Konev och Rokossovskij, utan Vasilij Tjujkov (i engelsk transkribering ”Chuikov”), mest känd från Stalingrad. Konev ledde den första ukrainska fronten i slaget om Berlin, medan Rokossovskij ledde flankstödet med andra vitryska fronten i norra Tyskland.

  9. Leif Strandberg skriver:

    Mats L!
    Aha, jag var för snabb där. Det var inte Georgij Zjukov, utan Vasilij Tjujkov. Ja, där ser man hur det kan bli när man inte behärskar det ryska språket. Filmen, den snutt jag sett verkar ju dessutom vara mer än lovligt fylld av panegyrik.

    Tack för din rättelse.

  10. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Enligt Budapest-memorandum, underskrivet av Ryssland, UK och USA, avvecklade Ukraina sina kärnvapen mot att dess territoriella integritet garanterades av signatärerna. Ukraina avvecklade sina kärnvapen, och gick från att vara världens tredje kärnvapenland till att bli helt fritt från kärnvapen.

    Ryssland bröt Budapest-memorandum genom att annektera Krim 2014.

    År 2018 sa Putin i direktsändning vid toppmötet i Helsingfors att ”vi (=Ryssland) anordnade en folkomröstning på Krim”. Jag har gått igenom ljudbandet, för säkerhets skull med en person med ryska som modersmål, och det finns ingen tvekan om vad Putin säger. Visst, hans tunga slant, och i officiellt transkript tvättade man sedan bort det försåtliga pronomenet ”vi” (”MbI” på ryska).

    Hur kan Rysslands agerande försvaras (vilket jag uppfattar du i någon mening gör) utifrån plattformen anti-imperialism?

  11. Sven-Eric Holmström skriver:

    Lindgrens bok är läsvärd och det bästa som finns i ämnet på svenska just nu, även om den innehåller en del faktafel och vissa sakliga felaktigheter – vissa mindre, vissa större.

    Sovjet hade inget annat val än att ingå pakten med tyskarna då västmakterna och Polen visade ett obefintligt intresse att få till ett avtal. Om man inte ingått pakten så hade man fått tyskarna inpå husknutarna. Det var definitivt inget grönt ljus för tyskarna att hoppa på Polen. Även sedan pakten ingicks erbjöd Sovjet militär hjälp till Polen ända till några dagar efter krigsutbrottet. En kanadensisk historiker har träffande kallat Polen under andra världskriget för ”Europas lipsill”. Det var inget sovjetiskt anfall på Polen, då den polska regimen redan hade kollapsat och landet saknade ledning. Däremot är det ingen tvekan om att det var ett sovjetiskt anfall på Finland även om det finns förmildrande omständigheter.

    Zhukov avsattes för att han stulit stora mängder tyskt krigsbyte för egen räkning. En av de poliser som gjorde husrannsakan hos Zhukov sa att om man inte visste bättre skulle man kunna tro att man befann sig i Tyskland.

  12. Knut Lindelöf skriver:

    Mats L!
    Jag försvarar inte, jag försöker möjligen förklara, som förstås är ur ett ryskt (sovjetiskt) perspektiv. Visst var annekteringen av Krim formellt ett fokrättsbrott. Ingen tvekan om den saken.

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Det finns några (kanske t o m ganska många, bl a de nu nedlagda fibjuristerna) som talar om annekteringen av Krim som ett ”folkrättsbrott”. Nu eskalerar Knut L den utsagan till ett FORMELLT ”folkrättsbrott”. Jag undrar då lite över vari formaliteten (eller formaliteterna) består. Emotser hänvisning till lagar eller avtal och särskilda paragrafer däri, som ger det formella i sammanhanget. Själv betraktar jag frågans karaktär som mer politisk än juridisk, men när nu denna ”formalia” tas upp bör den nog preciseras!

  14. Arne Nilsson skriver:

    På denna blogg har vi tidigare diskuterat Icke angreppsavtalet mellan Tyskland och Sovjetunionen (MR-pakten). Den som är intresserad kan läsa här.

    Det som bör framhållas är:
    • det fanns inget som tvingade Sovjetunionen att skriva under MR-pakten i augusti 1939
    • att stats- och partiledningen i Sovjetunionen gjorde en felaktig geopolitisk bedömning då man skrev under MR-pakten
    • att Sovjetunionen med största sannolikhet befunnet sig ett mer fördelaktigt militärt läge utan MR-pakten
    • att Sovjetunionen bröt mot den internationella rätt som var gällande vid den tiden då östra Polen 1939 och de baltiska staterna 1940 införlivades med Sovjetunionen och att även anfallet mot Finland i november var ett brott mot denna rätt

  15. Jan Arvid Götesson skriver:

    Dennis Z!
    Folkrätten är en blanding av alla möjliga rättskällor, bland annat sedvanerätt. Visst skulle man kunna hänvisa till det ena och det andra, men det ”formella” i sammanhanget består i att man jämför vad som hände med det konsensus som finns om folkrätten. Folkrätten är inte som brottsbalken, i vilken man kan hänvisa till ställen som ”Den som berövar annan livet, döms för mord”.

    Knut L!
    Varför lägga till ordet ”formellt”? Om man vill kan man vända det ordet i vilken riktning man vill, till exempel mot din analys av kriget i Afghanistan:

    ”Attacken 11 september 2001 var i praktiken en militär attack, i vilken personer styrda från Afghanistans territorium gick över gränsen till Förenta staterna och attakerade miltära och civila mål. Afghanistans regering tog inte ansvar för detta, och därför kan man FÖRKLARA Förenta staternas militära invasion i Afghanistan ur ett statunitensiskt perspektiv. Men visst var Förenta staternas militära invasion i Afghanistan FORMELLT ett folkrättsbrott, i inledningskedet.”

    Fotnot: ”Staunitensisk” är adjektivet till Förenta staterna i bildat skriftspråk. Italiensk läsövning ur Corriere della Sera:

    Afghanistan, il rapporto statunitense: «Strategia Usa incoerente, tempi sbagliati e progetti irrealizzabili»

    Lo Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction statunitense ha diffuso il suo ultimo report, implacabile e sincero come sempre

  16. Knut Lindelöf skriver:

    Dennis Z och Jan Arvid G!
    Ordet ”formellt”, som smög sig in tillsammans med ”folkrättsbrott” i min kommentar ovan speglar tanken att det är odiskutabelt (i meningen att de flesta anser att…), vilket var förhastat. Det var således ett dåligt ordval.

  17. Leif Strandberg skriver:

    Kuriosum:
    Vasilij Tjujkov, som jag förväxlade med Georgij Zjukov, var chef för 9 sovjetiska armén och förde befäl i nederlaget vid Raatevägen, Suomussalmi under finska vinterkriget vintern 1939–40. Några år senare blev han hjälte vid försvaret av Stalingrad och 1945 ledde han 1 Vitryska fronten vid slutstriden i Berlin.

    Historikern Teemu Keskisarja ger i boken Döden vid Raatevägen nya perspektiv och nya fakta om vad som hände vid striderna vid Suomussalmi under vinterkriget.

  18. Dennis Zackrisson skriver:

    Redaktörsskapet kan ofta vara tungaxlat. Men ännu värre kan det vara att utsättas för avarter av något slags kollektivt ledarskap. Som i MEM:s beskrivning: ”Kommittén har beslutat anta Er dikt, herr Poet, med följande ändringar och tillägg!”

    Att det skulle finnas något värde i idén att en majoritets tanke skulle vara odiskutabel är motbjudande!

  19. Knut Lindelöf skriver:

    Dennis Z!
    Det var därför jag skrev som jag skrev. Hur många gånger har man inte fått höra att ”90 procent av forskarvärlden anser…” Varje gång är det ett lika dåligt argument.

  20. Mats Larsson skriver:

    Leif S!
    Vi fortsätter vårt lilla sidospår av kuriosa, men jag tvingas åter rätta dig (inte allvarligt menat, naturligtvis).

    Vasilij Tjujkov var aldrig frontbefälhavare (med ”front” menas här armégrupp). Tjujkovs mest berömda insats var, som du skriver, när han ledde Röda arméns 62:a armé i försvaret av Stalingrad. Den 62:a armén uppgraderades till status av garde som tack för sina avgörande insatser vid Stalingrad, och blev den 8:e gardesarmén. Den kom senare att ingå i den 1:a vitryska fronten under Georgij Zjukov.

    1:a vitryska fronten leddes under operation Bagration (befrielsen av Vitryssland) av Rokossovskij, där 8:e gardesarmén ingick. Men Berlin fick inte intas av en frontbefälhavare med polsk-klingande namn, så Zjukov fick befälet över 1:a vitryska fronten, medan Rokossovskij till sin stora besvikelse fick befälet över den 2:a vitryska fronten. Skiljelinjen mellan Konevs 1:a ukrainska front och Zjukovs 1:a vitryska kunde under slaget om Berlin bara avgöras av en person – Stalin.

  21. Sven-Eric Holmström skriver:

    ”Men Berlin fick inte intas av en frontbefälhavare med polsk-klingande namn”.

    Jaha, och vilka är dina bevis för det påståendet?

    1. Inget tvingade Sovjet att skriva under MR-pakten. Nej, lika litet som att nånting tvingade Sovjet att skriva under pakterna med västmakterna 1942 för att nu bara ta en i högen av exempel.
    2. På vilket sätt gjorde Sovjet en “felaktig geopolitisk bedömning”?
    3. På vilket sätt skulle Sovjet ha “befunnit sig i ett mer fördelaktigt militärt läge” utan MR-pakten? På grund av att man då fått gränsen mot Tyskland 200 km närmare Moskva? Eller den nordliga gränsen 100 km närmare Leningrad? Eller att man i så fall nått full militär slagstyrka 1943 i stället för 1942?
    4. Sovjet bröt inte mot internationell rätt gällande Polen vilket även en amerikansk expert i ämnet konstaterade 1958, troligen inte heller gällande baltstaterna. Däremot i fallet Finland. Dock inte mer än västmakterna som bröt mot internationell rätt gällande invasionen i Franska Nordafrika 1942 för att nu ta ett exempel.

  22. Leif Strandberg skriver:

    Mats L!
    Du har rätt (förstås) om Berlin. Men det jag fann mest intressant var när jag såg att Vasilij Tjujkov fört befäl under de hemska vinterveckorna 39-40 på Raatevägen. Det är inte ofta denna (ur sovjetiskt perspektiv) misslyckade operation omnämns överhuvudtaget från rysk sida. När jag pratat med kolleger från Petrozavodsk vill de inte alls prata om de finska krigen. Ett kuriosum långt ifrån Knut L:s tråd var det dessutom att läsa om den sovjetkommun som bildades december 1939 i finska Juntusranta, precis vid gränsen. Bredvid den ökända ”regeringen” i Terijoki fanns det alltså ytterligare en sovjetisk zon på finsk mark, under ledning av finska kommunister. Kanske fanns det fler sådana ”Terijoki-kommuner”?

  23. Mats Larsson skriver:

    Leif S!
    Att jag diskuterat slaget om Berlin så ingående beror naturligtvis på att det följer min pirncip på denna blogg, att diskutera personliga erfarenheter som jag eller mina nära släktingar har. Min frus farbror stred i den 1:a Ukrainska fronten i slaget om Berlin.

  24. Mats Larsson skriver:

    Sven-Eric H och Leif Str!
    Att en frontbefälhavare som avancerat till att leda Röda arméns mest prestigefyllda front (tillsammans med den 1:a ukrainska) ”degraderas” till att leda den 2:a vitryska fronten är ett extremt ovanligt drag. Ivan Konev fick befälet över den 1:a ukrainska fronten först efter att Vatutin dödats i ett bakhåll.

    Rokossovskij hade dessutom gjort lysande ifrån sig i Röda arméns mest spektakulära seger – operation Bagration. Geoffry Roberts tolkning i boken Stalins general är att Berlin skulle intas av Stalins ställföreträdare som överbefälhavare – Zjukov (sid. 232). Vad tror du själv?

    För att följa upp Leif Str:
    Jag kan inte dra mig till minnes att någon ryss jag pratat med diskuterat de finska krigen. Min bästa vän i St Petersburg hade en nära släkting som arbetade Petrozavodsk, men om kriget kommer på tal så är det självklart blockaden av Leningrad han pratar om, då en hel generation av hans äldre släktingar svalt ihjäl.

  25. Arne Nilsson skriver:

    Den sovjetiska stats- och partiledningens geopolitiska felbedömning var att man trodde att anfallen, ockupationerna och införlivandet av östra Polen och de baltiska staterna och anfallet och gränsregleringen med Finland skulle ha betydelse för försvaret av Sovjetunionen inför det kommande anfallet från Tyskland. Vid det tyska anfallet på Sovjetunionen sommaren 1941 erövrade de tyska arméerna mycket snabbt de av Sovjetunionen besatta områdena i östra Polen och Baltikum. Till bilden hör att de sovjetiska förberedelserna inför det tyska anfallet var mycket bristfälliga vilket ledde till att stora delar av det sovjetiska flygvapnet slogs ut på marken och miljontals sovjetiska soldater dödas eller tillfångatogs redan under krigets första månader.

    Militärt, ekonomiskt och politiskt stod Tyskland mycket starkare sommaren 1941 än hösten 1939. Militärt hade Tyskland fördubblat sin krigsmakt och dessutom haft möjligheten att öva densamma i flera framgångsrika krig. Efter kriget mot Framrike hade massor med krigsmaterial fallit i tyskarnas händer. Ekonomiskt hade Tyskland lagt under sig västra Europas industrier. Dessa framgångar stärkte givetvis Tysklands och nazisternas prestige både inom landet och internationellt. För Sovjetunionen och kommunisterna utanför Sovjetunionen var deras prestige körd i botten efter MR-pakten och Sovjetunionens expansiva framstötar.

    På ett valmöte i Moskva den 9 februari 1946 sade Stalin:
    ”Kan man säga att vårt land redan innan det gick med i andra världskriget hade det minimum av nödvändiga materiella förutsättningar som behövdes för att tillfredsställa krigets grundläggande behov? Jag tror att man kan säga det. För att förbereda oss för denna enorma uppgift var vi tvungna att genomföra tre femårsplaner för att utveckla vår nations ekonomi. Det var dessa tre femårsplaner som gjorde det möjligt för oss att skapa dessa materiella förutsättningar. Under alla förhållanden var situationen i vårt land i detta avseende så mycket bättre före andra världskriget 1940 än före första världskriget 1913.”

    Med andra ord, om man skall tro Stalin, var Sovjetunionen väl rustat för krig både 1940 och 1941. Detta är ett indirekt erkännande att MR-pakten inte var nödvändig. Vad var då syftet med MR-pakten sett ifrån Moskvas horisont? Jo, till att börja med en knäpp på näsan både på britter och på fransmännen, men framför allt fick Sovjetunionen tillbaka delar av vad som tidigare ingått i det tsaristiska imperiet.

    Med hänvisning till ”en amerikansk expert”, hittills okänd till namn och vad han skrivet, skall vi nu bringas att tro att Sovjetunionens anfall, ockupationen och införlivandet av östra Polen och Baltikum i Sovjetunionen var i överensstämmelse med den internationella rätt som gällde vid den tiden. Lite väl tunt resonemang om man skall uttrycka sig försiktigt.

    Efter det tyska anfallet på Polen den 1 september 1939 finns det inga trovärdiga bevis för att Sovjetunionen skulle ha varit intresserad av att militärt bistå Polen. För Sovjetunionen var det stora problemet hur man skulle legitimera och rättfärdiga sitt intåg i östra Polen. I ett gemensamt uttalade från den 17 september 1939 beskriver Tyskland och Sovjetunionen att syftet med det gemensamma angreppet på Polen var: ”att återställa fred och ordning, som inte längre härskar sedan den polska staten har fallit sönder, och att hjälpa det polska folket att lägga en ny grund för sin politiska framtid”.

    Att ”den polska staten har fallit sönder” var inte en korrekt beskrivning av läget den 17 september. Främmande trupp hade inte besatt alla delar av landet. Även om påstående hade varit sant gav det inte Sovjetunionen någon rätt att anfalla Polen. Anledningen till att Polen upphörde att existera som en självständig stat under slutet september 1939 var att tyska och sovjetiska trupper enligt MR-paktens skrivningar om intressesfärer besatte sina respektive delar av Polen.

  26. Sven-Eric Holmström skriver:

    Om vi börjar med Rokossovskij så var det aldrig någonsin tal om att han skulle delta i anfallet mot Berlin annat än som stödtrupp. Varken han eller Konev deltog i mötet som ägde rum i november 1944 där riktlinjerna för anfallet in i Tyskland drogs upp. Berlin var till en början aldrig något primärmål utan man trodde att tyskarna skulle fortsätta motståndet på annat håll, framför allt i Bayern där nazisterna hade sin vagga. För övrigt kan jag konstatera att du, Mats Larsson, inte på något vis leder i bevis ditt påstående att det skulle ha varit på grund av Rokossovskijs polskklingande namn.

    Att vara ”väl rustat” är inte detsamma som att vara tillräckligt rustat. Inga trovärdiga bevis för att Sovjet var berett att militärt bistå Polen? Nähä, inte ens den polska regimens egen redogörelse i sin vitbok?

    Du ska här få namnet på den här amerikanen. Källan är artikeln ”A Case Study in the Soviet Use of International Law: Eastern Poland in 1939” i tidskriften ”The American Journal of International Law”, vol. 52, No. 1 (Jan. 1958), sidorna 69-84.

    Den polska regimen hade rasat ihop och kan bara beskrivas som ett politiskt lik vid tiden för den 17 september 1939. Moskva-ambassadören Grzybowski medgav att han inte hade en aning var de befann sig. Före kriget skröt de över sin styrka. Så fort kriget bröt ut la den polska regimen benen på ryggen och flydde som skrämda harar, lämnandes sina soldater i sticket. Tyskarna själva hade räknat med att kriget skulle ta ungefär 6-8 veckor. Som bekant gick det betydligt snabbare än så. Hade polackerna gjort bättre motstånd och ledningen inte flytt hade inmarschen den 17 september 1939 inte ägt rum.

  27. Arne Nilsson skriver:

    MILITÄRT BISTÅND
    Holmström påstår att Sovjetunionen var berett att ge Polen militärt stöd efter att Tyskland hade anfallit Polen den 1 september 1939. Han skriver:
    ”Inga trovärdiga bevis för att Sovjet var berett att militärt bistå Polen? Nähä, inte ens den polska regimens egen redogörelse i sin vitbok?”

    Låt oss därför se vad som står i vitboken. I en depesch från Polens ambassadör i Moskva, Grzybowski, till Polens utrikesminister Beck av den 8 september 1939 relateras en diskussion mellan Sovjetunionens utrikesminister Molotov och ambassadören:
    ”När det gäller den praktiska fråga som jag [ambassadören] ställde om råvaruförsörjning och eventuell leverans av krigsmaterial, står han [Molotov] fast vid ståndpunkten att strikt följa de avtal som finns mellan oss. Följaktligen är Sovjetunionen berett att endast förse oss med de råvaror som föreskrivs i kvoterna för innevarande år. När det gäller krigsmaterial anser han att med hänsyn tagen till den förändrade situationen kan sovjetregeringen inte för närvarande tillhandahålla dem.” (PWB:188)

    INTERNATIOELL RÄTT
    Holmström anger nu källan avseende “en amerikansk expert” som är grund för påståendet:
    ”Sovjet bröt inte mot internationell rätt gällande Polen vilket även en amerikansk expert i ämnet konstaterade 1958”.

    Innan vi går in på vad denne “amerikansk[e] expert” faktiskt skrev är det väsentligt att uppmärksamma att ETT uttalande av EN person på intet sätt bevisar vare sig det eller det andra. Det avgörande är vad personen ifråga har att säga. Låt oss med detta som bakgrund se vad experten skriver. Han menar att de sovjetiska myndigheterna skulle ha kunnat:
    ”presentera en stark juridisk framställan avseende sovjetisk rätt till västra Ukraina och västra Vitryssland då de verkligen hade fast mark under fötterna och lätt kunde ha utformat ett mycket bra rättsfall.” (AJI:82)

    Det är skillnad på ”bröt inte mot internationell rätt” och ”lätt kunde ha utformat ett mycket bra rättsfall”. Det är tämligen besynnerligt att experten utifrån sin analys kan komma fram till Sovjetunionen hade ”ett mycket bra rättsfall”. Men detta är en annan historia som ligger utanför vad som nu diskuteras.

    Sammanfattningsvis går det att konstatera att de två källor Holmström hänvisar till inte ger stöd för vad han påstår.

    ________________________________

    KÄLLOR
    [PWB] The Polish White Book: Official Documents Concerning Polish-German and Polish- Soviet Relations 1933-1939
    [AJI] A Case Study in the Soviet Use of International Law: Eastern Poland in 1939, The American Journal of International Law, vol. 52, No. 1 (Jan. 1958)

  28. Stefan Lindgren skriver:

    Jag tackar Knut Lindelöf för recensionen, den enda hittills! Jag tycker jämförelsen mellan 17 september 1939 och 17 mars 2014 är intressant.

    I båda fallen görs diametralt olika folkrättsliga tolkningar. När Krims parlament utropar sin självständighet kan det stödja sig på bl a FN-stadgans paragraf 1 om folkens rätt till självbestämmande. Omvärlden låtsas plötsligt att den paragrafen inte finns.

    När det gäller ”östra Polen” som Röda armén besatte 1939 gav Versailleskonferensens beslut om Curzonlinjen visst folkrättsligt stöd, i synnerhet i en situation där den polska staten upphört att existera. Senare underbyggdes detta med omröstningar i den halva av det besatta territoriet som beboddes av främst vitryssar och den del som beboddes av främst ukrainare.

    När jag studerade dessa händelser förvånades jag av Sovjets försiktiga och väl avvägda agerande som f ö räddade livet på miljoner och den vikt man fäste vid de folkrättsliga aspekterna.

    Under arbetet kom jag också in på Vinterkriget/fortsättningskriget. Trots allt ylande om Sovjets ”erövringar” kunde jag konstatera att de territorier som till sist tillföll Sovjetunionen var av samma storleksordning som de som Finland med brittisk hjälp hade lagt rabarber på efter första världskriget.

    Har någon hittat fel i min bok är jag tacksam för att få veta detta. E-post: stefan.lindgren@gmx.net

  29. Arne Nilsson skriver:

    Stefan L. skriver:
    ”När det gäller ’östra Polen’ som Röda armén besatte 1939 gav Versailleskonferensens beslut om Curzonlinjen visst folkrättsligt stöd, i synnerhet i en situation där den polska staten upphört att existera. Senare underbyggdes detta med omröstningar i den halva av det besatta territoriet som beboddes av främst vitryssar och den del som beboddes av främst ukrainare.”

    CURZONLINJEN
    Curzonlinjen som fastställdes av Versailleskonferensen utgör INTE något ”folkrättsligt stöd” för Sovjetunionens angrepp, ockupation och införlivandet av östra Polen i Sovjetunionen. Det polsk-ryska kriget som började 1918 avslutades med freden i Riga i mars 1921. I artikel 3 i fredsavtalet kan vi läsa:
    ”Ryssland och Ukraina överger alla rättigheter och krav på territorierna beläget väster om gränsen enligt artikel 2 i detta fördrag.”

    Därefter godkändes detta avtal i början av 1923 av Frankrike, Storbritannien, Italien, Japan och USA. Därmed hade Curzonlinjens folkrättsliga betydelse för gränsdragningen mellan Ryssland/Sovjetunionen och Polen spelat ut sin roll.

    DEN POLSKA STATEN HAR UPPHÖRT ATT EXISTERA
    Det är inte korrekt att hävda att ”den polska staten upphört att existera” den 17 september 1939 när de sovjetiska trupperna anföll. Östra Polen kontrollerades vid den tidpunkten av den polska regeringen och dess trupper. Även när ett land fullständigt ockuperas av ett annat land kan den exilregering som upprättas i ett annat land var det ockuperade landet laglige representant. Under andra världskriget fanns det accepterade exilregeringar för både Polen och Norge i Storbritannien.

    FOLKOMRÖSTNINGAR I ÖSTRA POLEN
    Lika lite som vi tror på jultomten finns det anledning att tro att de omröstningar som genomfördes under sovjetiskt överinseende i östra Polen efter att det polska motståndet hade krossats skulle ha gått rätt till.

    SKRÄCKVÄLDE
    Det vankades inga sötebrödsdagar för varken ukrainare, vitryssar eller judar under det sovjetiska styret även om delar av dessa grupper mottog de sovjetiska trupperna med viss välvilja. Dessutom hamnade cirka 5 miljoner etniska polacker under den sovjetiska stöveln. Shirer beskriver Polens framtid i allmänhet och polackernas i synnerhet:
    ”I det hemliga protokollet av den 28 september 1939 enades Hitler och Stalin om att i Polen införa ett skräckvälde som avsåg att brutalt undertrycka polackernas frihet, kultur och nationella egenart.” (ST-3:17, min fetstil)

    Montefiori ger samma bild:
    ”[M]en för den polska befolkningen innebar den [sovjetiska invasionen] härjningar och plundringar av precis lika grymt och tragiskt slag som nazisternas.” (SS:319, min fetstil)

    Även Samuelson lämnar samma omdöme:
    ”Invasionen av Polen i september 1939 inbegrep inga större strider för Röda arméns del. Efter fälttåget inleddes en brutal sovjetisering av de ockuperade delarna av Polen (västra Ukraina och västra Vitryssland).” (RK:230, min fetstil)

    ANNEKTERINGEN AV KRIM
    I februari 2014 genomfördes en av USA/NATO initierad statskupp i Ukraina. Den ryska statsledningen uppfattade detta som ett existentiellt hot mot Ryssland eftersom de ryska baserna på Krim låg i farozonen. I enlighet med de överenskommelser som fanns mellan Ryssland och Ukraina fanns det cirka 20.000 ryska soldater på Krim vid den tidpunkten. Den ryska statsledningen beslutade att låta sina soldater avväpna de ukrainska förband som fanns på Krim. Det var ett brott mot FN-stadgans punkt 2:4 som stipulerar:
    ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”

    Därefter genomfördes en folkomröstning på Krim som visade att merparten av befolkningen vill att Krim skulle tillhöra Ryssland.

    Det är inte svårt att förstå att makthavarna i Kreml fattade beslut om att införliva Krim med Ryssland. Med tanke på att andra stater kunde begå folkrättsbrott i vida större omfattning än införlivandet av Krim kan man tänka att makthavarna i Kreml ansåg att hänvisningen till folkrättsbrott avseende Krim vara hyckleri.

    _________________________________________

    KÄLLOR
    [ST] Wilhelm L. Shirer, Det tredje rikets uppgångs och fall, Forum 1959
    [SS] Simon Sebag Montefiore, Stalin, den röde tsaren och hans hov, Prisma 2005
    [RK] Röd koloss på larvfötter, Lennart Samuelson, Centraltryckeriet AB, Borås 1999

  30. Dennis Zackrisson skriver:

    Till Arne N, och andra läsare, i anledning av Ryssland, Krim, Ukraina och Sovjet:

    Kanske skulle man även kunna räkna Krusses i fyllan och villan uppkomna idé att göra Krim till Ukrainas lilla egendom högt över huvudena på såväl det ryska som det ukrainska (och i förekommande fall Krimska) folket till ett ”folkrättsbrott”. Dess enda syfte, i likhet med det mesta som sovjetiska statsförvaltningen åstadkom, var ju att säkra makten till den av systemet alstrade och vidmakthållna nomenklaturan. I praktiken Krusses seger i det kommande valet av högsta gödselstacksföreträdare efter Stalin.

    När detta skedde 1954 var ju händelserna under 1900-talets avslutande decennium ännu inte timade och därför svåra att ta hänsyn till. Liksom även därav uppkomna stats- och delstatsgränser, vilka i ett eller annat lösligt avtal mellan diverse parter skulle beaktas på ena eller andra sättet. Finns någon retroaktivitet i frågan om ”folkrättsbrott”?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.