Knut-1980
Författaren på ubåtsjakt i Roslagsskärgården 1980

Svenska folket blev alltså blåsta, hävdade jag den 17 juli efter att ha läst Mattas Mossbergs bok I mörka vatten – Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.

Hur resonerade jag själv den gången för 34-35 år sedan? För att kontrollera mina minnens äkthet går jag till min dagbok. Den 30 oktober 1981 skrev jag:

Pang! Rätt upp och fast på land körde i onsdags en sovjetisk U-båt. Mycket pinsamt, alldeles utanför Karlskrona örlogsbas på militärt skyddsområde. Måtte detta få svensk försvarsdebatt att nyktra till och talet om kärnvapenfri zon att dämpas. Sovjet har faktiskt begått en krigshandling mot Sverige.

Fredag 6 november fortsatte jag:

U-båten har idag lämnat svenskt vatten. Igår meddelades att båten var kärnvapenladdad. Detta avslöjande har väckt mycket uppseende. Framför allt blir det nu svårt att tala för ett kärnvapenfritt Norden utan att speciellt rikta sig mot Sovjet, som ju nu måste betraktas utifrån perspektivet att alla deras krigsfartyg har atomvapen. Deras arrogans och hänsynslöshet är nu öppet blottad. Jag tror de vill skrämma oss. […] De ville få oss att darra inför deras enorma överlägsenhet. Palme har talat på Sergels torg och krävt a-vapen bort från Östersjön. Alla partier har samlats kring regeringen vilket är bra. Lars Werner skickar brev till Kreml om att dra bort a-vapen från alla båtar i Ö-sjön. VPK med sin fredsrörelse är nu illa ute. Fredsrörelsens sunda delar måste nu nyktra till tycker man. Norrskensflamman skriver som enda tidning om att Sovjet vill fred.

Måndag 11 oktober 1982, ungefär ett år senare, skrev jag:

”Ubåten” i Hårsfjärden/Mysingen håller oss fortfarande nyfikna om vad som egentligen sker. Informationen till allmänheten via massmedia blir allt mer knapphändig vilket är begripligt. Något är i görningen. Vi kommer att få reda på något ganska oväntat tror jag. Det spekuleras för mycket just nu. Det är bäst att ta det lugnt och vänta. Många frågetecken måste redas ut i denna sak. Minor har inte sprängts på allvar sedan andra världskriget. Det är egentligen oerhört. Jag tror de hittar nå’t men talar inte om det förrän allt är avslutat, vilket det uppenbarligen inte är ännu

Söndag 17 oktober

U-båtsaffären vid Muskö [Hårsfjärden/Mysingen] har nu upplösts utan upplösning. Inget resultat har redovisats. Man talar om att ”Det är inte uteslutet att en möjlig u-båt fortfarande …” och ”Spaningarna kan komma att fortsätta under mycket lång tid.” Inga bevis har säkrats på sovjetisk u-båt. De hade den! De skulle kunnat, så misstankarna går allt mer mot att de släppt den efter hemliga kontakter med ryssarna. På detta vis kan man ha uppnått flera saker. Någon eftergift från Sovjet i gränsfrågan t ex […] Om gränsförhandlingarna plötsligt får en öppning blir det också misstankar om kohandel med u-båten. U-båtarna i vår skärgård är kanske menade som påtryckningar för att vi skall mjukna i gränsfrågan. Det är kanske samma politik tsarens Ryssland bedrev mot Sverige 1719 då svenska kusten härjades av ryska galärer för att tvinga Sverige till ett avtal.

Om u-båten släppts för att uppnå mittlinje undrar jag vad regeringen har för garantier att ryssar står vid sitt ord. De kan lugnt strunta i sina hemliga utfästelser så fort u-båten släppts. Inte kan Palme gå ut och säga att ryssarna ljugit. Det vore bara att erkänna sin egen enfaldighet. Nej, sanningen är nog den att u-båten släppts och att i praktiken kan ryssar beordra oss att släppa u-båtar därför att de är starka och vi är mjuka och anpassliga. Detta om något är ett skrämmande perspektiv.

Lennart Bodstöms tal i FN måste betraktas om en besvikelse, illavarslande. Sverige utsätts för allvarliga kränkningar från Sovjet. Utrikesministern riktar udden mot USA. Varför? Det är väl den linjen Palme kommer att driva.

Av detta framgår mycket klart att jag var på fel spår. Så, jag var alltså en av dem som gick på blåsningen. Världen var komplicerad även då. Alla gör vi bättre eller sämre politiska bedömningar i samtiden. Det har nu gått mer än en generation, och det är hög tid för eftertanke.

Går det att förklara?
I spetsen för drevet gick den svenska marinen och Carl Bildt. Men de fick även draghjälp av den Sovjetkritiska vänstern. Det var där jag hade mina sympatier. SKPs (det svenska maoistiska partiet) tidning Gnistan och Folket i Bild/Kulturfront, som jag var mest inblandad i, var helt på marinens och Carl Bildts sida den gången, och det var främst i dessa tidningar som jag hämtade min politiska vägledning. Gnistan kom varje vecka och var en journalistiskt mycket bra produkt. Några namn som flitigt förekom i spalterna och som senare visat stor journalistisk duglighet var: Robert Aschberg, Anders Björnsson, Knut Carlqvist, Peppe Engberg, Peter Kadhammar, Thorbjörn Larsson, Stefan Lindgren, Gunnar Ohrlander, Dick Sundevall, Jörgen Widsell och Mats Örbrink.

Vi i FiB/K hade ända sedan starten 1972 principfast försvarat allas rätt till nationellt oberoende; Vietnams, Tjeckoslovakiens och Afghanistans… oavsett vem som var den imperialistiske angriparen. När dessutom DN, SvD, Sveriges radio TV och praktiskt taget all massmedia rapporterade och resonerade på liknande sätt som Gnistan, såg jag det som en bekräftelse på att vi var på rätt kurs i den frågan. Problemet var bara att vi alla fördes bakom ljuset den gången.

Klicka på bilden!

Det politiska klimatet i Sverige efter U 137s grundstötning utanför Karlskrona hösten 1981 speglas ganska väl i dokumentären ”Ubåt 137 på grund”, länkad här till höger.

Ubåtsfrågan fick mig till och med att rösta på Moderaterna i valet 1985. SKP ställde inte upp och jag hade dessutom lämnat partiet redan 1980. Jag tänkte att först och främst måste landets suveränitet försvaras. Att rösta är en politisk handling just då den utförs, inte en ideologisk ritual.

Den stora scenen i bakgrunden
Självklart hade alla sina ideologiska och värdemässiga sympatier mer eller mindre uttalat på ena eller andra sidan om järnridån. Men jag vill ändå påstå att jag försökte att inte tänka känslomässigt/ideologiskt, utan främst försöka förstå det storpolitiska spelet, där supermakterna med kärnvapen stod emot varandra i Europa. Men som sagt, vi blev otvivelaktigt vilseledda.

Efter Vietnamkrigets slut 1975 splittrades solidaritetsrörelsen och därmed vänstern. Sovjet och Kina hade brutit förbindelserna och bekämpade varandra ideologiskt. En del höll fast vid att se USA som det största hotet mot freden, medan andra följde Kina och därför ville räkna även Sovjet som en imperialistisk supermakt – minst lika farlig som USA. Exemplen var framför allt Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979 och inblandning i afrikanska länder med Kuba som ombud. Dessutom hade Sverige denna tid långa komplicerade förhandlingar med Sovjet om gränsdragningen i havet utanför Gotland. Sovjet ville frångå den etablerade mittlinjesprincipen och flytta gränsen närmare Gotland.

Med Ronald Reagan (1981-1989) kom en ny amerikansk utrikespolitik och en upptrappning av det kalla kriget. Försvarsutgifter ökades kraftigt och ”Stjärnornas krig” startades. Överallt inom Sovjets intressesfär satte USA igång öppna och dolda operationer. Man stödde Irak i kriget mot Iran, stödde kuppmakaren Pinochet i Chile, Contras mot Sandinisterna Nicaragua, regeringen i El Salvador mot FMLN-gerillan, Unita-gerillan mot regeringen i Angola, Röda khmererna mot Vietnam i Kambodja, Mujahedin mot Sovjet i Afghanistan och man invaderade Grenada och störtade vänsterregeringen där. I Polen stödde man fackföreningsrörelsen Solidaritet, vilket var en lika självklar sak för oss som att stödja Pragvåren i Tjeckoslovakien 12 år tidigare. I vissa fall var de kanske en nyttig broms på Sovjet, vars inflytande på många håll, inte minst i tredje världen, bromsade ländernas utveckling med sin stelbenta utvecklingsmodell.

1972 upprättade USA diplomatiska förbindelser med Maos Kina och 1979 bröt man förbindelserna med Taiwan. Det var ett oerhört steg för antikommunisten Reagan och förstås en rejäl käftsmäll mot Moskva.

Olof Palme lanserade begreppet Gemensam säkerhet, som gick ut på att öppna samtal med ledarskapet i Kreml. Det ledde till Palmekommissionens bildande 1980, som i samarbete med representanter för Moskva la fram en rapport om fred och nedrustning några år senare. Den Sovjetvänliga fredsrörelsen och stora delar av det svenska etablissemanget, DN t ex, krävde ett Kärnvapenfritt Norden och stopp för utplacering av nya medeldistansrobotar i Europa. Allt detta sågs av oss i den Sovjetkritiska vänstern som att gå Sovjetunionens ärenden, vilket faktiskt stämde.

Vad vi däremot inte tog med i beräkningen, ja vad faktiskt ingen riktigt förstod, var hur illa ställt det var inne i Sovjetunionen och att imperiet faktiskt var på väg att falla samman. Den påtvingade upprustningen (för att motstå ”Stjärnornas krig”) samt Kriget i Afghanistan frestade hårt på den rigida planekonomin. Allt mindre fungerade, ledarna blev allt äldre halvmumifierade gubbar, kommunismen reducerades till liturgi, retoriken stelnade i fraser, utvecklingen stannade upp och i Polen blev det ett kreativt demokratiskt arbetaruppror. Dock visste vi att en sargad tiger kan bli mycket farlig. Sovjet var ju världens största kärnvapenmakt.

Ja, det var Sovjetkritiken som drev oss. Men den triggades av den undfallenhet mot Sovjet som växte sig stark inom viktiga delar av det svenska etablissemanget. För denna eftergiftspolitik gick Palme (Lennart Bodström – FN-talet) och DN i spetsen. Vi (SKP, FiB/K) som länge haft Bonnierpressen (DN) och Socialdemokratin (Palme/Bodström) som självklara politiska motståndare gick här vilse. Svagheterna i vårt eget resonemang doldes av övertygelsen om DNs och Socialdemokratins allmänna uselhet.

Slutsats
I efterhand har jag trots allt svårt att se vad som var så orimligt i vår bedömning då, annat än att Berlinmurens och Sovjets kollaps kom snabbare och blev fredligare än någon förutsett. Det var en total omsvängning av maktbalansen i världen som alla var helt oförberedda på.

De allra flesta blev alltså vilseförda av marinen och Försvarsmakten i ubåtsaffären. Jag, vi (FiB/K, Gnistan), tillhörde den gången inte de som förmådde ställa de kritiska frågorna som trängde bakom rubrikerna. En som trots allt envist grävde i frågan och misstrodde teorin om sovjetiska ubåtar var Maj Wechselmann. Men henne såg vi som VPK-are (det gamla men då ansiktslyfta kommunistpartiet – idag V), alltså i Sovjets ledband, vilket snarare stärkte vår egen övertygelse. En annan som på 2000-talet grävt djupt och envist och bidragit med nytt material ifrån en mer vetenskaplig plattform är Ola Tunander (professor vid fredsforskningsinstituet PRIO i Oslo). En tredje är förstås Mattias Mossberg, som lyckats samla allt mellan pärmarna i sin bok I mörka vatten. Möjligen har vi (jag), tack var dessa, nu blivit en aning klokare.

En ”eftertanke”
Denna eftersinnande genomgång väcker plötsligt en ny tanke: Vår (min) då relativa överskattning av det Sovjetiska hotet har idag övertagits och blåsts upp till orimlighet av samma etablissemang (de som då svassade för Sovjet), fast dagens Ryssland är en lilleputt jämfört med den dåvarande sovjetiska supermakten. Och det här sker samtidigt som svassandet för USA/Nato blivit lika orimligt. Vem går idag på en blåsning?

Föregående artikelUnderskatta inte Boris Johnson!
Nästa artikelBREXIT
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

18 KOMMENTARER

  1. Knut!
    Jag skulle nog vilja säga att om det var Ryssland som av ”vänstern” på 80-talet överskattades, så är det USA idag.

    I dagens nyliberala kapitalism är det ju det som vi på 60- och 70-talen kallade Tredje världen, som är den stora vinnaren. Medan samma kapitalism för de traditionella välfärdskapitalistiska staterna är ett stålbad.

    Vad jag kan se framför mig är alltså inte så mycket en vänster som på nytt blir blåst utan som helt upphör att finnas till.

  2. Knut!
    Du skrev i din (alltför självkritiska) artikel ”1972 upprättade USA diplomatiska förbindelser med Maos Kina och 1979 bröt man förbindelserna med Taiwan. Det var ett oerhört steg för antikommunisten Reagan och förstås en rejäl käftsmäll mot Moskva.”

    1. Diplomatiska förbindelser USA-Kina bör ha etablerats samtidigt som de bröts med Taiwan, d v s 1979.

    2. Ronald Reagan blev president först 1981.

    3. Kreml ”fick på käften” redan 1972 när Nixon besökte Kina.

    För övrigt betvivlade jag inte då (inte heller nu) att det fanns sovjetiska ubåtar i svenska farvatten under den tid du uppehåller dig vid. Men de var inte ensamma. Så ”blåsningen” var inte att massmedia m fl trumpetade om sovjetiska ubåtar, utan att de teg om de andra.

  3. Anders!
    Fel av mig, det var Nixon som var förste USA-president i Kina 1972, glömde honom i hastigheten. Reagan var nr 2 1984. Och som du säger upprättades diplomatiska förbindelser 1979, samtidigt som de bröts med Taiwan. Det ändrar dock inte bilden så mycket.

    Frågan är precis som du säger varför försvarsmakten mörkade alla icke-sovjetiska ubåtar då. Och den frågan hade du och jag inte koll på då.

    ”Alltför självkritisk”? Jag konstaterar bara att vi inte förstod ubåtsfrågans hela vidd på 80-talet och att vi var relativt lätta att förleda p g a vår önskan att se Sovjet bakom allt ont. Den självkritiken kan jag kosta på mig tycker jag.

  4. Knut!
    Det är bättre att själv tänka fel än att okritiskt vara en papegoja för andras åsikter.

  5. Knut!
    Det du kallar ”ubåtsfrågan” var bara en detalj i den större bilden av stormaktskonfrontation i Europa. Det som intresserade mig, och som motiverade mycket av mina skriverier de åren (1976-85) var parallellerna till förkrigstiden 1935-39: hur icke obetydliga delar av den svenska borgerligheten började ”ro”, d v s söka anpassa sig till den sovjetiska supermakten. Det framfördes förslag på DN:s ledarsida att Sverige skulle följa Finlands väg, d v s ”finlandisera oss”.

    Själv var jag personligen skeptisk över ryktena om sovjetiska ubåtar. Det fanns som sagt andra länders ubåtar i de svenska farvattnen. Dessutom dök dessa ”nya” sovjetiska ubåtar upp misstänkt snart efter Karlskronaincidenten. Efter den dundertabben borde den sovjetiska marinen hållit sig i skinnet ett bra tag, det säger sunda förnuftet. En sovjetisk ubåt på grund är en (1) genant olycka, två (2) en veritabel katastrof.

    Kampen emot ”socialimperialismen” fördes på många fronter och så länge som det bara fanns grundade misstankar att ubåtarna i de svenska farvattnen var brittiska eller västtyska, tyckte jag att ingen skada var skedd om Sovjetunionen – kanske orättvist – fick skulden.

  6. Knut!
    En uppmuntrande kommentar för att du skall fortsätta skriva i samma anda.

  7. Ok, så tänkte du Anders, men det gjorde inte jag. Mig föresvävade aldrig annat än sovjetiska ubåtar, som framgår av mina dagboksanteckningar.

  8. Intressanta tillbakablickar! Denna gång är jag inte överens med Anders P. om hur mycket som ”roddes” i Sverige. Har man en stark politisk övertygelse är risken uppenbar att den världsbilden påverkar perceptionen/uppmärksamheten så att tecken ges en större tyngd än befogat.

    Vurmande för NATO-anslutning var då som nu mot svenska folkets intresse oavsett propåerna kom från USA eller Kina. Rysskräcken i Sverige har djupa historiska rötter och har alltid varit det helt dominerande inslaget inom alla samhällsskikt. Därför var också det lätt att piska upp denna u-båtshysteri i Sverige, dels för högre anslag till marinen men också upprätthålla och recementera skräcken. I Finland och Norge var reaktionen mer av ”that´s life”!

    Bäst värnas Sveriges intressen om vi återgår till att hålla distansen till både USA och Ryssland och utan ”bias” kontinuerligt värdera världsläget.

  9. Efter nederlaget i Indokina 1975 var det uppenbart att USA-imperialismen var en supermakt på nedgång. Dess ekonomiska, politiska och militära makt var destabiliserad och supermakten på nedgång.

    I slutet av 1970-talet hade Sovjet rustat i kapp och hade lika stor militär slagkraft som USA. När det gäller Europa var Warszawapakten överlägsen när det gäller konventionella stridskrafter.

    Den sovjetiska supermakten expanderade nu utanför sin traditionella intressesfär (Östbeuropa). Specifikt gällde det Angola och kriget mellan Somalia och Eritrea inklusive bekämpandet av befrielserörelsen. De understödde även flera statskupper, som i Sydjemen och Afghanistan. 1978 invaderade – med Sovjets godkännande – Vietnam Demokratiska Kampuchea och 1979 rullade stridsvagnarna in i Afghanistan.

    Detta var den faktiska situationen och den aggressiva expansionen ungefär parallellt med den strandade ubåten i Karlskrona. Att den kärnvapenbestyckade ubåten väckte reaktioner såväl i Sverige som internationellt var väl närmast självklart.

    Jan Myrdal skrev ett flertal skriftställningar där han belyste Sovjets aggressiva expansion och risken för ett tredje världskrig. I såväl Folket i Bild och Afghanistan drevs kamp mot den sovjetiska supermaktens maktsträvanden.

    Under Jeltsins tid föll Östersjöflottan i spillror och minskade med en tredjedel, men är idag återupprustad och kapabel och vårt värdlandsavtal ökar naturligtvis ryssarnas säkerhetsintressen i hela Östersjön och även för svenska vatten.

  10. En grundpelare i vår (SKP) syn på världsläget i allmänhet och på Sovjetunionens karaktär i synnerhet var teorin om Den fredliga kontrarevolutionen. Ni minns, Sovjet var okej fram till 1956, men efter Krusses anti-Stalin-tal började en kontrarevolution. Detta var förstås bara nys. Sovjet var hela tiden farfars gamla käpp (som ibland var osannolikt vidrig och ibland en gåva till mänskligheten).

    Det är intressant att Dag Solstad i sin vidunderliga roman om Gymnasielärare Pederson (1982) ägnar de tio sista sidorna i sin bok åt just Den fredliga kontrarevolutionen. Författaren låter den glödande maoisten Werner Ludal framlägga sina reflektioner att den reellt existerande socialismen över hela världen har gemensamma drag – de är odemokratiska. Maos Kina och Bresjnevs Sovjet var detsamma. Och det är marxismen-leninismen och Partiet som är bekymret. Werner Ludal blir sosse och tackar socialdemokratin för att den valde en annan väg för Norge (än ml-vägen).

    Sommarens lilla lästips: Solstad, Dag, ”Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land.” (översättning, Hans O Sjöström).

    Bästa sommarbilden är förstås Knut vid rodret, sjökorten i knät och flaggan som vajar stolt.

  11. Erik S!
    Du nämnde begrepp som ”svenska folkets intresse” och ”Sveriges intresse”. Jo, det är så alla gärna vill formulera sig. Vad ”svenska folkets intresse” innebär råder det alltid delade meningar om, men ingen kan väl säga vad som ligger i ”Sveriges intresse”, såvida det inte är synonymt med det förra. Men ”Sveriges” intresse kan emellertid tolkas som den rådande elitens intresse, storfinansens, exportindustrins och militärmaktens ”intresse”.

  12. Knut!
    Har läst noga det du skrivit. Kan du ytterligare precisera varför det du kallar den stora blåsningen nästan verkar plåga dig. Du verkar ta på dig en skuld som verkar orättvis hård mot dig själv.

    Sovjet var ju också i perioder mycket aktiva och destruktiva mot andra länder och dess folk. Nog var väl du aktiv mot ockupationen av Afghanistan?

    Att vi alla i andra skeenden inte var uppmärksamma på när drevet på felaktiga grunder var riktat mot Sovjet eller nu idag Ryssland, gör att du som jag upplever det tar på dig så stor skuld gör mig fundersam. Ingen kritik tvärtom det visar på engagemang och allvar både som person och i din politiska gärning. Äkta med andra ord.

    Är det inte så att den stora blåsningen alltid finns där i alla politiska sammanhang? Vi blir ju alltid mer eller mindre blåsta men ibland lyckas vi knäcka de som desinformerar och vilseleder, som Vietnamkriget.

  13. Har ubåtarna fått konkurrens i sin roll att ”ena folket”? Hörde detta inslag i SR och fick ”Erdogan-vibbar” – landet är hotat om alla inte tycker lika!

    PS. Ryssbränderna 1719 var väl för att vi skulle hålla ett avtal! Sverige var dömt till att betala krigsskadestånd, men gjorde det först efter påtryckningar – bränderna. DS

  14. Den påstått falska nyheten att Carl Bildt skulle skapa en grupp som skulle kontra EU-skeptiker, är den så hemskt ”desinformativ”? Och skulle den, om den blivit känd i Storbritannien, haft någon inverkan på omröstningen?

    Mitt intryck av all den här uppståndelsen om ”rysk propaganda” och ”ryska troll” är att den inte är så mycket motiverad av att komma åt dessa, utan att ha ett vapen emot svenska, inhemska kritiker. Den ”ryska propagandan” har i sig liten verkan, till skillnad från det ”icke-ryska nyhetsflödet” från västliga nyhetskällor som inte är lika hårt styrda som de svenska.

    Så om jag via BBC, Independent eller YLE snappar upp en nyhet som svenska medier inte anser värda att delge svenska folket, kommer jag att framstå som ”rysk propagandist” om jag ger spridning åt den, i synnerhet om ryssarna själva också givit spridning åt den.

    Det är alltså en subtil form av svensk myndighetscensur vi står inför.

  15. Ja, Anders du är nog på MSB:s lista, och som jag skrev fick jag vibbar från en annan listmakare, Erdogan. Ingen i Sverige bosatt har påverkats av denna desinformation med genomslag av en nanopartikel i jämförelse med den dagliga dosen vi översköljs av i svenska medier. Kanske är desinformationen (Bildt och Hultqvists brev) skapad av MSB & och eftersom få noterat den måste den uppmärksammas på detta sätt. En sorts meta-recycling!

    Intressant grupp nedan; Project Syndicate’s mission.

  16. Alltid nyttigt att gå igenom, granska och ifrågasätta vad som skett i närhistorien. Jag vill tillägga om ubåtskränkningarna att FiB-juristernas bidrag var att hävda Sveriges skyldighet som alliansfritt land att markera sin suveränitet. FiB-juristerna gav ut en liten blå broschyr i ämnet. Ubåtar kan inte tvingas upp. Därför var det offentliga kravet att marinen skulle tvinga upp främmande ubåtar ogenomförbart. Men de kan varnas och slutligen bekämpas med sjunkbomber och mineringar. Sedan går det att undersöka vraket om man vill avgöra vilket land som sänt hit ubåtar som inte följer konventionskravet att närma sig Sveriges inre vatten i ytläge. Men instruktionen till marinen tillät inte det. Vilka andra än FiB-juristerna som eventuellt framhöll dessa saker har jag inte koll på för närvarande, men kanske någon annan här har det.

  17. Sedan 70-talet har jag haft för vana att tänka i sannolikheter. Jag lärde mig det som prognosmeteorolog. I st f att säga att det ”blir” eller ”inte blir” regn föredrog jag att säga att chansen var 30% eller, i ord, ”möjligen regn”.

    Men jag tillämpade det också utanför meteorologin, i mitt dagliga liv. För att förtydliga min kommentar 20 juli 2016 21:17:

    ”Dessa ’nya’ sovjetiska ubåtar dök upp misstänkt snart efter Karlskronaincidenten. Efter den dundertabben borde den sovjetiska marinen hållit sig i skinnet ett bra tag, det säger sunda förnuftet. En sovjetisk ubåt på grund är en (1) genant olycka, två (2) en veritabel katastrof.”

    … så ansåg jag att det var 70% chans att ubåtsrapporterna var sanna, 30% att de var falska.

    Med denna sannolikhetsattityd kunde jag upp- eller nergradera de 70% och 30% efter varje ny ”incident” eller debattinlägg för eller emot.

    Jag tillämpar samma princip i dagens klimatdebatt – till omgivningens förtvivlan. Det ska vara ”svart eller vitt”.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.