Den stora blåsningen (2)

En grupp inom marinens högsta ledning blåste (lurade) – i hemligt samarbete med amerikanska marinen – hela Sverige och övriga världen i den så kallade ubåtsaffären på 80-talet. Så skrev jag i min första artikel om ubåtsfrågan.

Knut-1980

Författaren på ubåtsjakt i Roslagsskärgården 1980

Svenska folket blev alltså blåsta, hävdade jag den 17 juli efter att ha läst Mattas Mossbergs bok I mörka vatten – Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.

Hur resonerade jag själv den gången för 34-35 år sedan? För att kontrollera mina minnens äkthet går jag till min dagbok. Den 30 oktober 1981 skrev jag:

Pang! Rätt upp och fast på land körde i onsdags en sovjetisk U-båt. Mycket pinsamt, alldeles utanför Karlskrona örlogsbas på militärt skyddsområde. Måtte detta få svensk försvarsdebatt att nyktra till och talet om kärnvapenfri zon att dämpas. Sovjet har faktiskt begått en krigshandling mot Sverige.

Fredag 6 november fortsatte jag:

U-båten har idag lämnat svenskt vatten. Igår meddelades att båten var kärnvapenladdad. Detta avslöjande har väckt mycket uppseende. Framför allt blir det nu svårt att tala för ett kärnvapenfritt Norden utan att speciellt rikta sig mot Sovjet, som ju nu måste betraktas utifrån perspektivet att alla deras krigsfartyg har atomvapen. Deras arrogans och hänsynslöshet är nu öppet blottad. Jag tror de vill skrämma oss. […] De ville få oss att darra inför deras enorma överlägsenhet. Palme har talat på Sergels torg och krävt a-vapen bort från Östersjön. Alla partier har samlats kring regeringen vilket är bra. Lars Werner skickar brev till Kreml om att dra bort a-vapen från alla båtar i Ö-sjön. VPK med sin fredsrörelse är nu illa ute. Fredsrörelsens sunda delar måste nu nyktra till tycker man. Norrskensflamman skriver som enda tidning om att Sovjet vill fred.

Måndag 11 oktober 1982, ungefär ett år senare, skrev jag:

”Ubåten” i Hårsfjärden/Mysingen håller oss fortfarande nyfikna om vad som egentligen sker. Informationen till allmänheten via massmedia blir allt mer knapphändig vilket är begripligt. Något är i görningen. Vi kommer att få reda på något ganska oväntat tror jag. Det spekuleras för mycket just nu. Det är bäst att ta det lugnt och vänta. Många frågetecken måste redas ut i denna sak. Minor har inte sprängts på allvar sedan andra världskriget. Det är egentligen oerhört. Jag tror de hittar nå’t men talar inte om det förrän allt är avslutat, vilket det uppenbarligen inte är ännu

Söndag 17 oktober

U-båtsaffären vid Muskö [Hårsfjärden/Mysingen] har nu upplösts utan upplösning. Inget resultat har redovisats. Man talar om att ”Det är inte uteslutet att en möjlig u-båt fortfarande …” och ”Spaningarna kan komma att fortsätta under mycket lång tid.” Inga bevis har säkrats på sovjetisk u-båt. De hade den! De skulle kunnat, så misstankarna går allt mer mot att de släppt den efter hemliga kontakter med ryssarna. På detta vis kan man ha uppnått flera saker. Någon eftergift från Sovjet i gränsfrågan t ex […] Om gränsförhandlingarna plötsligt får en öppning blir det också misstankar om kohandel med u-båten. U-båtarna i vår skärgård är kanske menade som påtryckningar för att vi skall mjukna i gränsfrågan. Det är kanske samma politik tsarens Ryssland bedrev mot Sverige 1719 då svenska kusten härjades av ryska galärer för att tvinga Sverige till ett avtal.

Om u-båten släppts för att uppnå mittlinje undrar jag vad regeringen har för garantier att ryssar står vid sitt ord. De kan lugnt strunta i sina hemliga utfästelser så fort u-båten släppts. Inte kan Palme gå ut och säga att ryssarna ljugit. Det vore bara att erkänna sin egen enfaldighet. Nej, sanningen är nog den att u-båten släppts och att i praktiken kan ryssar beordra oss att släppa u-båtar därför att de är starka och vi är mjuka och anpassliga. Detta om något är ett skrämmande perspektiv.

Lennart Bodstöms tal i FN måste betraktas om en besvikelse, illavarslande. Sverige utsätts för allvarliga kränkningar från Sovjet. Utrikesministern riktar udden mot USA. Varför? Det är väl den linjen Palme kommer att driva.

Av detta framgår mycket klart att jag var på fel spår. Så, jag var alltså en av dem som gick på blåsningen. Världen var komplicerad även då. Alla gör vi bättre eller sämre politiska bedömningar i samtiden. Det har nu gått mer än en generation, och det är hög tid för eftertanke.

Går det att förklara?
I spetsen för drevet gick den svenska marinen och Carl Bildt. Men de fick även draghjälp av den Sovjetkritiska vänstern. Det var där jag hade mina sympatier. SKPs (det svenska maoistiska partiet) tidning Gnistan och Folket i Bild/Kulturfront, som jag var mest inblandad i, var helt på marinens och Carl Bildts sida den gången, och det var främst i dessa tidningar som jag hämtade min politiska vägledning. Gnistan kom varje vecka och var en journalistiskt mycket bra produkt. Några namn som flitigt förekom i spalterna och som senare visat stor journalistisk duglighet var: Robert Aschberg, Anders Björnsson, Knut Carlqvist, Peppe Engberg, Peter Kadhammar, Thorbjörn Larsson, Stefan Lindgren, Gunnar Ohrlander, Dick Sundevall, Jörgen Widsell och Mats Örbrink.

Vi i FiB/K hade ända sedan starten 1972 principfast försvarat allas rätt till nationellt oberoende; Vietnams, Tjeckoslovakiens och Afghanistans… oavsett vem som var den imperialistiske angriparen. När dessutom DN, SvD, Sveriges radio TV och praktiskt taget all massmedia rapporterade och resonerade på liknande sätt som Gnistan, såg jag det som en bekräftelse på att vi var på rätt kurs i den frågan. Problemet var bara att vi alla fördes bakom ljuset den gången.

Klicka på bilden!

Det politiska klimatet i Sverige efter U 137s grundstötning utanför Karlskrona hösten 1981 speglas ganska väl i dokumentären “Ubåt 137 på grund”, länkad här till höger.

Ubåtsfrågan fick mig till och med att rösta på Moderaterna i valet 1985. SKP ställde inte upp och jag hade dessutom lämnat partiet redan 1980. Jag tänkte att först och främst måste landets suveränitet försvaras. Att rösta är en politisk handling just då den utförs, inte en ideologisk ritual.

Den stora scenen i bakgrunden
Självklart hade alla sina ideologiska och värdemässiga sympatier mer eller mindre uttalat på ena eller andra sidan om järnridån. Men jag vill ändå påstå att jag försökte att inte tänka känslomässigt/ideologiskt, utan främst försöka förstå det storpolitiska spelet, där supermakterna med kärnvapen stod emot varandra i Europa. Men som sagt, vi blev otvivelaktigt vilseledda.

Efter Vietnamkrigets slut 1975 splittrades solidaritetsrörelsen och därmed vänstern. Sovjet och Kina hade brutit förbindelserna och bekämpade varandra ideologiskt. En del höll fast vid att se USA som det största hotet mot freden, medan andra följde Kina och därför ville räkna även Sovjet som en imperialistisk supermakt – minst lika farlig som USA. Exemplen var framför allt Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979 och inblandning i afrikanska länder med Kuba som ombud. Dessutom hade Sverige denna tid långa komplicerade förhandlingar med Sovjet om gränsdragningen i havet utanför Gotland. Sovjet ville frångå den etablerade mittlinjesprincipen och flytta gränsen närmare Gotland.

Med Ronald Reagan (1981-1989) kom en ny amerikansk utrikespolitik och en upptrappning av det kalla kriget. Försvarsutgifter ökades kraftigt och ”Stjärnornas krig” startades. Överallt inom Sovjets intressesfär satte USA igång öppna och dolda operationer. Man stödde Irak i kriget mot Iran, stödde kuppmakaren Pinochet i Chile, Contras mot Sandinisterna Nicaragua, regeringen i El Salvador mot FMLN-gerillan, Unita-gerillan mot regeringen i Angola, Röda khmererna mot Vietnam i Kambodja, Mujahedin mot Sovjet i Afghanistan och man invaderade Grenada och störtade vänsterregeringen där. I Polen stödde man fackföreningsrörelsen Solidaritet, vilket var en lika självklar sak för oss som att stödja Pragvåren i Tjeckoslovakien 12 år tidigare. I vissa fall var de kanske en nyttig broms på Sovjet, vars inflytande på många håll, inte minst i tredje världen, bromsade ländernas utveckling med sin stelbenta utvecklingsmodell.

1972 upprättade USA diplomatiska förbindelser med Maos Kina och 1979 bröt man förbindelserna med Taiwan. Det var ett oerhört steg för antikommunisten Reagan och förstås en rejäl käftsmäll mot Moskva.

Olof Palme lanserade begreppet Gemensam säkerhet, som gick ut på att öppna samtal med ledarskapet i Kreml. Det ledde till Palmekommissionens bildande 1980, som i samarbete med representanter för Moskva la fram en rapport om fred och nedrustning några år senare. Den Sovjetvänliga fredsrörelsen och stora delar av det svenska etablissemanget, DN t ex, krävde ett Kärnvapenfritt Norden och stopp för utplacering av nya medeldistansrobotar i Europa. Allt detta sågs av oss i den Sovjetkritiska vänstern som att gå Sovjetunionens ärenden, vilket faktiskt stämde.

Vad vi däremot inte tog med i beräkningen, ja vad faktiskt ingen riktigt förstod, var hur illa ställt det var inne i Sovjetunionen och att imperiet faktiskt var på väg att falla samman. Den påtvingade upprustningen (för att motstå ”Stjärnornas krig”) samt Kriget i Afghanistan frestade hårt på den rigida planekonomin. Allt mindre fungerade, ledarna blev allt äldre halvmumifierade gubbar, kommunismen reducerades till liturgi, retoriken stelnade i fraser, utvecklingen stannade upp och i Polen blev det ett kreativt demokratiskt arbetaruppror. Dock visste vi att en sargad tiger kan bli mycket farlig. Sovjet var ju världens största kärnvapenmakt.

Ja, det var Sovjetkritiken som drev oss. Men den triggades av den undfallenhet mot Sovjet som växte sig stark inom viktiga delar av det svenska etablissemanget. För denna eftergiftspolitik gick Palme (Lennart Bodström – FN-talet) och DN i spetsen. Vi (SKP, FiB/K) som länge haft Bonnierpressen (DN) och Socialdemokratin (Palme/Bodström) som självklara politiska motståndare gick här vilse. Svagheterna i vårt eget resonemang doldes av övertygelsen om DNs och Socialdemokratins allmänna uselhet.

Slutsats
I efterhand har jag trots allt svårt att se vad som var så orimligt i vår bedömning då, annat än att Berlinmurens och Sovjets kollaps kom snabbare och blev fredligare än någon förutsett. Det var en total omsvängning av maktbalansen i världen som alla var helt oförberedda på.

De allra flesta blev alltså vilseförda av marinen och Försvarsmakten i ubåtsaffären. Jag, vi (FiB/K, Gnistan), tillhörde den gången inte de som förmådde ställa de kritiska frågorna som trängde bakom rubrikerna. En som trots allt envist grävde i frågan och misstrodde teorin om sovjetiska ubåtar var Maj Wechselmann. Men henne såg vi som VPK-are (det gamla men då ansiktslyfta kommunistpartiet – idag V), alltså i Sovjets ledband, vilket snarare stärkte vår egen övertygelse. En annan som på 2000-talet grävt djupt och envist och bidragit med nytt material ifrån en mer vetenskaplig plattform är Ola Tunander (professor vid fredsforskningsinstituet PRIO i Oslo). En tredje är förstås Mattias Mossberg, som lyckats samla allt mellan pärmarna i sin bok I mörka vatten. Möjligen har vi (jag), tack var dessa, nu blivit en aning klokare.

En “eftertanke”
Denna eftersinnande genomgång väcker plötsligt en ny tanke: Vår (min) då relativa överskattning av det Sovjetiska hotet har idag övertagits och blåsts upp till orimlighet av samma etablissemang (de som då svassade för Sovjet), fast dagens Ryssland är en lilleputt jämfört med den dåvarande sovjetiska supermakten. Och det här sker samtidigt som svassandet för USA/Nato blivit lika orimligt. Vem går idag på en blåsning?

  18 kommentarer for “Den stora blåsningen (2)

  1. Erik Skogh
    2016-07-27 kl. 20:14

    Ja, Anders du är nog på MSB:s lista, och som jag skrev fick jag vibbar från en annan listmakare, Erdogan. Ingen i Sverige bosatt har påverkats av denna desinformation med genomslag av en nanopartikel i jämförelse med den dagliga dosen vi översköljs av i svenska medier. Kanske är desinformationen (Bildt och Hultqvists brev) skapad av MSB & och eftersom få noterat den måste den uppmärksammas på detta sätt. En sorts meta-recycling!

    Intressant grupp nedan; Project Syndicate’s mission.

  2. Erik Göthe
    2019-02-23 kl. 13:46

    Alltid nyttigt att gå igenom, granska och ifrågasätta vad som skett i närhistorien. Jag vill tillägga om ubåtskränkningarna att FiB-juristernas bidrag var att hävda Sveriges skyldighet som alliansfritt land att markera sin suveränitet. FiB-juristerna gav ut en liten blå broschyr i ämnet. Ubåtar kan inte tvingas upp. Därför var det offentliga kravet att marinen skulle tvinga upp främmande ubåtar ogenomförbart. Men de kan varnas och slutligen bekämpas med sjunkbomber och mineringar. Sedan går det att undersöka vraket om man vill avgöra vilket land som sänt hit ubåtar som inte följer konventionskravet att närma sig Sveriges inre vatten i ytläge. Men instruktionen till marinen tillät inte det. Vilka andra än FiB-juristerna som eventuellt framhöll dessa saker har jag inte koll på för närvarande, men kanske någon annan här har det.

  3. Anders Persson
    2019-02-24 kl. 2:09

    Sedan 70-talet har jag haft för vana att tänka i sannolikheter. Jag lärde mig det som prognosmeteorolog. I st f att säga att det “blir” eller “inte blir” regn föredrog jag att säga att chansen var 30% eller, i ord, “möjligen regn”.

    Men jag tillämpade det också utanför meteorologin, i mitt dagliga liv. För att förtydliga min kommentar 20 juli 2016 21:17:

    “Dessa ‘nya’ sovjetiska ubåtar dök upp misstänkt snart efter Karlskronaincidenten. Efter den dundertabben borde den sovjetiska marinen hållit sig i skinnet ett bra tag, det säger sunda förnuftet. En sovjetisk ubåt på grund är en (1) genant olycka, två (2) en veritabel katastrof.”

    … så ansåg jag att det var 70% chans att ubåtsrapporterna var sanna, 30% att de var falska.

    Med denna sannolikhetsattityd kunde jag upp- eller nergradera de 70% och 30% efter varje ny “incident” eller debattinlägg för eller emot.

    Jag tillämpar samma princip i dagens klimatdebatt – till omgivningens förtvivlan. Det ska vara “svart eller vitt”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.