Den stora blåsningen

harsfjardsteatern

Hårsfjärdsteatern i oktober 1982

En grupp inom marinens högsta ledning blåste (lurade) – i hemligt samarbete med amerikanska marinen – hela Sverige och övriga världen i den så kallade ubåtsaffären på 80-talet.

Målet var att stampa fram mer resurser till svenska försvaret och att framställa Sovjet som aggressivt. Båda dessa syften låg i “konspiratörernas” intressen. Supermakterna USA och Sovjet var just inne i en upptrappningsfas av det kalla kriget och USA räknade med att det alliansfria Sverige i realiteten stod på USAs sida, vilket också var en självklarhet för den svenska marinledningen.

Vid endast ett tillfälle har man med säkerhet kunnat fastslå att en rysk ubåt varit inne i svenska vatten och det var den ryska kärnvapenbestyckade ubåten – U 137 i Whiskyklassen – som den 28 oktober 1981 rände på grund utanför Karlskrona. Orsaken var fylla i besättningen med en påföljande grov felnavigering. ”Whisky on the rocks” fick plötsligt en helt ny betydelse. Då föddes idén, vid möten mellan svenska och amerikanska marinledningar, att utnyttja denna händelse politiskt. Det var ju som upplagt för detta, helt enkelt för svårt att låta bli.

Det hör också till historien att redan i september 1980 hade det kommit ubåtslarm i Stockholms skärgård utanför Utö, då man jagat men inte lyckades fastställa någon inkräktares nationalitet. Resurserna för ubåtsjakt hade kraftigt reducerats efter 1972 års försvarsbeslut, vilket orsakat kraftigt missnöje inom marinledningen. Misstankarna riktades redan då mot Sovjet.

Hårsfjärden
I oktober 1982 följde så den märkliga Hårsfjärdsteatern. I samband med en stor Natoövning i Östersjön, skickades Natoubåtar in i Mysingen och Hårsfjärden för att testa det svenska ubåtsskyddet, alltså enligt en överenskommelse mellan några i den svenska försvarsledningen och USAs marin.

Larmet gick och försvarsledningen kallade genast in världspressen på bred front. Sjunkbomber fälldes och det blev fina bilder av hovrands helikoptrar och pampiga vattenuppkast. En liten exklusiv grupp inom marinledningen stod för analyserna och styrde med järnhand all information till medierna; allt pekade mot ”möjliga sovjetiska u-båtar!”

Det märkliga med Hårsfsjärdsincidenten var emellertid att något plötsligt gick fel. En u-båt skadades. Problem uppstod och operationen trappades ned (helt obegripligt för medier och alla åskådare). Och, till råga på allt exploderade plötsligt en riktig mina – det som absolut inte fick hända – och ännu en ubåt skadades. Minvapnet är mycket kraftfullt och oskadliggör en ubåt omedelbart om den är för nära. Från den skadade ubåten släpptes någon soppa ut som bildar en grön fläck på vattnet, en slags nödsignal som ska kunna uppfattas av flyg och satelliter.

Ubåten lyckades dock ta sig ut i havet för egen maskin, vilket registrerades och bandades i minlinjens landstation. Men dessa inspelningar och indikationer har försvunnit ur arkiven, liksom observationer av en skadad ubåt som bogserades ut genom Öresund några dagar senare. Följden är att denna ubåt aldrig funnits i Hårsfjärden.

Förkrossande bevisning
mossberg bokDet här är ett kortfattat referat av kärnan i 80-talets ubåtsaffär, som Mattias Mossberg kommit fram till och återger på sidorna 215-221 i boken I mörka vatten – hur svenska folket och världen fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan (Karneval 2015).

Indicierna och bevisen för denna version är numera överväldigande. Bland annat kan man stödja sig på glasklara uttalanden från den amerikanske försvarsministern Weinberger, den brittiske marinministern Speed, en brittisk underrättelsechef, en amerikansk marinminister m fl. Därtill kommer annan teknisk bevisning, mystiskt försvunna dokument, orimliga hemligstämplar och diverse logiska slutledningar.

Bluffen bestod i att svenska skärgårdar regelmässigt utsattes för kränkningar av sovjetiska ubåtar, medan det i själva verket var Natoubåtar som i propaganda- och övningssyfte visade upp sig då och då och låtsades vara sovjetiska. Och det visste alltså den lilla styrande kärnan i marinledningen.

Mossbergs bok är en noggrann genomgång av ubåtsaffärens alla sidor. Han var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, som haft tillgång till allt ”tillgängligt” hemligstämplat material. Mossberg har själv konfronterats med det svenska försvarsmaktens effektiva ”sekretessvapen”.

Fortfarande förnekas från Försvarsmakten att man mörkat kännedom om att Natoubåtar varit inne i svenska vatten i övningssyfte i t ex Hårsfjärden 1981. Och fortfarande hävdas med bestämdhet – om än något mer nedtonat idag – att det huvudsakligen varit sovjetiska ubåtar som gjort dessa intrång. På försvarsmaktens egen hemsida visas en bild (2007) på en sovjetisk miniubåt – som i mina ögon lika väl kan vara ett flygande tefat – om vilken man skriver:

”Försvarets experter har kunnat räkna ut att miniubåten på sonarbilden är cirka tolv meter lång, mått som stämmer överens med miniubåtssystem som då användes av Sovjetunionen.”

sonarbild-ubat

Försvarets experter har synnerligen kreativ blick

Politiskt förfall
Ännu står alltså ord mot ord. Frågan är inte officiellt tillräckligt utredd. Än svävar ovissheten över vad som verkligen hände, trots att Mossbergs historia funnits tillgänglig sedan 2009 och i nypgåva sedan 2015.

Det var kanske här det svenska politiska förfallet började. Visserligen hade vi haft rättsröteaffärer tidigare, och med IB-affären nådde hemlighetsmakeriet och lagvrängandet ny nivåer. Men dessa får väl trots allt anses nöjaktigt utredda. Men ubåtsaffären på 80-talet skaver fortfarande. Mossberg skriver:

”Det svenska demokratiska systemet sattes då delvis ur spel och viktiga delar av landets utrikes- och säkerhetspolitik hamnade i händerna på en liten grupp officerare, med långtgående konsekvenser för spänningsnivån i närområdet, för våra relationer till Sovjetunionen/Ryssland och också våra relationer till Finland.”

1986 mördades så Olof Palme och hela cirkusen runt mordutredningen drog igång, varpå mordet också förblivit ouppklarat. Destabiliseringen av den svenska demokratin har pågått länge. Ubåtsaffären på 80-talet är en del av denna denna.

Återkommer med ännu en artikel om ubåtsfrågan. Även jag – och många med mig – lurades med i detta politiska rävspel och hoppade i galen tunna.

  10 kommentarer for “Den stora blåsningen

  1. Franz Smidek
    2016-07-17 kl. 6:12

    Fördes svenska folket bakom ljuset i ubåtsfrågan?

    Se presentation av boken “I mörka vatten” och efterföljande diskussion här…

  2. Leif Strandberg
    2016-07-17 kl. 8:23

    Tack Knut för ditt inlägg (så långt). De sista raderna är särskilt viktiga för framtida ställningstagande. Jag gissar du skriver om detta i nästa inlägg. Ty i eftertankens kranka blekhet är det tungt att bläddra i FIB/K från denna tid. Och Myrdals skriftställningar!

  3. Knut Lindelöf
    2016-07-17 kl. 12:07

    Det kan dröja lite på grund av att mina gamla inbundna årgångar av FiB/K finns i min vinterbostad. Skulle också vilja gå till Carolina Redivivas mikrofilmsarkiv och bläddra i Gnistan från hösten 1980 t o m 1984. Men det kan bli en för stor uppgift. Kanske andra har något att bidra med här?

  4. Anders Persson
    2016-07-17 kl. 14:31

    Skulle man bläddra i Gnistan så skulle det vara från hösten 1982 då Hårsfjärdsincidenterna ägde rum. Det var dessa som gav startskottet för ubåtsdebatten. För att fånga tidsandan innan Hårsfjärden rekommenderas Jan Myrdals “Dussinet fullt” fullbordad på vårvintern 1982.

  5. Mats Österholm (Sonarofficer, 23 Patrullbåtsdivisionen vid Berga 1994-1998)
    2016-07-17 kl. 14:45

    Bilden ovan visar en stillbild från ett sonarinspelning av en kränkande ubåt vid Hävringe utanför Oxelösund. Själva ubåtsekot är egentligen ekot nertill i bild, bilden ovanför är ubåtens sonarskugga på botten. Av separationen mellan ekot och skuggan kan man också se att ubåten inte är botteliggande utan svävar i vattnet. En aktiv, riktad sonar kan jämföras med en ficklampa man lyser med i mörkret. På skuggan kan man se att ubåten är ca 10-12 meter lång, att nosen på ubåten är något lägre än “ryggen” och att tornet på ubåten är ganska lågt och är placerat långt fram på skrovet. Även själva ekot visar på en ubåt: Man får oftast tre ekon från propellern, tornet och nosen, precis som på bilden. Målvinkeln är 90 grader, d v s sonaren belyser ubåten rakt från sidan.

    Bilden är ovanligt högupplöst, och det är ovanligt att man får ett såpass bra eko att man kan se skuggan, och därmed detaljerna, på ubåten. I normala fall kan man bara avgöra ubåtens längd, kurs och fart. Sonaren som bilden är tagen med är en sonar 122, som är en högupplöst minjaktssonar som egentligen är avsedd att leta upp minor med.

    Bilden visar en ubåt ur den sovjetiska miniubåtsklassen Triton 2, av ryssarna kallad Projekt 908. Denna miniubåt byggdes i tre exemplar 1973 samt i ytterligare 10 exemplar 1980-1983 för spaning och sabotage i grunda vatten (dvs. samtidigt som ubåtskränkningarna startade). De byggdes i Leningrad och var stationerade i Östersjön. Ubåten är 10 meter lång, har en nos som är något lägre än “ryggen” och har ett lågt torn placerat långt fram på skrovet.

    Inga andra länder hade vid denna tid miniubåtar i denna storlek. Dra era egna slutsatser.

    P.S. Knut har sagt att han inte kan tolka sonarbilder, och därför kan sonarbilden inte föreställa en ubåt. Jag tror att han, Mossberg och andra har sett för många Hollywoodfilmer där man kan se ubåten i 3D på sonarskärmen. Det får stå för dem, men egen okunskap utgör inte ett bevis på motsatsen utan är snarare ett skäl till att man borde inta en viss ödmjukhet inför bevis man inte förstår sig på. Mossberg kunde ju rimligen ha bett en expert analysera bilden innan har kräkte ur sig sin bok, men då hade å andra sidan hans foliehatt-teorier omkullkastats och ett digert arbete med att skriva en bok varit bortkastat. Ignorance is bliss. En sonarbild blir inte tydligare än så här.

  6. Knut Lindelöf
    2016-07-17 kl. 15:13

    Tack Mats för ditt svar! Vi formerar oss i olika läger och möts sällan i utbyte av argument. På seminariet som Franz Smidek filmat och delgivit ovan fanns inte en enda kritisk frågeställare. Därför är det så välkommet att du tar dig tid att delge din uppriktiga mening här.

    Att de olika lägren sällan möts i samtal beror t ex på att man kallar motståndare för foliehattar. Men det tål vi här på bloggen – tills vidare. Allt för att bringa mera klarhet i grundfrågan. Och den är inte om det någon gång förekommit kränkningar av sovjetiska/ryska ubåtar.

    PS. Att publicera en för en lekman obegriplig sonarbild är rätt meningslöst. Den bevisar ju ingenting, därför skämtade jag om flygande tefat.

  7. Hans Andersson
    2016-07-17 kl. 16:15

    Det var uppfriskande med klargörande information från Mats Österholm som var officer ingående i patrullbåtsdivisionen vid den aktuella tidpunkten. Pedagogiskt och metodiskt och med fakta visar han på ett övertygande sätt att den aktuella bilden med mycket stor sannolikhet visar en bild på den sovjetiska miniubåtsmodellen Triton 2.

    Detta utesluter inte att ubåtar från Nato kränkt svenska vatten, vilket nog kan anses säkerställt. Men frågan är ju om detta ingick i en bluff för att framställa kränkningarna som sovjetiska för att höja försvarsanslagen och det finns ingen tydlig forskning som visar detta med tyngd. Vilket inte behöver utesluta att så är fallet, men då handlar det om ren spekulation.

    Helt säkert är ju sedan länge det kända informella hemliga samarbetet med USA ända sedan Erlanders tid. Men formellt ett brott mot svensk neutralitet och en verklig bluff okänd för den svenska allmänheten.

    Vid det dramatiska ubåtshaveriet i Karlskrona ägde rum 1981 får man också komma ihåg att den sovjetiska imperialistiska staten precis ockuperat Afghanistan och var i sin sista expansiva fas innan Reagans militära upprustning och nederlaget i Afghanistan till sist knäckte det sovjetiska imperiet.

    Det fanns ju på den tiden (till skillnad mot förfalskningen av den ryska ambitionen av idag) alla skäl att kritisera och vara vaksamma på den sovjetiska expansionen och skäl till förhöjd beredskap i vårt land av det skälet.

    Palmemordet hör inte hemma i den här diskussion. Det får anses klarlagt av ex, GW Persson och andra att mordet var av privat natur med stor sannolikhet någon inom kretsen som ansvarade för bevakningen av offret. För mordets genomförande just den natten krävdes information om att paret Palme spontant bestämt sig gå på bio och utan personskydd.

  8. Anders Persson
    2016-07-17 kl. 18:08

    Det finns något i statistiken som heter “selective sampling” eller “tendensiöst urval”.

    Under kriget i Jugoslavien tillämpades det på det viset att alla hemskheter som serber begick redovisades noga och ärligt, inget ljug här inte…

    På samma sätt är det kanske med alla rapporter om ryska ubåtar som synts i våra farvatten: helt ärliga och korrekta rapporter, inget ljug här inte…

  9. Knut Lindelöf
    2016-07-17 kl. 18:23

    Hans A!
    Mats Ö var inte “ingående i patrullbåtsdivisionen vid den aktuella tidpunkten”, såvida du menar 1982-83. Han ingick i den mer än tio år senare. Så det bevisar mycket lite om vad som försiggick i Hårsfjärden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.