US Navys orkester spelar vid US Navys välkomstceremoni för Raytheons ”Tomahawk Block IV” kryssningsmissil till marinens arsenal vid en flottintroduktionsceremoni i Pentagon 29 sept 2004 (Foto: US Navy, Daniel J. McLain)


Kalla det den nya amerikanska isolationismen, skriver William J Astore. Bara att denna gång är landet – uppumpat med stolthet över sin ”exceptionella” militär – isolerat från det hemska och rysliga med själva kriget. Artikeln av William J Astore publicerades först på TomDispatch och 11 augusti 2023 på Consortium News. Översättning av Henrik Linde.

Att föra osynliga och ständigt pågående krig

I sitt meddelande till trupperna, före den lediga helgen den 4 juli, utdelade försvarsminister Lloyd Austin verkligt stort beröm. ”Vi har den största stridande styrkan i mänsklighetens historia” skrev han på Twitter och kopplade det påståendet till att USA har patrioter av alla färger, trostillhörighet och bakgrunder ”som modigt frivilligt ställer upp för att försvara vårt land och våra värderingar”.

Som pensionerad överstelöjtnant i flygvapnet, med arbetarklassbakgrund som frivilligt anmälde sig till tjänst för mer än fyra årtionden sedan, vem är jag att argumentera med Austin? Skulle jag bara sola mig i skenet av hans beröm för dagens trupper och tänka på min egna hedervärda tjänstgöring vid slutet av vad som nu måste betraktas som det första kalla kriget?

Ändå måste jag erkänna att jag hyser tvivel. Jag har hört allt det här en gång förut. Den överdrivna förväntningen. Jag kommer fortfarande ihåg hur president George W Bush, strax efter attacken den 11 septemper, skröt med att detta land hade ”den största styrkan för mänsklighetens frigörelse som världen någonsin känt till”. Jag kommer också ihåg hur president Obama i ett uppmuntringstal som han gav till de amerikanska trupperna i Afghanistan år 2010 förklarade dem som ”den finaste stridande styrka som världen någonsin känt”.

Och trots detta, undrade jag redan för 15 år sedan på TomDispatch – när amerikanerna först hade blivit så stolta över så att de insisterande på att förklara vår militär för världens absolut bästa, en kraft utan jämförelse, och vad detta betydde för en republik som en gång hade sett stora stående arméer och ständiga krig som en styggelse och ett hot mot friheten.

I efterhand är svaret alltför enkelt: vi behöver något att vara stolta över, eller hur? I den en gång i tiden ”exceptionella nationen”, vad finns det annat att upphöja till skyarna eller se som vår stolthet och glädje förutom dessa våra hjältar?

Delar av I-35W Mississippi River bridge, efter en kollaps 1 augusti 2007. (Foto: Kevin Rofidal, U.S. Coast Guard, Wikimedia Commons, Public domain)

När allt kommer omkring kan detta land inte längre skryta med att ha någonting som världens bästa utbildningsresultat, eller hälsovårdssystem, eller den mest avancerade och säkraste infrastrukturen, eller det mest demokratiska politiska systemet, så förbanne mig har vi inget bättre att skryta med än den ”största stridskraften någonsin”.

Om vi lägger detta skryt åt sidan så kunde amerikanerna säkert skryta om en sak som deras land har som är utan jämförelse. Den dyraste militären som finns och någonsin funnits. Inget land kommer ens i närheten av USA:s ekonomiska satsningar på krig och global dominans. Till vapen – (inklusive kärnvapen vid energidepartementet). I verkligheten överstiger Pentagons budget för ”försvar” år 2023 de närmast kommande tio övriga ländernas (varav flertalet allierade).

Och utgående från allt detta, tycks det mig, reser sig två frågor: Får amerikanerna verkligen allt de betalar så dyrt för – den bästa, finaste, mest exceptionella militären någonsin? Och även om så är fallet, skulle en självutnämnd demokrati verkligen vilja ha något sådant?

Svaret på dessa båda frågor är givetvis nej. När allt kommer omkring har USA inte vunnit ett krig på ett övertygande sätt sedan 1945. Om detta land fortsätter att förlora krig rutinmässigt och ofta nog på ett katastrofalt sätt, som det gjort i Vietnam, Afghanistan och Irak. Hur kan vi då med någon slags trovärdighet påstå att vi besitter världens största stridskraft? Och om vi ändå framhärdar med ett sådant skryt. Ekar det inte av retoriken från forntida militära imperier? (Kom ihåg när vi brukade tänka att endast ohängda diktatorer som Adolf Hitler skröt med att ha oförlikneliga krigare i en megalomanisk strävan av global dominans?)

Faktiskt tror jag att USA har den mest ”exceptionella” militären. Men inte på det sätt som dess skrävlare och hejaklacksanförare som Austin, Bush och Obama hävdade. På vilket sätt är USA:s militär då verkligen ”exceptionell”? Låt mig räkna upp de olika sätten.

Pentagon som ett svart hål i budgeten

The Pentagon. (Foto. Joe Lauria)

På många sätt är USA:s militär verkligen exceptionell. Låt oss börja med dess budget. Just nu debatterar kongressen en kolossal ”försvarsbudget” på 886 miljarder dollar för räkenskapsåret 2024 (och hela debatten förs om frågor som har lite att göra med militären).

Denna räkning för försvarets utgifter var, som du kanske minns, ”endast” 740 miljarder dollar när president Joe Biden tillträdde för tre år sedan. År 2021 drog Biden tillbaka USA:s styrkor från det katastrofala kriget i Afghanistan, vilket teoretiskt skulle spara nästan 50 miljarder dollar årligen för skattebetalarna. Dock, i stället för någon slags fredsuppgörelse, får de amerikanska skattebetalarna kom en ännu högre räkning när Pentagons budget fortsätter att stiga.

Kom ihåg att Donald Trump, under sina fyra år, ökade militärutgifterna med 20 procent. Biden är nu redo att uppnå en liknande 20 procents ökning efter bara tre år i tjänst. Och den ökningen inkluderar till stor del inte kostnaden för att stödja Ukraina i kriget mot Ryssland – än så länge någonstans mellan 120 och 200 miljarder dollar och ständigt växande.

Kolossala budgeter för vapen och krig åtnjuter stöd från båda partierna i Washington. Det är nästan som om det fanns ett militär-industriellt-kongresskomplex som arbetar här! Var – när jag tänker efter – har en president varnat för detta? Jo, jag tänker förstås på ett visst avskedsbudskap från Dwight D Eisenhower år 1961.

Men allvarligt talat, där finns nu ett jättestort pentagonskapat svart hål vid Potomac som slukar mer än hälften av den allmänna årliga federala budgeten. Även då kongressen och Pentagon påstås försöka upprätthålla skattedisciplin med åtstramningar överallt, så fortsätter den förkrossande dragningskraften mot detta hål att dra till sig pengar. Gissa om att detta kommer att fortsätta när Pentagon utformar allt fler varningar om ett nytt kallt krig med Ryssland och Kina?

Från vänster: Vice försvarsministern Michael J McCord, Austin och Mark Milley, ordförande i the Joint Chiefs of Staff, i seenatens Armed Services Committee´s budgethearing den 28 mars. (Foto: DoD/Chad J. McNeeley)

Med sin penningslukande natur är det knappast förvånande att Pentagon är anmärkningsvärt exceptionell när det gäller misslyckade skatterevisioner – fem av dem i rad (det femte misslyckandet var ett ”lärorikt ögonblick”’ enligt dess ekonomichef) – när dess budget bara fortsatte att stiga, vare sig du talar om förlorade krig eller misslyckade revisioner. Försök driva en ”Mamma och Pappa” butik på dessa villkor och se hur länge du kan hålla ut.

När vi talar om alla dessa förlorade krig förvånas du kanske inte över att de inte varit billiga. Enligt Cost of War Project vid Brown University har ungefär 937.000 personer dött sedan den 11 september 2001 på grund av direkt våld i detta lands ”Global War on Terror” i Afghanistan, Irak, Libyen och på andra ställen. Och döden för ytterligare 3,6 till 3,7 miljoner kan hänföras till andra följdkonflikter efter 11 september. Kostnaden för den amerikanske skattebetalaren har blivit drygt 8 biljoner (8*1012) dollar och fortsätter att växa när USA:s militär fortsätter sina kontraterror förberedelser och aktiviteter i 85 länder.

Ingen annan nation i världen ser sin militär som (lånat från en kortlivad slogan för marinen) ”en global kraft för godheten”. Ingen annan nation delar in hela världen i militära kommandon som AFRICOM för Afrika och CENTCOM för Mellanöstern och delar av centrala och södra Asien, styrda av fyrstjärniga generaler och amiraler. Ingen annan nation har ett nätverk av 750 utländska baser spridda runt jordklotet. Ingen annan nation strävar efter full dominans över hela spektrat genom ”all-domain operations”. Vilket inte bara betyder dominans över traditionella ”stridsdomäner” – land, hav och luft – utan också rymden och cyberrymden. Medan andra nationer är huvudsakligen fokuserade på nationellt försvar (eller regionala aggressioner av en eller annan sort) så strävar USA:s militär efter total global och spatial dominans. Verkligen exceptionellt!

Den kombinerade flygledningscentralen vid Al Udeid Air Base, Qatar 2015; byggd som kommando för flygstridskrafterna över Irak, Syrien, Afghanistan och 17 andra länder. (Foto: U.S. Air Force, Joshua Strang, Wikimedia Commons, Public domain)

Besynnerligt – i denna ändlösa jakt på dominans – är att resultaten inte tycks ha någon betydelse. Kriget i Afghanistan? Förfuskat, misslyckat och förlorat. Irakkriget? Byggt på lögner och förlorat. Libyen? Vi kom, vi såg, Libyens ledare (och så många oskyldiga) dog. Ändå bestraffades ingen i Pentagon för något av dessa misslyckanden. Det är ett faktum att intill denna dag förblir det en ansvarsfri zon, befriat från all meningsfull tillsyn. Om du är en ”modern generalmajor” varför inte driva krig när du vet att du aldrig kommer att straffas för att ha förlorat dem?

Men de få ”undantagen” inom det militärindustriella-kongresskomplexet, som faktiskt stod upp för ansvarighet, personer med principer som Daniel Hale, Chelsea Manning och Edward Snowden blev fängslade eller gick i exil.

Faktiskt har den amerikanska regeringen till och mer konspirerat för att fängsla en utländsk medborgare och aktiv journalist, Julian Assange, som publicerade sanningen om det amerikanska kriget mot terrorismen, genom att använda spionageklausulen från första världskriget som bara gäller amerikanska medborgare.

April 5, 2010: Julian Assange addressing National Press Club about WikiLeaks Collateral Damage video from Baghdad showing U.S. air attacks that killed civilians on July 12, 2007. (Jennifer 8. Lee, Flickr, CC BY 2.0)

Och dokumentationen är ännnu mer ohygglig än så. President Obama medgav att vi under dessa våra ”post-11 septemberår” i krig ”torterade vissa människor” – och den enda person som straffats för det var en annan ”visselblåsare”, John Kiriakou, som gjorde sitt bästa för att uppmärksamma oss på dessa krigsförbrytelser.

Och på tal om krigsbrott, är det inte ”exceptionellt” att USA:s militär planerar att använda uppemot 2 miljarder dollar under de kommande tio åren för en ny generation av folkmordskärnvapen.

I dessa ingår nya smygbombplan och nya interkontinentala ballistiska missiler (ICBM) för flygvapnet liksom nya ubåtar till marinen för avfyring av nya kärnvapenmissiler. Och värre ändå, USA fortsätter att förbehålla sig rätten att använda kärnvapen först, förmodligen i namn av att spara liv, frihet och i jakt efter lyckan. Och givetvis, trots det antal länder som besitter kärnvapen – nio! – är USA det enda land som använt dem under krigstid, vid bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.

Slutligen, det visar sig att militären också är immun mot Högsta domstolens beslut! När USA:s högsta domstol nyligen upphävde positiv särbehandling vid antagning till högskolekurser, medgavs ett undantag för militära akademiker. Skolor som West Point och Annapolis kan fortfarande särbehandla med avseende på rastillhörighet. Förmodligen för att främja enhetssammanhållningen genom en proportionell representation av minoriteter inom officerskåren, trots att vårt samhälle uppenbarligen inte behöver rasjämlikhet för att hålla samman.

Att få krigen och deras fulhet att försvinna

Obama hälsar USA-trupper på flygbasen i Bagram i Afghanistan, 1 maj 2012. (Foto: White House, Pete Souza)

Här är en av mina favoritmeningar från filmen The Usual Suspects: ”Det värsta knep som djävulen någonsin använde var att övertyga världen om att han inte existerar”.

Det värsta knep som militären har använt sig av var att i grunden övertyga oss om att dess krig aldrig existerade. Som Norman Solomon noterar i sin avslöjande bok War made invisible (2023) har det militärindustriella komplexet utmärkt sig för att kamouflera krigets fruktansvärda realiteter, göra dem nästan helt osynliga för det amerikanska folket. Kalla det den nya amerikanska isolationismen, så att landet denna gång är isolerat från de skrämmande och fruktansvärda i själva kriget.

USA är ett land som ständigt befinner sig i krig. Men trots detta lever de flesta amerikaner med liten eller ingen förnimmelse av detta. Det finns inte längre en militär värnplikt. Det finns inga kampanjer för krigsobligationer. Du uppmanas inte att göra direkta och personliga offer. Du uppmanas inte ens att vara uppmärksam, än mindre att betala (förutom till dessa budgetar på miljarder dollar per år och räntebetalningar till en uppblåst nationell skuld, förstås).

[Relaterad artikel: PATRICK LAWRENCE: The Dialectic of the Draft]

Du tillfrågas förvisso inte – som konstitutionen kräver – efter tillstånd för att landet ska kunna utkämpa dessa krig. Som president Geoge W. Bush föreslog efter attackerna den 11 september. Gå och besök Disneyworld. Njut av livet!

Låt USA:s ”bästa och brightaste” sköta det brutala, förfallet och krigets fulhet, ljushuvuden som förre visepresidenten Dick Cheney och tidigare försvarsministern Donald Rumsfeld.

Har du hört något om att USA befinner sig i Syrien? I Somalia? Har du hört om att USA:s militär stöder Saudiarabien i ett brutalt förtryckarkrig i Jemen? Har du märkt hur landets militära interventioner världen runt dödar, sårar och fördriver så många färgade människor, i sådan omfattning att observatörer talar om en systematisk rasism i form av USA-krig. Är ett verkligt ett framsteg att en mer mångfaldig militär vad gäller ”färg, trosbekännelse och bakgrund” (för att använda försvarsminister Austins ord) har dödat och dödar så många icke-vita världen runt?

Konvoj med soldater under den USA-ledda invasionen i Syrien, december 2018. (Foto. U.S. Army, Arjenis Nunez)

Hyllandet av den helt kvinnliga besättningar som utförda överflygningen av den senaste Super Bowl (en stor idrottsarena fylld av människor /Red) eller målandet av prideflaggor för inklusivitet (eller blå-gula Ukraina-flaggor) på klustervapen förmildrar inte effekten eller tystar skriken. Som en läsare av min blogg Bracing Viewso träffande uttryckte det:

”Krigspartiernas mångfald [demokrater och republikaner] kommer inte att tolerera mångfalden av tankar”.

Givetvis är inte USA:s militär den enda att klandra här. Höga officerare kommer att hävda att deras plikt över huvud taget inte är att utöva politik, utan endast att lyda order från sin president och landets kongress. Verkligheten är emellertid en annan. Militären befinner sig i praktiken i kärnan av den amerikanska skuggregeringen med ett enormt inflytande över beslutsfattandet. Den är inte bara ett maktinstrument – den är makten – och en enastående kraftfull sådan. Och den formen av makt är helt enkelt inte bidragande till frihet varken innanför USA:s gränser eller utanför dem.

Vänta! Vad är det jag säger? Sluta att tänka på allt det där! Amerika är, trots allt, den exceptionella nationen och dess armé ett gäng av frihetskämpar. I Irak, där krig och sanktioner dödade omätliga mängder av irakiska barn på 1990-talet, var ”det värt” offret, som förre utrikesministern Madeleine Albright en gång försäkrade amerikanerna i programmet 60 Minutes.

Även när regeringars aktiviteter dödar barn, mängder av barn, är det för det större godas skull. Om det ställer till problem för dig, gå till Disney och ta dina barn med dig. Du tycker inte om Disney? I så fall, gå tillbaka till den där gamla marschsången från första världskriget och ”lägg dina sorger i en gammal säck” och kom ihåg att amerikanska trupper är frihetsskapande hjältar och din uppgift är att le och stödja dem utan några frågor.

Har jag uttryckt mig tydligt? Jag hoppas det. Sägs det att den amerikanska armén verkligen är exceptionell så är den det. Att vara nummer ett (eller i alla fall att hävda att man är det) betyder att du aldrig behöver säga att du är ledsen, oberoende av hur många oskyldiga du har dödat eller lemlästat, hur många liv du släcker och förstör, hur många lögner du framför.

Jag måste dock medge att, trots de ändlösa firandena av vår armés exceptionalism och ”storhet”, förföljer en liten fras ur en text från min katolska uppfostran mig fortfarande: Pride goeth before destruction and a haughty spirit before a fall.


William J Astore, en pensionerad överstelöjtnant (USAF) och professor i historia, medarbetar regelbundet i TomDispatch och är stipendiat vid Eisenhower Media Network (EMN), en organisation av kritiska militära veteraner och professionella inom fältet nationell säkerhet. Hans personliga blogg är ”Bracing Views”.

Föregående artikelMikael Wiehes adress
Nästa artikel… om debatten

4 KOMMENTARER

  1. De speciella amerikanska notationerna för höga tal ställer till problem vid översättning. Originalets ”8 trillion” är på svenska 8 biljoner, d v s en åtta med 12 nollor, inte 18.

    Tack! /Redax

  2. Sorgsna tankar
    Det finns all anledning och många, många goda skäl att vara kritisk mot den amerikanska statens utrikespolitik och militära verksamhet. Det borde vara en uppgift för all världens folk att söka medverka till en amerikansk och global militär nedrustning, till en fredligare och mer demokratisk värld. Uppgiften är angelägen och svår. Det torde inte råda oenighet om det bland lindelog.nu:s skribenter och läsare.

    Problemet är kanske inte heller hur det kan ske utan hur det ska ske. Att åsikterna går isär är förklarligt och behöver inte vara ett problem, tvärtom. Problemet är tvärtom att många åsikter är mer politiska förhoppningar än realistiska metoder och lösningar.

    USA kunde förmodligen klara sig med en tredjedel så stor militärmakt och militär förmåga, säkert också Ryssland, Kina och flertalet länder på vår jord. Man håller sig med en medvetet överdimensionerad militärmakt för som man säger ”säkerhets skull”, samtidigt som man mäter sig med andra länder. I själva verket är det mer av politiska än säkerhetspoltiska skäl och behov.

    Men den önskvärda och nödvändiga militära nedrustningen är omöjlig utan en föregående politisk avspänning, en mer civiliserad värld och politisk kultur. Inte heller det orsakar väl någon dispyt här. Men somliga träter om den ena sidan är värre än den andra, trots att det inte räcker med att den ena, men inte den andra, gör eftergifter och förändrar sitt görande och låtande. Det förefaller som man tror att allt blir, om inte bra, så ändå bättre om den ena sidan förlorar och den andra vinner och att man därför lierar sig på ett eller annat sätt med en av sidorna.

    Det vore till stor nytta om USA kraftigt reducerade sin militärmakt och sitt dominerande politiska begär. Men skulle det resultera i en liknande villkorslös utveckling i landets politiska motståndare, t ex Ryssland och Kina?

    Många av diskussionerna här är som ett politiskt och ideologiskt drömspel utan förankring i vad som är möjliga och nödvändiga åtgärder. Trätorna skapar ofta bara hinder och motsättningar istället för att medverka till konstruktiva och realistiska diskussioner. Det förefaller för många vara viktigare att briljera med kommentarer än att vara konstruktiva.

    Det är trist och lindelof.nu förtjänar bättre.

  3. Peter P!
    ”lindelof.nu förtjänar bättre” Det fina med lindelof.nu är att det ÄR mycket bättre.

    Det du kallar trätor om den ena eller den andra sidan är i själva verket den helt nödvändiga analys av dagens värld som måste till om några konstruktiva förslag skall kunna födas fram.

    Om vi inte kan fastställa orsakerna till problemen så kan vi knappast heller lösa dom. Eller hur?
    Elementärt min käre Watson, skulle Sherlock ha sagt.

  4. Alla imperier faller samman förr eller senare. Antingen i en praktfull smäll eller som en långsam pyspunka. Det senare kan vi hoppas på, men lite talar väl för den utvecklingen. Kort sagt, det gäller att hålla undan för smällen. Jag vet inte hur det ska gå till, men jag är väldigt säker på att man inte bör göra imperiets börda till sin, vilket är vad de flesta västeuropeiska regeringar – inte minst den svenska – tycks vara fullt sysselsatta med. Vi borde naturligtvis försöka lista ut på vilket sätt pyspunkan kan säkras och accelereras.

    Till Henrik Linde vill jag säga tack för att han uppmärksammat och förmedlat kännedom om denna text, men föredrar en egenhändigt skriven sammanfattning samt länk till originaltexten framför en lätt putsad datorgenererad översättning. Det är en plåga att läsa slikt. Henriks många egna artiklar och essäer på lindelof.nu är av en helt annan kaliber.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.