En stulen revolution? (V): Kommunisten från Älvsjö

aben-till-tallinn

Aleksander Aben (t.h.) tas emot på Baltiska stationen i Tallinn 27 juni 1940. I mitten Orest Kärm, transportministern i den nya socialistiska regeringen, och bakom Aben inrikesminstern Maxim Unt.

Som tidigare berättats hade den estniske socialisten (kommunisten) Aleksander Aben den 4 juli 1939 dömts till fem års straffarbete för att ha spritt illegala flygblad. Hans överklagan till Högsta Domstolen bifölls inte och domen vann laga kraft den 10 juli.

Eftersom han var riksdagsman kunde han dock inte buras in genast, parlamentet måste först häva hans immunitet. Men det var sommar och det skulle dröja till slutet av augusti innan riksdagsmännen kom tillbaka och riksdagen beslutsmässig. Under tiden var Aben på fri fot.

Men det var av en militärdomstol Aben hade dömts. Och militären pressade på för att Aben skulle sättas i fängsligt förvar. Det utbröt nu en juridisk debatt huruvida lagen medgav eller inte medgav att Aben i ”nödsituation” ändå kunde häktas. Se t ex Uudisleht 4 augusti.

Myndigheterna var lite förbryllade, ty Aben stod inte att finna. Han hade dock till riksdagskansliet ingivit en tjänstledighetsansökan 10 juli – 10 augusti. Skulle han komma tillbaka 10 augusti? Ryktena sade att han begivit sig till Sverige. För säkerhets skull lade myndigheterna beslag på hans lägenhet och semesterpengar.

neeme-ruus

Neeme Ruus, en estnisk kommunist med breda kontaktytor i de nordiska länderna, i synnerhet i Sverige.

Flykten till Sverige
Aben hade inte velat ta några risker, varken genom att överila sig eller slappna av. De första två veckorna efter domen höll han sig gömd i Viljandi i södra Estland där han hade vänner. Under tiden for en av hans partikamrater, Neeme Ruus, till Stockholm där han hade omfattande politiska kontakter, också bland socialistiska exilester. Han beredde nu marken för Aben genom att fixa papper som medgav inrese- och uppehållstillstånd.

En annan partikamrat, Arnold Januus (förmodligen bror till Voldemar Januus [se del IV]) hade kontakt med två fiskare i Pärnu som lovat att ta Aben över Östersjön till Furusund på svenska sidan. Januus skulle skjutsa Aben till Pärnu. Bilar var inte så vanliga på landsbygden på den tiden. För att inte väcka uppseende, tog sig Aben under förklädnad in till Tallinn varifrån de startade resan.

De två fiskarnas båt hade både motor och segel. Men ute på internationellt vatten gick motorn sönder och seglen visade sig dåliga. Så istället för de utlovade 30 timmarna dröjde det 3½ dygn innan de fick kontakt med svenskt territorium. Maten tog slut. De vilade sig på en liten ö i yttre havsbandet, innan de närmade sig Furusund. Väl i land togs de av polisen.

Polisen var vid den här tiden inte i första hand ute efter flyktade estniska kommunister, utan efter estniska spritsmugglare. Så Aben släpptes snart och de båda fiskarna kunde återvända till Pärnu. Svenska polisen skickade dock en rapport till sina kollegor i Estland. Där togs därför de två fiskarna av polisen i Pärnu och dömdes till något straff.

a-engstrom

Omslagsbild till Albert Engströms bok Adel, präster, smugglare och bönder från 1920-talet. På den tiden var polisen i kustnära Uppland på jakt efter skumma typer som smugglade in estniskt brännvin i plåtdunkar.

Det vad nu som det började gå en massa konstiga rykten i Tallinn om att Aben var i Sverige på ”studieresa”. Andra rykten sade att han deltog i en nordisk konferens om socialförsäkringar.

Den 26 augusti berövade estniska riksdagen honom hans parlamentariska immunitet. Men vid det laget var alla mest upptagna av konsekvenserna av Molotov-Ribbentropakten som offentliggjorts några dagar innan.

Äntligen i Sverige!
När Aben lämnat Estland hade han i hastigheten inte fått med sig de svenska pengar som Neeme Ruus fixat. Men han provade att gå in på ett litet kafé i Furusund och undra om de tog emot estniska kronor. Det gjorde de och pengarna han fick tillbaka på sin förtäring var ett bra bidrag till reskassan. Samma trick fungerade på en restaurang.

Aben hade nu så mycket svenska kronor att han med ångfartyg kunde ta sig till Stockholm och få ett litet rum. Receptionen bad honom fylla i ett formulär där det bland annat frågades efter hans religion. Han uppgav ”lutheran” för det visste han var vanligt i Sverige. När han vaknade på morgon var svenska polisen på honom igen. Nu fick han tillbringa ett par nätter i finkan, men blev sedan frisläppt.

heinrich_roog_original-1

Heinrich Roog. Estnisk fackliga aktivist, spanienkämpe och kommunist

Aben hade också av Ruus fått med sig en karta över Stockholm och han började nu leta efter sin kontakt, Heinrich Roog.

Roog var 28 år och alltså tre år yngre än Aben. Han hade efter en del strejkaktioner 1935-36 funnit det säkrast att lämna Estland. 1937-39 slogs han på den republikanska sidan i spanska inbördeskriget. Men efter fascisternas seger hade han inte kunnat återvända till Estland, utan sökt sig till Stockholm. Där hade en grupp ester skaffat ett hus med trädgårdsodling i Älvsjö. Där blev nu Aben inackorderad.

joh-skyttes

Kanske var det en sådan här litet kombinerad hyreshus, med trädgårdsland, som Aben flyttade in i sommaren 1939? Kanske bodde han på Johan Skyttes väg? Bodde någon Heinrich Roog där?

Roog hade radio och genom den kunde de följa vad som skedde. Han höll också brevkontakt med Arnold Januus hemma i Estland. Någon kamrat fungerade som kurir på båten Stockholm-Tallinn. Denna sommar gick två ångbåtar ”Vironia” och ”Estonia” tre gånger i veckan till Tallin och en gång i veckan till Pärnu.

fartyg-estland

En av de ångbåtar som sommaren 1939 trafikerade rutten Stockholm-Tallinn/Pärnu

I juni 1940 hörde de om de politiska förändringarna i Estland. De svenska löpsedlarna hade stora rubriker. Fredagen den 21 juni, samma dag som den sovjetvänliga regeringen tillträdde, fick Aben ett telegram från Tallinn. Det var dags att återvända. Aben tog sig så fort han kunde tillbaka, Heinrich Roog skulle komma en vecka senare.

Tillbaka i Estland!
Han hade tagit flyget till Riga. Där hade han bevittnat de stora arbetardemonstrationerna. Därefter tog han nattåget till Tallinn. På morgonen passerades Tartu och där hade Aben fått ta emot hyllningar av de lokala partikamraterna.

I Tallinn blev det en stor mottagning med politiska och fackliga representanter: de nyutnämnda inrikesministrarna Maxim Unt, kommunikationsministern Orest Kärm, utrikesministern Nigol Andresen, socialministern Neeme Ruus samt representanter för estniska LO Martin Kurg, Herman Arbon, Elise Priks, Harald Raesaar, Boris Sürje, Aleksander Piirson, Oskar Sepre, Karl Hansson med flera. Därtill kom vänner, släktingar och anhängare. En arbetarorkester spelade Internationalen.

kvinna

Bland de som tog emot Aben fanns en kvinnlig kommunistisk aktivist, Elise Priks (1890-1943). Hon blev arresterad 1924 och dömdes till 15 års fängelse strax före det kommunistiska kuppförsöket. 1938 hade hon blivit frigiven efter en allmän amnesti. Efter det tyska anfallet 1941 förflyttades hon till Moskva där hon på olika sätt arbetade i partiapparaten.

Som tidningen Päewaleht skrev: ”Igenkännandets glädje var så stor att flera närvarande torkade tårar” (Jällenägemise rõõm oli nii suur, et mitmed juuresolijaist pühkisid pisaraid.)

Först höll utrikesministern Andresen ett kort tal: ”Vi välkomnar idag en av veteranerna i arbetarrörelsen, som av den förra regeringen dömdes till fem års straffarbete – kamrat Aleksander Aben. Vi hoppas att alla människor nu fritt kan påbörja uppbyggnadsarbetet som reaktion emot de gångna sex årens terrorism.”

Aleksander Aben svarade:
”Högt aktad medkämpar! Jag är djupt rörd av ert varma mottagande, vilken visats mig här. Jag beklagar att jag inte har kunnat uppleva dessa historiska ögonblicken i mitt land där på kort tid allting har omskapats och förnyats. Jag kan dock bekräfta att dessa händelser och nyheter rönte stort intresse hos den svenska arbetarrörelsen och av alla tecken att döma accepteras av esterna i Sverige.

Händelerna i de baltiska länderna gjorde att djupt intryck på arbetande människor i Sverige. Jag såg personligen stora grupper av människor framför tidningskiosken som var hungriga efter nyheter från Estland. Och nyheterna som kom från Estland var alla välkomna. Återigen, tack för hjärtligt mottagande och jag lovar att arbeta med mod för att arbeta för vårt gemensamma intresse.”

mottagning-aben

Tidningen Päewalehts bildmontage av hyllningarna vid Alaeksander Abens välkomnande vid Baltiska stationen i Tallin 27 juni 1940.

En nybildad ungdomlig milis, Rahva Omakaitse ”Folkets självförsvar” sökte hålla ordning. De hade på sina röda armbindlar sytt fast små estniska blå-svart-vita flaggor.

karl_hansson_1936-_aastal

Ledaren för ”Folkets Självförsvar”, som tog emot Aben på järnvägsstationen, var en 25-årig estnisk kommunist, med det svenskklingande namnet Karl Hansson. Han föddes i Valga på gränsen mellan Estland och Lettland. Arresterades och dömdes till tio års fängelse strax före det kommunistiska kuppförsöket 1924. 1934 for han gjorde han en insats i spanska inbördeskriget. Under kriget 1941-45 tjänstgjorde han i Röda Armén bl a för att bekämpa ”skogsbröderna” (den estniska anti-kommunistiska gerillan). Han dog 1973.

Sedan höll Aben en presskonferens för de församlade journalisterna. I den blandade Aben politiska analyser med personliga upplevelser. Den bild han ger av det borgerliga Sverige är överraskande positiv för att ha kommit från en kommunist 1940.

Presskonferens
Först stillade han deras nyfiken kring omständigheterna kring sin flykt från Estland sommaren innan, hur han tagit sig till Pärnu, överfarten och äventyren i Furusund.

Han hade inte haft svårt att bli erkänd som politisk flykting. Den tidigare konservativa regeringen i Estland hade haft ett dåligt rykte i Sverige, inte bara inom arbetarrörelsen, utan också i en del av de borgerliga opinionsorganen. Det fanns andra estniska politiska flyktingar i Sverige, berättade han. Men vilka de var eller var de uppehöll sig visste han inte.

Vad gällde de politiska flyktingarna i Sverige, uppskattade han deras antal till cirka 800 samt ytterligare 3000 som utgjordes av deras familjemedlemmar eller icke-politiska flyktingar. De får inte bedriva någon politisk aktivitet och misstänkta individer skickas ut ur landet. Om någon inte kan skickas iväg eftersom denne inte kommer att accepteras någonstans, så sätts de i interneringsläger, varav det fanns två. Aben använde ordet ”koncentrationsläger” (koonduslaager eller kontsentratsioonlaager).

karta

Abel hade rätt i att det 1940 ”bara” fanns två svenska interneringsläger, i Smedsbo och Långmora nära Borlänge. Ur recension i Helsingborgs Dagblad 2008 av boken Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg (Natur & Kultur).

Men situationen för flyktingar blir svårare och svårare, eftersom kontrollen över utlänningar blivit starkare. Det finns en utbredd rädsla för utländska spioner – och det finns en hel del av dem i Sverige, sade Aben. Det är svårt att urskilja vem som är en ärlig politisk flykting och vem som är spion. Därför har regeringen börjat vidta hårda åtgärder mot alla utlänningar. Därför är utlänningar föremål för kraftiga inskränkningar, de har t ex inte rätt att resa med tåg eller bil.

utan-dom-och-rannsakan

Denna politiska satir ur okänd tidning stammar nog från 1940 då det ännu bara fanns två interneringsläger, Långmora och Smedsbo.

– Hur är levnardsstandarden i Sverige?

Kaffe, te, socker, tvål och oljor är ransonerade men i övrigt rådde ingen brist på något. De ekonomiska svårigheter som uppstått hade de ännu ”bekvämliga svenskarna” vant sig vid.

– Vad hade han livnärt sig på?

Som politisk flykting hade han fått socialbidrag och arbetstillstånd. Han hade livnärt sig genom att arbeta med de trädgårdsodlingar som omgav huset där han bodde. Eftersom han själv inte hade något kapital var han tvungen att förlita sig på de svenska fackföreningarna, som hade ställt upp och hjälpt honom. Han måste erkänna att den svenska fackföreningsrörelsen hade utvecklats och gav kollegialt stöd till flyktingar från ett annat land.

Han hade också gift sig med en estländska han träffat. Hon var ännu kvar i Sverige, men skulle komma över om en vecka. Han verkar väldigt stolt över henne och ger till en journalist till och med hennes namn, Erna Irene Liibek.

– Hur är livet i Sverige, undrade Uudeslehts korrespondent. Är folk oroliga?

Aben hade inte märkt någon särskild oro på sista tiden. För en tid sedan, när Norge ockuperats, hade det varit spänning i luften. Men under den senaste tiden hade det minskat. Man talade mindre om sin rädsla för utländsk dominans och ockupation och vardagen utvecklades helt normalt.

dagens-nyheter

”Norge i krig med Tyskland”, ”Köpenhamn ockuperat av tyskarna”. Extra löpsedlar och extranummer av tidningarna samlar stora folkskaror i Stockholm den 9 april 1940. Det var kanske intet, som Aleksander Aben påstår, lika stort intresse när de baltiska staterna genomgick sina ”revolutioner” ett par månader senare.

– Hur klarade ni språket?

Aben hade börjat plugga svenska eftersom hans ambition hade varit att till hösten börja läsa socialvetenskap vid Stockholms Högskola.

– Hur är den svenska fackföreningsrörelsen och arbetarklassens situation?

Svenska LO hade nästan en miljon medlemmar, visste Aben, och stigande medlemstal. Dock är nästan hälften av byggnadsarbetarna arbetslösa. Samtidigt är det brist på arbetskraft inom jordbruket. Ett nytt problem för fackföreningsrörelsen är omfördelningen av arbetskraft. Många byggnadsarbetare försörjer sig därför genom att ta jobb inom jordbruket.

Något som låg Aben speciellt varmt om hjärtat var lantarbetarnas situation. Han nämnde de fackliga strider som ägt rum i Sverige i början på 1930-talet. Det hade hänt att arbetarna förhindras att hålla möten*). Aben ansåg att lantarbetarnas situation i Estland var viktig: ”I denna riktning, måste vi arbeta.”

Den fortsatta karriären
När journalisterna hade fått sitt tog Nigol Andresen, den nye utrikesministern, med sig Aben upp till Domberget, det gamla presidentpalatset där också utrikesdepartementet nu hade sina lokaler. Snart finner vi Aben återinsatt på posten som estnisk LO-ordförande. Därefter, från sensommaren 1940, försvinner hans namn från de estniska tidningarna.

Från en intervju han mycket senare (1978) gav för estnisk radio vet vi att han hade en framgångsrik karriär. Nja, så helt framgångsrik var den kanske inte. 1948-50 var han attaché på sovjetiska ambassaden i Stockholm med uppgift att övertyga exilester att återvända till Estland. Men i början av 1950 blev han hemkallad till Moskva och med andra ledande veteraner i det estniska kommunistpartiet anklagad för ”borgerlig nationalism” och satta i fängelse. Han frigavs och rehabiliterades efter Stalins död 1953. Han dog i Tallinn 1991.

Abens hustru
En liten pusselbit till hans liv har vi genom hans hustrus öde. I juni 1940, just hemkommen från exilen i Stockholm, anförtror han en av de intervjuade journalisterna att hans hustru, den estniska kvinna han gift sig med i Stockholm, heter Erna Irene Liibek.

Denna Erna kan möjligen vara född 1913, troligen i Tallinn. Där tog hon studenten 1931 och fortsatte i yrkesskola där hon utbildade sig till textilarbetare. I december 1938 får vi veta att hon kommit in i styrelsen för en nykterhets- och kulturförening ”Idee”. Att Neeme Ruus också är med i styrelsen kan få en att misstänka att föreningen hade vidare politiska syften.

I augusti 1939 gör 57 medlemmar av denna kulturförening en utflykt till Stockholm. I reportaget i Päewaleht får man inte bara veta att de togs emot av stadsfullmäktiges ordförande, den gamle rabulisten Fredrik Ström i Gyllene Salen i Stadshuset, utan också guidades av de kända estniska politikerna Neeme Ruus och – hör och häpna – Aleksander Aben.

Medan myndigheterna i Estland alltså med ljus och lykta letar efter sin försvunne kommunist kan de i landets största tidning läsa att han frotterar sig med det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige. Med på resan var säkert Erna Liibek och det är förmodligen nu som Aleksander och hon finner varandra, och hon bestämmer sig för att stanna i Sverige.

Efter återkomsten till Tallin i juli 1940 som fru Erna Aben ser vi henne som medlem i styrelsen för en nyuppsatt kopperativ förening. Där slutar spåren, men dyker upp, långt senare, något överraskande i en dödsannons i Svenska Dagbladet i slutet av november 1969. En Gustav Flygelholm som dött vid 79 års ålder har efterlämnat en hustru Erna, född Liibek. Hans förra hustru Ella gick bort i april 1962.

Har Erna tröttnat på livet i det kommunistiska Estland redan 1941 och då återvänt till Sverige? Eller har hon flytt 1944? Troligast är kanske att hon 1950, när hennes make blev hemkallad till Sovjetunionen för att stå till svars för sin ”borgerliga nationalism”, valde att stanna i Sverige.

Vad gäller Neeme Ruus och Heinrich Roog skulle bägge stanna kvar i Estland sedan tyskarna invaderat 1941. De skulle bägge bli gripna och, som kommunister, bli avrättade på fläcken.

Nästa avsnitt: Det blir en ”mellanakt” eftersom andra plikter tvingar mig att lägga forskningen om Estlands nutidshistoria år sidan för ett tag.


*) Intervjun med Aleksander Aben ledde mig tillbaka till ett av 1930-talets mest uppseendeväckande konflikter. Eftersom det är en god historia som kräver eget utrymmer kommer jag tillbaka till den vid ett senare tillfälle.

Lista på alla avsnitt i serien…

  2 kommentarer for “En stulen revolution? (V): Kommunisten från Älvsjö

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-12-02 kl. 7:10

    Får än en gång tacka för en samling mycket läsvärda och intressanta artiklar. Du lämnar viktiga bidrag till våra kunskaper i ämnet, liksom tidigare dina böcker.

  2. Anders Persson
    2016-12-05 kl. 14:54

    Genom en bekants bekant till Erna Liibek-Aben har jag fått veta att hon lärde känna Gustav Flygelholm och hans familj redan i slutet på 40-talet då Aleksander Aben arbetade som attaché vid sovjetambassaden. Det som förde dem samman var intresse för esperanto. Min sagesperson som var kring 8 år hade träffat henne då.

    Sedan återvände Erna och Aleksander till Sovjetunionen 1950 där han hamnade i fängelse eller läger anklagad för ”borgerlig nationalism”. Därvid bröts givetvis kontakterna med Sverige.

    När de sedan upptogs igen visste inte min sagesperson, men hösten 1968, började Erna och Gustav brevväxla och den 10 februari 1969 gifte de sig i Tallinn. Senare på hösten 1969 dog Gustav, men Erna stannade kvar och jobbade ett tag i modebranschen. Det var ju inom textilindustrin hon visat framfötterna i slutet på 1930-talet. Hon var blond och, som yrket uppmuntrade, stilig i klädsel och attityd.

    Enligt min sagesperson kunde Erna bra svenska, vilket hon förmodligen, liksom Aleksander, lärt sig i Stockholm 1939-40.

    1973, fyra år efter Gustavs död, återvände Erna till Estland. Huvudskälet lär ha varit att hon bemöttes med misstänksamhet av den exil-estniska samfälligheten, t o m av sina exil-estniska före detta brevvänner. Dessa kunde nämligen inte vara helt säkra på att hon inte tillåtits komma ut ur Estland utan att samtidigt förbinda sig att rapportera tillbaka om vad som försiggick bland exilesterna.

    Att hon inte på något vis visade några sympatier för den sovjetiska regimen, ja t o m sade sig avsky den, var ingen garanti för att hon ändå inte hade orent mjöl i påsen, menade exilesterna.

    Vad som förvånade min sagesperson var uppgiften att Aben dött i Tallinn 1991. Till sin svenska omgivning hade Erna sagt att Aleksander hade avlidit i ett sovjetiskt läger i början på 50-talet. Min uppgift om 1991 kan ju vara fel, men radiointervjun med honom 1978 är helt autentisk, det har jag från en bekant som förstår estniska och kan bekräfta att vad som berättas stämmer med vad vi vet från andra källor.

    Min hypotes är att Erna fann det enklare att säga att hennes make dött i läger, det gjorde ju många, än att ge sig in i mer detaljerade diskussioner om orsakerna till deras skilsmässa. Enligt min sagesperson, eller åtminstone vad denna person hörde från Erna, var att hon och Aleksander inte hade några barn.

    Men om exilesterna hade rätt kan man inte utesluta att Erna, 1969 ännu övertygad kommunist, gifte sig med Gustav för att efter överflyttningen till Sverige spionera på och infiltrera exilesterna. Jag tror det inte, men det kan inte uteslutas. Sånt hände.

    Därför var det bra att Järnridån försvann 1991, så att vi inte behöver misstänka varje besökare från ”öster” att vara spion eller agent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *