”Håller allt på att gå åt helvete?” Det är den brutala versionen av frågan som alla civilisationskritiker brottas med. Historien är – om inte full – så åtminstone uppvisar den många undergångsskildringar. I relativt modern tid är nog Oswald Spenglers stora arbete Västerlandets undergång, i två band 1918–22, dess främsta exempel. Han granskade ett antal tidigare civilisationer och tyckte sig finna ett historiskt förlopp inte olikt ett svenska dansband – uppgång, mognad-succé, och nedgång/upplösning. Det samma hävdade han kommer att gälla för Västerlandet. Man får säga att tidpunkten för utgivningen kunde inte vara sämre. Hans böcker anses, självfallet tillsammans med andra faktorer, ha bidragit till Weimarrepublikens undergång. Denna har mästerligt skildrats i TV-serien Babylon Berlin, byggd på Volker Kutschers bok Der nasser Fisch.

Det är naturligtvis en grannlaga uppgift att förutspå framtiden. Hur många gånger har man inte önskat sig den där kristallkulan som en romsk kvinna – förr i tiden – hade tillgång till? Som bekännande marxist måste jag erkänna att vi marxister har varit mycket framgångsrika i att identifiera 7 ekonomiska kriser/depressioner av de 3–4 som förekommit under efterkrigstiden.

Det finns naturligtvis grader av civilisationskritik, och framför allt ser vi inte sällan den imperativa, utpekande typen av kritik. Om ni gör som jag säger klarar vi oss, i annat fall går det åt pipan. Den magistrala kritikern, till exempel Spengler, har sällan något att erbjuda, då allt, mer eller mindre ödesbestämt, går i bitar. Skall jag som profet tala om domedagen måste jag ju ha något positivt att erbjuda lärjungarna, annars får jag ju inga lärjungar. Varna kan man, men sker undergången i övermorgon är det meningslöst att göra något. Således – den svåra balansgången.

Dilemmat gör sig påmind när jag läser Mikael Vallströms bok Kärlekens etik, omsorgens politik (Gidlunds 2021). Han är forskare, fil dr i etnologi. Den kompetensen kan man nog inte säga att han utnyttjar, då boken handlar om att stoppa klimatpåverkan, miljöförstörelse och överuttag av globala naturresurser. Det är en liten skrift, 85 sidor, utan referenser eller register, men ambitionen är desto mer omfattande. Boken är nämligen en ”appell eller vädjan till mänskligheten” att rädda både jorden och människorna. Mycket talar tydligen för att det håller på att gå åt helvete; förbränningen av fossila bränslen ”måste upphöra omedelbart”. Kanske helst igår?

Nå, som sann civilisationskritiker inser Vallström att han måste kasta något köttben till lärjungarna. I drygt tiotalet korta kapitel diskuterar författaren – utöver de miljöfrågor jag nämnt ovan – grundläggande förutsättningar som ansvarstagande, villkor för etik och omsorg, konsekvenser av kärleken till våra barn, miljöpåverkans globala dimensioner, den korta, utmätta tiden för åtgärder, det individuella valets roll, och samtalens nödvändighet. Många av resonemangen är empatiska, logiskt stringenta, oaktat en viss vaghet, och frigörande. Man kan inte undgå att fyllas med respekt för skribentens synsätt. Dessa uttrycker i mångt och mycket socialismens och kommunismens emancipatoriska människosyn. Det finns inga fel i dessa synsätt – tvärtom. Problemet består i graden av idealism. Hur mycket kommer det att skava, eller göra riktigt ont, när denna idealism möter verkligheten? Finns det något alternativ, utöver högerns och i förlängningen fascismens synsätt? Jag kan inte se det. Därför vill jag ändå försvara Vallströms människosyn, även om den rymmer en god portion idealism, snarare än hävdvunnen erfarenhet.

De inledande kapitlens vaghet och viss idealism bryts dock mot de senare kapitlens närmast klara verba. Författaren har lånat en härlig metafor och pekar på att det finns en ”elefant i rummet”, det vill säga det ekonomiska rummet. Inom borgerlighet, (s) och (mp) undviker många att benämna eller låtsas om Elefanten. Vallström karaktäriserar ”det osynliga” som att ”vinstintresset kan inte längre sättas före överlevnadsfrågan”, ”den kortsiktiga vinstspekulationen och de multinationella bolag som alltjämt investerar miljardbelopp i fossila bränslen”, ”tillväxttvånget” och ”den kapitalistiska ekonomin”, idag i global form. Ännu klarare blir det när författaren skriver att det blir ”tydligt att det finns en grundläggande konflikt i våra samhällen och ett levande motstånd mot maktutövningen”, samt ”vi kan inte heller [längre] lyssna på Elefanten”.

Naomi Klein var i This changes everything (2014) tidigt ute med synsättet att klimatfrågan är kamp mot kapitalismen. Vallström ansluter sig och hävdar att endast ett systemskifte är vägen framåt. Det är mycket glädjande och hedrande av författaren, som en representant för en bred miljörörelse. Där har det tyvärr allt för ofta förekommit ett korporativistiskt ”vi” eller ”människan” som orsak till klimatkrisen m m. Nu börjar korporativismen krackelera, och fram träder nakna klassintressen. Rätt så!

Föregående artikelSmaklösheten tycks nu utan gräns
Nästa artikelBoken som avslöjar de falska nyheterna om uigurerna
Ulf Karlström
Ulf Karlström är filosofie doktor i limnologi och driver Macoma miljöutredningar. Han var ordförande för De Förenade FNL-Grupperna (DFFG). Han har även varit med i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU.

2 KOMMENTARER

  1. Kanske finns en del av sanningen i Gustave le Bons dystra slutord i boken Massans psykologi från 1895.

    ”Det, som utgjorde ett folk, en enhet, ett helt, blir slutligen blott ett agglomérat af individer utan samhörighetskänsla, som möjligen ännu en tid framåt på konstladt sätt kan upprätthållas, men detta endast tack vare häfd och institutioner.

    Intressen och sträfvanden gå vidt åtskils, och då de enskilda individerna ej längre förmå styra sig själfva, vädja de till staten och fordra af den en öfverallt ingripande verksamhet.

    Med förlusten af de forna idealen förlorar rasen slutligen äfven sin själslighet, och det som återstår är blott en hop isolerade individer, som återgå till sitt ursprung — till massan. Den besitter alla massans skiftade egenskaper, är utan fäste, utan framtid. Kulturen har förlorat all stadga och är endast en lekboll för slumpens nycker. Pöbeln är konung, och barbarerna rycka fram. Civilisationen kan ännu någon tid förefalla lysande, tack vare en viss yttre glans, sekelgammalt arf, som ännu fortbestår, men i grunden är byggnaden murken och fallfärdig, och beröfvad sina forna stödjepelare, kullvräkes den af första storm. Att från barbariets mörker sträfva uppåt till civilisationens höjder, med blicken fäst på en i fjärran hägrande drömbild, därefter aftyna och dö, när drömmen förbleknat, detta är den lefnadsbana folken genomlöpa.”

  2. Ja, Gösta L,
    det får man nog kalla för renodlad civilisationskritik.

    Tack för exemplet.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.