Den svårutgrundlige domprosten

Jonathan Swift

Jonathan Swift

På mellanstadiet får man lära sig att Gullivers resor är en charmig ungdomsbok, som den fryntlige och en smula frodige själasörjaren Jonathan Swift totade ihop i sakristian efter gudstjänsterna hemma i Dublin.

Sant är onekligen att Swifts lekamen utmärktes av en viss korpulens. Däremot är det fel att klassa den irländske bitvargen som jovialisk, och i likhet med en sentida kollega – vår egen pastor Jansson – var han nog inte särskilt religiös av sig heller. Han skrev i makligt tempo och kämpade oförtrutet med sin Gulliver i många år. Den första utgåvan kom 1726 och slutsåldes på mindre än en vecka.

Ändå vägrade författaren att dra på smilbanden. Man får en känsla av att han aldrig log under sina nära åttio år i livet och ansåg sig ha goda skäl för sin misströstan.

Swift föddes 1667 och växte upp på Irland under mycket påvra omständigheter. Han blev tidigt föräldralös men läste innantill redan vid tre års ålder och sattes i skola vid sex på några släktingars initiativ. Med utomordentliga kunskaper och med en akademisk grundexamen i trossen damp han i en senare livsfas ner i London, där han en tid verkade som privatsekreterare och rådgivare åt högt uppsatta politiker – till en början inom whigpartiet och längre fram hos tories. Sina politiska motparter angrep han främst med pennans hjälp, en av de brittiska öarnas giftigaste, och han gjorde det utan misskund. Tack vare sina kostliga satirer och ironiska grimaser var Swift, runt 1710, en av Storbritanniens mest inflytelserika och på samma gång mest populära gestalter.

Men den swiftska pennan förskaffade också sin ägare hätska fiender. Den biskopsstol han eftertraktade och det överhus han drömde om blev tyvärr aldrig hans. Under den politiska svackan 1713-14 ”landsförvisades” i stället den gode prelaten till Irland igen, nu som domprost.

Till Gröna ön medföljde även Esther Johnson och Esther Vanhomrigh – ”Stella” och ”Vanessa” – mer kända som Swifts kvinnor. Det är möjligt att han älskade dem båda på sitt sätt, därtill ganska troligt att han i lönndom hade gift sig med ”Stella”, men åt något äktenskapligt samliv av det traditionella slaget ägnade han sig inte. Kroppslig närhet och mänskliga stofthyddor skrämde faktiskt vettet ur honom. ”Stella” och ”Vanessa” fanns någonstans i environgerna men ändå inte.

På Irland blev Swift något av folkhjälte i de bredare lagren. Gång efter annan stod han upp för sitt hemland mot engelsmännens koloniala arrogans, och han skyddes värre än pesten i maktens London-boningar. Sitt ansenliga sparkapital testamenterade han oavkortat till ett splitter nytt mentalsjukhus i Dublin. Enligt donatorn själv hade irländarna större behov av en sådan institution än varje annat folk i världen.

Kanske var det så. Dock har man insinuerat att domprosten själv borde tagits in som hospitalets första patient.

Det är riktigt såtillvida att Swift passerade ett antal gränser under sina sista levnadsår. Hans dikter, tidigare små underverk av klarhet och precision, blev alltmer bisarra; hans eviga långpromenader pågick – ja, pågick – ibland hela åtta-nio timmar/dag utan avbrott; hans svåra yrselattacker, länge en källa till oro, kom allt tätare o s v. Två år före sin död förklarades den gamle vara ”of unsound mind” (utom sina sinnen) och sattes under förmyndare.

Mot slutet visades han rent av upp för pengar av kallhamrade typer, begapades, bespottades och begabbades.

Vi som läser med pannlampa och förstoringsglas upptäcker snart att våra ungdomsårs Lemuel Gulliver är en lika komplex natur som den ärevördige domprosten själv.

Ja, faktum är att den notoriske snedseglaren Gullivers trassliga psyke visar sig ha flera labyrinter och lönndörrar än det mest välbyggda av tillvarons alla rävgryt. Så länge Gulliver besöker Lilliput (England), Blefuscu (Frankrike) och Brobdingnag (jättarnas rike) håller vi, som läsare, god min i elakt spel, men under resorna till Laputa och till Houyhnhnmernas land går det mesta överstyr. Ty där angrips inte bara människors småskurenhet och övermod i största allmänhet. Nej, där förlöjligas hela människosläktet, och där förhånas också den tidens alla existerande vetenskaper. Swifts humanism slår över i misantropi och världsförakt. Det är mindre uppbyggligt.

Visserligen kan man trösta sig med den oskattbara visdom som förmedlas i 54:e kapitlet av Blundecral, således i lilliputanernas egen koran: ”Alla rättrogna skola knacka hål på sina ägg i den lämpligaste ändan.” Men ändå…

Ärelystnad, bristande vidsyn och oavbruten längtan efter bekräftelse är (de mindre tilltalande) egenskaper som med tiden kom att dominera Swifts personlighet. Men där rymdes långt mer än så. I Verser vid dr Swifts död, till exempel, skaldade domprosten om sin kommande bortgång med haranger som knappast tillhör de vanliga i det sammanhanget. Närmare bestämt låter han ett antal kvinnliga bridgespelare ta emot den sorgesamma nyheten om hans frånfälle:

Hör damerna: Är prosten död?
Så rysligt ledsamt (och vem bjöd?)!
O, må han vandra bland Guds lamm!
(Jag tror jag vågar säga Slam.)
Sex prostar kistan bära skall.
(Jag spelar Trumf i alla fall.)
Fruns make skall väl säkert gå,
de höll ju av varandra så?
Ack nej, hans nerver tål det ej,
dessutom skall han på galej.”

Obestridligen fanns enskilda individer som dr Swift tyckte om. Men det stämmer nog, inte minst till eftertanke, att han var måttligt imponerad av människosläktet som sådant.

  1 kommentar for “Den svårutgrundlige domprosten

  1. Anders Persson
    2016-10-16 kl. 8:47

    Mats Parner missar den mest berömda av Swifts satirer, den som placerar honom bland antiimperilaisterna eller antikolinialisterna nämligen Ett anspråkslöst förslag på engelska A Modest Proposal där Swift föreslår att de fattiga irländska bönderna, för att dryga ut sina inkomster, ska sälja sina bebisar till rika engelsmän att äta till frukost. Skriften innehåller också tips hur bebisar bäst bör tillredas för att smaka så gott som möjligt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.