Den ukrainska spelfilmen Butterfly Vision utspelar sig innan storskaligt krig bröt ut i februari förra året. Lilia har, oklart varför, varit drönaroperatör i Donbass och blivit tillfångatagen av separatisterna innan hon i filmens inledning friges i en fångutväxling.
Hemma väntar maken Tocha som också varit frivillig soldat och som uppenbarligen delar en, vad man välvilligt kanske kan kalla, en nationell medvetenhet med Lilia. I alla fall berömmer hon honom för hans goda ukrainska när de återses och han berättar att han läst böcker som hon tidigare rekommenderat. Under Lilias bortovaro har Tocha också gått med i ett nazistgäng som patrullerar stadens gator, river romska läger och misshandlar deras invånare till döds, samt förser sina medlemmar med vapen som förberedelse för ett ”tredje Majdan”.
Filmen utspelar sig som sagt innan det nuvarande storskaliga kriget. Att folkopinionen då inte stod helt på Lilias sida skildras i en scen där hon som ex-soldat ska gratisåka på en privatdriven busslinje. Chaufförens knot sprider sig till passagerarna varav bara en ställer sig bakom Lilia.
”Hon har krigat för oss”, säger passageraren.
”Jag vill inte att någon ska kriga för mig”, säger en annan.
Allt detta kan nog ses som en ansats att nyansera huvuddramat kring Lilia som består i att hon under fångenskapen hos separatisterna har blivit torterad och våldtagen. Separatisterna har också telefonterroriserat hennes anhöriga, något som filmen låter förstå är kutym på den ryskstödda sidan. Hon har dessutom blivit gravid. En elak typ som uppenbarligen ska föreställa den exiloppositionelle ukrainske youtubaren Anatolij Sjarij basunerar nu ut detta i offentligheten vilket förstås inte gör livet lättare för Lilia och hennes make.
Hur det går för dem? Utan att avslöja för mycket, inte alls bra. Filmen formar sig till ett starkt och välspelat drama, vilket förstås är vad våra rikstidningars välvilliga recensenter tagit fasta på.
Själv undrar jag hur separatisterna egentligen behandlade fångar innan februari förra året. Jag vet verkligen inte. Däremot har jag efter krigsutbrottet sett ukrainska soldater ge prov på det slags beteende som i filmen tillskrivs motståndarna. Och den där Sjarij har jag på sistone sett ganska många Youtubeinslag av, men utan att skönja den elakhet han besitter i filmen.
Jag såg filmen på premiärkvällen i Stockholm, i en ganska liten och glest besatt salong. Bland de övriga åskådarna kände jag igen en äldre före detta Rysslandskorrespondent och en av vårt lands mer kända kvinnliga kulturprofiler. Något säger mig att Butterfly Vision inte kommer att ge upphov till det slags diskussion om verkligheten som jag skulle önska.
