FOA:s gamla kontorsbyggnad i Ursvik i Sundbyberg. (Bild: Wikipedia)
Nu i augusti är det 80 år sedan bomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Under många år var Sverige en internationell röst mot kärnvapen. Men i det fördolda pågick något annat.
Efter bomberna över Hiroshima och Nagasaki började Sverige som många andra länder att planera för en egen atombomb. Plutonium är mest lämpligt att använda i kärnvapen, bland annat av ekonomisk skäl. Ämnet framställs genom att uttjänat uran anrikas, vilket man får som restprodukt från kärnkraftsreaktorer. Detta var också drivkraften bakom det svenska kärnkraftsprogrammet.
Dåvarande Försvarets forskningsanstalt, FOA (idag FOI), framställde plutonium och började även konstruera en atombomb. Man räknade med att kunna producera ett tiotal kärnladdningar per år och den första bomben skulle kunna finnas klar i mitten av 1960-talet.
Men efter omfattande protester, bland annat från det socialdemokratiska kvinnoförbundet, beslutade riksdagen i slutet av 1950-talet att upphöra med att utveckla en atombomb, däremot fick så kallad skyddsforskning fortsätta. Samtidigt blev Sverige en del av USA:s ”kärnvapenparaply” vilket skulle ge skydd mot ett anfall från Sovjetunionen.
Officiell version
Den officiella bilden är att i slutet av 1960-talet upphörde även skyddsforskningen och Sverige skrev under icke-spridningsavtalet och blev en stark röst emot kärnvapen. Vi minns till exempel Olof Palmes linje om ett kärnvapenfritt Norden.
Men det är en delvis falsk bild. I mitten på 1980-talet publicerade tidskriften Ny Teknik en artikel om att svenska folket, riksdagen och delar av regeringen förts bakom ljuset angående en svensk atombomb. I en liten krets av statsråd, forskare och militärer fortsatte planerna på en svensk atombomb. Artikeln ledde till att en statlig utredning tillsattes som givetvis dementerade innehållet, men samtidigt konstaterades att FOA bedrivit långtgående forskning i syfte att få fram en svensk atombomb.
Flera avslöjanden
Ända in på 1980-talet skickades uttjänt uran från kärnkraftsreaktorn i Oskarshamn till den brittiska kärnvapenanläggningen i Sellafield, där det upparbetades till plutonium. En svensk journalist kunde vid ett besök på anläggningen konstatera att där fanns omkring 850 kilo plutonium som var svenskt. Det radioaktiva ämnet låg i plåtbehållare i underjordiska valv.
Tanken var att det skulle skickas tillbaka till Sverige, men det blev till sist kvar i Sellafield. I november 1994 avslöjade Washington Post att Sverige var en ”vilande kärnvapenmakt” med all teknisk kunskap och tillgång till att framställa plutonium. Regeringen slog ifrån sig, men senare kom forskare att erkänna att det faktiskt fanns möjlighet att börja tillverka kärnvapen i Sverige med en produktion om två-tre laddningar per år.
2001 släppte Statens kärnkraftsinspektion en rapport efter en granskning av den svenska hanteringen av kärnvapenfrågan för att lugna internationella atomenergiorganet IAEA, som tydligen var osäkra på Sveriges hållning i frågan. Trots att utredningen inte hade tillgång till alla handlingar kunde den konstatera att gränsen för skyddsforskning faktiskt hade överskridits.
Polisbevakad transport
I februari 2012 bevakade omkring 150 utkommenderade poliser en transport från Studsvik utanför Nyköping till en mindre hamn på Västkusten, där ett brittiskt specialfartyg väntade för överfart till USA. Transporten skapade förstås uppståndelse och utrikesminister Carl Bildt fick gå ut med ett pressmeddelande och förklara vad det handlade om.
Det som skulle skickas till den amerikanske militären var svenskt plutonium. För det första väckte det uppmärksamhet att Sverige hade plutonium som var tänkt för kärnvapen. För det andra att det skickades till USA som skulle kunna använda det i sina egna atombomber, trots löften om det motsatta. Dessutom visade det sig att det fanns ytterligare plutonium lagrat i Sverige.
Bombtester
Som en parentes kan nämnas att Sverige faktiskt har sprängt flera egna atombomber. På 1970-talet sprängdes ett tiotal små atombomber vid FOA:s anläggning i Ursvik, Sundbyberg. Endast några hekto plutonium användes.
För att få en känsla av vilken effekt en atombomb har gjordes flera provtester på 1950-talet. Det var gigantiska traditionella bomber som skulle motsvara riktiga atombomber, vid ett tillfälle kunde ett karaktäristiskt svampmoln mer än en kilometer högt skådas. Bland annat skedde testerna Nausta i Jokkmokk. Idag disponerar Försvarets Materielverk området.
Nya krav på kärnvapen
När den svenska riksdagen 2024 godkände det så kallade DCA-avtalet med USA hade Donald Trump ännu inte valts till president. Genom att ge amerikansk militär tillgång till ett stort antal svenska regementen ansåg politikerna att Sveriges försvar skulle tryggas. Det finns inga restriktioner i avtalet mot att till exempel amerikanska bombplan får föra med sig kärnvapen till Sverige. Även medlemskapet i Nato skulle garantera att Sverige skulle bli under USA:s ”kärnvapenparaply”.
Med Donald Trumps inträde som president har det mesta blivit osäkert. Därför hörs nu åter röster om att Sverige måste skaffa egna kärnvapen. Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson utesluter det inte och detsamma gäller flera borgerliga ledarskribenter.
Ett urval av källor:
“Historien om en svensk atombomb”; Christer Larsson. Ny Teknik nr 17 1985
“Neutral Sweden Quietly Keeps Nuclear Option Open”. Washington Post 25 november 1994
“Forsvarets forskningsanstalt och planerna på svenska kärnvapen”. SKI-report 01:5. 2001
”Svenska förintelsevapen”; Wilhelm Agrell. Historiska Media 2002
Pressmeddelande från utrikesminister Carl Bildt. Regeringen 2012
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Sverige har alltid haft dubbel bokföring i känsliga frågor och som har utländsk (USA) anknytning. Det göms i dubbla lager djupt förtäckt för medborgarna och som betalar kalaset med de risker gömmandet innebär. Under Indokinakriget var det samma sak officiella politiken mycket kritisk samtidigt som vissa tjänster mottogs i Pentagon från Sveriges säkerhetsorgan (minns inte exakt vilka tjänster) IB-affären avslöjade ovanstående påstående.
Sensationell text faktiskt. Och att atomprov gjorts i Sverige är en uppgift utanför all journalistik.
Nog finns det anledning att ha synpunkter på Sveriges moral. Inte alltid är den särskilt vacker eller kanske rent av en smart inställning som trots allt fallit i god jord till folkets fromma. Och då inte minst under andra världskriget där vi undkom detta fasansfulla elände av skilda anledningar.
Skall vi bära skuldkänslor för detta är en fråga som är delad och landar på bordet från och till, samt så kommer att göra.
Att som enskild medborgare lämna ett entydigt svar är inte helt enkelt, ty ett sådant kräver god insikt om internationella frågor av skilda slag.
Återigen, för att förstå beslut som berör att lands framtid och skyddsvärn är otvetydigt svaret, kunskap är makt. Därför så viktigt i en fungerande demokrati värt namnet att som medborgare vara väl insatt i ämnen som berör dom stora framtidsfrågorna.
Och i dagens upplysta samhälle där vi aldrig, med perspektiv i backspegeln, varit så väl försedda med en fantastisk god skolunderbyggnad som betyder nio år grundskola plus i regel 3 år gymnasium. Till detta inte sällan finns också en akademisk utbildning.
Så sammantaget med ett humanistiskt lärande som grund och tillägg det allmänna utbudet av införskaffad kunskap, via vad som erbjuds i olika sammanhang. Ja då borde framtiden erbjuda möjligheter av sällan skådat slag i samarbetets namn. Vilket betyder att den folkliga demokratins möjligheter borde blomstra och vägen fram till den bästa av alla världar ligga vidöppen att beträda.
Men som sagt människan är igen rationell varelse som agerar och fattar dom bästa beslut som är linjära och entydiga .
Trots allt, viktigt att alltid försöka göra det bästa för varandra. Om inte, blir vi enbart till råttorna.
Att man skulle sprängt ”små atombomber” i Ursvik (där jag bodde utan att vakna) låter besynnerligt. ”Med några hekto plutonium”. Nagasakibomben innehöll 6 kg plutonium.