Om min barndom präglades av något messmedialt, så var det ”vilda västern”-vågen på sena 50-talet. Först och främst på film, men också de små serietidningarna Vilda Västern och Prärieserie i liggande format. Läste även en del böcker, minns särskilt Bill Brandon-böckerna, skrivna av den svenske folkskolläraren och författaren Sven Ingvar.
Men som sagt, filmerna var kraftfullast. Det började med matinéer på söndagseftermiddagar på biograferna i Göteborg: Royal, Göta, Palladium, Cosmorama, Aveny, Lorensberg, Gnistan, Flamman och allt vad de hette.
Med några kompisar på gatan tog vi spårvagnen till stan. Barn i vår egen ålder fyllde biosalongerna. Det var ett herrans liv, man visslade i biljetterna så att kindmusklerna ömmade i flera timmar efteråt. När kavalleriet galopperade in på slutet, för att ställa allt till rätta, vrålade alla och visslade i biljetterna som fanns kvar. Det blev inte lika livligt när en ensam hjälte red bort mot solnedgången, då fuktades istället våra barnaögon.
Det var A-filmer som Sheriffen, Mannen från vidderna, 7 vågade livet, Mannen som sköt Liberty Valance, För en handfull dollar, Den gode, den onde, den fule och många många B-filmer.
På hemvägen lekte vi vilda västern och sköt varandra precis som hjältarna i filmen. Ja vi var cowboys, helst outlaws – inte indianer – snabbast av alla att dra en revolver ur hölstret och skicka iväg välriktade skottsalvor från höften. Så skipades rättvisa.
Jag minns också att en del lite nördiga skolkamrater sa att de läst på historien och påstod att indianerna var de verkliga hjältarna som kämpade tappert mot det övermäktiga amerikanska kavalleriet, nybyggare och horder av laglösa cowboys. Det hade jag mycket svårt att acceptera. Inte kunde det vara något fel på de ensamma rättskaffens vita hjältarna, ridande på sina frustande mustanger, muttrande sina visdomsord, elegant svängande med sina Winchestergevär och Coltrevolvrar. Man sköt aldrig någon bakifrån (”in cold blood”)! Man utmanade på duell, snabbast överlevde. Det var farligt men rättvist! Den storslagna amerikanska individuella rättvisan.
Sådant var 50-talet, det formade många av oss, det präglade våra ideal. På 60-talet stuvade vi dock undan det där. Vietnamkriget kom i vägen. Men det är en annan historia.
Den våldsamma Vilda Västern
Det var därför mycket underhållande och lärorikt att titta igenom den amerikanska dokumentärserien ”Den våldsamma vilda västern”, vars sista avsnitt sändes förra söndagen. Den är tydligen en skapelse av den kände skådespelaren Robert Redford. Han medverkar också som berättare tillsammans med ett antal andra.
Här får vi faktiskt hela den omvälvande perioden ganska väl skildrad från kaoset efter det amerikanska inbördeskriget 1865 till den sista och avgörande indianmassakern vid Wounded Knee i slutet av december 1890, trettiofem år som till ett oerhört högt pris knöt samman den nordamerikanska kontinenten till ett land, möjligt att hålla samman.
De stora skeendet är som jag uppfattar det väl återgivet. Sveket och grymheterna mot indianerna när de stod i vägen för nybyggarvågen, lågkonjunktur, överbefolkning i öster, guldruschen i Black Mountains, Buffelslakten, Järnvägen, kreatursuppfödningen, de snabbt växande städerna, whisky, prostitution, dåligt och sårbart diligensväsende och plats för lycksökare.
Just dessa enstaka lycksökare som Jesse James, Billy the Kid, Wyatt Earp, Buffalo Bill, General Custer och några till har blivit till legender, älskade och beundrade av alla för sin rakryggade hållning, antingen de rörde sig inom eller utanför lagens gränser.
Indiankrigen
Men dessa mytiska hjältar drev inte historien, de tjänade mer i efterhand som cover för det som verkligen skedde. Präriendianernas (Lakotas) historia är bottenlöst grym och sorglig. De decimerades på 35 år från en fri civilisation i balans med de stora buffelhjordarna från 300 000 till 150 000 i begränsade reservat. De stora ledande personligheterna som blivit legendariska är Sitting Bull och Crazy Horse. De kämpade och vann flera stora segrar mot den framträngande övermakten, men de var förstås i längden chanslösa.
Crazy Horse försökte anpassa sig, drog med sina stammar till Canada då Bufflarna slaktats, återvände åter till nordamerikanska prärien, försökte göra show av indiankulturen i Buffalo Bills cirkus, men återvände till sitt reservat där han blev kallblodigt skjuten av en grupp amerikanska soldater. Då flydde stora indiangrupper ut ur reservatet, vilket av den amerikanska rättvisan sågs som ett uppror. Vid Wounded Knee, där inianderna slagit läger, massakrerades och förintades slutgiltigt Lakotas civilisation av U.S. Army.
Inte en enda gång nämndes begreppet Manifest Destiny i serien. Man ville nog undvika det. Detta begrepp har dock varit grundläggande ända sedan mitten av 1800-talet och uppfanns för att uppmuntra amerikanska nyinvandrade medborgare att delta i USAs expansionen västerut ända till Stilla havet. Med Manifest Destiny uttrycks övertygelsen att USA hade en speciell uppgift, man var särskilt utvald, ja den unga friska amerikanska civilisationen gick helt enkelt inte att stoppa förrän hela kontinenten ända till Stilla havet hade ”civiliserats”. Det var en civilisatorisk mission. Glöm inte att det här skedde samtidigt som de europeiska stormakterna bedrev sin råa kolonisation i Afrika, Sydamerika och i Asien. Överallt stod de konstiga vildarna i vägen på ett eller annat sätt. Och ”civilisationen” var i högsta grad rasistisk. Inte så klädsamt alltså.
Trots allt
Hollywood formade våra ideal, och när jag klickar igång ett nytt avsnitt av serien infinner sig omedelbart min barndoms vilda västern-känsla. Det var ett lustfyllt återseende med min barndoms hjältar: Jesse James, Billy The Kid, Wyatt Earp, General Custer, Sitting Bull, Cracy Horse och alla de andra – fast äntligen i sitt rätta historiska sammanhang.
Knut! ”För en handfull dollar” och ”Den gode, den onde, den fule” inte bara gjordes i mitten på 1960-talet när du var 20+ och student, de spelades in i Italien med lite eller inga indianer. Vad jag minns framställdes de i filmerna förekommande mexikanarna med viss sympati.
Jag har kvar den boken.
Ett par av filmerna du räknade upp är ju ’spagetti-westerns’, och när de kom borde du väl ha växt ifrån att vissla i biobiljetten? Dessutom hade ju de filmerna (de jag såg i alla fall) en mindre heroisk framtoning än de USAmerikanska. Clintan var ju inte John Wayne direkt.
Ett korrektiv till ensidig historieskrivning under tidigt sextiotal var Indianklubbens böcker. Där fick man ju veta mer om urbefolkningen och att det faktiskt hände otrevliga saker från kolonisatörernas sida ibland.
Jo, ni har rätt Anders och Björn. De två sista var spaghettiwesterns som spelades in i Italien när jag var äldre. Jag gillade dem inte, de hade en annan agenda på något vis. Så de hör inte riktigt hemma i samma kategori som mina matinnéuppelelser. De halkade med lite av misstag.
Både ”Sju vågade livet” och ”För en handfull dollar” bygger på filmer av Akiro Kurosawa nämligen ”Sju samurajer” och ”Yojimbo”. Handlingen i filmerna har relativt lätt kunnat flyttas över från Japan till Vilda västern. Men för att skruva det hela ett varv till så bygger Yojimbo på den amerikanske deckarförfattarens Dashiell Hammets bok ”Röd skörd” som kom ut 1927.
Praktiskt taget alla westernfilmer handlar om geopolitik. Först fördrivs ursprungsbefolkningen från sitt land och utrotas om de inte fogar sig till reservatslivet. Sedan kommer jordhungriga och giriga boskapsuppfödare och driver bort småbrukande nybyggare från markerna. I många filmer kommer då en rättskaffens man i John Waynes skepnad och ställer pamparna till svars.
På 60-talet kom dock filmer som faktiskt tog upp övergreppen som begicks mot indianerna. Jag tror att den förste var ”Indianerna” (Cheyenne Autumn) av John Ford. Den handlar om en grupp på ca 300 cheyenner som börjar vandra tillbaka till sina hemtrakter i Wyoming från ”Indian territory” i Oklahoma där de höll på att svälta ihjäl. Richard Widmark är armékapten och ska föra dem tillbaka men han vägrar använda våld och nöjer sig med att bevaka deras marsch. Till slut kommer de fram till sin hembygd och USA:s regering låter sig bevekas och de får stanna där.
Filmen är till stora delar inspelad i Monument Valley som ligger i södra Utah på gränsen till Arizona. Det är ett spektakulärt landskap, som Ford upptäckte åt Hollywood och han använde i många filmer, första gången i ”Diligensen”. Monument Valley ligger i det stora Navajoreservatet, som är USA:s största indianreservat och ungefär lika stort som hela Svealand.
De flesta statister i filmen är därför Navajos, som ska föreställa cheyenner och de pratar sitt eget språk i filmen. De tar någon slags hämnd på Hollywood genom att vräka ur sig en massa obsceniteter, som naturligtvis ingen vit publik förstår, och det gör filmen till en kalkonfilm för Navajos.
Den amerikanske deckarförfattaren Tony Hillerman, vars deckare utspelas i Navajoreservatet och hans hjältar är Navajopoliser har ett avsnitt i sin bok ”Sacred Clowns” där den unge polisen Jim Chee tar med sin flickvän på en föreställning av filmen i staden Gallup i New Mexico. Publiken består huvudsakligen av Navajos och många, även Jim Chee upptäcker släktingar bland statisterna. Publiken tjuter av skratt när de hör vad ”cheyennerna” verkligen säger.
Jag måste ändå erkänna att jag fortfarande är förtjust i westernfilmer. Mycket på grund av det fantastiska landskapet i sydvästra USA. Därför så har jag lite svårt för Sergio Leones ”spagettiwesterns”. De är för det mesta inspelade i Spanien och landskapet där har inte samma storslagenhet.
Lustig notis: Den högra kobbojen i bilden, Yuli Borisovich Bryner, föddes i Vladivostok (i juli 1920) och gick i skola i Harbin i Manchuriet och hade alltså ryska som modersmål.
Om Manifest Destiny: Begreppet användes ofta i början av 1900-talet (ofta tillsammans med ”the Anglo-Saxon race”), när Fillippinerna hade gjorts till koloni efter ett blodigt erövringskrig. Då syftade det ofta på en fortsatt marsch västerut över Stilla Havet. En av drömmarna var att fortsätta genom Asien och tillbaks till Europa, österifrån!
Den brittiske biskopen och filosofen George Berkeley (1685-1753) myntade uttrycket ”Westward the course of empire takes its way” i en dikt. Som belöning fick han ge namn åt Berkeley i Kalifornien, staden och universitetet, varifrån man kan spana genom Golden Gate västerut över Stilla Havet. Målet med undervisningen på Berkeleyuniversitetet de första årtiondena av 1900-talet var i hög grad att skynda på ”Manifest Destiny”. En av den tidens universitetsrektorer hade meriterat sig just som kolonialadministratör på Filippinerna.
Dess nutida president, Duterte kallade i dagarna Obama för” son of a bitch”, vilket fick konsekvenser. Duterte sa också följande, som knappt rapporterats alls: “The Philippines is not a vassal state. We have long ceased to be a colony of the United States.” Och “We inherited our problems from the United States because they invaded us and made us their subjugated people.” Sådant tal går inte ostraffat.
Om man vill så kan man ju säga att ”vilda västern” i meningen ’rullande folkmord’ började på nordamerikanska östkusten under tidigt 1600-tal, och så flyttades den gradvis västerut tills erövringen var slut knappt 300 år senare. Och där finns ju en litteratur som möjligen är stendöd idag, med författare som Fennimore Cooper och Edward S. Ellis. Den senare hade ju ofta Hjortfot (som man väl får kalla förrädare mot sitt eget folk) som ädel hjälte.
På tal om ädel hjälte: tänk på apachehövdingen Winnetou i Karl Mays tyska äventyrshistorier! Såg att en tysk långfilm efter någon av dessa böcker (kanske bör kallas ’kraut-western’ till skillnad mot ’spagetti-western’?) finns på nätet. Winnetou, Old Shatterhand och gänget – alla pratar tyska!