Den yngre och den äldre Koestler

arthur-koestler-3

Arthur Koestler

Blanda i en mortel en akut känsla av ensamhet med en brinnande törst efter absoluta värden. Tillsätt sedan ett aggressivt sinnelag, ett mått sensualism och en medfödd osäkerhetskänsla som oavlåtligt behöver neutraliseras genom skenbara segrar och resultatet blir en ganska giftig brygd.

Uttalandet är Arthur Koestlers. Det återfinns i memoarboken Pil i det blå och beskriver i korthuggna vändningar ”författaren som 25-åring”. Det är, som han själv medger, ett inte särskilt tilltalande porträtt som visas fram.

Obestridligen var Koestler en sammansatt och nyckfull gestalt med neurotiska anlag. Han led av återkommande depressioner och hamnade ofta på kollisionskurs med sina närmaste. Periodvis drack han som en trattkantarell, och emellanåt jagade han unga kvinnor med en frenesi som fick vännen Bertrand Russell att framstå som något av en klåpare i branschen. Ja, Arthur K är sinnebilden av den evigt rastlöse vagabonden i det förra seklets mitt.

Intet av detta hindrar att Koestler måste betecknas som en av de mest lysande intelligenserna i sin generation. Född i Budapest 1905 av judiska föräldrar gav sig Arthur tidigt i kast med en serie naturvetenskapliga discipliner och bedrev avancerade studier vid Tekniska Högskolan i Wien under flera år på 20-talet. I nästa veva gjorde han kometkarriär som journalist och damp ner i Berlin – senhösten 1930 – efter en längre tids vistelse i bland annat Palestina och i Frankrike. Från och med nu arbetade Koestler för den mäktiga Ullstein-pressen. Det var också på plats i Berlin som han åsåg nazisternas och SA-bandens uppmarsch och hänsynslösa skövlingar. Djupt berörd av nationalsocialisternas grymheter och starkt attraherad av marxismens klassiska verk skrev han in sig i Tysklands Kommunistiska Parti, TKP, nyårsaftonen 1931. Där stannade han som aktiv och aktad medlem från och med sitt 26:e till sitt 33:e levnadsår. Sedan hade han definitivt fått nog.

Efter det uppmärksammade avhoppet följde så de koestlerska kioskvältarna slag i slag med Natt klockan tolv på dagen, Yogin och kommissarien samt de självutlämnande minnesböckerna Pil i det blå och Den osynliga skriften som de största publikframgångarna. I samma tidsfas lämnade han också det klart intressantaste bidraget till det kontroversiella (och av många klandrade) samlingsverket The God That Failed – på svenska betitlat Vi trodde på kommunismen – och något senare följde det idé- och kulturhistoriska praktverket Sömngångare med den tyske astronomen Johannes Kepler i huvudrollen.

Ett huvudtema i Koestlers författarskap är de ständiga konflikterna mellan ändamålsenlighet och moral. I vilken utsträckning, frågade han sin läsekrets, kan ett ädelt slutmål legitimera smutsiga metoder och ovärdiga medel i politiska och i andra mänskliga sammanhang. Den jesuitiska moralen inom kommunistpartierna, där ändamålet helgade snart sagt vilka medel som helst, fick i Koestler en lika orädd som oförtröttlig motståndare.

Med åren blev Koestler alltmer fascinerad av den ockulta idévärlden och än mer av olika slags parapsykologiska fenomen. Mot slutet av sitt liv kom han att framstå som en visserligen distingerad men samtidigt lätt excentrisk herre, berövad majoriteten av sina en gång så trofasta läsare. I 70-årsåldern drabbades han först av Parkinsons sjukdom och senare av leukemi.

Alltifrån 1955 fungerade den 22 år yngre Cynthia, Arthurs tidigare privatsekreterare, som hans livsledsagarinna och alltiallo i villan på Montpellier-torget i London (där Montpellier i just det här sammanhanget rätteligen ska stavas Montpelier [ett l!], men det bjuder mig emot). Så småningom gifte de sig, och Cynthia blev även formellt Koestlers hustru – hans tredje. Någon annan roll än denna tycks hon inte ha eftersträvat.

Den 1 mars 1983 tog Arthur Koestler sitt liv i bostaden med hjälp av en överdos sömnmedel, och det förvånade ingen av vännerna. Redan tio månader tidigare hade han, visade det sig, skrivit ett föga dramatiskt avskedsbrev till ”den det vederbör” och förklarat sina mått och steg med hänvisning till sitt fysiska hälsotillstånd. Hans dagar var räknade.

Desto större blev chocken för omvärlden, när även den nyss så kärnfriska, till synes så livsbejakande och endast 55-åriga Cynthia befanns livlös. Det visade sig att även hon intagit stora kvantiteter sömnmedel, och nu låg hon död bara några meter från sin make.

arthur-koestler-and-cynthia-few-months-before-thir-suicide

Athur och Cynthia Koestler i bostaden några månader före självmorden

Cynthias självmord, kungjorde vännen/förläggaren Harold Harris, var blott det logiska uttrycket för ”en kvinnlig hängivenhet utan gränser”. Arthurs liv var i praktiken hennes, varför också hans död blev hennes. Det intygade hon för övrigt själv i ett personligt tillägg till sin mans avskedsbrev.

Harris tolkning finns publicerad som förord i den postuma utgåvan Främlingen vid torget (av Arthur och Cynthia Koestler, 1984), men den är på intet sätt oomstridd. Under årens lopp har tvivlare från både skrymslen och vrår ifrågasatt hans förmåga till objektivitet. En av Harris kritiker heter Bernard Avishai.

I en tiosidig artikel, publicerad i The New Yorker för ett antal år sedan, hävdade denne Avishai att Koestler själv bar hela ansvaret för Cynthias död. Närmare bestämt var det hans parapsykologiska nitälskan och hans fromma förhoppningar om en hinsides värld – inom räckhåll för dem båda – som låg till grund för hennes självmord. Om än motvilligt lät hon sig övertalas att ”följa med på himmelsresan” och blev på så vis, i den slutliga analysen, det medel som helgade ett ädelt slutmål. I den meningen, noterade Avishai, stod Arthur Koestlers sista viljeyttring i livet, ironiskt nog, i bjärt motsättning till en av de viktigaste idéerna i hans samlade författarskap – grundtanken att den enskilda människan aldrig får bli medlet för ett högre ändamål.

Samtidigt som filosofiskt lagda själar grubblar över Avishais tolkning gör de klokt i att läsa Koestlers bästa 1940- och 50-talsböcker. Där finns onekligen ”en brinnande törst efter absoluta värden” – men även osedvanliga mått av lyster och skärpa.

  3 kommentarer for “Den yngre och den äldre Koestler

  1. Leif Strandberg
    2016-10-11 kl. 8:09

    Förutom de böcker du nämner tycker jag att Janus – en sammanfattning (1982, Korpen) är läsvärd. Det är i den boken som hans berömda kapitel om Humor och kvickhet finns med: Kreativitetens tre områden; HA-HA, AHA, AH.

  2. Mats Loman
    2016-10-11 kl. 16:46

    Koestlers självanalys vid 25 är intressant. Men vad händer om man tar den här uppsättningen brister som mannen tydligen menade att han hade, i alla fall när han var ung, och sätter dem i en annan ordning?

    Alltså inte, som i självbiografin: Ensamhet-idealismsjuka-aggressivitet-sensualism-osäkerhet-fåfänga. Utan: osäkerhet-sensualism-aggressivitet-ensamhet-idealismsjuka-fåfänga

    Vad får man då?

    Jo, man får en patologi. En ung man med anknytningsbesvär. Som tar till sexet för att få tröst. Som agerar ut när han blir arg. Som blir ensam därför att han inte är något bra sällskap. Som kompenserar genom att intala sig att han ju egentligen är en fin och ädel person. Och som gärna talar om för alla som vill höra att så är fallet.

    Jag har inte själv läst Koestler på riktigt, det ska jag medge. Men jag gissar att här har vi grunderna till ett intressant författarskap.

  3. Anders Persson
    2016-10-11 kl. 20:31

    Min favoritbok av Koestler, förutom Sömngångare är Scum of the Earth från 1941 som jag läste under en “long haul flight” t o r Australien 1994. Den fick mig att fundera på vad som hade hänt de “maoister” som en gång i tiden var mycket fientliga emot Sovjetunionen. Vi var ju villiga att dra ut i krig för att försvara landet. Om det hade dragit ihop sig till ett “skarpt läge” så är jag rädd för att de svenska myndigheterna, efter mönster av de franska 1939, hade inte bara satt moskvatrogna gammelkommunister i läger utan också oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.