Rolle på FiB-möte med Uppsalaavdelningen i sommargrönskan
å KFML:s kongress 1973 bildades Sveriges kommunistiska parti – SKP. Den unge lungläkaren Gunnar Bylin valdes till ordförande och Roland Pettersson till partisekreterare. De blev mycket goda vänner och Rolle har bara gott att säga om Gunnar. De jobbade mycket bra ihop. Men ganska snart drabbades Gunnar Bylin av svåra personliga problem och blev tvungen att lämna politiken. Då tvingades Rolle ikläda sig även partiledarrollen och jobbade nu heltid på partikansliet som både partisekreterare och partiordförande. På så sätt hamnade han i spetsen för en synnerligen brokig och säkert mycket svårstyrd flock människor.
Svensk-kinesiska vänskapsförbundet
Så länge Vietnamkriget pågick, i vilket Kina stod på samma sida som den svenska FNL-rörelsen, och så länge Kina fortfarande var ett ganska slutet och fattigt land med begränsad turisttrafik, hade det lilla SKP stort inflytande över Sveriges Kinaförbindelser. De kontrollerade i princip Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, som hade närmast monopol på all gruppreseverksamhet från Sverige till Kina. Rolle berättar:
”Sverige hade tillsammans med Kanada en särställning bland västländer efter 1949 då folkrepubliken bildades. De var nämligen de första som erkände folkrepubliken. Så den kinesiska ledningen betraktade oss som speciellt viktiga och vänskapligt sinnade.”
Rolle i världspolitiken
Som partiledare för detta lilla kommunistparti började nu ett ganska intensivt Kinaresande. Fem gånger ledde han SKP-delegationer på inbjudan av Kinas kommunistiska parti – KKP. Kineserna betraktade de två partierna som likvärdiga, ungefär som när en sanktbernadshund träffar pekingese (fast tvärtom) – ”pekingesen” SKP med några tusen och ”sanktbernadshunden” KKP med många miljoner medlemmar. De möttes på högsta nivå med full respekt och utbytte tankar och erfarenheter om högt och lågt i ett vänskaplig och respektfull anda. Bilderna vittnar om den saken.
”Vi flög först till Paris, med Air France, men då var Pekingflyget försenat. Det var ett kinesiskt flygbolag som stod för den förbindelsen. Vi fick då hela bunten övernatta och smörja kråset helt gratis på ett flott lyxhotell i centrala Paris, taxibilar körde oss fram och tillbaka till flygplatsen. Antagligen var det det kinesiska flygbolaget som pröjsade kalaset. Det var ju en oplanerad försening.”
På resan 1973 eller möjligen 1976, Rolle är osäker på årtalet, skulle de få träffa Mao.
”Men han hade då haft sin tredje stroke och var inte presentabel. Vi fick istället träffa Zhou Enlai som var mycket trevlig, kunnig och insatt i det mesta. Han läste både Gnistan och vår teoretiska tidskrift Marxistiskt Forum. Zhou talade ledigt både engelska, franska och tyska och då flera av svenskarna var språkkunniga, så hade vi inga problem att förstå honom eller göra oss förstådda utan tolk.
Bland annat visste han en hel del om svensk bordtennis. Sverige var ju framstående i just bordtennis på den tiden, inte minst fanns flera goda Norrköpingsspelare. Jag var själv hyfsat flink i bordtennis.
Kina hade just förlorat två landskamper, en mot England och en mot Sverige. Hur var det möjligt undrade jag, Kina var ju helt suveräna på alla vis i bordtennis. Men det var ju det där med att de förlorade lite lagom av politiska artighetsskäl. Zhou gav inget klart svar på min fråga.
Förresten, vi hade ett bordtennisbord på partikansliet också, där vi lirade som avkoppling. Dan Israel kom ofta upp och ville ha en match med mig, men han fick aldrig mer än 10 poäng i något set. Han var inget vidare.”
Mao efterträddes som partiordförande 1976 av Hua Guofeng. Rolle berättar att politiken var då på väg att läggas om och Deng Xiaoping var den gamle partiveteranen som länge tvingats stå tillbaka för Mao och de så kallade ”fyras gäng” (med Maos hustru i spetsen).
Dengs linje hade nu segrat i partiet, men Deng själv fortsatte att verka ute i kulisserna. Hua som officiellt ansågs fullfölja Maos politiska linje var kvar som partiledare till 1981, men förlorade alltså den reella makten redan 1978.
1979 var svenskarna där igen med Rolle i spetsen, nu som gäster på folkkongressen där Dengs makt skulle slutgiltigt stadfästas. Många kommunistpartier från tredje världen fanns också där, men de kunde inte framträda öppet på grund av risken för förföljelser i hemlandet, Sydafrika t ex. Därför blev det Rolle som fick sitta med framme i presidiet som representant för de utländska partivännerna och blicka ut över den enorma salen med tusentals delegater.
”Vi fick träffa Hua före mötet. Han förklarade då för oss vad som skulle hända, att den politiska makten nu också formellt skulle övergå till Deng Xiaoping, den lilla flaskan, som det visst betyder. Vi träffade också Deng. Jag passade på att överlämna boken ”Gör facket till en kamporganisation”, för han visste ju ingenting om fackföreningar.
Jag träffade faktiskt Deng en gång till, på den sista resan 1986. Av honom fick jag inget gott intryck.”
Här ett galleri med bilder som Marianne och Rolle plockade fram från ett förråd. Flera personer är för mig okända. Komplettera gärna med namnen på dessa i en kommentar.
Efter partipolitiken
80-talet var en svår tid för partiet. Under och efter konflikterna i Indokina, som nu övergått i fiendskap och krig mellan Kina och Kampuchea å ena sidan och Vietnam och Sovjet å den andra, försökte man omorientera sig.
1987 hade SKP sjunkit ihop till en liten ganska demoraliserad grupp. Många hade lämnat och på några platser försökte man göra något vettigt av sina kommunala framgångar. Då lade Rolle av med partipolitiken och andra tog över det lilla som fanns kvar. Han var fortfarande ett politiskt djur, 55 år gammal och full av energi och gick tillbaka till byggarbetarjobbet, nu som armerare. Ett nytt engagemang dök plötsligt upp.
”Jag blev sjuk och åkte in på sanatoriet redan 1972, alla trodde att det var aspestos. Men det var det inte. Flera var läkare i SKP-gänget, bl a Birger Gran och Sköld-Peter Mattis, som ställde diagnosen. Men det var något annat, som de opererade bort. Jag vet faktiskt inte vad det var.”
I alla fall var det här en viktig erfarenhet som skulle visa sig få betydelse.
”Redan 1986, när jag just kommit hem från Kina, blev jag ombedd att hjälpa till i HCK* i Norrköping för de hjärt- och lungsjuka. Fort blev jag vice ordförande för alla handikappade i hela Norrköping. Men så blev ordföranden sjuk, varpå jag plötsligt satt med hela siten, i spetsen för 23 hadikapporganisationer i Norrköping med sammanlagt 11.000 medlemmar.”
Det var alltså nästan som när han blev ordförande i SKP. Han fick kliva upp och axla ansvaret för en ordförande blev sjuk. Rolle berättar att han nu lärde sig saker som han borde ha lärt mig mycket tidigare i livet.
”Farsan var ju lungsjuk och låg på sanatoriet. 1938 var han med och bildade Lungsjukas förening. Och morsan hjälpte till med revision. Det var också en väldig läxa för mig att bli varse hur fan sossarna dragit in på resurser för handikappade.
Det blev många hårda duster de kommande åren. En gång var vi 6.000 på gatorna i Norrköping i en demonstration mot indragning av ett antal vårdplatser. En annan gång var vi över 13.000 mot andra vårdneddragningar, det var i början av 2000-talet. 2018 hade vi samlats till möte, säkert 100 pers, för att ställa politikerna mot väggen för ett förslag att dra in Kolmårdens vårdcentral. Där satt vi och väntade, men inga politiker kom. Efter drygt en halvtimme kom ett gäng med stjärnan i spetsen, Lars Stjernkvist alltså. Det hade varit trafikproblem påstod de. Man jag tror det var uppgjort, att låta oss sitta och vänta. De kunde ju ha ringt och varskott om att de fastnat i trafiken, men det gjorde de inte.
I alla fall, vårdcentralen lades inte ner.”
Nu sitter Marianne och Rolle i sin trevliga och prydliga lägenhet i Östhammar och känner sig lite utanför. Det är förstås inte lätt att skaffa nya kontaker och nya vänner när man är 87. Men Rolle har engagerat sig i Uppsala FiB-avdelning och ska åka på deras möten i höst.
Nog är de ett ovanligt gammalt par, men samtidigt mycket vanliga. Bokhyllan i vardagsrummet ser ut som det brukar hos äldre människor. Men böckerna skiljer sig från de flesta andras. Maos ”Selected Works” står mellan Strindberg och Wigforss.
Intressant, jag känner igen de flesta svenskarna på bilderna, men kommer för närvarande inte på deras namn. Jag har länge undrat över Rolle och skulle gärna vilja hälsa på. Det finns dock ett fel i en av bildtexterna: Kjell Berglund kom inte från Kiruna, utan fån Gällivare/Malmberget. Kommunen heter Gällivare, men han bodde i Malmberget. Jag har publicerat många artiklar av honom i Krattan.
Den som står (fjärde foto) mellan Vivi Löfstedt och Per Axelsson är byggnadsarbetaren Kurt Österlund från Sundsvall. Trevlig man som hade lätt till skratt, dog förra året, blev 87 år. Hans son skrev för några år sedan om sin far och demensvården i Sundsvalls-tidningen.
På bilden från 1976 är det kamrat Sven från Gävle som står längst till vänster i övre raden, bredvid kamrat Kjell från Gällivare. Sven var hamnarbetare och bildade tillsammans med Torsten Ahlén KFml-avdelningen i Gävle. Som ung gymnasist i nämnda stad minns jag att Svens stadiga klasståndpunkt var bra att luta sig mot, när det blåste. (Hette han Holmberg i efternamn?)
Den späda kvinnan är väl Bodil Högrelius.
Intressant läsning och väldigt spännande bilder. Mer!
Är inte helt säker men tror att den kvinna som på andra bilden benämns okänd är samma som på den första står som nummer två från höger och hette Bodil Högrelius. Hon var en kortare tid medlem i SKP:s partistyrelse och deltog 1973 i en partidelegation på 4 deltagare till Kina, från vilken bägge bilderna torde komma. Bodil var bosatt i Torshälla (Eskilstuna kommun) och hade en svårare reumatologisk (tror jag) sjukdom. Hon var aktiv i, och som jag kommer ihåg, även anställd på DHR, de handikappades riksförbund som det då hette. Bodils sjukdom blev gradvis allvarligare, hon hamnade i rullstol och är sedan ett större antal år avliden.
Inte förvånad över att partiet dog sotdöden. Efter 1978 förde man en märklig politik i historiska och internationella frågor. Framför allt att man så totalt okritiskt satte sig i knäna på de olika östeuropeiska dissidentgrupperna, inte minst då det vedervärdiga Solidarnosc.
Då KFML bildades 1967 gjorde man sig bara av med en mycket liten del, i det närmaste försumbar, av det leninistiska arvet. Från att ha haft Moskva som ideologisk ledstjärna vände man sig till Peking, som förutom Mao hade Lenin och Stalin som husgudar.
Johansson! Sven Johansson hette hamnarbetaren och KFml:aren i Gävle. Det var verkligen inte bara ”docenter, doktorer och adjunkter” i KFml/SKP. Men arbetarstaden Gävle var på andra sidan inte Uppsala.
Roland Pettersson: ”Vi träffade också Deng. Jag passade på att överlämna boken ’Gör facket till en kamporganisation’, för han visste ju ingenting om fackföreningar.”
Okunnigt. Självklart visste ju Deng åtskilligt om fackföreningar. Inte minst från sina år som fabriksarbetare i Frankrike under 1920-talet.
”Så länge Vietnamkriget pågick […] och så länge Kina fortfarande var ett ganska slutet och fattigt land med begränsad turisttrafik, hade det lilla SKP stort inflytande över Sveriges Kinaförbindelser. De kontrollerade i princip Svensk-kinesiska vänskapsförbundet”
Hade detta varit sant hade Svensk-kinesiska omöjligt kunnat nå de relativt stora framgångarna med över 9000 medlemmar.
Till vänster på bilden från 1976 står en man i ljus kostym. Jag tror att det kan vara Jan Lindahl, typografen och författaren som testamenterade en stor summa pengar till Satirarkivet. Jan bodde i Gävle, men hade rötter i Lappvattnet, Västerbotten (precis som jag).
”På resan 1973 eller möjligen 1976, Rolle är osäker på årtalet, skulle de få träffa Mao.”
“Men han hade då haft sin tredje stroke och var inte presentabel. Vi fick istället träffa Zhou Enlai som var mycket trevlig, kunnig och insatt i det mesta.”
Anders Persson citerar på denna blogg Hänt i Veckan-reportrarna Augustson och Hansén: ”Peking senhösten 1973. Man träffade den åldrade Mao Tsetung ’som hastigast’ men satt ’en hel dag’ med Zhou Enlai.”
Icke-träffen skedde alltså 1973.
PS. Bokhyllan innehåller 18 volymer av Strindbergs samlade verk och Wigforss skrifter i nio delar. Mittemellan står Selected Works volume 5. Och en tunn bok utan ryggtext som gissningsvis är ”Förkrigstid” utgiven av Svensk-kinesiska.
Knut Lindelöf – du som också är en äldre människa – hur ser din bokhylla ut?
Har du alla fem volymerna?
Tack för 2 mycket trevliga artiklar. Jag känner igen flera på bilderna, fr a Klas Borell som studerade i Växjö och bidrog till att jag 1969-70 lämnade SSU och gick med i KFML. Men de viktigaste orsakerna till att jag lämnad SSU var Vietnamfrågan och Gruvarbetarstrejken. Även om KFML/SKP inte var ett utpräglat arbetarparti hade de flesta bakgrund i arbetarfamiljer, ofta S-märkta som jag. Det var inte överklassungdomar som dominerade även om bl a Klas Borell hade den bakgrunden. R-arnas splittring var felaktig och lika fel var att lägga ner SKP.
Karl Johan har naturligtvis rätt att Bodil Högrelius var med på besöket 1973. Övriga uppgifter stämmer också. Hon var sjuk ända sedan barnsben i reumatism. Dog för många år sedan i 50-års åldern. Politiskt var hon med i SKP en kort tid för att lämna och bli medlem i Socialdemokratin. Partiet lät henne och några till på ”försök” bli medlemmar i Grupp 8 och detta skapade svåra motsättningar. Inte minst för vårt äktenskap. Så kan det gå! Jag var med tills vi la ner SKP och anslöt mig till slutdokumentet där vi säger att Lenins och Maos politik leder till det värsta förtryck världen sett. Bl a Gunnar Ohrlander och undertecknad valde att vara med och bilda SOL!
Mycket intressant! Jag var själv på väg in i partiet (Gävle) 1983, men tvingades välja mellan musiken och politiken. Det blev musiken. Men jag betraktade mig alltjämt som sympatisör. Innan dess hade jag varit VPK:are sedan mitten av sjuttiotalet.