Desinformation, en förutsättning

nato-organized-crime

Denna bild kan förefalla överdriven, men den är faktiskt helt sann bild ur verkligheten.

Det har nu gått några dagar sedan Sverige officiellt frånträdde sin 200-åriga alliansfrihet. Att det skedde utan några uppenbara brott mot konstitutionen är kanske sant, men om det var demokratiskt är en helt annan fråga. Långt över 50% är ju för en bevarad alliansfrihet. De som påstår att Sverige fortfarande är alliansfritt kan knappast vänta sig att bli tagna på allvar. Även SD har bränt mycket av sitt förtroendekapital här, vilket möjligen kan vara en tröst i bedrövelsen för några.

Sverige ett osänkbart hangarfartyg
Vad har vi nu att vänta på säkerhetsområdet? Knappast ett anfall från Ryssland, eller Nato-baser på svensk mark under den närmaste tiden (eller “i närtid” som det heter på nysvenska). Men i Natohögkvarteret pustar man ut idag och firar i smyg när Sverige – det så hett eftertraktade “osänkbara hangarfartyget” nu är säkrat.

Bakom hela projektet ligger förstås USA, med sin sviktande ekonomi och med sina desperata behov av att göra EU och alla kompetenta stater till bitar i Natopusslet. Meningen är att varje liten pusselbit nu ska betala mera för sina amerikanska vapen och amerikaniserade soldater, så att USA kan satsa mer på militära uppladdningar på andra sidan jordklotet, där konfrontationen med Kina blir allt mer akut.

Ökade klassmotsättningar
Vad har vi att vänta i övrigt i Sverige och Europa? Sveriges försvarsbudget kommer att fördubblas under de närmaste åren, vilket förstås kommer att försämra svensk ekonomi och välfärd. Klassmotsättningarna kommer alltså att hårdna.

Alla EUs kriser; ekonomi-, euro-, politik-, flykting-, demokrati-… kommer att fördjupas. Troligtvis kommer euroområdet att ganska snart på något sätt falla samman och EU i praktiken att splittras. Storbritannien och Grekland kanske blir först med att lämna. Natolandet Turkiet är en gökunge som EU nu tvingats släppa inpå livet på grund av ren utpressning.

Dragkampen mellan olika EU-stater samt inom varje land för sig (inte minst i EUs största stat Tyskland) kommer att hårdna i bland annat frågan om förhållandet till Ryssland. EU och dess medlemmar har knappast något att vinna på att fortsätta hålla Rysslands enorma ekonomi och marknad på avstånd. USA kommer att trycka på EU att ingå TTIP-avtalet, som just syftar till att riva alla handelshinder och skapa en transatlantisk jättemarknad – istället för att EU ska öppna sig mot Ryssland. Vårt lilla krig om Värdlandsavtalet är alltså en del i denna stora uppladdning mot Ryssland.

Att sila mygg och svälja kameler
Det märkliga är ändå USAs enorma ideologiska inflytande, som styrt in EU och alla dess lydiga marionetter att utmåla Ryssland som ett militärt hot och Putin som en exempellös diktator, endast jämförbar med Hitler.

Den visserligen folkrättsstridiga annekteringen av Krim upprepas till förbannelse som vore den ett folkmord, medan Odessamassakern,  Majdanskjutningarna eller det kuppartade maktövertagandet i Kiev framställs som oklara eller nödvändiga inslag i Ukrainas “demokratisering”. För att inte tala om de enorma skygglapparna för Natos (USAs) kaosskapande krigståg i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien – inklusive massakrer på minst två legitima statsledare. Man silar mygg och sväljer kameler. Att påpeka detta uppenbara vansinne, som jag nu gör, har blivit liktydigt med att vara “Putinist”.

Självklart gör man vad man kan i Ryssland för att motverka den skeva bild som sprids i väst. Därför söker de efter bästa förmåga förmedla sin syn på saken i väst via de kanaler man förfogar över; Russia Today (RT) m fl. Varför skulle man inte göra det? Dessutom har Ryssland en fördel av att helt enkelt kunna återge sanningen, alltså sådant som västmedier systematiskt förtiger av politiska skäl. Sanningen är ett utmärkt vapen i informationskriget, som just nu i stor utsträckning ligger i Rysslands händer. Snacket om rysk hybridkrigföring och om deras avancerade apparat för detta är kvalificerat nonsens – i jämförelse med Västvärldens desinformationsresurser. Även på detta område är alltså Ryssland en lilleputt.

Att riksdagen igår tydligen (enligt SvD) även beslutat att Sverige ska medverka till “Natos center för strategisk kommunikation – Stratcom” i Riga är ännu ett led i kampanjen som trissar upp frågan om informationskriget. Det finns mycket goda skäl att ifrågasätta Stratcoms kompetens och trovärdighet, men någon diskussion har vi knappast haft. Dock, Torsten Kälvemark har i AB gjort en kritisk granskning.

Kraftmätningen oundviklig
Ryssland kommer inte att anfalla något baltiskt land, det är ren fantasi. De vet att det vore självmord, Baltstaterna är ju med i Nato. Men när situationen nu förändras till det sämre ur ryskt perspektiv, kommer man förstås att vidta andra åtgärder i strategiskt försvarssyfte, vilket gör att spänningarna stiger.

Och, det är väl det som faktiskt är meningen. Ryssland ska tryckas tillbaka steg för steg och till sist provoceras så att den ojämna kraftmätningen blir ofrånkomlig. För USA är det dessutom bråttom, innan Ryssland hinner upprusta mera och innan botten går ur USAs ekonomi.

Och glöm inte att hela detta vansinnesprojekt bygger på att opinionen i Väst hålls lagom desinformerad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.