Destruktiv argumentering i Natodebatten

Mats johansson

Mats Johansson

Lika destruktivt som det är att göra inrikespolitik av kulturella olikheter är det att göra utrikespolitik av ideologiska. I båda fallen leker man med elden. Och här går det faktiskt en rak linje från Westfaliska freden på 1600-talet till FN-stadgan idag.

Westfaliska freden gjorde slut på ett 30-årigt religionskrig mitt i Europa, i vilket Sverige var med på den protestantiska sidan. Och efter det fredsslutet ansågs det inte längre vara OK att gå i krig i religionens namn. Och inte i något annat namn heller. Och så är det också idag. Det finns inte ett FN för liberala stater och ett annat för auktoritära. Och det finns inte ett FN för goda stater och ett annat för onda.

kalla-kriget-2Men detta bekymrar inte Mats Johansson, grundare av och tillika ordförande i tankesmedjan Frivärld, som nyligen kommit med boken Kalla kriget 2.1 med undertiteln Onda imperiets återkomst (Tibro).

När amerikanarna för femton år sedan ryckte loss Kosovo från Serbien så var det ett verk i frihetens tjänst. Men när ryssarna nu gjort samma sak – jag tänker alltså på att de alldeles nyss ryckte loss Krim från Ukraina – så är det ett verk i ondskans tjänst. Så ser det ut i Mats Johanssons värld medan det i ett icke ideologiskt perspektiv här alltså handlar om två identiska beteenden.

Detta är med andra ord inte något bra argument för att vi skall gå med i Nato. Men när författaren – med ett förflutet såväl som moderat riksdagsman som politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet – först fått läsaren att tappa bort att världen idag är uppdelad i runt 200 stater som i umgänget med varandra alla omfattas av samma uppförandekodex och sedan istället fått oss att acceptera att det i själva verket är i dels en fri värld och i dels en ond som världen idag är uppdelad, så faller alla bitarna på plats. För vem vill inte vara med på den goda sidan.

Sedan är det förstås också så att det inte i längden går att komma ifrån att vi fortfarande lever i den westfaliska tiden. Inte ens den gode Mats Johansson kan göra något åt det och det oavsett hur mycket han än anstränger sig.

  7 kommentarer for “Destruktiv argumentering i Natodebatten

  1. Jan Wiklund
    2016-01-26 kl. 11:16

    Tyvärr gör varje stormakt allt den kan för att komma ur den westfaliska tiden. D v s de gör allt de kan för att ensamma diktera villkoren för alla andra, och “ond”-stämpla den som spjärnar emot.

    Från 1648 fram till 1945 gällde dessutom de westfaliska principerna bara för europeiska stater. Allt utanför Europa ansågs som byte, som kunde behandlas precis hur som helst, enligt principer som inte skilde sig så värst mycket från religiösa (“civilisation” etc).

    Efter 1945 gjorde de de ledande stormakterna vad de kunde för att pracka på resten sina egna religioner.

    Givetvis var det dock ekonomi det handlade om. För de ledande stormakterna var det väsentligt att de själva hade monopol på de mest givande ekonomiska aktiviteterna, och förbjöd svagare makter att ägna sig åt dem. Det är förstås detta det handlar om nu också: USA och EU vill om möjligt förbehålla sig rätten till avancerad industri. De kan inte omedelbart hindra BRICS från att också ha avancerad industri, men de betraktar förmodligen Ryssland som den svagaste länken. Om de kan slå ihjäl Ryssland och för alltid förvisa det till rollen som leverantör av billiga råvaror så blir nästa steg Kina.

  2. Anders Persson
    2016-01-26 kl. 13:28

    Enligt Expressen har arméchefen yttrat att Sverige kan vara i krig “om några år”. Han säger inte hur, men alla tänker förstås på att ryskt anfall. Kanske, inget kan uteslutas. Men det gäller också aktörerna på “den andra sidan”.

    En kuggfråga: Vilket eller vilka länder har Sverige varit närmast att komma i krig med, eller bli helt eller delvis ockuperat av, sedan 1814?

    De flesta säger kanske diktaturerna Ryssland/Sovjetunionen, många säkert diktaturen Nazityskland. Men rätt svar är demokratierna England och Frankrike, som när de blev nekade genomfart för att “hjälpa” Finland i mars 1940 planerade att komma ändå i april och ockupera Luleå och Gävle hamnar för att stoppa malmleveranserna till Nazityskland.

    Så Sverige är kanske i krig eller ockuperat “om några år”. Men jag är inte så hemskt säker på att det är ryska soldater vi kommer att se på gator och torg.

  3. Herman Nilsén
    2016-01-26 kl. 14:04

    Fast nu är det inte vettigt på något vis att använda sig av usla jämförelser som Kosovo-Krim om man ska driva sin tes.

    I fallet Krim agerade ryssarna militärt från första början (d v s de använde inte militära medel som första utväg, utan de använde militära medel som enda medel)
    de hade inte något FN-mandat eller giltigt casus belli att motivera sin invasion med och till skillnad från USA i Kosovo så har man annekterat området. Hade Ryssland haft ett legitimt problem kunde man ha gått till FN:s säkerhetsråd och fått gehör för sin sak.

    I fallet med Kosovo användes krig som en sista utväg mot Serbien 1999 efter många varningar och diplomatiska försök för att få slut på våldet mot kosovoalbanerna – inte för att göra Kosovo till en amerikansk delstat. Redan 1992 hade Serbien varnats första gången för vad som skedde i Kosovo.

    Enligt OSSE:s rapporter fanns inga folkgrupper vare sig på Krim eller i övriga Ukraina som förtrycktes före 2014 på etniska grunder. Det gjorde det i Kosovo innan 1999 års krig enligt samma organisation – Alla albaner inom offentliga sektorn sparkades, tusentals fördrevs m m, detta enkom p g a sin etnicitet. På Krim var det ingen som p g a sin etnicitet dödades eller fördrevs före 2014 (hur det går med krimtatarerna just nu vetigudarna, särskilt populära av de nya myndigheterna är de inte).

    Den som till slut föreslog Kosovos självständighet efter nästan tio år av FN-protektorat var FN:s egna förmedlare, detta alltså i en process där såväl Serbien som Ryssland varit delaktiga och haft synpunkter. Resolution 1244 som säkerhetsrådet antog 1999 säger inget om Kosovos “final status”, det krävde alltså nio år av förhandlingar innan det bestämdes.

    För Krim tog det knappt 20 dagar att bli en del av Ryssland, från det att ryska trupper tog kontroll över Krim till beslutet att införlivas med Ryssland. Inga förhandlingar överhuvudtaget har ägt rum, och det internationella samfundet har inte fått vara en del av processen. Allt skedde genom Ryssland, inklusive fejkomröstningen för “Anschluss” (jämför med Skottland där man bestämde omröstningsdatumet tre år i förväg. Jag tror något liknande hade varit fullt möjligt före 2014).

    Slutsats: Jämförelsen mellan Kosovo och Krim haltar tyvärr alldeles för mycket. Skillnaderna är, som jag visade, för stora för att kunna likställa fallen.

  4. Anders Persson
    2016-01-26 kl. 19:09

    Problemet för “kallakrigaren” Mats Johansson och andra med hans inriktning är att de vill dela in världen i “goda” och “onda”. Det gick väl något så när an fram till 1965 och Vietnamkriget då det började krackelera.

    Men efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens försvinnande har det varit omöjligt att hålla kvar de gamla tolkningsschablonerna. De schabloner som gäller idag bör man snarare hämta från 1700-talet då allianser och krig avlöste varandra ganska kaotiskt.

    Om idag Ryssland tillhör den “onda” sidan enligt Johansson, vad ska han då säga om Israel som månar om goda relationer med Ryssland? Dessutom har Trump och Putin uttryck uppskattande ord om varandra. Riskerar USA att få en “ond” president? Om Iran hör till den “onda” sidan vad ska vi då säga om USAs nya avtal med dem? Och vad säger Johansson om Saudiarabien? På den “goda” sidan? Och Kina som lånat miljarder till USA?

    Och så kan man fortsätta och rada upp länder och politiker som inte enkelt låter sig inrangeras bland de “goda” eller “onda”. Inte ännu åtminstone …

  5. Bo Persson
    2016-01-26 kl. 23:08

    Herman N!
    Det finns många fler skillnader. Men nu handlade det om själva avskiljandet. Och det var inte FN-sanktionerat i något av fallen. Och det var den likheten jag avsåg.

    Bara om du bortser från denna likhet, och det är jag alltså inte beredd att göra, så är din kommentar ju inte alls dåligt hopsatt. Ja, frågan är om Mats Johansson skulle ha kunnat göra det bättre själv.

  6. Tord Björk
    2016-01-27 kl. 2:08

    En stor fördel med bloggen lindelof.nu är att här kan föras kvalificerade samtal. Jag är tacksam för Herman Nilsén detaljerade inlägg ovan. Här kommer de argument som jag annars sett bara snabbt passera förbi som en självklarhet om att Kosovo är ojämförbart med Krim.

    För egen del är jag miljöaktivist och är inte så insatt i folkrätt. Miljöproblem tar dock ingen hänsyn till gränser, inte heller till om det ena eller andra samhällssystemet eller företaget orsakat dem. Det gjorde att jag var delaktig i samarbetet med de miljöorganisationer som ibland blev centrala i störtandet av de planekonomiska systemen i Östeuropa. Vi ordnade från Sverige via London och Norra Jugoslavien till Budapest den första miljöaktionen över den s k järnridån. På den vägen fick jag inblick i de fortsatta händelserna i Jugoslavien och Östeuropa. Jag har också på inbjudan av en kosovoalbansk kollega besökt Kosovo inklusive serbiska delen av Mitrovica.

    Herman Nilséns argument kring hastigheten i processen och var den kan anses börja, krig, casus belli, en annekterings karaktär och den outtalade synen på förhållande mellan politik och ekonomi är värda att diskutera. Även vad som i slutänden kan anses vara den instans som ska pröva kriterierna för det som skett med Kosovo och Krim. Allt i hopp om att finna en väg vidare som bygger på hållbara principer.

    För egen del ser jag det som särskilt viktigt att ta ansvar för den politik jag främst har möjlighet att påverka vilket är den svenska. Min första erfarenhet av Jugoslavienkrisen var i en fråga på gatan i valrörelsen 1994 om erkännandet av Kroatien. Det var ett brott mot svensk utrikespolitisk linje eftersom Kroatien kontrollerade mindre än 2/3 av det territorium man gjorde anspråk på. Därtill hade inte minoriteters rättigheter fastställts i konstitutionen. Många, däribland FN:s generalsekreterare var, kritiska till erkännandet och DN i eftertankens kranka blekhet i efterhand.

    Carl Bildt blev lite ställd när hans syn kunde kritiseras med hjälp av DN. 2014 försvarar han beslutet, glömmer bort detta med minoriteten, kommer ihåg detta med kontroll av territoriet, men slinker undan principfrågan genom att hävda att det var rätt i och med att många EU-länder tog beslutet samtidigt; elegant och slipprigt kunde man kanske kalla detta åsidosättande av decennier av lyckosam principfast svensk utrikespolitik.

    Jag menar att det som hände i Kroatien i början av sönderfallet av Jugoslavien är oskiljaktigt från vad som senare hände i Krajina och senare i Kosovo. Efter att väst rustat upp och tränat kroatiska armén inleddes den etniska rensningen av 200.000 serber genom Operation Storm innan våldsutvecklingen tog fart i Kosovo. Det handlar om sönderfallet av samma stat. Den etniska rensningen av serber, romer och andra som senare genomfördes i Kosovo visar att det inte bara är kosovoalbaner som hade att frukta etnisk rensning.

    Konflikten har i hög grad sin början i ensidigt utropande av självständighet utan minoritetsrättigheter i Kroatien uppbackat av Sverige och andra västmakter. Herman Nilsén lägger stor vikt vid att parterna i en konflikt ska söka stöd i internationella förhandlingar och FN. Här är läget klart, FN:s generalsekreterare stödjer minoriteten, internationella förhandlingar inom EU och ansökarlandet Sverige kommer fram till att man ska strunta i att en principiell avvikelse sker från en principiell utrikespolitik, åtminstone är det så i Sveriges fall. Att Bildt struntar i minoritetsfrågan 2014 – och säger att beslutet 1992 var rätt i princip därför att många andra var med på beslutet – är ett skolexempel på brott mot egna principer och saknade grund i något FN beslut, eller vad menar Herman Nilsén?

    Krig användes endast som en sista utväg menar Herman Nilsén för att göra slut på våldet mot kosovoalbaner. Här kan man fråga sig var gränsen går principiellt för hur mycket våld som motiverar ett bombkrig? Inte minst med tanke på att det var ett brott mot FN-stadgan. Om jag inte missminner mig (rätta mig om jag har fel) var antalet dödade i Kosovokrisen under tolv månader före beslutet om krig togs 2.000, varav 1/3 serber och 2/3 kosovoalbaner. Om utvecklingen fortsatt i samma riktning hade alltså serberna decimerats i mycket snabbare takt än kosovoalbanerna eftersom serberna bestod av 1 tiondel av befolkningen och kosovoalbanerna av 9 tiondelar.

    Våldsutvecklingen som argument håller alltså inte. Särskilt märkligt blir det att använda våldsargumentet för att Kosovo var helt rätt och Krim helt fel. I ena fallet skedde ett storskaligt bombkrig i brott mot FN stadgan, i andra fallet finns uppgifter om en död på vardera sida, även detta ett maktövertagande med militär hjälp i brott mot FN stadgan men ojämförbart mindre direkt våld när förändringen tvingades igenom.

    Lokalbefolkningen på Krim kan argumentera för att det var just det våld som kom till uttryck i attacken på Krajina och senare på Serbien och andra fall under Jugoslavienkrigen som gjorde att de inte önskade den utdragna process som Herman Nilsén förordar. De stora opinionssiffrorna på Krim för Ryssland efter folkomröstningen med ofta förekommande argument med tacksamhet att man slapp Donbass öde är rätt att framföra om nu inte lokalbefolkningen enbart ses som n dekoration i diplomatiska spel.

    Förtrycket av kosovoalbaner är välkänt och sedan länge ett allvarligt problem. Föraktet fanns över hela Jugoslavien inte minst i det rikare Kroatien. Spänningarna inom Jugoslavien uppstod dock inte isolerat från Sveriges agerande i den rådande världsordningen. Våra representanter i IMF agerade tillsammans med andra för att driva på skuldbetalningar vilket skapade söndra och härska konflikter i land efter land. Att osynliggöra den egna delaktigheten, i det som sker och mena att det ekonomiska maktutövandet som Sverige och andra rikare länder utövar på ett sätt som gör oss rikare och andra fattigare inte har med ett aggressivt värnade av egna privilegier att göra, är inte acceptabelt. Desertörer från Jugoslaviska armén jag träffat gömda i Sverige kunde berätta att de värsta granaterna var från Bofors, de kunde man inte höra i förväg.

    Tesen att USA förde sitt bombkrig inte för att annektera Kosovo blir något skev. De facto äger Kosovo varken militär eller ekonomisk suveränitet idag. USA har en osedvanligt stor militärbas där, långt större än vad som behövs för att skydda Kosovo, och ekonomin förvaltas av EU. Det må vara att landet inte är annekterat till namnet, men nog är det så i allt väsentligt.

    I slutänden bör det dock finnas någon argumentation som bör gälla även formellt. Herman Nielsén menar att Ryssland eller lokalbefolkningen borde vänt sig till någon internationell instans istället för att agera snabbt. Det kan man också mena att Ukraina borde göra. Landet har också varit villigt att ta upp sin sak i en mängd olika internationella sammanhang. Men en instans påstås att de inte vänt sig till om Krimfrågan, Internationella domstolen i Haag, exakt den instans som formulerade principerna för Kosovos självständighet mot Serbiens vilja. Varför de inte gjort detta (om uppgiften är korrekt) är värt att fråga sig. Beror det på att Herman Nielséns hela resonemang är ett korthus i den avgörande frågan, den instans som internationella samfundet såg till att formulera en ny princip för som skulle gälla Kosovofallet, inte med hedern i behåll kan säga att samma princip inte kan gälla i Krimfallet. Om intresse finns för saken kan jag försöka hitta upp länken igen.

    För egen del menar jag att Ryssland begått ett brott mot folkrätten. Samtidigt menar jag att lokalbefolkningen har rätt till självbestämmande. Så ser också flera danskar på saken, samtidigt som de blickar framåt genom exempel på lösningar. De är självkritiska till den danska småstatsnationalismen på 1860talet och delar en utbredd uppfattning i Danmark att landet provocerade fram kriget med Preussen 1864. 1920 löstes det lyckligt med folkomröstningar i Schleswigs norra och södra del.

    Om man nu anser att folkrätten är så viktig varför inte ta upp detta danska förslag, eller är man rädd för det faktum att Krimborna önskar tillhöra Ryssland och driver principfrågorna för att dölja detta faktum?

  7. Anders Persson
    2016-01-27 kl. 9:29

    Att Sverige “om några år” kommer att befinna sig i krig, borde ju vara en toppnyhet både i radio, TV och i tidningarna, i synnerhet när bedömningen är gjord av vårt lands arméchef.

    Men i gårdagens Rapport presenterades det halvvägs in i programmet och jag har inte hittat det i dagens pappersupplaga av UNT. Inte heller figurerar det framträdande i SvD:s och AB:s webbtidningar.

    Det genanta för alla “kallakrigare” är inte arméchefens uppfattning, som den presenteras i media, utan hans – som det verkar – brist på politisk fingerspitzgefühl, dvs timingen är fel. Den är lika fel som den upphetsade centerkvinnan som på kongressen i höstas ropade att “det är inte en fråga OM Putin kommer att anfalla oss, utan NÄR”.

    Dock, DOCK, när man tar del av en fullständigare intervju ändras perspektivet radikalt. Vad Anders Brännström egentligen är ute efter är att låta svenska försvaret prioritera Sverige.

    Med detta uppenbarligen “kontroversiella” förslag sällar han sig till många av oss på lindelofs sajt, FiB/K mm mm.

    Men varför censurerades han i Rapports huvudsändningar?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.