Det är inte synd om mig, jag är en bland många.

”Fruktträdgård med rosor”, målning av Gustaf Klimt (1862–1918)

NÄR VÄRKEN BLIR påträngande och liksom tar upp alltför mycket utrymme – ja, ockuperar mig – drar jag mig undan inte olikt en sjuk katt.

Hela jag skriker: ”Vill inte!”

Det är säkerligen fullkomligt fel sätt att hantera det, men jag kan inget annat.

Solen skiner. Det är högsommar därute. Det är en vacker, rentav en mycket intagande dag. Och här ligger jag som en hög med mänskligt avfall…

Tja. Riktigt så dramatiskt är det självfallet inte. Men en tur till affären i morse räckte. Mer orkade jag inte.

AC:n brummar och ger, tack och lov, svalka. När solen ligger på under eftermiddagen blir det annars stekande hett härinne.

Ändå lyckas jag skapa innehåll i mina dagar. Allt är inte nersvärtat elände. Men jag undrar ibland vad jag skulle ha tagit mig till om jag inte läste och skrev.

Då skulle jag tvingas stirra rakt in i ett tomt svart hål.

Vi är många som dras med svår värk. Ändå är vi mer eller mindre som osynliga.

Uttryckt på annat sätt: Ingen orkar med oss.

Och det kan jag utan problem förstå.

Men ensamheten kan somliga perioder bli svår att bära.

Det blir en form av enformigt fängelseliv. Fast i sig själv, fånge i sitt eget lilla liv.

Nog skulle man gärna se att dagarna och nätterna var på ett annat sätt.

Det är inte synd om mig. Jag är bara en av många. Och jag har ett privilegierat liv. Det jag gör ger mig glädje och tillfredsställelse.

... är läst 364 gånger!

  2 kommentarer for “Det är inte synd om mig, jag är en bland många.

  1. Bertil Carlman skriver:

    ”Ändå lyckas jag skapa innehåll i mina dagar. Allt är inte nersvärtat elände. Men jag undrar ibland vad jag skulle ha tagit mig till om jag inte läste och skrev.” Just så Crister.

    Jag har två kompisar nere i det som en gång var Strömhults byskola, som skämtsamt ibland kallas ”universitetet i Strömhult”. Bägge är änkemän. De var gifta med två systrar. Liksom för mig är värken i benen ett växande problem för dem. Den ena gubben i universitetet fick ofta i småskolan (det är där han nu bor som pensionär!) bannor för sin bristande läsförmåga. Han tycker illa om att läsa; nu less han ofta under dagarna. Så icke den andre av svågrarna.

    På 1980-talet hade jag en kollega som undervisade i svenska och engelska på grundskolans högstadium. En del av barnen, särskilt bland gossarna, var inte vänner av läsning. Kollegan hade gett sig den på, att ingen av hennes elever skulle sluta nian utan att ha läst åtminstone en roman, och inte bara enkla antologier. Hon berättade om en ovanligt motståndskraftig gosse, som hon dock fram mot slutet av vårterminen fått att läsa en bok. Jag tror det var Jan Guillous Ondskan, som då lästes flitigt. Gossen hade tillfrågats ”Nå, hur var det?” ”Jo det gick ju. Men jag gör aldrig om det!” Jag kom att tänka på honom och gubbarna i Strömhults universitet, och mig själv förstås, när jag läste din artikel Crister.

    Själv gör jag ytterligare en sak, jag lyssnar, och inte bara på musik. På nätet lyssnar jag dagligen på https://theduran.com/ främst Alexander Mercouris, the Jimmy Dore show, Military Summary, samt samtal mellan flera kunniga personer, framförallt i geopolitiska världsfrågor.

    Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Michael Hudson och Andrei (the Saker själv). Ett samtal som idag aldrig kan tillåtas i Västs MSM. Jag tänkte på mina döttrar och min dotterdotter, när Andrei tog upp frågan om inte någon i f a USA skulle kunna tänkas ”trycka på knappen”, i ren desperation över att en ny multipolär värld av stater håller på att växa fram. Fast en sådan katastrofal handling kan ju ske redan i morgon. Då behöver du Crister, jag och mina kompisar i Strömhults universitet, ja förmodligen ytterligare några miljarder människor, inte längre fundera på någon värk.

  2. Niclas Hallander skriver:

    Bertil Carlman, trevligt att läsa att man inte är helt j-a ensam i det här lilla avlånga landet att följa sådana som Jimmy D, The Duran och de andra. Jag gissar att The Grayzone, Glenn Greenwald, Matt Taibbi m fl är bekanta. Kanske t o m The Convo Couch.

    Jag kände igen mig i mycket av Cristers beskrivningar. Fast smärtan är inte fysisk för mig, den är mental. Jag försöker hitta balansen i intaget av nyheter så att det inte blir för mycket, min depression sedan tonåren(?) har gått i vågor men nu är det värre än någonsin. Jag var tvungen att avsluta mina nyhetsbrev från Palestina och många andra källor, i olika ämnen, för jag orkar/kan inte hantera det, det är nog bara mina barn som håller det där tomma svarta hålet stången litegrann. Utan dem hade jag loggat ut för länge sedan.

    Jag är så sjukt trött på att läsa de stendumma löpsedlarna på Hemköp när jag måste handla något. Tror folk på det? Jag följer inte ”svenska nyheter” sedan en evighet, men är svensk media lika mycket Nato-propaganda som USA:s massmedier? Och som sagt, tror svenskar på det som löpsedlarna antyder att tidningarna också skriver spaltmetrar om? Kollegorna verkar i hög grad tro vad Nato vill att de ska tro, precis som de trodde på många av dumheterna som ”experter” sade om Covid-19. Har den genomsnittliga IQ:n gått ner? Går det att bryta igenom den där sega propagandabubblan som de verkar inneslutna i?

    Jag har tappat all energi att försöka prata förstånd med folk, de tror bara att jag är knäpp och/eller nyttig idiot för Putin eller något liknande. Visst, jag är knäpp, men inte på det sättet de tror.

    Jag önskar jag hade en reset-knapp, så att jag kunde börja om. Fast, skulle något bli annorlunda en andra vända? Barn som växer upp idag och får (eller tjatar sig till) en smartphone i allt lägre ålder verkar ha allt sämre förutsättningar att bli normala lyckliga friska människor. Framför allt mentalt.

    Nej, jag skulle kanske funkat bättre för tvåhundratusen år sedan, eller så. Små samhällen, runt hundra individer. Ingen kapitalism, eller annan -ism heller för den delen. Eller var en del av oss redan då giriga, egoistiska, psykopater? Jag är mer och mer inne på vad agent Smith säger i The Matrix; vi människor är ett virus. Jorden skulle ha det bättre utan oss.

    Förlåt för mitt virriga orerande, jag är låg, på dåligt humör, och så j-a trött.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.