Okänd FNL-are på Forumtorget i Uppsala, februari 1970 (Foto: K Lindelöf)


”Vår bästa tid är nu”, sjöng Jan Malmsjö med sin kraftfulla stämma. Jag har alltid tyckt att han varit bättre som sångare än som skådespelare. Men det är jag, det. Nå, när han medverkade i SVT-serien N. P. Möller fastighetsskötare var han bra. Spelade med inlevelse en före detta ”danskdödare”, en av de landslagslirare från förr som tvingade ärkerivalen Danmark att bita i gräset, men lite på dekis. Fick i rollen bruk för sin skånska, malmöpågen.

Många av dem som var med under det mytomspunna 68 har sedermera förtalat den tid när röda vindar blåste genom universitet och samhälle. Värst därvidlag kanske Göran Skytte som bytte sin tro på revolutionen mot tron på Gud, om man vill vara vitsig. 
Många som var med, begåvade vänsteryttrar med uttrycksförmåga och som ilsket lyfte knuten näve mot etablissemanget, gjorde sedan framgångsrika karriärer i det borgerliga samhället. Framförallt inom den ideologiproducerande, som vi som inspirerats av Noam Chomsky sa, mediebranschen. 

Drog sig inte för att skriva i den forna ”fiendens” tidningar. Knut Carlqvist i Finanstidningen. Nå, om sanningen skall fram, så medverkade jag själv där några gånger på hans kultursida som stack ut på ett förnämligt vis. Det fanns till och med de som hävdade att det var den bästa kultursidan i landet.

Nämnas kan forne Gnistan-medarbetaren Robert Aschberg som i Jan Stenbecks reklamfinansierade TV3 härmade amerikansk trash-tv med publik som fysiskt rök ihop under sändning och allt. Medan han gjorde allt för att verka cool och oberörd, smått nonchig som programledare. En attityd han behållit och odlat.

En annan Gnistan-medarbetare, Peter Kadhammar, städslades som högavlönad ”stjärnreporter” i Aftonbladet. Skrev föraktfullt om publiken, säkert en hel del forna kamrater, på Myrdalseminariet våren 2020 i ABF-huset i Stockholm. Var han ens på plats? Jag såg honom i varje fall inte.

Jag var med 68 men skulle inte drömma om att göra avbön eller klä mig i säck och aska. Visserligen brottades jag med acklimatiseringsproblem första månaden i Uppsala, hade fått för mig att universitetsstudier skulle vara som gymnasiets. Inte innehålla så få föreläsningar. Mycket egentid öppnade sig. 

Men så fattade jag att den från schemalagd undervisning befriade tiden kunde ju användas till läsning! I den meningen var den välsignad. Och läste gjorde jag, läste så ögonen blödde. Köpte böcker hos välsorterade Lundeq.

Ett läsande som aldrig, det är jag helt övertygad om, kommit till skott om jag stannat kvar i Sandviken och i fädrens spår knallat ner i Verket. Något jag faktiskt var inne på ett tag efter studentexamen. Uppsala – en främmande kontinent.

Högljudda diskussioner och ifrågasättanden på föreläsningarna var bara så stimulerande för en grabb från bruket där man skulle lyda och knega. 

Bokstavsvänstern lockade inte en uppvuxen med en socialdemokratisk moder. Men däremot att närvara vid stormiga möten där rätten att göra uppror retoriskt försvarades. Och demonstrera mot USA:s krig i Vietnam.

Så, min bästa tid var nog definitivt 1968 och åren därefter. Det känns som, jag är inte ensam om att tycka så, att något dog några år in på 70-talet efter att USA drivits ut ur Vietnam. Sedan egoismens 80-tal, när alla skulle läsa Henri Lepage´s Demain le Capitalisme. Nyliberalismens bibel.

Hörsamma budskapet om att satsa på sig själv, glömma allt vad solidaritet hette. Det gjorde förvisso även jag, med andra ord läste Lepage. Men har till dags datum ännu inte rakat av mig rödskägget, utspätt med erfarenhetens gråa strån. Det ÄR rätt att göra uppror! Fortfarande.


Fotnot. Text inspirerad av Knut Lindelöfs artikelserie Mitt politiska liv.

Föregående artikelMitt politiska liv (del 10) – Yttrande- och tryckfriheten (I)
Nästa artikelLöftena kunna ej svika
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

7 KOMMENTARER

  1. – Ja vad fan… sa Rune Henry Johansson

    Så kan det gå.

    Och jag rycktes väl själv med och gick i de långa FNL-tågen med upp mot 50-tusen i leden. Och ångrar det inte … vad fan har dom där att göra.

    Utöver den goda saken var det också sammanhållning och kamratskap.

    Kändes som att alla var lika. Ordning och reda var det, minns när någon hade kastat ett ägg på ambassadens fönster och det blev räfst och rättarting, vem gjorde så? det ingick inte i demonstrationen.

    Och man bad aldrig om tillstånd för att demonstrera men anmälde i god tid till polisen när och var det skulle demonstreras.

    En enda gång gjorde jag en praktisk gärning och hjälpte till att dela ut flygblad, kommen en bit ner i en trapp i Solna öppnas en dörr och någon skriker: ”dra åt helvete din kommunistdjävel”. Så kan det gå och jag kunde stoltsera med lite martyrskap.

    Så efter några år kom kriget Kina-Viet Nam som gjorde många förvirrade.

    Få begrep den historiska avgrund som fanns mellan de två nationerna men det gjorde ju inte heller USA som trodde på sin Dominoteori.

    Jag hade gått in i Svensk-kinesiska i syfte att få komma med på en resa till ett land som annars var stängt för besökare. Men nu gick jag ur och saknade inte föreningens propaganda med beskäftig undervisning i ”hur det verkligen låg till”.

  2. Ja, Lasse, där står även jag. I ett kaotiskt nyliberalt krigshetsarbrus och försöker att göra skillnad.

    Skriver i lokalpressen och försöker behålla anda och engagemang från 68. Känns motigt ibland men konstigt nog så rätt och lätt.

  3. Bäste Sten Sandberg!
    Du sätter fingret på vad det exakt handlar om: försöka göra skillnad. Ja, motigt känns det. Och jag brottas med en växande, svårhanterlig uppgivenhet. Motröster! Fler motröster! Stefan Lindgren en sådan. Och ”vår” Knut L. Jag säger varje morgon till min spegelbild, citerandes Lars Gustafsson: ”Vi ger oss inte! Vi börjar om.”

  4. Revolutioznsåren 1848–1849 (CH Hermanssons favorit-dikt)

    Det går tillbaka!
    Nej, det går framåt

    Vid Ungerns fall
    (Augusti 1849.)
    text: Orvar Odd, Oscar Patrick Sturzen-Becker

    En bubbla åter, som med vinden for!
    En skingrad villa och ett vingklippt hopp!
    Förbi med ens, som när orkanens klor
    slita det stolta seglet från dess topp!

    Kosacken andas och med rödsprängd blick
    han smilar åt sitt nya offerlamm,
    och ur sitt gömsle åter Metternich
    sticker begärligt re´n sin rävtass fram.

    Europas unga genius än en gång
    får böja nacken under ödets ok,
    och hälsad nyss av segerns morgonsång
    framtiden åter höljs i sorgens dok…

    När skall härnäst ett under ske igen
    och tiden resa sig mer stark än förr
    och kalla kring sig sina trogna män,
    spränga för friheten dess fängseldörr?

    Se, Frankrike i solen ligger sträckt
    och snarkar så det hörs kring världens hörn!
    Och England bläddrar i sin räkneknekt –
    himmel, för all del stör ej herr grossörn!

    Och Tyskland är liksom en bondbykrog,
    där fulla drängar slåss med tomma krus.
    Och Norden – har av forna bragder nog,
    röker i lugn sin pipa inomhus…

    ”Det går tillbaka!” – Nej, det går framåt,
    det går ändå framåt, vad helst det sker.
    Ej stannar solen på sin höga stråt,
    fast för en stund hon går i skyar ner.

  5. När de glesnar i leden av flera anledningar är det inte så enkelt att hålla samman och bilda en grupp med likasinnade ty deras arbetsinsats och tankebanor har inte förts vidare till våra barn och barnbarn. Nej den nya generationen föredrar andra och mer självupptagna inspirationskällor med resor och upplevelser av skilda slag, samt ett väl tilltaget konsumtionsbeteende som hårt belastar vår allomfattande miljö.

    Detta händer trots att jordens hälsa befinner sig i ett mycket besvärligt tillstånd.

    Och då inte enbart i fråga om klimatets mycket alarmerande hotbild utan nu pågår även, till viss del, ett öppet krig mellan stormakter som båda, omedelbart till hands, äger ödesmättade kärnvapenbärande missiler.

    Nog kunde utgångsläget varit bättre för det tillkommande människosläktet.

  6. Lasse E!
    Du avslutar din artikel med följande formulering:
    ”Det ÄR rätt att göra uppror! Fortfarande.”

    Jag förstår vad du menar, men formuleringen saknar pregnans och kan därför tolkas lite hur som helst.

    Jag skriver inte under på att det var rätt av Franco och hans anhängare att göra uppror mot den spanska republiken 1936.

    Jag skriver inte heller under på att det var rätt av de grekiska överstarna att störta den grekiska demokratin 1967.

    Jag skriver inte heller under på att det var rätt när Pinochet störtade Allende i Chile 1973.

    Mina slutsatser av ovanstående är man måste fastställa följande:
    1. Vilken typ av samhälle lever vi i?
    2. Vilken sorts samhälle vill vi ha i stället?
    3. Vilka genomför upproret?
    4. Hur ser upproret ut?

  7. Arne Nilsson!
    Det är rätt att göra uppror mot de känslor av uppgivenhet och resignation som verkar breda ut sig hos många av oss på vänsterkanten med en politisk biografi som går tillbaka till 68.

    Jag tror att ingen som följer denna sida skulle försvara fascisterna Franco och Pinochet och deras respektive ”uppror” mot demokratiskt valda regimer. Eller de grekiska överstarna.

    Om det inte riskerade att låta patetiskt, skulle jag säga att formuleringen ”det är rätt att göra uppror” i första hand är en sinnesstämning. Att tänka ”det är rätt att göra uppror” håller ”gamlingen” Ekstrand levande.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.