Taxi i Sundsvall omkring 1960


Tiden är en skälm, brukar författaren Lars Ragnar Forssberg fästa som en återkommande kommentar på Facebook till sina dagliga promenader med kloka pudeln Stella. Om jag minns rätt citerande förre radiokollegan Jörgen Cederberg

Hans kortfattade, välskrivna redovisningar av promenerandet, i ur och skur, sommar som vinter, med dubbskor eller inte på gammelmansfötterna, på journalistreservatet Söder och vid Hudiksvallsfjärdens otämjda vågor, är små pärlor. Forssberg fångar det flyende vardagsögonblicket. 

Jag minns hur jag som ung och grön fnyste klentroget åt äldre människor när de suckade trött: ”Det är som om tiden bara går allt fortare.”

I tonåren, trots tvivel, svackor och kärleksbesvikelser, kändes framtiden oändlig och som ett enda stort äventyr. Sandviken, däremot, kändes instängt. 

Jag kommer ihåg hur jag brukade ta mig till en av utfarterna österut, mot Geflehållet, sneglade bort mot, jag vet inte vad. 

I fjärran det taggtrådsomgärdade Verket. Grottekvarnen. Maskinerna och rörens stålblanka hegemoni. Stämpelkorten. Inlåsningen. Den själsliga utplåningen. Min framtid?

Längtan allt starkare till något annat. Och som jag inte kunde prata med någon om. Vågade inte. Ett annat liv än det utstakade i brukssamhället. Mer konkret än så formade sig inte min längtan. Mer en längtan bort från än till något.

Men nog stämmer det att tiden gick allt fortare. Jag fattar inte vart alla åren tagit vägen. De, snart sjuttiofem, bara svischade iväg. Jag får inte fatt i dem. Kanske det skälmaktiga gömmer sig där? 

Det är som om livet lever oss. Och vi bara har att viljelöst följa med. 

Vi, ödets barn. För att låta som titeln på en film med James Dean från 50-talet.

Jag försöker, med betoning på försöker, leva här och nu. Anamma ett kort perspektiv. Men har alltför lätt att fara iväg bakåt, på melankolin och vemodets krokiga stigar. 

Framtiden, att betänka den, väcker mest ängslan med snudd på ångest. Vad väntar runt hörnet, fortsatt kroppslig nedgång och stigande hjälpbehov? 

Institutionsinhysning med personal utan känslomässig bindning till mig? Nattning med hjälp av medicinering redan på eftermiddagen? Dödens iskalla väntrum, inget annat? 

I barndomen under en av våra bilturer i den blankvaxade, svarta Volvo PV:n, mamma, pappa och jag. Vi passerade ålderdomshemmet i Sandviken, med det vackert klingande namnet Ängsbacken. Mamma, mest på skämt, riktat mot mig i baksätet: ”Hit tar du väl mig inte när jag blir gammal, Lars?”

Gossen, kan inte ha varit många år, lovade genast: ”Nä, mamma, då ska du få åka taxi!”

Föregående artikelDN-LEDARE: ETT DECENNIUM HAR GÅTT SEDAN RYSSLAND ANFÖLL UKRAINA
Nästa artikelJOHAN GALTUNG 1930–2024
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

1 KOMMENTAR

  1. Det är väl en vanlig uppfattning att många uppfattar tiden som ett fenomen som går allt fortare. När man kom till höstterminen i skolan var det en evighet till vårterminens slut.

    Men nu tycks det finnas vetenskapliga bevis för att insekter har en helt annan tidsuppfattning än vi och därför så försmädligt ofta undkommer när vi försöker ta död på dom. Och detta kan tydligen även utsträckas till små barn som lever i ett slags slow motion.

    I det stora perspektivet så räknar vi ju med att Big Bang inträffade för 13,8 miljarder år sedan och allt expanderade från något i storlek kulan på en kulspetspenna. Med det borde universum ha nått en utsträckning på 27,6 miljarder ljusår men det lär i stället röra sig om ca 54 miljarder ljusår. Vilket ska vara en paradox, men jag har inte förmåga att förstå det.

    I det lilla perspektivet så har jag två klockor på nattduksbordet, en liten som ger exakt tid och en större IKEA-klocka med belysning som saktar sig 1 minut per vecka. Så trycker jag på IKEA klockan får jag komma ihåg vad som skiljer och räkna, eller tända lampan och se exakt tid. Varför gör man så… ? Ja nåt roligt ska man väl ha, även med tiden.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.