Grunsdskolans stora problem är att den hela tiden måste ticka och gå. Varje morgon står hundratusentals barn och väntar på att bli insläppta i sin skola. Ännu blir alla insläppta i värmen någonstans. I den egenskapen, alltså som värmestuga, fungerar i alla fall skolan fortfarande, som en samhällsbevarande minsta gemensamma nämnare, en § 1 i vår dolda svenska läroplan.

Men, vad alla dessa elever och deras lärare ska syssla med från morgon till tidig eftermiddag dag ut och dag in har vid det här laget diskuterats sönder och samman till den grad att man idag knappast längre kan skönja något mönster, annat än ett oorganiserat och okontrollerbart kaos, där det i geografiska områden med studiemedvetna och ekonomiskt gynnade medborgare kan finnas fullt fungerande skolor med god undervisning, medan det i den andra ändan av den sociala skalan knappast längre kan kalla dessa platsen för skola, utan kort och gott förvaring med viss omsorg. Ännu förhindrar detta en utveckling mot kringdrivande flockar av gatubarn.

Bild från roliga timmen en fredag sista lektionen i min första egna skolklass för 44 år sedan. Eleverna är idag 55 år.

Min skola
När jag kom ut som lärare 1973 var alla skolor såpass lika (och likvärdiga) att man alltid kände igen sig och förstod rutinerna när man kom som ny. Klassrummen var likadana överallt, med mycket små variationer. All undervisningsmateriel var enkel och överblickbar – alltså även för elever och föräldrar. Klassindelningar kunde variera i tre former A, B1 och B2. Lärarna visste vad som skulle behandlas i respektive årskurs. Äldre lärare hjälpte yngre i en anda av sympatiskt allvar.

Det var lärarens möte med klassen (eleverna) som var det viktiga, inte skolans organisation. Kringarbetet var bisaker under lång tid, ända tills man kände att man befäst en egen fungerande relation till eleverna och hade sin klass, eller sina klasser under kontroll. Det hela vilade på en solid respekt för kunskap ända ner på lågstadiet. Vi kände oss som vi ingick i en bildningstradition och var en del av något samhälleligt viktigt. Det var därför jag valde läraryrket.

Bråk och dåligt uppförande förekom förstås mellan elever hela tiden, men sådant stoppades alltid i sin linda. Det fick absolut inte sprida sig. Det var inte fråga om kadaverdisciplin, utan ett respektfullt förhållande mellan elever. Och! mellan lärare och elever. Det var självklart att lärare var ansvariga för ordningen. Elevdemokrati var konsten att diskutera och fatta kollektiva beslut under ordnade former, inte någon slags ny maktdelning. Alltså, läraren bestämde. Skolan var en trygg plats för de allra flesta elever och även för lärare.

Det låter som en beskrivning av Elsa Beskows tid med Vill du läsa, Hattstugan, Tomtebobarnen och Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Men det var en generation senare, i det radikala 70-talet när vi gick i förstamajtåg och i Vietnamdemonstrationer. Men, vi arbetade alltså fortfarande i den stora – idag helt utraderade – folkskoletraditionen.

Den nya skolan
Allt detta är nu borta. Vi var många i skolan då som försvarade vår världsberömda skoltradition, men medelklassens skolbyråkrater och falska radikaler tog successivt makten i partier, skolförvaltningar, forskning, Skolöverstyrelsen och i departement.

Systemskiftet 1990 (skolpeng, kommunalisering och friskolor) förbereddes under hela 80-talet med en lång rad småreformer, som med många budgetmiljoner, så kallade projektpengar, främjade allsköns pedagogisk progressivism. Det här gnagde till sist sönder självklarheten i folkskolekulturen och -strukturen, den som var fundamentet för den demokratiserande (obs! inte demokratiska) skolan.

Dagens debatt
Nu, ytterligare 30 år senare, är alla överens om att allt blev fel. Men makthavarna håller fortfarande ihop genom att nu skylla på det fria skolvalet och på att verkan av skolpeng och friskolor måste minskas för att bromsa skolsegregationen.

Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28), som nu presenterats är ett försök att plåstra lita på en mycket sjuk respiratorpatient. Det kommer inte att leda till någonting.

I en artikel på sajten Dagens Arena välkomnar Mats Wingborg Åstrands olika förslag. Han är en snäll och hygglig skolprogressivist som var med och drev ut folkskoleandan ur den svenska grundskolan. Han har som alla andra nu sett att allt blivit fel, men gör samtidigt allt för att undvika att skärskåda sin egen och sina vänners ansvar för det svenska skolhaveriet.

En annan reaktion på Åstrandutredningen kommer från Johan Hakelius i nyhetsmagasinet Focus. Han är på rätt spår när han skriver:

”Med start i sextiotalet frikopplades den svenska skolan från sin egen historia och sina egna erfarenheter. Steg för steg radikaliserades skolpolitiken och formades utifrån abstrakta ideologiska övertygelser och förment expertkunskap, snarare än från de lärdomar det internationellt sett framgångsrika svenska skolsystemet gav.”

Jag skulle visserligen inte säga att skolpolitiken ”radikaliserades”, utan tvärt om tappades på sitt grundläggande demokratiska innehåll, alltså det omvända. Men begreppet ”radikalism” har sedan 80-talet bytt tecken från + till –, så jag förstår vad han menar och håller därför med.

Radikala insatser
För att återställa likvärdigheten i svensk grundskola krävs krisinsatser av Coronamått, alltså många hundra miljarder under många år. Men sådana insatser vore i dagsläget lika meningslösa som nya miljarder till det svenska försvarets internationella insatsstyrkor. En ny folkskola måste byggas från grunden, liksom värnpliktsförsvaret.

Först måste man alltså lösa den politiska skolkrisen och sedan bygga underifrån. Att avskaffa det fria skolvalet idag vore ett övergrepp mot alla barnfamiljer som trots allt har skaffat sina barn en anständig skolgång, alltså helt utsiktslöst.

Problemen är närmast oöverblickbara. Den demokratiska folkskoletanken har idag att ideologiskt kämpa mot en helt ny industrigren av skolkoncerner med enorma finansiella muskler. Att tvinga dem på knä fordrar stort politiskt mod. Jag ser inga sådana tecken. Hakelius artikel är ändå en liten ljusglimt.

Så, jag är med andra ord mycket pessimistisk om den svenska grundskolans framtid. Den måste ju hela tiden ticka och gå… Den blev till ett storskaligt experiment som utvecklats till en gökunge i den svenska redet. Den kommer vi inte – utan mycket ”radikala” åtgärder – att kunna bli av med.

Föregående artikelBrittiska dryckesvanor
Nästa artikelCovid 19-rapport från San Francisco Bay
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

3 KOMMENTARER

  1. Knut L!

    Du skriver om folkskoletraditionen. Men är det hela bilden av det (fortfarande) goda i den tidiga grundskolan? Där fanns väl också ett försök att ta goda delar från den priviligierade delen av parallellskolesystemet (läroverkstraditionen) och sprida dem till alla elever i stället för till 4 procent.

    Jag och ett stort antal arbetar- och landsbygdsbarn undervisades i den då populära tyskan av två unga lärarinnor som bekände sin kärlek till konjugation, och förklarade att jag måste, om jag väcktes mitt i natten om 50 år, genast kunna rabbla ”an auf hinter in neben über unter vor zwischen”. Kemiläraren samlade vår uppmärksamhet med ett ljudligt HÖR UPP! och förklarade åskådligt valenselektroner med krita på svart tavla.

    Ormen i paradiset var de ansvarslösa unga vänsterlärarna. Jag tänker nu med vrede på att jag (troligen alla 25 elever) lärde alls intet under tre år i ämnet svenska. Tidsandan hos dessa personer var kanske skadligare är än de ”söndergnagande” reformbesluten.

  2. Jan Arvid G!
    Jo, du har rätt. I folkskoletraditionen fanns mycket av det goda i läroverkstraditionen. Statusskillnad mellan småskollärare, folkskollärare och lärare i realskolan, som ju var ämnesutbildade akademiker. Lärarkategorierna förenades i grundskolan, inte utan problem, men det fungerade. Folkskollärare vidareutbildade sig på B-avdrag till ämneslärare och lärarkåren i grundskolan växte samman. Högstedierna hade sitt ämneslärarsystem och årskurserna 1–6 hade klasslärarsystem. Att gå över i ett nytt system när man kom i puberteten var en bra ordning. Hela denna praktiskt fungerande struktur gjorde man allt för att utradera på 80-talet.

  3. ”Fra 1970 til 2020 har vi så fasen med kapitalismens voksenalder.” skriver Tollef Hovigsteigan.no idag. Undras om det hänger ihop med det du skriver Knut, ”Systemskiftet 1990 (skolpeng, kommunalisering och friskolor) förbereddes under hela 80-talet med en lång rad småreformer, som med många budgetmiljoner, så kallade projektpengar, främjade allsköns pedagogisk progressivism.” Och är det kapitalismens ålderdom som brakar över oss? Märkligt vad idylliska mina första tio år som lärare, 1969–1979, verkar nu 2020.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.