Nya sensationella förändringar kommer nu slag i slag. T ex röstade de tre mäktigaste permanenta medlemmarnai säkerhetsrådet; USA, Ryssland och Kina, tillsammans för ett US-amerikanskt förslag om fred i Ukraina. Frankrike och Storbritannien lade ner sina röster. Den transatlantiska länken håller på att brista. Det skriver Knut Lindelöf i denna dagskommentar.
Det dominerande narrativet i Sverige och i stora delar av Europa om kriget i Ukraina och Ryssland grundar sig på att Putinregimen drivs av nyryska imperiedrömmar. Vinner ryssarna i Ukraina hotas resten av Europa att gå Ukrainas öde till mötes. Under Bidenadministrationen och ända tillbaka till Bill Clinton var USA den mest pådrivande för denna så kallade nykonservativa linjen, och stora delar av Europa (EU) följde lydigt efter. Alla var överens, Ryssland var det största hotet.
Så hände något. USA fick en president som med full kraft går emot det hittills dominerande narrativet och strävar istället efter att upprätta vänskapliga förbindelser med Ryssland och göra goda affärer. Den nya regimen motiverar det med att Bidenregimen drivit in USA i ett omöjligt projekt som omöjligen går att vinna och som man inte har råd med. Den nye presidenten valdes dessutom med ovanligt stor majoritet, så man kan t o m säga att han har folket med sig på ett sätt som inte varit fallet på mycket länge i USA. Det här är nu realiteter.
Som sagt, EU och Stobritannien har lydigt följt USA ända fram t o m Bidens valförlust. Sverige gick tillsammans med Finland med i Nato och övergav sin flerhundraåriga alliansfrihet. Inget var ju viktigare än att kunna försvara sig mot Putinregimens aggressioner. Och ryssarna förstår ju inget annat än militärt maktspråk.
Nu står vi (Europa) ensamma kvar med en antagonistisk politik mot Ryssland, alltså utan USA (som sedan bildandet 1949 varit en dominerande del av Nato) och Nato i ryggen. Europa (och Sverige) har plötsligt övergivits av sin enda riktigt militärt starka allierade. Sådan är stormaktspolitiken. Rätt som det är byter dom fot och lämnar sina allierade i sticket – om det tjänar deras intressen. Allt fagert tal om demokrati och mänskliga rättigheter är som bortblåst. Det skulle man ha tänkt på innan man hals över huvud kastade sig i armarna på USA efter krigsutbrottet i Ukraina. Europa blev i ett slag isolerat.
De enda som militärt skulle kunna stå emot Ryssland vore USA (Nato). Men den tiden verkar också förbi. Deras vapenlager är tömda, dugliga soldater obefintliga, vapenindustrin neddragen till fredsförhållanden. Skulderna stiger och folken protesterar (och väljer Trump). Det enda som återstår är kärnvapen, men det inser t o m USA är en omöjlighet.
Vidare, tysk industri förtvinar och drar med sig Europa i recession. EU (inkl Storbritannien) klamrar sig ännu fast vid den bortröstade Bidenadministrationens tidigare så dominerande narrativ, samtidigt som man är på väg att slukas inifrån av högerpopulistiska partier, som följer Trumps linje. Utan USA är man ingenting.
Parismötet häromdagen med några få av Macron utvalda visar på Europas svaghet och EU:s splittring. Man har hamnat i en fälla mellan det hatade Ryssland i öster och det trumpska förräderiet i väster. Alla drömmar om att EU (Europa) fortfarande skulle vara en maktfaktor på världsscenen håller på att rinna bort. Utan ekonomiskt starka, folkrika europeiska industriländer, såsom Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien var en gång, är talet om att bygga upp ett eget försvar en omöjlighet politiskt såväl som ekonomiskt. Hur blir det då med Nato? Ett Nato utan USA är svårt att tänka sig.
Varje gång du framöver får höra att man måste hålla fast vid Ukrainastödet, kommer det att låta allt mer ihåligt och pliktskyldigt. Carl Bildt intervjuades i SR Ekot onsdag morgon (26 februari) och tillstod att ett skifte är på gång – skamligt nog – men det är en realitet. Han exemplifierade med det faktum att FN:s säkerhetsråd för första gången antagit en USA-resolution som kräver ett slut på Ukrainakriget – utan att nämna Ryssland som angripare och Ukrainas rätt till territoriell integritet! Resolutionen stöddes av 10 av säkerhetsrådets 15 medlemmar, 0 emot och 5 nedlagda röster. Det sensationella här var att de tre mäktigaste permanenta medlemmarna; USA, Ryssland och Kina, röstade för och ingen av vetoländerna emot. Frankrike och Storbritannien lade ner sina röster. Den transatlantiska länken håller på att brista.
Det faktum att generalförsamlingen antog en resolution om Ukraina, som stämde mer överens med tidigare resolutioner, säger bara att den stora generalförsamlingen släpar lite efter och att osäkerheten även där har ökat. 2025 röstade 96 ja, 18 nej (hela 65 lade ner sina röster och flera länder valde att vara frånvarande), medan 2023 röstade 141 ja och 7 nej.
I USA går det att byta politik genom att välja en ny president. I den meningen fungerar faktiskt USA:s demokratiska system. Men i Europa finns inte den möjligheten. Här kommer man nu att splittras och välja olika vägar. Ungern har länge konsekvent fört en Rysslandsförsonlig politik. Fler kommer vad det lider följa efter. Utan USA som riktkarl kommer EU att falla isär.
Varje gång du den närmaste tiden får höra att ”man måste hålla fast vid Ukrainastödet”, kommer det att låta allt mer ihåligt och pliktskyldigt. Europas ledare måste nu på något sätt trixa sig ur det ”dominerande narrativet”, det måste ske mycket snart. Men än är allt mycket osäkert…
Detta switch-ande (byta sida) har vi ju sett i andra världskriget när Tyskland var på nedgående så byttes regeringar ut i länder som stött Tyskland. Så något liknande flip-flop-ande kommer också att ske i Europa nu. Den värsta uppslutningen i koncentrerad aggressiv politik mot Ryssland kom från de bjäbbande chihuahua-länderna, Estland, Lettland och Litauen med det ena vansinniga förslaget efter det andra om sanktion m m, där de försökte diktera vad Tyskland, ja vad hela EU skulle göra mot Ryssland och Kina. Där inser folket säker att sådana vansinniga politiker som ej tänker på sitt eget folk måste bytas ut nu när man ej har USA i ryggen för sådant beteende.
Man slutade att exportera bland annat ost som man tidigare exporterade stort, nu har Ryssland byggt upp en egen inhemsk ostproduktion, så på område efter område har Ryssland vaknat och upptäckt sin egen potential.
Nu i veckan som var så stoppade de baltiska chihuahua-staterna invasionen av vandrande Ryska elektroner, man kapade elkraftledningarna från Ryssland (som har ett av världens lägsta elpriser) och får nu flerdubblade elpriser varpå en massa fabriker stänger (el-intensiv produktion) ner m m. De och hela EU står nu som Fria Pro sjöng ”med tvättad hals”.
Två reflektioner:
Den första är att USA fått ett nytt ledarskap som kan göra vad de vill. I Europas fall har nästan hela ledarskapet låst fast sig vid att det bara finns en militär lösning på påstådda konflikter med Ryssland, Kina och Iran. Antagligen klarar inte Europa alltför många tappade ansikten, utan vi får vänta tills ett nytt ledarskap tar över.
För det andra så har vi nog aldrig sett en typ av ”diplomati” som Trumps. Ena dagen fred i Ukraina och andra dagen mer vapen till Ukraina om de skriver på kontraktet om ovanliga metaller och olja. Det blir som uttrycket ”bara Gud och slaktaren vet vad som finns i korven” från Upton Sinclairs roman. Slaktaren heter väl Trump i det här fallet.
Citatet är från Upton Sinclairs bok Vildmarken som handlar om Chicagos slaktindustrier för hundra år sedan. Har just läst den. Likheten med dagens galna liberalism är slående.
Jag är GLAD
över
att ha fått
ännu en dag
men
jag vet inte
vad
jag ska göra
med den,
inte heller
vad den
ska göra
med mig.
Katten
sover
på en blå
dyna.
Stolen står
på golvet
Det var det hela.
Detta att öppna världen från en kravlös position gäller också en dikt som ”Lukten; stanken” som inleds med något så trivialt som ett toalettbesök:
Jag har skitit och det gick bra;
gläds åt den genuina stanken nerifrån toalettstolen,
den stämmer…”
Tänk vad svårt det är att inte färgas av ”Det dominerande narrativet”! Knut skriver: ”Det dominerande narrativet i Sverige och i stora delar av Europa om kriget i Ukraina och Ryssland grundar sig på att PutinREGIMEN drivs av nyryska imperiedrömmar. Vinner ryssarna i Ukraina hotas resten av Europa att gå Ukrainas öde till mötes. Under BidenADMINISTRATIONEN och ända tillbaka till Bill Clinton var USA den mest pådrivande för……” Eller skall möjligen ordet Putinregimen vara ett citat?
Naturligtvis är detta en ganska obetydlig detalj – ingen kritik riktad mot redaktör Lindelöf. Det visar just på svårigheten att vara helt klar i skallen, när man hela tiden omges av lögnaktiga dominerande narrativ som ”Oprovocerat angrepp från Rysslands sida”, Rysslands ”Fullskaliga invasion” och liknande. Vi får alla kämpa hårt!
Knut L skriver också ”Utan USA som riktkarl kommer EU att falla isär.” Inte bara EU (och Nato) håller på att falla isär. Den svenska politikerkåren håller på att falla isär. Centerpartiets avgående ordförande på grund av starkt splittrande uppfattningar inom partiet och sjunkande stöd från valmanskåren, vice statsministerns regelbundna tal om vad hennes parti vill – i stället för vad regeringen står för, försvarsministerns totala uppslutning kring att skicka svensk trupp, samtidigt som förre socialdemokratiska utrikesministern i lördagsintervju säger att detta är fel väg – allt pekar i samma riktning – en kraftig utförsbacke.
På SVT kan man se 2 intressanta intervjuer om Ukraina.
Först med:
”Gäst hos Anders Holmberg är Sveriges överbefälhavare Michael Claesson. Vad anser ÖB om Donald Trumps fredsplan för Ukraina och kan man vara säker på att skadade kablar i Östersjön handlar om sabotage?”
Den andra med:
30 minuter ikväll kl. 22:00 – Denna vecka gästas Anders Holmberg av Ukrainas Sverige-ambassadör Andrij Plachotnjuk.
Sven A!
Man kan ju se Trumps gåpåaranda som en källa till motstånd från människor man inte tidigare setts som aktivister. Såg ett Youtube-klipp där skådespelaren Robert de Niro var förbannad på Trump. Mina klena kunskaper i engelska gjorde att jag missade en del. Men budskapet var tydligt. Trump har ju lyckats uppröra fler amerikaner på 2 månader än Joe Biden på 4 år. Trump och Musk leker med elden.
För den som vill läsa Upton Sinclair så heter romanen ”The Jungle (på svenska Vildmarken)” den väckte en sån debatt att presidenten frågade är det jag eller Upton S som styr landet?
Bertil C!
Faktum är att jag tvekade inför både P-REGIMEN och B-ADMINISTRATIONEN. Men eftersom jag åtminstone har ambitionen att inte bara skriva för de redan djupt insatta, valde jag de mainstrema-dominerade uttrycken, för att inte repellera någon eventuell läsare som har sin bild huvudsakligen därifrån.
Knut L!
Du skrev att du avsiktligt använde substantiv (regim, administration) som icke vore de bästa beskrivande substantiven. Vilka vore då de bästa orden?
Jan Arvid G?
Det beror på i vems perspektiv jag vill formulera mig. Det europeiska etablissemanget använder gärna REGIM om Putins regering och ADMINISTRATION om Bidens, medan jag och andra här på lindelof.nu utan problem kan använda både REGIM och ADMINISTRATION om båda. Men om du är uppmärksam ser du att jag inte formulerar mig ur mitt eget perspektiv, utan ifrån det dominerande narrativets.
Men är vi inte nere på petitesser nu?
”Den nye presidenten valdes dessutom med ovanligt stor majoritet”
2016: Hillary Clinton fick nästan 3 miljoner fler röster än Trump.
2020: Biden fick ca 7 miljoner fler röster än Trump.
2024: Trump fick ca 2,3 miljoner fler röster än Harris.
2004: GW Bush fick lite över 3 miljone fler röster än John Kerry.
2000: Albert Gore fick ca 0,5 miljoner fler röster än GW Bush.
Man måste alltså gå tillbaks ett kvartssekel för att hitta någon som ”vann” med mindre marginal än Trump 2024.
Knut L!
Du frågade: ”Men är vi inte nere på petitesser nu?” Nej, jag (och Bengt S) är inte? inne på petitesser, utan på det NÄST främsta karakteristiska draget hos redigeringen av lindelof.nu, nämligen att saklighet och noggrannhet inte tillmäts någon betydelse, om publiceringar tros tjäna den (för dig och dina åsiktsfränder) goda saken, som är att stödja Ryska federationen. Publikationens främsta karakteristiska drag är att motsatta politiska åsikter får tävla på lika villkor i yttrandefrihetens tjänst.
Bengt S!
Du har förstås rätt, ”ovanligt stor majoritet” var en slarvig formulering. Vad jag tänkte på var att han är den förste efter Hoover och Rooseveld (i början av 1930-talet) med majoritet i kongressens båda kamrar, samt högsta domstolen med sig. Åtminstone till nästa mellanårsval, i två år, har han denna starka maktställning. Det är väl därför han kör i turbotempo.
Det amerikanska valsystemet är demokratiskt mycket intressant. Det garanterar delstaternas inflytande (men knappast makt i det stora hela) över alla beslut men inte att de folkvalda har stöd av en majoritet i HELA landet (förbundsstaten, nationen, USA, välj det som önskas). Det är bland elektorerna, vilka utses av respektive delstat, den valde president måste ha majoritet.
Om Tyskland skulle ha ett liknande system, skulle det förkättrade AfD garanteras inflytande men inte makt annat än lokalt (gamla Östtyskland). Inom EU pratas det en del om den s k subsidiaritetsprincipen, vilken ska (så långt det nu går) garantera att besluten fattas så nära de direkt berörda som möjligt. Observera ”så nära”, inte ”av” de ”berörda”.
Det kan ju tyckas vara en ”bra” princip, även nationellt och lokalt. Men det blir genast litet krångligare redan när vi talar om anläggningar för energiproduktion t ex. Då visar det sig, något oväntat, att det är det nationella försvaret som får sista ordet. Något som med Knut L:s funderingar om lojaliteterna i artikeln ovan kan te sig en smula olyckligt även om det kan ses vara säkerhetskonsekvent.
Här kommer ett inlägg från Norge. Fredsforskaren Johan Galtung som fyllde 80 år 2020 förutspår USA-imperiets framtid.
https://tv.nrk.no/program/DVFJ63006010
Dennis Z!
Har du läst Diana Johnstone?
Drottningen av Kaos
Författare: Diana Johnstone
”Diana Johnstone fångar Hillary Clintons imperialistiska syn på världen i minnesvärd detalj. Som amerikansk senator och utrikesminister missade ’Höken Hillary’ aldrig ett tillfälle att stödja ett nytt vapensystem eller ett nytt krig. Johnstone beskriver Hillary Clinton som den främste representanten för den härskande oligarkin och ’Krigspartiets’ favoritkandidat.” Ralph Nader.
Där skriver DJ om en undersökning av 2 amerikanska universitet gjort om hur USA:s parlament röstade. I folkets intresse eller storbolagens intresse. Även om hur Bill och Hilary Clinton tjänar pengar på alla katastrofer på HAITI.
Tommy Sjöberg!
Upplysningsvis dog Johan Galtung den 17 februari 2024.