I denna byggnad – Block 10 – utförde Mengele en del av sina medicinska experiment. (Bild: Montage av Redax)


Förstör inte en bra historia genom att fråga om den är sann, förmanade Truman Capote. Enligt ryktet den värsta skvallerbyttan i New Yorks innekretsar när det begav sig. Samlade hela tiden ”material” genom att frottera sig med celebriteter och nyrika i metropolen.

Författare till den uppmärksammade dokumentärromanen In Cold Blood (1967), byggd på en riktigt otäck mordhistoria på den amerikanska landsbygden. Enligt somliga startskottet för genren true crime. I mina ögon snarare ett exempel på new journalism.

Capote uppsökte i fängelset förövarna som kallblodigt mördat en jordbrukarfamilj i Kentucky. Han beskylldes sedan för att hänsynslöst utnyttja dem samtidigt som han skruvade sin story.

Kanske mest känd är han för boken som filmatiserades med en ljuv Audrey Hepburn som dragplåster: 

Breakfast at Tiffany´s (1958). Hon nominerades till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

En person som ville just detta som Capote avrådde från, det vill säga förstöra en god historia, ”avslöjade” att på Tiffany´s serverades det verkligen inga frukostar. En ren skröna från Capote. Och … ? frestande att fråga. 
”Knappologer” (tror faktiskt att det är Strindbergs uttryck) fräste vi på universitetet om de grå nagelfararna som aldrig lyfte blicken mot de större perspektiven. Romaner, den eventuella bristen på sanningsvärde i dessa, var väl i och för sig inte deras gebit. 

Apropå att förstöra en god, snarare en ruskig historia finns det skäl att i sammanhanget nämna den i Melbourne boende författaren Heather Morris bästsäljande bok Tatueraren i Auschwitz (2019) som bygger på fången Ludwig ”Lale” Sokolovs vittnesmål från förintelselägret på den polska landsbygden.

Sokolov, född Eisenberg, beordrades att med nål rista in nummer på medfångarnas underarmar. Ett, relativt sett, livsbevarande uppdrag. Han överlevde också dödsfabriken, avled 2006 i Australien.

Innanför det elektrifierade stängslet, med gaskamrarna och krematorierna arbetande dygnet runt, utvecklar sig en till synes omöjlig, men stark kärlekshistoria. En ljusstråle borrar sig genom lägerhelvetets mörker. 

Lale blixtförälskar sig i en kvinnlig fånge, Gita, när hon köar framför honom för att ”numreras”

Deras blickar möts och de går ohjälpligt förlorade i varandra. De förmår, trots alla hinder och svårigheter, hålla kontakten i lägret. Återförenades efter kriget, Gita tillhörde också överlevarna, sedan var de tillsammans livet ut. 

De ”fick varandra”, skulle min mor ha sagt. Hon som insöp de ljuva passionerna i ”tantsnusksblaskan” Hela världen och drömde om att alla förhållanden mellan man och kvinna skulle sluta lyckligt. 

Det kan, viskande från sonen, nämnas att tidningen, med ”kärlek på papper”, inköptes i smyg i Linders kiosk nere vid Kanalen. Mamma skämdes inför de socialdemokratiska kamraterna i kvinnoklubben. Att hon ägnade sig åt verklighetsflykt. 

Kunde skicka samme son till kiosken, mutad med ett par kronor till femöresgodis.

Lale hjälper Gita, smittad av tyfus, även andra fångar, genom att byta ädelstenar och pengar mot mat och medicin. De förra  fixar han via ”Kanada”, förrådet där fångarnas klädesplagg lagrades efter ankomst till lägret. Ofta med saker insydda i fodret. 

SS snuvas genom Lales förslagenhet på värdeföremålen. Kommendant Höss lade dock vantarna på sådant som inte tillhörde honom, strikt förbjudet enligt lägerreglementet. Bland annat en minkpäls till hustrun. På tok för stor.

Genom att Lale får möjlighet att delvis vistas utanför lägret, iscensätter han byteshandel med hantverkare knutna till utbyggnaden av Auschwitz, nya transporter väntar. Han upptäcks av SS, men ännu en gång klarar han livhanken.

Förbi Lale passerar en hånflinande, skräckinjagande doktor Mengele,”Dödens ängel”, sökande efter kroppar att bedriva sina sadistiska experiment på. Hotfullt i förbifarten: ”En dag när som helst ska jag ta dig.” Tatueraren tror att hans sista stund är kommen, men klarar sig. 

Hans vittnesmål har ifrågasatts på flera punkter av ledningen för The State Museum Auschwitz-Birkenau in O?wi?cim. Och jag undrar varför, egentligen. De har velat beslå Lale med faktafel, om än inga avgörande. En kriagranskning, trots att det rör sig om minnesbilder från de svåraste förhållanden och framkallade långt efteråt. Vad är det för orubblig ”sanning” som ledningen slår vakt om? 

I syfte att värna om förintelseturisterna och deras förhandsuppfattningar om vad som försiggick i Auschwitz? Museet är förvisso inte ekonomiskt oberoende av alla tillströmmande besökare.

Jag kan inte låta bli att minnas slutscenerna i den rysliga filmen The Zone of Interest om familjen Höss som till vardags levde ”som vanligt”, granne med lägret. Under en himmel från vilken det regnade aska från krematorierna. 

Filmen slutar med att lägret – nu pratar vi om idag – ordentligt städas, ugnar och allt, i väntan på förintelseturister. Jag minns, samtidigt, under ett stopp i Krakow, affischer i stan för att locka resenärer: ”Följ med på en dagstur till Auschwitz, måltider ingår.”

Bortsett från smärre minnesfel i Sokolovs berättelse, slutsatsen blir, vilket tilltalar romantikern Ekstrand: Kärleken övervinner allt. Även om den förkroppsligas av två magra, skelettliknande kroppar, två människospillror på randen till döden. 

Det skämtas dem emellan om att ingen av de älskande borstat tänderna på länge. Men det utesluter inte kyssar, i skymundan för att inte upptäckas av vakterna. I en okrossbar längtan efter fysisk förening.

Det du, Mengele.

Föregående artikelRiskerna och fördelarna med den framväxande multipolära världen
Nästa artikelVI KRÄVER BORDLÄGGNING AV DCA-AVTALET
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.