Det finns hopp även för Birgitta Ohlsson

birgitta-olsson-israel

Birgitta Ohlsson talar vid en manifestation i Göteborg i samband med firandet av Israels 60-årsdag (22 maj 2008).

Denna Birgitta Ohlsson, hon är sannerligen inte den första.

Hon är med i en lång rad av mer eller mindre progressiva människor, som hamnat på fel sida. Jag finns där själv.

På trettiotalet åkte intellektuella till Sovjetunionen för att studera den existerande socialismens framsteg. Utrensningarna visste de inget om, visste de ansåg de dem nödvändiga. Än idag finns det människor i detta land som försvarar dem med akademiska spetsfundigheter. På sjuttiotalet hyste jag själv, utifrån den information jag då hade, stor beundran för Mao´s Kina, för Det stora språnget, folkkommunerna och Kulturrevolutionen. Till Kampuchea reste kamrater för att stödja de Röda Khmererna.

1900-talet var utopiernas århundrade och vi var många som föll för deras lockelse och solidariserade oss med förtryckarna i stället för med offren. Till Israel reste på 60- och 70-talen en lång rad progressiva människor, glödande anti-nazister, hängivna socialister, goda liberaler för att beundra den sionistiska utopin. Att staten Israel uppstått på ruinerna av en tusenårig civilisation, att tre kvarts miljoner människor berövats hus, hem och egendom och levde som landsflyktiga runt den nya statens gränser, det visste de inte och de ville inget veta. De svalde Israels verklighetsbeskrivning intill minsta kommatecken. De kände djupaste solidaritet med förtryckarna, därför att förtryckarna nyss varit offer.

Sedan dess har staten Israel stadigt marscherat allt längre och längre åt höger. Bosättarna hugger för sig av palestinskt land med statens välsignelse. Tre kvarts miljoner landsflyktiga har blivit fem-sex miljoner. Ingen som helst ersättning har givits till dem för all den egendom staten Israel berövat dem. De har inte ens fått något erkännande att orätt begåtts mot dem.

Och nu är det Birgitta Ohlsson som reser till Israel. Såvitt jag förstår en modig och rejäl människa på många sätt. Pålitlig anti-rasist. Och hängiven Israelvän. Det finns Israelvänner som kräver att ockupationen av Västbanken och Gaza avslutas, därför att staten Israel inte annars har någon framtid. Birgitta Ohlsson är inte den sortens Israelvän. För en tid sedan ställde hon upp som talare på ett möte anordnat av representanter för de mest aggressiva bosättarna, för den israeliska extremhögern. Jag skulle nog inte få ihop det i mitt huvud om jag inte hade varit med själv.

Men nu har jag det och jag anar att i Birgitta Ohlssons sinne finns ett litet tvivel och att det tvivlet kommer att växa och med tiden ska hon komma ut som motståndare till apartheid-systemet och förespråka enstats-lösningen, den som innebär att hela det gamla Palestina blir en stat med samma rättigheter för alla som bor där.

För hon vet ju innerst inne att även i Palestina gäller idén om alla människors lika värde.

  16 kommentarer for “Det finns hopp även för Birgitta Ohlsson

  1. Håkan Sandin
    2016-09-28 kl. 8:06

    Tidigare var vänster synonymt med arbetarrörelsen. Men idag menar man alltså att Mohammeds erövring av Jerusalem på 600-talet var inledningen till “en tusenårig civilisation”. Det är det bara att konstatera att delar av dagens vänster har blivit islamistisk.

  2. Anders Persson
    2016-09-28 kl. 8:08

    Jag tror inte att det finns något som man kan “tro” på eller “beundra” som är helt “rent”. Till och med om man beundrar färöingarna, som jag gör, stöts man bort av deras barbariska slakt på sälar.

    Göran Buréns
    attityd får väl närmast betraktas som “nihilism”. Att det finns människor som t ex ser positivt på Stalins Sovjetunion, Gustaf Wasas Sverige och Netanyahus Israel måste bero på min gamla käpphäst huvudmotsättningen: det positiva överväger det negativa. Så t ex hade få anti-nazister problem med att stödja Winston Churchills Storbritannien under 2:a världskriget trots dess folkmordspolitik i bl a Indien.

  3. Jan Wiklund
    2016-09-28 kl. 8:16

    Å andra sidan fanns det – till exempel – gott om radikala förespråkare för allmän rösträtt och arbetares rättigheter i 1800-talets Europa som försvarade kolonialismen. Så människans förmåga till sofisteri är oändlig. Eller, om man så vill, förmåga till att dra gränsen mellan “vi” och “dom” hur krokigt som helst.

  4. Sven-Eric Holmström
    2016-09-28 kl. 9:18

    Det här begreppet “folkmord” ska man vara försiktig att svänga sig med. Det har lätt en tendens att missbrukas. Personligen delar jag Alain Destexhes (Läkare utan gränser) uppfattning. Han menar att det under 1900-talet bara finns tre verkliga folkmord: ungturkarnas folkmord på armenier 1915, nazisternas folkmord på judar och romer 1942-1945 och hutuextremisternas folkmord på tutsier i Rwanda 1994.

    Churchill kan man ha lite olika uppfattningar om (svälten i Indien 1943, uttalandet om gaskrig mot araber dessförinnan) men få torde förneka hans positiva roll under andra världskriget.

  5. Leif Stålhammer
    2016-09-28 kl. 9:29

    Undrar hur Birgitta Ohlsson ställer sig till Assad i Syrien? Svårigheten i politik gäller ju nuet. Att vara efterklok är lättare. Frågan om huvudmotsättning är ju helt avgörande. Det gäller att förvandla teorier till realpolitik. Då får man skit under naglarna.

  6. Håkan Sandin
    2016-09-28 kl. 13:30

    I vår tid betecknas, bland andra av Europaparlamentet, också IS fördrivning av de kristna från sina historiska hembygder i Mellanöstern som ett folkmord.

  7. Erik Skogh
    2016-09-28 kl. 22:46

    Ingen riksdagspolitiker vågar ens andas ett uns av tvivel om att Assad är värsta skurken i Syrien, som längst kan de yppa att IS och Al Nusra/Jabhat Fateh al-Sham också är mördare.

    Det “riktiga motståndet” i Syrien beskrivs av Wallström som “den syriska oppositionen”. Problemet är att de vet att den oppositionen inte skiljer sig nämnvärt från IS/Jabhat Fateh al-Sham. Ett exempel på att ändamålet (störta Assad) helgar medlen. Syftet är ju gott – att Syrien inte längre kan agera mot USAs strategiska intressen.

    Eftersom USA agerar i Mellanöstern även utifrån Israels intressen är Birgitta Ohlsson 100 % mot Assad. Israel agerar även militärt inne i Syrien mot Assad och sårade rebellsoldater kan få vård inne på israeliskt territorium.

  8. Håkan Sandin
    2016-09-29 kl. 11:51

    Min poäng avseende Göran Buréns text är att Israel är en stat med parlament, rättsväsende och militär; vilket är en verklighet som också araberna, oavsett påstådda oförrätter i det förflutna, har att acceptera. Särskilt som Israel påstås vara en kärnvapenmakt varför en militär lösning på konflikten är otänkbar då det skulle försätta hela regionen i brand. Den enda rimliga lösningen på vansinnet i Mellanöstern är således att arabvärlden erkänner staten Israels rätt till existens.

  9. Knut Lindelöf
    2016-09-29 kl. 12:12

    Håkan S!
    Jo, man bör förstås ta med i beräkningen att Israel är en välorganiserad kärnvapenmakt. Men att krypa för denna övermakt och svälja dess övergrepp är knappast ett alternativ för att nå fred på lite längre sikt. Jag har svårt att förstå att lika rättigheter för människor med olika religioner (enstatslösning) ska vara så svårt att acceptera.

  10. Håkan Sandin
    2016-09-29 kl. 13:56

    Knut L!
    I de länder som domineras av islam betraktas religiösa minoriteter som andra klassens medborgare. Jag tror inte att det judiska folket kommer att ge upp sitt förlovade land och gå den framtiden till mötes.

  11. Sven-Eric Holmström
    2016-09-29 kl. 14:06

    I Iran är judarna representerade i landets parlament.

  12. Knut Lindelöf
    2016-09-29 kl. 14:14

    Håkan S!
    Inte bara i islamska teokratier, utan i alla teokratier – inklusive Israel – gäller detta.

    Men i demokratier eller i sekulära totalitära stater (Syrien t ex) kan (kunde) olika religioner leva sida vid sida.

  13. Håkan Sandin
    2016-09-29 kl. 14:53

    Jag tycker att det är fel att beskriva Israel som en teokrati eftersom styrelseskicket är demokratiskt och alla befolkningsgrupper är representerade i parlamentet förutsatt att de erkänner statens rätt till existens.

  14. Knut Lindelöf
    2016-09-29 kl. 16:09

    OK, kanske finns det en bättre beteckning på styrelseformen. Kanske rent av Israel är lite likt Iran, där det alltid finns ett högsta råd av mullor med rätt att ingripa om de religiösa grundvalarna naggas i kanten.

  15. Håkan Sandin
    2016-09-29 kl. 18:36

    Just nu är det Iran, Assad och Ryssland som verkligen bekämpar IS. Det jag undrar över är varför vänstern, ända sedan palestinasjalarna på 1970-talet, har en ambivalent inställning till islam och beskriver ett politiskt, ekonomiskt och juridiskt system (Sharia), maskerat till religion, med strävan efter världsherravälde som “en tusenårig civilisation”?

    För i själva verket består förebilden av en liten överklass som lever i stora palats, med taggtråd och livvakter, medan folket lever som nomader på en kamelrygg liksom på medeltiden.

    Dessutom spelar en eller tvåstatslösningar ingen roll eftersom muslimerna är ett folk enade under Mohammed som aldrig har erkänt kolonisatörernas nationsgränser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.