Det går ett spöke genom Sverige!

Professionella… (Bild: Pixabay)

ör er icke-substituerbara!

… uppmanade jag alltid mina studenter. Framförallt när de oroade sig över vad de skulle kunna få (sic!) för jobb efter examen.

– Nischa er!

Det sista framförallt riktat till studenter i företagsekonomi. Det vräktes ju ut företagsekonomer ett tag. Alla med exakt samma utbildning. Från landets alla lärosäten med ekonomutbildning. Det blir en hel del ekonomer, om man säger så.

Kanske sker så fortfarande – massproduktion. För att tala marknadsspråk: Om utbudet är större än efterfrågan – ja, vad tror vi? Cui bono? Ekonomskrået försvagat.

Arbetsköparen vill INTE ha arbetskraft – hemska, förtingligande ord – som är stark i sin position och svår att ersätta. Därför har också sedan länge pågått en aktiv deprofessionaliseringsaktion gentemot de professionella (de formellt välutbildade). Strävan har varit att de professionella som grupp skall försvagas. Utbilda många. Försämra arbetsvillkoren. Strama åt organisationen.

Kollegialiteten försvåras, chäfer tillsätts – bort den gamla, goda principen som BORDE råda: primus inter pares. Den professionelle skall styras, detaljstyras. En “medarbetare” bland alla andra. Kringskuren och förminskad, berövad handlingsfrihet och auktoritet.

Strävan har riktat sig även mot en tidigare så imponerande stark och professionell grupp som läkarna. Stark icke minst genom att man begränsat intaget till läkarutbildningen. Ingen inflation i vita rockar! Heller ingen lönedumpning genom import!

Jag minns när jag föreläste om deprofessionalisering på ett seminarium i Stockholm, arrangerat av Läkaresällskapet. Med läkare från hela landet närvarande. Alla specialiteter. Jag inledde genom att ödesmättat travestera Marx och Engels i Kommunistiska manifestet:

– Det går ett spöke genom Sverige, deprofessionaliseringens spöke!

Följde upp med en artikel i Läkartidningen under rubrik “Kunden har inte alltid rätt”. Gensvaret enormt. Många mejl. Överläkare med docentkompetens företrädda. Somliga berättade de mest hiskeliga historier om klåfingriga idioter till icke-medicinskt utbildade chäfer, eller utbildade som blivit chäfer. Alltmedan professionella, som bekant, inte behöver någon chef.

Chäfer, chäfer, chäfer. Hysteriskt jagande kostnader. Hierarkisk linjeorganisation. Toppstyrning. Daglig respektlöshet. Tummen i ögat på specialisterna.

Jag förstod att jag träffat huvudet på spiken med min föreläsning och artikel.

Angreppet på de professionella stannar inte vid läkarna. Även andra professionella grupper, välutbildade och kompetenta människor, ansätts. Journalister. Universitetslärare. Gymnasielärare. Sjuksköterskor. You name them.

Ta bara det satans påfund som går under beteckningen New Public Management.

Karolinska Sjukhuset! I TV hör jag den där skräcködlan till moderat, vad hon nu heter, och chäfer med makt över verksamhet och professionella som raskt höjer mitt blodtryck.

Arbetsmarknaden segmenteras. I och för sig inget nytt. En liten grupp är icke-substituerbara. Vilka som ingår i denna skiftar. Resten icke oersättliga. Längst ned det samtida trasproletariatet. Delvis etnifierat. Gigekonomin växer. Löshästsekonomin.

Och var finns motståndet? Jag tar det igen: VAR FINNS MOTSTÅNDET?

Mitt eget fack, Universitetslärarförbundet inom SACO, minns jag som totalt kraftlöst. Men med välavlönade funktionärer på förbundskansliet i Stockholm. Fackförening värd namnet? Snarare mot arbetsgivaren välvillig och snäll intresseorganisation som morrade ibland.

Jag ser framför mig mina chäfer på Högskolan i Gävle. Herregud, vilket eländigt gäng! Men med formell makt att styra över oss professionella – och vi fann oss. Med något enstaka undantag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.