”Det gives alltid något bättre än döden”

TVÅ MANIFESTATIONER AV Västerbottens kustland bjuds just nu i Skellefteå – kommunen med ett växande självförtroende, med brist på arbetskraft och där Northvolt finns på allas läppar. Dels gäller det själva byggnaden ”Trähotellet” eller ”Sara kulturhus” och dels pjäsen efter PO Enqvists roman Musikanternas uttåg. Frågan är om inte själva byggnaden – helt i trä – gav mig det starkaste intrycket.

Felet med pjäsen var förmodligen att jag just läst boken. Den är bättre. Den är och förblir den storartade skildringen av mötet mellan å ena sidan de hårt prövade kristna arbetarna på sågverken i Skellefteåtrakten och den framstormande arbetarrörelsen från Stockholm. Allt går att fördra; långa vandringsvägar, mager kost, kylan, svältlönerna och allmänt usla levnadsvillkor. Men då arbetarna beskylldes för att vara lata och ohederliga, då gick man i strejk. ”Vårt arbete har ett värde!” Det kunde alla enas kring.

Musikanternas uttåg från 1978

Det stora gnisslet uppstod mellan den söderifrån kommande arbetarrörelsen – ja rent av från Stockholm – och den stränga arbetsmoralen ur tron på Jesus Kristus och och liknelsen om ”arbetarna i vingården”. Nej, sade de alla, inte socialismen, ”den jer okristerlig och omoralsk”. Till nöds en fritt stående arbeterförening i Bureå, men absolut inte LO-anslutning. Partiets utsände socialistiske agitator Elmblad mötte ett tystlåtet, svårtolkat och ovänligt folk som till och med plågade och gjorde narr av honom. Han kom ju från Stockholm.

Jag ska inte berätta mer, utan istället försöka säga något om Västerbottensteaterns tolkning av berättelsen. Den klargjorde titeln, som jag faktiskt undrat över. Hela berättelsen utgår från en variant på sagan Stadsmusikanterna i Bremen; eftersom livet är så eländigt kan man lika gärna fly för att bli musikant i närmaste stad. I pjäsen bär alla på instrumentväskor i stället för unikaboxar, alltså de är beredda att bryta upp för att söka ett bättre liv som musikanter. Ingen anledning att vara rädd, eftersom… ”det gives alltid något bättre än döden”.

Men även om det av romanen framgick att den olycklige agitatorn Elmblad var för tjock, var mitt intryck att till exempel K G Markström och de andra i boken framstod som tunna och segstarka. Men i pjäsen var de helt enkelt lite för fryntliga och det hela snuddade ibland till och med vid buskis, särskilt före pausen. Något väsentligt saknades i flera av karaktärerna. Morbror Anton var dock den med störst trovärdighet, den svage tvivlaren som ofta hamnade på fel sida och begick förfärliga misstag.

Över hela föreställningen vilade även en tydlig stämning av 70-tal. Ensemblen ställde upp sig på mot publiken på linje i inledningar och avslutningar och sjöng sånger som sammanfattade och förstärkte, allt i bästa Fria Pro-stil – inklusive applåder mot publiken – från tider då det begav sig. De sjöng bra och det funkade hyfsat. Men kanske ändå inte, det kändes mest nostalgiskt och lyfte knappast denna i grunden allvarliga PO Enkuist-berättelse om människors kamp för ett värdigt liv trots tillkortakommanden, övergrepp och främlingsrädsla.

Men som sagt: Det gives alltid något bättre än döden, vilket är en bra syntes av dessa människors livshållning i Västerbottens kustland under 1900-talets första år; den tid då västerbottningarna fick människovärde, som författaren (enligt programbladet) lär ha uttryckt det i en intervju om sin bok Musikanternas uttåg. Jag ska nu ta mig vidare till Kapten Nemos bibliotek, som är fortsättningen på berättelsen.

... är läst 553 gånger!

  3 kommentarer for “”Det gives alltid något bättre än döden”

  1. Bertil Carlman skriver:

    Tack Knut!
    Åter fick jag en injektion i mina tankar av skillnaden mellan ”med folket” och ”åt folket”. Det kliar i den skrivlust som jag sedan några år återfått. Där, ”på gamla dar”, tänker jag allt oftare på ”det gives alltid något bättre än döden”.

    På dessa gamla dar har jag också upptäckt Vijay Prashad, och det har satt sina avtryck på denna ”tankesmedjornas blogg” (minst sju inlägg eller referenser). Igår började jag läsa ”The East Was Read”, (obs inte red). Jag hade inte läst mer än ett par sidor av Vijays inledning, förrän jag blev överväldigad. Ta bara inledningsrubriken ”Hunger and illiteracy” ”Hunger och analfabetism”. Pang, direkt på vad bristen på demokrati har för yttersta grund! Hur skall man kunna lära sig läsa om man ständigt hungrar? Som indier kan Vijay naturligtvis Indiens historia bättre än de flesta. Hans text börjar med svältkatastrofen i Indien 1896–97. Han skriver direkt under inledningsrubriken: ”Först stjäl imperierna maten ur munnen på sina undersåtar. Sedan använder de denna mat till monument som skall hylla härskarna. Samtidigt med hungerkatastrofen firade det brittiska kolonialstyret i Indien de 60 år som imperiedrottningen Viktoria härskat över Indien.”

    Precis som denna bloggartikel av Knut, får jag av Vijays inledning en stark impuls till att reda ut, i varje fall för mig själv, skillnaden mellan ”med folket” och ”åt folket”. Det var, och kommer antagligen att länge än vara en viktig fråga i kampen för folkets/folkens demokrati.

    Boken, som Vijay sammanställt, innehåller texter av ett dussintal författare från Det Globala Syd, det vill säga det som efter Bandungkonferensen 1955 började kallas Tredje Världen.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Jag minns när PO Enquist fick Östersunds Postens litteraturpris för Musikanternas uttåg. Jag var aktiv i FiB-gruppen i staden och PO själv hade gjort en kortare resa i vår förening (på riksplanet) just det där året. Han var en av oss. Att han också var en av mig förstod jag vid prisutdelningen i Östersund, när han läste ur sin bok. Hans Skjelletbondska sjöng precis som i min pappas barndomshem i grannby till Hjoggböle. Oj, den där långe och stilige akademikern från Uppsala var egentligen en pojkvasker från byn. Han vet vad han skriver om, den där Schlipen som han kallades som barn. Musikanterna är därför min riktigt stora läsupplevelse och jag kan förstå att teaterföreställningen är något annat. Det må väl få vara så, i denna fossilfria tid. Men hur det är när morbror Aron hackar sig ned i havets djup det kan bara n’Per-Ola gestalta.

  3. Dan Kotka skriver:

    Förargligt om jag ska vara pettinoga, men applåderna var väl med publiken, inte mot publiken. Man applåderar på kommunisternas partitrogna stil med publiken för att deklarera jämställdheten typ vi är inte ”bättre än ni som publik”. Ganska sympatiskt helt enkelt. Nåväl det är bara min uppfattning i grammatikens häxkittel.

    Annars blir det lite tråkigt att som du beskriver mötas av ett 70-tals-tilltal om du väntar något nytt grepp. Det blir ett slags antiklimax stämning. Per-Olof Enqvist riskerar tappa sin publik, bli glömd, det nya gardet har andra favoriter, okänt vilka. Så är tidevarvets gång.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.