Det gömda kriget

Kanadas expeditionsstyrka i Sibirien år 1919

Kanadas expeditionsstyrka i Sibirien år 1919

Det är svårt att hitta information om interventionskriget. Det skulle kunna kallas Det glömda kriget. Men hellre Det gömda kriget.

Henrik Linde

Henrik Linde

Interventionskriget finns inte som uppslagsord varken i NE eller Svensk Uppslagsbok. En sökning på Google ger 632 träffar men ingen i Wikipedia. Av första sidans träffar härrör två från vad jag själv skrivit. Den ena från en konstnärspresentation i Satirarkivet och den andra från texten Vem attackerar vem? som jag skrivit här på bloggen och varifrån jag saxar följande stycke:

Den 3 mars 1918 slöts freden i Brest-­Litovsk mellan den nya Sovjetregimen, ledd av Lenin, och centralmakterna. Men någon varaktig fred blev det inte. Redan mot slutet av år 1918 angreps Sovjetstaten av 14 länder i Interventionskriget. Det var Frankrike, Storbritannien, USA, Italien, Tyskland, Polen, Finland, Tjeckoslovakien, Rumänien, Turkiet, Japan och de tre baltiska länderna som gick till angrepp. Innan kriget var över år 1922 hade det genom strider, sjukdomar och svält skördat 15 miljoner ryska liv.

Så långt om det svenska intresset för interventionskriget. Mer får man veta genom att använda sökordet “Intervention war” på Internet. Då toppas svaren av en lång artikel med rubriken Allied intervention in the russian civil war. Här får man detaljerad information om vilka länder som deltog i interventionen. Hur stora truppstyrkor de bidrog med och till och med vilka som förde befälet över styrkorna och hur stora deras förluster var.

Västmakterna intervenerar
De västallierades styrkor drog sig tillbaka 1920 medan Japan, som satte in 70 000 man och nådde fram till Bajkalsjön, drog sig tillbaka från fastlandet 1922 och från ön Sachalin först 1925.

Vill man veta vad interventionskriget innebar ur rysk synvinkel bör man gå till Stefan Lindgrens mycket informativa bok Lenin (Fischer & Co, 1999). Börja gärna med kapitlet “Fred till opris” på sid 141. Där får man läsa om bakgrunden till interventionskriget och det ryska initiativet till separatfred med Tyskland för att få slut på stridshandlingarna under första världskriget.

Förhandlingarna ägde rum i Brest­-Litovsk och chefsförhandlaren från rysk sida var Leo Trotskij. Han drev, i opposition mot Lenin och efter en omröstning i centralkommittén, igenom att Ryssland inte skulle skriva under det framförhandlade fredsavtalet utan bara förklara att man nu upphörde med sina stridshandlingar. Tyskland meddelade å sin sida att de då ämnade återuppta krigshandlingarna och erövrade på kort tid stora områden. I det slutgiltiga fredsavtalet fick Ryssland sedan avträda mycket stora landområden.

Det första beslutet om interventionskrig hade fattats redan i slutet av november 1917 under ententens toppmöte i Paris. Fjorton stater beslutade att delta i härtåget för att som Churchill uttryckte det ”kväva det bolsjevikiska spädbarnet i dess linda”.

Året 1919 kom att gå till historien som ”de vitas år”. Man hade beslutat sig för att inta Moskva och Petrograd. I februari hade Ententen 60 000 man i Sydryssland. I öster hade amiral Koltjak, som utropat sig till ”riksföreståndare”, samlat ihop en armé på 681 000 man som rörde sig genom Ural mot Moskva. Där deltog 80 000 japaner, 8 500 amerikaner, 6 100 britter och 1 100 fransmän. Dessutom tjecker, slovaker, italienare, polacker, serber och rumäner.

Men krigslyckan vände så småningom. Generalen baron Pjotr Wrangel var de vitas och västmakternas sista trumfkort. Hösten 1920 förde han befälet över välutrustade trupper på 75 000 man. Bolsjevikerna stod emot honom med 550 000 man och gick till anfall mot honom i Ukraina. Den 12 november drevs han att på Krim embarkera Ententens örlogsfartyg med återstoden av sina trupper.

I första världskriget hade Ryssland förlorat mellan 1,5 och 2 miljoner i stupade, 5 miljoner hade hamnat i krigsfångenskap och nära 7,5 miljoner hade flytt. De militära förlusterna på båda sidor i inbördeskriget uppgick till cirka 2,5 miljoner. Men de civila förlusterna var mycket större och dessutom dog över 2 miljoner i tyfus och dysenteri. Ryssland var till stora delar ödelagt. Av Petrograds och Moskvas befolkning på fyra miljoner återstod knappt hälften.

Föga ärorikt
Det är förståeligt att de direkt ansvariga för interventionskriget helst vill glömma det. Det var föga ärorikt att gå i krig mot det land som låg bakom den första fredsuppgörelsen i första världskriget och nesligt att dessutom förlora det krig man initierade och understött. Direkt skamligt är det av uppslagsverk och historiker att försöka gömma undan ett krig som drabbade så många människor.

 

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  9 kommentarer for “Det gömda kriget

  1. Anders Persson
    2016-05-05 kl. 7:43

    Den tjeckoslovakiska legionen är ett intressant kapitel för sig eftersom två av dess ledare Radola Gajda och Jan Syrový kom att spela viktiga men tvivelaktiga roller i den nya Tjeckoslovakiska staten.

    Men det fanns tjecker som gick över till “de röda”. En var Jaroslav Hašek som 1918-20 skötte sig med bravur innan han for tillbaka till Prag där han snabbt gick ner sig. Dock hann han dessförinnan publicera boken om Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget.

  2. Martin Kullberg
    2016-05-05 kl. 21:40

    Viktigt inlägg. Den svenska undervisningen om första världskriget var anskrämlig när jag gick i skolan, fattade ingenting. Ingen går ut skolan i Sverige och vet att andra världskriget var en fortsättning på första världskriget, de flesta vet väl knappt sovjets roll i krigets slut. Som någon en gång sa, sanningen når klassrummet sist.

    Att förstå dagens värld kräver kunskaper om imperietiden som jag helt enkelt inte fått från skolan.

  3. 2016-05-06 kl. 12:00

    Om man ser kapitalismen och dess följdfenomen imperialismen som orsak till krig… ja då ligger vi ju illa till. Från vänsterhåll brukar ju orsaken till båda världskrigen betecknas som just imperialistiska omfördelningskrig.

    I den i dessa dagar aktuella s k Natoutredningen “Sverige, Nato och säkerheten (Celanders förlag, 2016) diskuteras inte “interventionskriget”. Man drar ungefär gränsen för diskussionen vid Natos bildande 1949, även om man berömmer Sverige för “200 år av fred”, vilket också förstås kan diskuteras.

    Rysslands handlande – och icke-dito – nämns också när Finland diskuteras. Vinterkriget 1939, Fortsättningskriget 1941 och Lapplandskriget 1944 noteras.
    Men visst kan man undra över den fråga Henrik Linde reser i sitt inlägg ovan.
    Fast vem gör en totalinventering av det som produceras både framför och bakom den gamla “järnridån”…? Mycket sker förvisso i tysthet, även om larmet i det digitala paradiset ibland verkar öronbedövande.

  4. Mats Larsson
    2016-05-06 kl. 15:49

    Clifford Kinvigs bok Churchill’s crusade – The British invasion of Russia 1918-1920 är den mest detaljerade framställning av interventionskriget som jag har hittat. Fokus ligger som titeln antyder på britternas inblandning, men boken täcker även andra aktörer och är tämligen heltäckande i beskrivning av inbördes/interventionskriget.

    Man bör dela upp interventionen i två delar. Före november 1918 handlade det om att försöka återupprätta östfronten, som även i juli 1917 band över 80 tyska divisioner. Efter bolsjevikernas statskupp i november 1917 upplöstes i princip östfronten.

    Efter Tysklands nederlag i kriget i november 1918 försvann naturligtvis motiveringen att återupprätta östfronten. Nu blev det ett korståg mot bolsjevikerna, och vem som eldade på från britternas sida framgår ju tydligt av boktiteln ovan.

    Storbritanniens premiärminister Lloyd George var så dåligt insatt att han trodde att Ukrainas största stad Charkov var en rysk general!

    I filmen “Admiral” från 2008 vänder det nya Ryssland hundraåttio grader i beskrivningen av inbördeskriget. Hjälten i “Admiral” är Aleksandr Koltjak, tsarens amiral som blev en av de viktigaste vita generalerna. Han arkebuserades av bolsjevikerna i Irkutsk i februari 1920. Rollen som Koltjak görs av Konstantin Khabensky, en av Rysslands främsta skådespelare.

  5. Sigge Andersson
    2016-05-06 kl. 16:00

    Amerikanska journalisterna Kahn och Sayers skriver om interventionskriget i The Great Conspiracy: The Secret War Against Soviet Russia som gavs ut i svensk översättning av Arbetarkultur 1949. Om man bortser från redogörelsen över Moskvarättegångarna, som väl får ses som en produkt av sin tid, är det vid en kritisk läsning en mycket givande redogörelse över försök som gjorts från olika länder att destabilisera den unga Sovjetstaten, inte minst militärt.

    (Albert E Kahns kännedom om Sovjet var stor, även om han var starkt ideologiskt färgad. Hans journalistiska äventyr i landet är ett kapitel för sig. De underlättades av att familjens arkitekt- och ingenjörsfirma (en av USA:s bästa) hade uppdrag i landet genom Gosproektstroi och till och med representanter som satt i den nationella tekniska sovjeten.)

  6. Anders Persson
    2016-05-06 kl. 18:50

    Amiral Koltjaks inledande framgångar, både militärt och politiskt, förlorade han genom det “stöd” han fick av utländska trupper: britter, fransmän, amerikanare, tjeckoslovaker, japaner, polacker m fl. Genom sitt främlingsförakt och översitteri gjorde de sig hatade av den inhemska (sibiriska) befolkningen.

    Då motgångarna hopade sig vintern 1919-20 avträdde han ledarskapet för den anti-bolsjevistiska fronten. Han fortsatte sin färd österut i en järnvägsvagn som pryddes av fem nationsflaggor, vilka betecknade att han stod under dessa nationers diplomatiska skydd, att de ansvarade för hans säkerhet.

    När tåget kom till Irkutsk krävde den lokala revolutionskommittén att Koltjak skulle utelämnas, vilket också skedde eftersom de eskorterande icke-ryska militärerna var rädda om sitt eget skinn. Koltjak lär, när han fördes bort, med förakt ha pekat på de fem nationsflaggorna som skulle skydda honom, men vars ombud nu så skamligt förrått honom. Kort därefter blev han avrättad av bolsjevikerna.

    Något att tänka på för alla Natoanhängare: främmande makter kommer, trots alla utfästelse, bara till hjälp om det ligger i deras eget intresse.

  7. Sven-Eric Holmström
    2016-05-07 kl. 13:17

    Sigge Andersson!
    Sayers och Kahn är i allt väsentligt korrekta i sin beskrivning av Moskvarättegångarna.

  8. Sigge Andersson
    2016-05-09 kl. 20:35

    S-E Holmström!
    Möjligen om de skulle suttit ting som notarier men definitivt inte som journalistiskt arbete.

  9. Sven-Eric Holmström
    2016-05-10 kl. 6:14

    Sigge A!
    Aha, du menar så. Svagheten med deras bok är att den saknar notapparat. Faktamässigt stämmer dock det mesta. Jag har för mig att de gick efter rättegångsprotokollen och de är ytterst starka bevis för att de åtalade var skyldiga. Det ansåg också bl a den amerikanske ambassadören som var en erfaren jurist. Han köpte med sig en bunt av dessa protokoll från både 1937 och 1938 års rättegångar och gav dem bl a till två f d justitieministrar i USA. Båda var av åsikten att bevisningen var av en sådan styrka att det inte kunde bli annat än fällande domar.

    Problemet med den västliga historieskrivningen om rättegångarna är att den varit vad man säger på engelska “begging the question”, alltså att man antar att de inte kunde varit skyldiga utan att man ser på den bevisning som finns.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.