Det här är vad folk flyr ifrån

Centralamerika (Google Maps)

Roberto Saviano

Roberto Saviano är en italiensk journalist, som dokumenterat den italienska maffian. Han har skrivit böckerna Gomorrah om Neapels maffia och ZeroZeroZero om den globala kokainsmugglingen. Han lever med ständigt polisskydd på grund av dödshot. I senaste New York Review of Books har han skrivit en artikel om narkotikans inverkan på Centralamerika. Speciellt tar han upp Honduras och den så kallade karavanen därifrån till USA:s sydgräns. Den startade från landets näst största stad, San Pedro Sula (720 000 inv), i landets nordvästra del nära gränsen till Guatemala.

160 människor hade stämt möte där den tolfte november 2018 för att tillsammans vandra till Tijuana och Kalifornien, en sträcka på över 400 mil. Innan de ens kommit iväg hade 1000 pers anslutit. Karavanen skulle under vandringens gång växa till 10.000, och täten låg flera dagsmarscher före dem längst bak. Enligt Saviano var detta en flykt från knarkhandeln och den organiserade brottsligheten, ja världens största antimaffiamarsch i en region som totalt domineras av brottssyndikat. De slöt sig samman som skydd mot överfall och rån. Hade de flytt enskilt, skulle de behöva skydd av en “coyote” – människosmugglare – vilket kostar tusentals dollar.

Honduras befinner sig i vad som liknar krigstillstånd. År 2012 hade det världens högsta mordfrekvens, 90 mord per 100.000 invånare. För USA är siffran under fem.

I World Economic Forums “Global Competivness Report” (global konkurrenskraft) 2017 intog Honduras och El Salvador första och andra platsen över länder där den organiserade brottsligheten har störst inflytande. De följande tre är Mexiko, Guatemala och Venezuela.

Guatemala, Honduras och El Salvador bildar den så kallade norra triangeln, strategiskt belägen mellan de största kokainproducenterna Peru och Colombia i söder och den störste försäljaren, Mexiko, i norr (för att inte tala om den störste konsumenten USA). De här länderna är världens farligaste utanför direkta krigszoner. Från 2010 till 2016 mördades 120 miljö- och människorättsaktivister i Honduras, och sedan 2001 över 70 journalister. Våldet och knarksmugglingen kom igång på allvar under Reagans krig mot Nicaraguas sandinistregering.

Efter att USA-kongressen förbjudit honom att skicka vapen till Contras, som var baserade i Honduras, började han smuggla vapnen söderut. Vapensmugglingen följde samma korridorer som narkotikan fast i motsatt riktning. Några av de företag och personer som skötte narkotikasmugglingen anlitades av USA för vapensmuggling åt motsatt håll. Delvis var det byteshandel. 

Vid samma tid skickade många föräldrar i Guatemala och El Salvador sina söner till USA för att de skulle slippa rekryteras till regeringstrupperna eller gerillan. Många hamnade i gäng, “Maras”, i Los Angeles. Det var då “crack”-epidemin i Los Angeles var som värst. Från USA:s sida minns vi namn som överste Oliver North och Elliott Abrams. Den förre blev straffbefriad mot att han skvallrade om Iran-Contra-skandalen. Abrams dömdes för att ha undanhållit information under kongressens utfrågning men benådades av Bush d ä. Nu ska han som bekant införa demokrati och mänskliga rättigheter i Venezuela. 

Efter att inbördeskrigen tagit slut på 1990-talet, deporterades många av dessa pojkar tillbaks till sina ursprungsländer, där de utvecklade de enda färdigheter de fått med sig från USA: Gangsterverksamhet. Ungefär så såg det ut en bit in på 2000-talet.

År 2006 blev Manuel Zelaya president i Honduras med stöd från det konservativa Partido Liberal. Han fick för sig att försöka utveckla landet och förbättra livet för de fattigaste. I juni 2009 kom militärkuppen, och Zelaya fängslades och utvisades till Costa Rica. Kuppen fördömdes av nästan hela världen utom USA. På hösten blev Porfino Lobo president, och ungefär samtidigt mördades högste chefen för landets narkotikabekämpning, Julian Aristides.

I maj 2016 dömdes Fabio Lobo, presidentens son, till 24 års fängelse i en domstol i New York för narkotikasmuggling.

Den nuvarande presidenten, Juan Orlando Hernandez har en bror, Juan Antonio (“Toni”) Hernandez, som tidigare satt i Honduras kongress men blev arresterad i Miami den 23 november 2018, anklagad för att ha smugglat tonvis med kokain till USA från 2004 till 2016. Enligt åklagaren i Miami var han så väletablerad att knarklaboratorierna i Colombia och Honduras stämplade hans försändelser med initialerna “TH”. Fälls han, kan han få livstids fängelse. 

Kusinerna Yani och Yankel Rosenthal, som båda suttit i Honduras regering, erkände sig skyldiga till pengatvätt 2017.

Yanis pappa, som var Honduras vicepresident, är också åtalad i USA men dog i en hjärtattack i januari, 2019. USA:s myndigheter hade utnämnt honom till “specially designated narcotics trafficker” under “the Foreign Narcotics Kingpin Designation Act”, år 2015. Sin utbildning hade han fått på  MIT Sloan School of Management, Massachusetts Institute of Technology.

Idag erbjuder de kriminella gängen – Maras – det bästa hoppet för ungdomar att kunna försörja sig i Centralamerika. Enligt FN:s “Office of Drugs and Crime” har de 20.000, 22.000 och 12.000 medlemmar i El Salvador, Guatemala och Honduras, resp. Pojkar rekryteras som fotsoldater i knarksmugglingen. Vägrar de riskerar de livet.

Det här är vad folk flyr ifrån.

Man skulle kunna tro, att t ex Hillary Clinton skulle ha ställts till svars av republikanerna under presidentvalskampanjen 2016, när presidenten som tillträdde i Honduras under hennes överinseende visade sig ha en son som tjänat stora pengar på knarksmuggling till USA. (USA:s knarkpolis hade arresterat honom på Haiti). Men icke. Vad hon attackerades hårdast för var att några CIA-agenter hade strukit med i staden Benghazi i östra Libyen efter att landet upplösts i krig och kaos som resultat av Natos bombningar. Tiotusentals libyer som dödats och flyktingar som drunknat på Medelhavet var av noll intresse.

Man kunde ju också trott att när brodern till Honduras president arresterades i höstas för sina knarkaffärer, detta skulle orsakat lite debatt. Men det är inte den centralamerikanska elit (MIT Sloan School of Management!), som administrerar narkotikaexporten till USA, som beskrivs som ett hot utan fattigt folk, som försöker fly från denna elit. 

Vad som kallas politisk debatt här i USA handlar mest om långsökta, osannolika, irrelevanta personattacker, sexskandaler eller juridiska spetsfundigheter, som kräver advokater för att sorteras ut. Konspirationsteorier är ständigt på tapeten. The Flat Earth Society, “Plattajordensällskapet”, hade sitt årsmöte i Denver i höstas t ex. Men jämfört med många amerikanska toppolitiker och deras presstalesmän och politruker verkar plattjordsentusiasterna rätt upplysta, hyggliga, resonabla och, framför allt, ofarliga.

  1 kommentar for “Det här är vad folk flyr ifrån

  1. Bertil Carlman
    2019-02-26 kl. 9:58

    Denna artikel samt föregående, ”Det här är vad folk flyr ifrån”, får mig åter att tänka ”vad skall jag med min vanliga morgontidning till?” (SmP). Nu när min hustru är och hälsar på över sportlovet har jag också tillgång till SvD. Och det är klart att i den senare har jag läst ledaren ”Finns ingen quick-fix mot IS-krigarna” artikelarna ”Ökad kritik mot Swedbank och myndigheterna”, ”Gruvjakt förlamar jordbruksföretag” och ”Fler fackförbund kan sluta ge bidrag till Socialdemokraterna”. Men det vore grovt att påstå att någon av dessa tre har som utgångspunkt att för svenskar i gemen ge en bild av hur Sverige i ökande takt utvecklas bort från att vara ett välfärdssamhälle. Som någon nyligen kommenterade: ”Det är ju dödslar och födslar samt eventuellt korsord som man utnyttjar i MSM”.

    Apropå dödsannonser så kommer här en historia från det mörka Småland. En man bytte från SmP till Kronobergaren. Tillfrågad varför sade han ”Det är så många dödsfall i Smålandsposten.”

    Tack, bäste Knut!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.