Detta är den trista torftiga sanningen. Det negativa ”säljer” bäst. Såväl i vanliga medier som i sociala medier. Det ger adrenalin för stunden. Men det sänker hoppet. Det ”positiva” får ändå inte urvattnas till schabloner.
I går på Internationella Kvinnodagen såg vi Stina Oscarsons suveräna pjäs Vi Skulle Ha Spelat Lysistrate. En resa genom århundraden av kvinnornas, av folkets historia av Motstånd mot krig och orättvisa. Det var länge sedan jag känt mig så upplyft.
Där ställde skådespelarna bland annat frågan: Hur lyckades 89.000 kvinnor få in en protest i DN 1915 mot första världskriget? Utan sociala medier eller internet. Med samling på 343 platser runtom i Sverige där protesten lästes upp. Med drottning Victoria som motsatte sig kvinnorna.
Det är dessa bilder – dessa starka bilder av konstruktivt folkligt motstånd – som medierna förnekar oss! Vi ska matas med de polariserande bilderna, de ”spännande” konflikterna, som påstås ska hålla ”kampen” igång. Men vad de verkligen håller i gång är motsättningarna, krigen, det ständiga tävlandet och konkurrensen. Det som gör att vi till slut bara orkar tillägga ett trött: ”skrämmande”, ”vidrigt” – eller bara ett ironiskt uppgivet ”Förvånad?”
Hälsningar
Jan Viklund
Kvinnorörelsen för fred 1915 undgick inte Lenin nere i Zürich och han gjorde två kommentarer: ”Angående kampen mot social-chauvinism” och ”Förslaget till resolution från internationella socialistiska kvinnokonferensen”.
Låter intressant! Gillar hennes tankar som hon f.ö. givit ut som liten mycket tänkvärd bok. Hon var med på Litteratur i Dalarna för ett år sedan och gjorde ett starkt intryck. En del folk förstår henne inte. Man skall lyssna på henne.