20 dec 2008: Demonstranter i Montreal kastar skor mot målet, en affisch av president George Bush utanför USA:s konsulat för att visa stöd för den irakiske journalisten Muntadar al-Zeizi, som kastade sin sko på den riktige Bush. (Anirudh Koul, Flickr, CC BY-NC 2.0)


Stor tystnad fylld med en samstämmig propaganda förorenar nästan allt vi läser, ser och hör. Krig genom media är nu en nyckeluppgift för den så kallade huvudfåran i journalistiken. Det skriver John Pilger den 30 april i Consortium News. Översättning, Henrik Linde.

År 1935 hölls The Congress of American Writers i New York följd av ytterligare en två år därefter. De vände sig till ”hundratals poeter, romanförfattare, dramatiker, kritiker, novellförfattare och journalister” för att diskutera det ”snabba sönderfallet av kapitalisman” och tecknen på ett kommande nytt krig. De var starkt laddade händelser, enligt en uppgift deltog en publik på 3.500 personer, fler än tusen fick vända i dörren.

Arthur Miller, Myra Page, Lillian Hellman och Dashiell Hammett varnade för att fascismen växte, ofta förklädd, och det var journalisternas ansvar att säga sin mening. Telegram och stöd från Thomas Mann, John Steinbeck, Ernest Hemingway, C Day Lewis, Upton Sinclair och Albert Einstein lästes upp.

Journalisten och författaren Martha Gellhorn talade för de hemlösa och arbetslösa. Och för ”alla oss som befinner oss i skuggan av en stor och våldsam makt”.

Martha, som blev en nära vän till mig, berättade senare vid hennes vanliga glas av ”Famous Grouse and soda”:

”Ansvaret jag kände som journalist var enormt. Jag hade blivit vittne till orättvisorna och lidandet som skapats av depressionen och jag visste, vi visste alla, att den kommande tystnaden måste brytas”.

Hennes ord ekar genom dagens stora tystnad: det är en tystnad fylld av samstämmig propaganda som förorenar nästan allt vi läser, ser och hör. Låt mig ge ett par exempel:

Den 7 mars publicerade de två äldsta dagstidningarna i Australien, Sidney Morning Herald och The Age, flera sidor om det hot som tornar upp sig från Kina. De färgade Stilla havet rött. De kinesiska ögonen var krigiska, på marsch och hotande. Den Gula Faran höll på att falla över oss som genom tyngdkraften.

Inget logiskt skäl angavs för en kinesisk attack på Australien. En ”expertpanel” presenterade inget trovärdigt bevis: en av dem är en tidigare chef för ”Australian Strategic Policy Institute”, en täckmantel för Defence Department i Canberra, Pentagon i Washington, regeringarna i Storbritannien, Japan och Taiwan och västmakternas krigsindustri.

”Peking kan anfalla inom tre år” varnade de. ”Vi är inte beredda”. Miljarder dollar måste satsas på amerikanska nukleära ubåtar, men detta är, tycks det, inte tillräckligt. ”Australiens semester från historien är över”. Vad nu detta kan betyda.

Det finns inget hot mot Australien. Icke ett enda. Det avlägsna ”lyckliga” landet har inga fiender. Minst av allt Kina. Dess största handelspartner. Men hets mot Kina som härrör från Australiens långa rasistiska historia mot Asien har nu blivit något av en sport för självutnämnda ”experter”. Vad tycker australien-kineser om detta? Många är förvirrade och rädda.

Författarna till dessa groteska exempel på inställsamhet till amerikansk makt och försök att skaffa sig anhängare är Peter Hartcher och Matthew Knott. ”Nationella säkerhetsreportrar” tror jag de kallas. Jag påminner mig Hartcher från hans av Israels regering betalda resor. Den andre, Knott, är ett språkrör för kostymerna i Canberra. Ingen av dem har någonsin besökt en krigszon och sett dess extrema mänskliga förnedring och lidande.

”Hur blev det så här?” skulle Martha Gellhorn säga om hon var här. ”Var i hela världen är de röster som säger nej? Var är kamratskapen?”

Postmodernismen är ansvarig

Rösterna hörs i denna hemsidas och andras samizdat. I litteraturen är sådana som John Steinbeck, Carson McCullers och George Orwell föråldrade. Postmodernisterna är ansvariga nu. Liberalismen har dragit in sin politiska stege. En en gång sömnig australiensk socialdemokrati har antagit ett nät av nya lagar som skyddar auktoritär makt och förhindrar rätten att känna till. Visselblåsare är fredlösa och döms i hemlighet. En särskilt lömsk lag förbjuder ”utländskt inblandning” för dem som arbetar för utländska företag. Vad menas egentligen med detta?

Demonkratin är fiktiv nu. Där finns nu den allsmäktiga företagseliten sammansmält med staten och kravet på ”identitet”. Amerikanska amiraler betalas tusentals dollar om dagen av Australiens skattebetalare ”för att ge råd”. Tvärs över hela västvärlden har vår politiska uppfinningsförmåga pacificerats av PR och förvirrats av intrigerna från korrupta, extrema lättviktspolitiker som Boris Johnson eller Donald Trump eller ”sleepy Joe” eller Volodymyr Zelensky.

Ingen ”writers congress” år 2023 bekymrade sig för ”sönderfallande kapitalism” och ”våra” ledares dödliga provokationer. Den mest ökända av dessa, Tony Blair, en prima facie-brottsling enligt Nürnbergs definitioner, är fri och förmögen. Julian Assange, som fick modiga journalister att våga visa att deras läsare har rätt att få veta, befinner sig i sitt andra decennium av inspärrning.

Framväxten av fascism i Europa är okontroversiell. Eller ”neonazismen” eller den ”extrema nationalismen” om ni föredrar den beteckningen. Ukraina, som det moderna Europas fascistiska bikupa, har upplevt återinfödandet av kulten omkring Stepan Bandera. Den passionerade antisemiten och massmördaren som lovordade Hitlers ”judiska politik” vilket resulterade i att 1,5 miljoner slaktade judar. ”Vi kommer lägga våra huvuden vid Hitlers fötter” förkunnade ett av banderisternas flygblad för Ukrainas judar.

Fackeltåg för Stepan Bandera i Kiev, 1 jan 2020. (A1/Wikimedia Commons)

Idag är Bandera hjältedyrkad i västra Ukraina och mängder av statyer av honom och hans medfascister har bekostats av EU och USA för att ersätta de monument med ryska kulturpersonligheter och andra som befriade Ukraina från de ursprungliga nazisterna. År 2014 spelade nynazisterna en nyckelroll i en av USA bekostad kupp mot den valde presidenten Viktor Janokovitj som anklagades för att vara ”pro-Moskva”. Kuppregimen inkluderade berömda ”extremnationalister” – nazister i allt förutom till namnet.

Först rapporterades detta utförligt av BBC och europeiska och amerikanska media. År 2019 presenterade tidskriften Time de ”vita supremacistiska miliser” som var aktiva i Ukraina. NBC News rapporterade ”Ukraina har ett verkligt naziproblem”.

Innebränningen av fackligt aktiva i Odessa filmades och dokumenterades.

Med Azovregementet i spetsen, vars insignia ”Wolfsangel” gjorts ökänd av tyska SS, invaderades den östra ryskspråkliga Donbass-regionen. Enligt Förenta nationerna dödades 14.000 personer i öster. Sju år senare, med Minsk-konferensens saboterad av västvärlden, som Angela Merkel bekände, invaderade Röda armén.

En marsch av Azovveeteraner och dess supportrar i Kiev, 2019. (Goo3, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons)

Denna version av händelserna har inte rapporterats i västvärlden. Att ens nämna det är att utsättas för smädelser om att vara en ”Putinkramare” oavsett om skribenten (som jag själv) har fördömt den ryska invasionen. Att förstå den enorma provokation som ett av Nato upprustat gränsland, Ukraina, utgjorde för Moskva, är en styggelse. Samma gränsland genom vilket Hitler
invaderade.

Journalister som reste till Donbass tystades eller till och med jagades i sina egna hemländer. Den tyske journalisten Patrik Baab förlorade sin anställning och en ung tysk frilansreporter, Alina Lipp, fick sitt bankkonto spärrat.

Tystnad genom skrämsel

Tystnaden i Storbritanniens liberala intelligentian beror på skrämsel. Statligt understödda ämnen som Ukraina eller Israel bör undvikas om du vill behålla ditt arbete inom universitetet eller en lärartjänstgöring. Det som hände den förre labourledaren Jeremy Corbyn år 2019 upprepas på högskolorna där motståndare till apartheidstaten Israel slentrianmässigt utmålas som antisemiter.

Professor David Miller, ironiskt nog landets ledande auktoritet i ämnet modern propaganda, avskedades från universitetet i Bristol för att anse att Israels ”stöd” i Storbritannien och dess politiska lobbying utövade ett oproportionerligt inflytande i hela världen – ett faktum för vilket bevisen är omfattande.

Universitetet anlitade en ledande kvalitetskontrollör för en oberoende undersökning av fallet. Hans rapport rentvådde Miller vad avsåg ”den viktiga frågan om akademisk yttrandefrihet” och fann att ”professor Millers kommentarer inte utgjorde olagliga uttalanden”. Ändå avskedades han. Meddelandet är tydligt. Oavsett vilken upprördhet det skapar har Israel immunitet och dess
kritiker blir straffade.

För några år sedan upptäckte Terry Eagleton, då professor i litteratur vid Manchesters universitet, att ”för första gången på två århundraden finns det ingen framstående brittisk poet, dramatiker eller romanförfattare som är beredd att ifrågasätta grunderna för det västerländska levnadssättet”.

Ingen Shelley talar för de fattiga, ingen Blake talar om de utopiska drömmarna, ingen Byron förbannar de ledande klassernas korruption, ingen Thomas Carlyle eller John Ruskin avslöjar kapitalismens moraliska katastrof. William Morris, Oscar Wilde, HG Wells, George Bernard Shaw har inga likar i dag. Harold Pinter levde ännu då. ”Den siste att höja sin röst” skrev Eagleton.

Varifrån kom postmodernismen – förkastandet av faktisk politik och autentiskt oliktänkande? Utgivningen år 1970 av Charles Reichs bästsäljare The greening of America ger en ledtråd. USA var då i ett stadium av omvälvning. Richard Nixon satt i Vita Huset, ett civilt motstånd känt som ”the movement” hade brutit ut i samhällets marginaler mitt under ett krig som rörde nästan
var och en. Tillsammans med rörelsen för medborgerliga rättigheter utgjorde det århundradets allvarligaste hot mot Washingtons makt.

På omslaget till Reich’s bok stod denna text: ”En revolution är på väg. Den kommer inte att bli som forna tiders revolutioner. Den kommer att ha sitt ursprung hos individen”.

Vid den tiden var jag korrespondent i USA och kommer ihåg hur Reich, en ung akademiker vid Yale-universitetet, över en natt upphöjdes till status av guru. The New Yorker hade sensationellt nog låtit denna bok gå som följetong. Dess budskap var att ”politiska aktioner och berättelse om sanningen” att 1960-talet hade misslyckats och endast ”kultur och själviakttagelse” kunde
förändra världen. Det kändes som om Hippielivet gjorde anspråk på konsumentklasserna. Och på ett vis var det så.

På några få år hade kulten av ”jaget” nästan överväldigat många människors känsla för att agera tillsammans, för social rättvisa och internationalism. Klass, kön och ras skildes åt. Det personliga var det politiska och media budskapet. Tjäna pengar var mottot.

Vad gäller ”rörelsen”, dess förhoppningar och sånger, satte åren med Ronald Reagan och Bill Clinton stopp för alltsammans. Polisen bedrev nu ett öppet krig mot de svarta. Clintons välkända välfärdsaktiviteter slog världsrekord i antalet – främst svarta – som sändes i fängelse.

Protester mot behandlingen av George Floyd i Miami bemöttes med tårgas i 30 maj 2020. (Mike Shaheen, CC BY 2.0, Wikimedia Commons)

När 11 september inträffade fabricerades ”nya hot” mot ”Amerikas gränser” (som projektet för ”New American Century” kallade världen). Fullbordade den politiska desorienteringen av dem som tjugo år tidigare skulle ha skapat en våldsam revolution.

Under åren därefter har USA gått i krig med världen. Enligt en i stort sett ignorerad rapport från Physicans for Social Responsibility, Physicans for Global Survival och det Nobelprisvinnande International Physicians for the prevention of Nuclear War är antalet dödade i USA:s ”krig mot terror” minst 1,3 miljoner i Afghanistan, Irak och Pakistan.

Denna siffra inkluderar inte de dödade i USA-ledda och underblåsta krig i Yemen, Libyen, Syrien, Somalia och så vidare. De korrekta siffrorna, säger en rapport, ”kan mycket väl vara högre än 2 miljoner, eller ungefär tio gånger större än vad allmänheten, experter och beslutsfattare är medvetna om och vad som sprids av media och stora icke-statliga organisationer”.

”Åtminstone en miljon dödades i Irak säger läkarna. Eller 5 procent av befolkningen”.

Ingen vet hur många som har dödats

Den enorma omfattningen av detta våld och lidande tycks inte ha något utrymme i västerländskt medvetande. ”Ingen vet hur många” är medias refräng. Blair och George W. Bush – och Straw och Cheney och Powell och Rumsfeld m fl – hotades aldrig av åtal. Blair’s propagandamästare, Alistair Campbell, är firad som en ”stor mediapersonlighet”.

År 2003 filmade jag en intervju i Washington med Charles Lewis, den hyllade undersökande journalisten. Vi diskuterade invasionen av Irak som inträffat några månader tidigare. Jag frågade honom: ”Vad skulle hänt om de konstitutionellt friaste media i världen hade seriöst utmanat George W. Bush och Donald Rumsfeld och undersökt deras påståenden i stället för att sprida vad som visade sig vara grov propaganda?”

Han svarade: ”Om vi journalister hade gjort vårt jobb, hade det varit en mycket, mycket god chans att vi inte hade startat kriget mot Irak”.

Jag ställde samma fråga till Dan Rather, CBS berömda nyhetsankare, som gav mig samma svar. David Rose från Observer, som hade stött Saddam Husseins ”hot” och Rageh Omaar, som var BBC:s Irakkorrespondent, gav mig samma svar. Roses beundransvärda ånger för att ha blivit ”lurad” talade för många reportrar som inte hade mod att säga så.

Falska kistor placerade nära legosoldater undeer protester mot Irakkriget i och runt Washington. 21 mars 2009. (Victor Reinhart, CC BY-SA 3.0, Wikimedia Commons)

Deras poäng förtjänar att upprepas. Om journalisterna hade gjort sitt jobb hade de ifrågasatt och undersökt propagandan i stället för att förstärka den. En miljon irakiska män, kvinnor och barn kunde leva i dag, miljoner kunde sluppit att överge sina hem, det sekteristiska kriget mellan sunni och shia kanske aldrig hade brutit ut och islamska staten skulle kanske inte existerat.

Slunga den sanningen mot de rovgiriga krig som sedan år 1945 antänts av USA och dess ”allierade” och slutsatsen är hisnande. Tas frågan aldrig upp på journalistskolorna?

Idag är krig genom media en nyckelfråga i journalistikens så kallade huvudfåra. En påminnelse om detta beskrivs av åklagaren i Nürnberg år 1945:

”Före varje större aggression, med några få undantag baserade på ändamålsenlighet, initierade man en presskampanj som beräknades försvaga deras offer och förbereda det tyska folket psykologiskt … Inom propagandasystemet … var det de dagliga tidningarna och radion som var de viktigaste vapnen”.

Ett av de återkommande inslagen i amerikanskt politiskt liv är en kultartad extremism som närmar sig fascism. Trots att Trump förknippades med detta var det under Obamas två perioder som amerikansk utrikespolitik flirtade allvarligt med fascism. Detta rapporterade man nästan aldrig om.

”Jag tror på amerikansk exceptionalism med varje fiber av mitt väsen” sade Obama, som därmed utvidgade detta presidenternas favorittema, som följdes av bombning och dödsskvadroner, kända som ”specialoperationer”, i en omfattning som ingen annan president sedan kalla kriget.

Enligt en kartläggning gjord av Council of Foreign Relations så lät Obama under år 2016 släppa 26.171 bomber. Det är 72 bomber per dag. Han bombade de fattigaste folken och de färgade folken i Afghanistan, Libyen, Yemen, Somalia, Syrien, Irak och Pakistan.

Varje tisdag – rapporterade The New York Times – valde han personligen ut vilka som skulle mördas av helvetesmissiler avfyrade från drönare. Bröllop, begravningar, herdar attackerades liksom de som försökte samla ihop de utspridda kroppsdelar som hade utgjort ”terroristmålet”.

En ledande republikansk senator, Lindsey Graham, uppskattade att Obamas drönare hade dödat 4.700 personer. ”Ibland träffar man oskyldiga och jag hatar det” sade denne men vi har avlägsnat några mycket höga medlemmar av Al Qaeda.

År 2011 meddelade Obama via media att Libyens president Muammar al-Gaddafi planerade ett ”folkmord” på sin egen befolkning. ”Vi vet … sade han att om vi väntar ytterligare en dag kommer Benghazi, en stad stor som Charlotte i North Carolina, att drabbas av en massaker som kommer att ge ett eko i hela regionen och fläcka hela världens samvete”.

Det var en lögn. Det enda ”hotet” var ett kommande nederlag för fanatiska islamister mot libyska regeringsstyrkor. Med sin plan för en återstart av oberoende panafrikanism, en afrikansk bank och afrikansk valuta, allt finansierat av libyska oljepengar, var al-Gaddafi en fiende till västlig kolonialism på kontinenten. Där Libyen var den näst modernaste staten.

Att förstöra al-Gaddafis ”hot” och hans moderna stat var målsättningen. Uppbackat av USA, Storbritannien och Frankrike startade Nato 9.700 flygangrepp mot Libyen. En tredjedel riktade sig mot infrastruktur och civila mål rapporterade FN. Projektiler med utarmat uran användes. Städerna Misurata och Sirte angreps med bombmattor. Röda Korset fann massgravar och Unicef rapporterade om att ”merparten av de barn som dödades var under tio år”.

När USA:s utrikesminister Hillary Clinton informerades om att al-Gaddafi hade gripits av upprorsmän och sexuellt skändats med en kniv skrattade hon och sade vänd mot kameran: ”Vi kom, vi såg, han dog!”

Den 14 september år 2016 rapporterade det brittiska underhusets utskott för utrikesfrågor om slutsatserna av en årslång studie av Natoattacken mot Libyen och beskrev den som ett ”nät av lögner” – inklusive historien om massakern i Benghazi.

Natos bombningar störtade Libyen in i en humanitär katastrof. Dödade tusentals människor och drev mer än hundratusentals på flykt, vilket förändrade Libyen från att ha varit det afrikanska land som hade högst levnadsstandard till att bli en krigsplågad kollapsad stat.

Under Obama utvidgade USA sina hemliga ”special forces”-operationer till 138 länder med 70 procent av världens befolkning. Den förste afrikansk-amerikanska presidenten lanserade vad som var en fullskalig invasion i Afrika.

Påminnande om jakten på Afrika under artonhundratalet har USA:s Afrikakommando (Africom) sedan byggt upp ett nätverk av underhuggare bland samarbetsvilliga afrikanska nationer angelägna att få amerikanska mutor och vapen. Africoms doktrin ”soldat till soldat” inbäddar amerikanska officerare på varje kommandonivå från generaler till fanjunkare. Endast tropikhjälmar saknas.

Det är som om Afrikas stolta historia av befrielse, från Patrice Lumumba till Nelson Mandela, har överlämnats till glömska av en ny svart kolonial elit med vita herrar. Denna elits ”historiska uppdrag” varnade den kunnige Frantz Fanon för. Det är ”främjandet av en skenande men kamouflerad kapitalism”.

År 2011 när Nato invaderade Libyen meddelade Obama vad som blev känt som ”vändningen mot Asien”. Nästan två tredjedelar av USA:s flotta skulle överföras till Asien-Stilla havet för att ”möta hotet från Kina” enligt försvarsledningen.

Det fanns inget hot från Kina. Det var hot från USA:s fyrahundra militärbaser som inringar Kina längs en båge runt Kinas industriella hjärtland vilket en officiell person från Pentagon beskrev med godkännande som en ”snara”.

Vid samma tid placerade Obama missiler i Östeuropa riktade mot Ryssland. Det var den saligförklarade mottagaren av Nobels fredspris som utökade användningen av kärnvapenmissiler till en högre nivå än vad någon amerikansk administration gjort sedan det kalla kriget – som i ett känslofullt tal i Prags centrum år 2009 hade lovat att ”hjälpa världen att befria sig från kärnvapen”.

Obama och hans administration visste mycket väl att den kupp som hans statssekreterare Victoria Nuland sänts för att genomföra mot Ukrainas regering år 2014 skulle provocera fram ett ryskt svar som förmodligen skulle leda till krig. Och det har den mycket riktigt gjort.

Jag skriver detta den 30 april, på årsdagen för den sista dagen av det längsta kriget under 1900-talet. Vietnamkriget som jag rapporterade ifrån. Jag var mycket ung när jag anlände till Saigon och jag lärde mig mycket där. Jag lärde mig att känna igen det typiska ljudet från motorerna på jättestora B-52, som släppte sin last från långt ovan molnen och skonade ingenting och ingen. Jag lärde mig att inte vända bort blicken när jag såg ett förkolnat träd med mänskliga likdelar. Jag lärde mig att uppskatta vänlighet som aldrig förr. Jag förstod att Joseph Heller hade rätt i sin mästerliga Catch-22. Att krig inte passade sunda människor. Och jag lärde känna ”vår” propaganda.

Under hela detta krig sade propagandan att ett segrande Vietnam skulle sprida den kommunistiska sjukan till resten av Asien. Tillåta den gula faran i norr att svepa söderut. Länder skulle falla som ”dominobrickor”.

Ho Chi Minhs Vietnam segrade och inget av det ovanstående hände. Istället har den vietnamesiska civilisationen blomstrat. Anmärkningsvärt nog trots det pris den betalat. Tre miljoner döda. Den lemlästade, den deformerade, den beroende, den förgiftade, den försvunna. Om de nuvarande propagandisterna får sitt krig med Kina är detta en bråkdel av vad som komma skall. Höj rösten.

Föregående artikelMitt politiska liv… (del 16) – Skolan
Nästa artikelPRESSFRIHETENS DAG 2023

7 KOMMENTARER

  1. I denna ordmassa finns en användbar tanke: journalister i Förenta staterna skulle kunna styra Förenta staternas politik och världspolitiken i bättre riktning, om de gjorde sitt jobb. Ofta har de gjort ett dåligt jobb.

    Genom att INTE nämna journalistik utanför Västvärlden tillstår John Pilger indirekt att journalistik inte finns i Ryssland och Folkrepubliken Kina. I dessa två stater är massmedia, rättsväsende och lagstiftning bara tre avdelningar inom den exekutiva makten.

  2. Nej, Jan Arvid G! Detta är inte en ”ordmassa” utan en nyttig genomgång av de senaste decenniernas USA-Nato ”utrikespolitik”, d v s krig.

  3. Jan Arvid Götesson!
    Du visar med din kommentar att du saknar egna erfarenheter av att bo och leva i dagens Kina och Ryssland. Du upprepar ofta samma typ av kommentarer som vi utanför har framfört i nu många decennier.

    Res gärna i Ryssland och Kina. Se dig omkring med egna ögon. Skaffa dig vänner som lever där nu. Ta del av samtal och kultur. Läs vad som skrivs inom den journalistik du tror inte finns. Ännu har inte alla kanaler strypts av våra räddhågade överheter.

  4. Arne W Andersson!
    Jag är – utan ironi – en prestigelös man, som inte kommer med invändningar när någon påvisar, att jag har fel.

    Beskriv gärna i en artikel för lindelof.nu den journalistik i Ryska federationen och Folkepubuliken Kina, som jag inte känner till.

    Jag skulle vilja ha information om tryckta och elektroniska publikationer i dessa två stater, som uppfyller dessa kriterier:

    1. Publicerar nyheter och analyser som är diametralt motsatta mot och utmanar den politiska uppfattningen hos de exekutiva makthavarna i Ryska federationen och FR Kina.

    2. Produceras, sprids och läses utan någon form av statliga ingripanden mot journalister, ägare och läsare.

    Skriv ut en lista med URL:er för publikationernas vävsidor. Hur stryper ”våra räddhågade överheter” möjligheterna för medborgare i Sverige att läsa och prenumerera på dessa publikationer?

  5. Bengt Svensson!
    Jag kan förklara varför jag skrev ”ordmassa”. Det mesta är rätt i John Pilgers genomgång. Men han gör det fel som de flesta skribenter gör på lindelof.nu: han går till överdrift, och han bortser från fakta som inte stödjer hans analys.

    JP skrev: ”Det finns inget hot mot Australien. Icke ett enda. Det avlägsna ’lyckliga’ landet [Henrik L har felöversatt: ’The Lucky Country’ betyder ’landet som har haft (oförtjänt) tur’] har inga fiender. Minst av allt Kina. Dess största handelspartner.”

    I stort sett kan man säga att John Pilger har en poäng, att det är alarmism att förutspå att Folkrepubliken Kina skulle militärt anfalla Samväldet Australien inom överskådlig framtid. Men där finns exempel på att FR Kina har gjort fientliga saker mot Samväldet Australien för att skada Samväldet Australien utan militärt våld. FR Kina såg att Samväldet Australiens vinindustri hade hamnat i en situation, som skulle kunna användas som ett vapen. Vinexportstrukturen var sådan, att ett totalstop för vinexport till FR Kina skulle skada den australiensiska ekonomin. FR Kina hade funnit en svag punkt hos Samväldet Australien, och utnyttjade det: med det påhittade skälet att Australien utförde ”dumpning” (tillfälliga konstlat låga priser för att slå ner konkurrenter på en marknad) införde FR Kina vintullar som hindrade 99 procent av exporten till Kina.

    Putinist-xíisterna på lindelof.nu skulle säkert kunna skriva hur fel jag har, och att FR Kina aldrig gör fel, och att alla problem i förhållandet mellan staterna är Samväldet Australiens fel. Men det behöver ni inte göra. Min poäng är att John Pilgers skönmålning att Australien ”har inga fiender. Minst av allt Kina. Dess största handelspartner” är lite konstig. Konstig som ens texter blir, när man inte nöjer sig med att ha viktiga saker att säga, utan måste ha rätt om allt.

  6. Så efter att USA stationerat sina atomubåtar i australiska hamnar kommer Kina att återuppta vinimporten och problemet är löst?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.