Morfar mot farfar… (Bild: K Lindelöf)


Sverige har så länge jag kan minnas inte varit mera splittrat än nu. Jag föddes dagarna efter fredsslutet 1945 och minns förstås ingenting från den första tiden, men den finns ändå i mig som en mycket sträng ambition från de som bestämde i min omgivning att inte tala om det just avslutade kriget. Detta mitt barnaminne varade så länge min föräldrageneration var kvar i livet. Jag försökte återkommande närma mig och förstå, utan att komma i närheten av någon förklaring. Allt höljdes i dunkel.

Den tid vi nu genomlever förstår jag bättre. Den kan möjligen förklara den tunga tystnaden omkring kriget 1939–1945 i mina föräldrars familjer.

Klyftan genom Göteborgs borgerlighet

Några fakta föreligger som nog haft betydelse. Familjerna på min mammas och min pappas sida var splittrade mellan det traditionellt tyska och traditionellt brittiska. De kunde aldrig acceptera det självklara att den tyska och den brittiska kulturen var djupt förenade, inte minst via det ”tyska” furstehuset Hanover, som regerade England och Ireland och det brittiska imperiet från 1600-talet fram till 1901, då drottning Victoria dog. Före 1918 var det här inget problem, men efter det tyska kejsardömets fall växte en politisk och kulturell klyfta mellan det tyska och det brittiska, varpå man slutade se likheterna, men de fanns där under ytan.

Båda mina föräldrar kom från ”köpmannafamiljer” i Göteborg. För dessa var det affärsförbindelserna som styrde lojaliteterna, som på den tiden var mycket mer personliga än idag. Efter 1918 råkade de bara hamna på var sin sida om den nya klyftan mellan Tyskland och Storbritannien. Efter 1945 var den omöjlig att längre ta sig över. Dessa borgerliga familjers problem sopades under mattan efter bästa förmåga genom att låtsas som att de inte fanns. Det nya hoppfulla var att Storbritannien (Churchill) och USA (Roosevelt) nu regerade världen, medan man kunde glömma Tyskland och det kommunistiska östblocket. Sovjetunionens bidrag till segern över Nazityskland ignorerades fullständigt. Jag hörde i alla fall aldrig talas om det. Nazityskland knäcktes när de allierade landsteg i Normandie 1944, vilket vi lärde oss genom Hollywoodfilmen Den längsta dagen, som kom 1962.

Den nya klyftan

Idag växer en ny klyfta fram, som delar världen på ett nytt sätt. Efter 1945 stod det mellan Västvärlden och kommunismen. Nu står det mellan samma gamla västvärld och de växande ekonomierna i Globala Syd, de som i minst 150 år hållits i herrans tukt och förmaning av det kolonialistiska Väst. Konflikten är nu som då på liv och död. För Väst är det krig som gäller i ännu högre grad än då. Diplomati har ersatts av propaganda i en omfattning världen aldrig tidigare skådat.

Det drabbar oss medborgare i de klassiskt demokratiska länderna i Väst. Vi får inte längre tänka självständigt, vi måste anpassa oss och underordna oss den förkrossande kanonaden att ondskan från Öst till varje pris måste bekämpas – med vapen – annars väntar oss ett enda stort kinesiskt/ryskt koncentrationsläger. Den som talar emot denna skräckbild blir kättare och motas ut ur gemenskapen.

Pressen mot oliktänkande

Mobbningen bland människor finner vid behov alltid nya sofistikerade former. I ett samhälle i kris växer ilskan och fiendskap mellan grupper. Mobbning blir en ventil för en del, andra sällar sig till de kriminella, ytterligare andra – lite längre upp på samhällsstegen – blir engagerade politiker som vill ställa allt till rätta med mera vapen till Ukraina och repressiva insatser mot allt som strider mot deras värdegrund. Grundlagar, regler och rättssystem är dåligt skydd när pogromerna går igång. Heliga värden ställs mot ondskan. Då är man som liten enskild människa chanslös.

Så var det i Weimarrepubliken mellan 1920 och 1938. Det spillde över till demokratierna runt om och skapade sprickan mellan tyskt och brittiskt för att till sist låsa fast allt i antagonistiska lojaliteter. Men om man i efterhand tittar lite djupare på detta ser man att i grunden var antagonisterna eniga om att Sovjetkommunismen var det allra största hotet. Men först kunde man ena sig om att ta itu med Nazityskland, för att sedan…

Nu är det Ryssland som i västpropagandan fått Nazitysklands roll. Först tar vi itu med Putin, sedan tar vi Kina. Det är Västs enda räddning. Att invända mot denna närmast infantila parallell är idag kätterskt.

Putin är ingen Hitler

Men Ryssland och Kina kan på inget vis jämföras med Nazityskland. Jag ska inte utveckla detta mer här, det för för långt. Men jag måste nämna att den förträfflige historikern Dick Harrison, som har svar på allt, gör sig till tolk för Putinätarna i det senaste frågeprogrammet om historia i SR. Genom att beskriva Ukrainas olika delar som historiskt, kulturellt och religiöst väsensskilda – precis som för övrigt Putin gör – får han det ändå att låta som att Putin är arvtagare till både Tsarrysslands och Sovjetrysslands imperialism. Trycket är massivt.

Min tyskorienterade farfar dog som en bruten man 1946. Har aldrig hört att han var sjuk. Hur han dog har aldrig berättats. Tystnaden är talande. Hans eftermäle är emellertid enbart hedrande (förutom att han 1915 åkte fast för smuggling av bomull till Tyskland, vilket blev en ekonomisk och en social smäll).

Min brittiskorienterade morfar kom på riktigt grön kvist efter 1945 och levde ända till 1973. Men han talade aldrig om kriget. ”Don´t mention the War” tycks ha varit en utbrett tankefigur. Det var ett så mörkt skede att man var tvungen att stänga helt om det och vandra vidare i den nya ljusa världen, vilket var lättare för dem som efter freden råkade hamna på rätt sida i historien.

Jag talar aldrig med mina riktigt gamla vänner om Ukrainakriget. Gazakriget är lättare. De har nog slutat läsa vad jag skriver. Jag skickade en länk till Democracy Now där Amy Goodman intervjuar Geffrey Sachs till några utvalda. Två reaktioner har jag fått. En sa:
– Visst är vi överens om att man måste vara emot kriget. Men om man kokar ner det här så hamnar man i frågan om: diktatur eller demokrati? Och jag föredrar demokrati.

Den andra sa:
– Visst har Geffrey Sachs mycket intressant att säga, men det var inga direkta nyheter. Jag tycker dock att han undviker många svåra frågor, t ex risken med de autokratiska ländernas utbredning…

Två kloka och synnerligen hedervärda personer som är helt fast i västpropagandans grepp, utan större problem med att slå dövörat till. Det är alltså det subjektivt selekterande dövörat som det handlar om. De tar förstås för givet att de själva tänker rätt och att det är jag som är fast i min gamla janmyrdalska vänsterbur, där Kina och Ryssland aldrig kan ha riktigt fel.

Vad ska hända med dem som hamnar på förlorarsidan?

Frågan är inte vad som ska hända i dessa våra personliga relationer när det Västerländska korthuset rasar samman. Vi ska nog kunna komma överens. Det ska bli skönt när spänningarna i det privata avtar.

Men vad händer i politiken när USA-imperiet visar sig vara det som mest liknar Nazityskland, när EU och Nato knakar allt mer i fogarna och när Kina, Ryssland, Globala Syd och FN-systemet – inte USA:s Rules Based International Order – är vad som pekar framåt mot en fredligare värld. Jag tror faktiskt att vi snart är där.

Jag tror alltså inte att det blir som efter 1945. Då stod regeringen och den dominerande delen av det svenska etablissemanget på rätt sida i historien, om än lite vacklande. Nu blir det tvärt om. Nu är neutralitet och självständighet som bortblåst. Man kommer att tillhöra förlorarsidan. Politiken, etablissemanget och medierna kommer att tvingas ömsa skinn.

Föregående artikelPUTINS TAL VID UTRIKESMINISTERIET DEN 14 JUNI
Nästa artikelRiskerna och fördelarna med den framväxande multipolära världen
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

11 KOMMENTARER

  1. Den borgerliga demokratin är så nedgången och krigsbesudlad att den nog är mycket svårsåld som mönster för framtiden för de övriga 7/8 delar av världen som söker egna vägar. Vad är det förresten som säger att denna styrelseform är evig? Den avlöste hos oss en gång feodalismen men den nuvarande utvecklingen i Europa för tankarna till en återgång mot feodalism av ny typ.

    Den tekniska revolution som pågår ger den styrande eliten hittills oanade möjligheter att styra den enskilde människans beteende. Mobiltelefonen är det kraftfullaste vapen som givits människorna som tror att de blivit friare, när det i verkligheten är precis tvärtom. Vem styr användandet? Fragmentiseringen ökar och impulskontrollen minskar, särskilt hos barn. Kan liknas vid direktinsprutning. Aldous Huxleys Brave New World. Underhållning, kändisar, melodifestivaler och gapflabb! Den som kontrollerar våra tankar har mer makt och är starkare än någonsin och den som motsätter sig globalisering av amerikansk typ är samhällets fiende nummer ett. Men innehållet är rovdrift och hänsynslös utsugning av människor och jord. Kursen pekar mot katastrof och elitens metod att förhala avslöjandet av kapitalismen är Green Economy.

    Men eftersom den elit som kontrollerar oss är mindre än någonsin i historien är den samtidigt oerhört sårbar, som alla monoliter. Tendensen i världen är mångfald och umgänge på lika villkor där BRICS är det nya uttrycket. Och samtidigt: Biden och Trump. Betänk att USA ställer dessa två figurer som kandidater till presidentämbetet…

  2. Knut L!
    Jag önskar jag kunde dela din optimism, men den hos mig förhärskande känslan är stor osäkerhet och rädsla. Jag räds det våldsamma sammanbrottet.

    Det som göder min pessimism är det stora flertalets oförmåga att se varthän den europeiska demokratin är på väg. Dina två svarande vänner tycks typiska, de ser inte att vi i väst har ändrat färdriktning. Den borgerliga demokratin – såsom vi lärt att uppfatta och uppskatta den – är inte längre den grund vi bygger vidare på. Vi vänder den ryggen, låter det odemokratiska unionsbygget diktera medlemsländernas lagstiftning, inskränka yttrandefrihet, samt underordna oss den största och mest aggressiva supermakten. Och Sveriges regering väljer som duktigast i klassen att rusa i täten och demonstrera total underkastelse. Samtidigt lyckas vi intala oss att här finns det enda hoppet för mänsklighetens fortlevnad. Demokratins vagga är Europa och dess amerikanska praktbygge, allt därutanför är mörk djungel. Josep Borrel har hånats för sitt uttalande, men dina vänners svar bär ett annat vittnesmål.

    Vi är bäst, och kommer kanske att gå under i kampen för detta goda.

  3. ”…för tankarna till en återgång mot feodalism av ny typ” skriver Leif Stålhammer. Det är just det som finansialisering handlar om. Michael Hudson har skrivit mycket om det. På Tankarnas trädgård har Pål Karlsson och jag översatt något av M H när vi äntligen började förstå vad finansialisering och ränteekonomi är för något. Jag tror att just denna artikel var den som fick en talgdank att tändas i mitt huvud. Det förklarar också varför feodalherren, USA-imperialismen måste hålla sina partners (som de själva tror att de är) som vasaller; Sverige har nu blivit ett bra exempel på detta. Kanske skulle Thage Erlander vända sig i sin grav om han visste vad dagens socialdemokrater gjort för att buga vackert inför feodalherren. Per Albin skulle säkert gjort det.

  4. Möjligen off topic: Min fru föddes i en spansk invandrarfamilj i Caen åtta år efter D-day. Hon hörde aldrig talas om invasionen förrän hon var i artonårsåldern. Hon undrade över alla krigskyrkogårdarna, men fick aldrig något svar.

    Jag misstänker att de som fick Caen-borna att hålla tyst var skammen att de allierade befriarna hade bombat staden sönder och samman och tagit livet av ca 10.000 Caen-bor. Detta trots att, som J F C Fuller säger i sin bok om andra världskriget, den franska motståndsrörelsen rapporterat till invasionsstyrkorna att inte en enda tysk fanns kvar i Caen.

    Krig är ett helvete och det är orimligt att solidarisera sig med någon krigförande part. Man kan möjligen hoppas på att det är bättre för en själv om en part vinner än att en annan gör det. Men, som Charles Tilly säger: det finns ingen analytisk skillnad mellan en stat och en maffia.

  5. Bertil C!
    Om du vill förstå ränteekonomin föreslår jag också Brett Christophers och Andrew Sayer. De är faktiskt lättbegripligare än Hudson som kan vara lite snårig ibland med alla sina fackuttryck.

  6. Är det någon här som kan förklara varför PPP är viktigare än BNP när man skall bedöma ett lands ekonomiska styrka?

  7. Jan W!
    Om jag skulle våga mig på en gissning, så är många av krigskyrgogårdarna i Frankrike från första världskriget, Jolo påpekade på sin tid, att trots den enorma omfattningen av Overlord den 6 juni 1944, så var förlusterna ganska begänsade. Sovjetunionen tog betydligt större förluster i det slag som inleddes den 5 juli 1943 (Kursk), där min frus farbror deltog under Vatutin i försvaret av den södra bågen. Slaget avgjorde det Stora fosterländska kriget, efter Kursk hade Hitlertyskland ingen offensivkraft kvar. Nu kan vi glädjas åt att Putin inte heller har någon större offensivkraft kvar.

    Märkligt nog, vilket jag noterat under många tåg- och bussresor genom Vitryssland, Ukraina och Ryssland, ser man inga krigskyrgogårdar.

  8. Mats L!
    Jag måste ändå fråga dig hur du med sådan säkerhet kan skriva: ”Nu kan vi glädjas åt att Putin inte heller har någon större offensivkraft kvar.” Var hämtar du din information?

  9. Jan Fredriksson!
    PPP (Purchasing Power Parity) anses vara ett bättre mått på ekonomisk styrka än BNP (Bruttonationalprodukt) av flera skäl:

    1. **Kostnadsjustering**: PPP justerar för skillnader i levnadskostnader mellan länder. Detta innebär att det tar hänsyn till vad folk faktiskt kan köpa med sina pengar i olika länder, vilket gör jämförelser mer rättvisa.

    2. **Prisnivåjustering**: PPP eliminerar effekterna av olika prisnivåer för samma varor och tjänster i olika länder. Till exempel kan en hamburgare kosta olika mycket i USA och Indien, och PPP justerar för dessa skillnader, medan BNP inte gör det.

    3. **Levnadsstandard**: PPP ger en bättre bild av den faktiska levnadsstandarden för människor i olika länder. BNP per capita kan ge en missvisande bild av välståndet om prisnivåerna är mycket olika mellan länder.

    4. **Valutakursvariationer**: BNP i nominella termer påverkas starkt av valutakurser, som kan fluktuera kraftigt och inte alltid speglar den verkliga ekonomiska styrkan eller köpkraften i ett land. PPP bortser från dessa kortsiktiga valutakursvariationer.

    5. **Långsiktig jämförelse**: PPP är mer stabilt över tid och lämpar sig bättre för långsiktiga ekonomiska jämförelser. Eftersom det är mindre känsligt för kortsiktiga ekonomiska förändringar ger det en mer konsekvent bild av ekonomisk styrka över tid.

    Sammanfattningsvis erbjuder PPP en mer rättvisande och jämförbar bild av ekonomisk styrka mellan olika länder genom att ta hänsyn till skillnader i prisnivåer och levnadskostnader, vilket BNP inte gör.
    #

    Köpkraftsparitetstal, PPP, är omräkningstal för olika valutor vilka gör det möjligt att jämföra värden för olika länder i enheter med samma köpkraft. Ett paritetstal mellan två valutor är lika med kvoten mellan de belopp som behövs för att köpa samma mängd varor och tjänster i respektive land.

    (enligt ChatGPT 🙂

  10. Jan Fredriksson och Arne W Andersson!
    Jag tror tyvärr att ni har fått det hela lite om bakfoten. PPP är inte ett alternativ till BNP. Vad man brukar göra är att köpkraftsjustera BNP per capita med hjälpa av PPP-principen. Detta för att få en mer rättvisande bild av välståndet i ett land då länder har olika prisnivåer. När det kommer till ”ekonomisk styrka” mellan länder bör man dock använda nominell BNP. Så för att sammanfatta, när man vill jämföra välstånd mellan länder bör man justera med hjälp av PPP-principen, men inte när man vill jämföra ekonomisk styrka.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.