Konturerna börjar äntligen skymta av den nya värld som är i kommande. USA:s århundrade är slut och Asiens stora länder stiger sakta fram. Afrika och Sydamerika kommer så småningom.
Om drygt två veckor ska Donald Trump flytta in i Vita huset i Washington, vilket att döma av vad han själv säger kan komma att innebära en smärre världsrevolution. Förutom att han säger att han snarast vill tala med Vladimir Putin för att kunna avsluta Ukrainakriget meddelar han på sitt bombastiksa vis att han vill ansluta Grönland, Canada, Mexico och Panama till USA. Är han galen? Eller menar han på något sätt vad han säger?
Medan Västvärldens gamla ledarskap förfasar sig (Demokraterna i USA, Dagens Nyheter, svenska Public Service…), anpassar sig de som är direkt beroende av goda förhållanden till USA:s president (Musk, Bezos, Zuckerberg, Kennedy, Gabbard, Zelenskyj…) till vad som eventuellt komma skall. Sedan 1721 har Grönland varit danskt. Mette Fredriksen, Danmarks statsminister svarar försiktigt positivt på Trumps brutala framstöt om att lägga vantarna på Grönland.
Världen var efter krigsslutet 1945 bipolär med USA på en sidan och Sovjetunionen på den andra med sina kärnvapen riktade mot varandra. Efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott blev världen plötsligt unipolär. Sedan 2022-23 – slutet för Natos expansion österut – går utvecklingen nu mot något helt nytt, mot multipolaritet, d v s mot att flera stormakter i världen står emot och balanserar varandra. Förutsättningar finns att det kan bli ett betydligt sundare tillstånd än vad som varit fallet de senaste 100 åren som ju sett två världskrig och en labil terrorbalans (Kalla kriget) under sista halvan av det seklet.
Europa ligger där det ligger geografiskt med ett stort hav mellan sig och sin tidigare trogna bundsförvant (husse) – USA. När nu denna f d ”hussemakt” inte längre kan eller vill underbygga och garantera Europas ställning som den västliga civilisationens vagga, blir det nödvändigt för Europa att omorientera sig. I det nya multipolära läget som kommer att uppstå ligger Ryssland förstås närmast att utveckla ekonomiska och andra förbindelser med.
När Donald Trump nu vädrar sina drömmar om att utvidga USA:s direkta inflytelsesfär till Grönland i öster, Canada i norr och Panama i söder, kan man tolka det som att USA är på väg att lämna sina tidigare direkta anspråk österut mot Europa, Mellanöstern, Ryssland och Fjärran östern. Han ringar in och utvidgar sitt eget revir inom vilket USA kan säkra sina egna behov av naturresurser för att göra USA mer självförsörjande och konkurrenskraftigt. På så sätt kan man gissa att han tänker sig att stärka USA som stormakt i förhållande till de nu uppstigande (Ryssland, Indien eller Kina). He makes America great again! Men i själva verket är det ett erkännande att USA drar sig tillbaka. Det riktigt stora i detta – om det händer, vilket verkar allt mer troligt – är att USA byter utrikespolitik på ett sätt som inte skett på… ja, jag vet inte på hur länge.
Denna omställning blir revolutionerande inte minst för Europa. Nato kommer att förlora sin ställning som världspolisens oövervinneliga våldsmaskin och kommer att upplösas. EU kommer att falla isär när många europeiska länder (Tyskland, Ungern, Slovakien, Österrike…) kommer att söka sig österut. Värst blir det för oss som surrat oss hårdast vid USA/EU:s stormast (Storbritannien, Sverige, Finland, Danmark och Norge), men det kommer att gå.
Den politiska och ekonomiska omställningsprocessen för Sverige kommer att gå på djupet och på många sätt bli mycket svår. Men vi har faktiskt mycket att bygga på inom våra gränser; energi, skog, malm, odlingsbar jord och många relativt välutbildade och arbetsvilliga människor (vårt humankapital).
Framtiden handlar alltså inte först och främst om en Donald Trump eller en Kamala Harris sitter i Vita huset. Frågan är mycket större än det. Denna eventuella framtid är inte alls bara dyster. Nya idéer kommer att blomstra, luckrativa nya handelsvägar och nya spännande kontakter kommer att kunna tas i en betydligt stabilare och fredligare värld. Och sist, men inte minst, kommer yttrandefriheten och demokratin i vårt eget land att få en ny chans att blomstra och fördjupas.
Och då blir det äntligen dags att ta itu med de andra hoten mot livet på jorden, t ex klimatförändring, folkhälsa och all miljöförstöring.
Förra multipolariteten – Förenta staterna, Förenade kungariket, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Japan ungefär jämstarka – slutade i katastrofen första världskriget. Varför skulle det bli bättre denna gång? Jag menar inte att multipolaritet vore dåligt, utan att allt beror på vad världsmedborgarna själva gör, och vad de tillåter staters ledare att göra.
Förvisso!
Knut Lindelöf och Jan Arvid Götesson!
Jag försöker vara optimistisk istället för att vara pessimistisk. Om sedan detta hjälper är en annan historia. Jag vill också säga att jag uppskattar just er båda, när ni drabbar samman i ”heta” diskussioner.
Utan att riskera bli feltolkad på något vis, så är ni båda föredömen för presidenter och statsmän att utöva samtal, för att förhoppningsvis finna lösningar framöver.
I Aftonbladet 28-29 December 2024 på sidan 9 har läkare utan gränser en annons.
Årskrönika vad som inträffat under 2024 när man utövat sin hjälpverksamhet. I Gaza, Kongo-Kinshasa, Ukraina, Myanmar, Sudan, Burkina Faso, Västbanken, Haiti, Syd-Sudan, Libanon och Mali.
Visst finns det hopp bortom synranden!
Dags att förstöra den goda stämningen.
Nu pratar vi om kolonialismens och imperialismens och därmed den rika vita västvärldens fundamentala krafter. Dessa blodsugare har dominerat hela världen i hundratals år. Dom har skapat familjeband, maktstrukturer och underrättelseorganisationer i en stor del av världens länder, alla utanför demokratisk insyn och kontroll. Dom verkar idag ha tagit total kontroll över alla större media och opinionsbildare i västvärlden. Dom är experter på bedrägeri och konspirationer. Dom saknar allt vad moral heter. Dom är beredda att ta livet av hur många som helst och dom anser sig själva som det exceptionella folket, guds utvalda folk eller tillhörande den överlägsna rasen.
Trump är en av dom och dom sitter fortfarande på världens mäktigaste militärapparat.
Om nu Trump mot förmodan skulle revoltera och gå emot deras intressen, kommer dom bara att sitta och titta på då? Knappast va.
Eventuell fred, eller eld upphör i Ukraina beror nog snarare på att krigsgalningarna i väst har insett att dom håller på att förlora den drabbningen och att dom behöver omgruppera sina styrkor. Kanske kan Trump då få chansen att framställa sig som en fredsduva.
Kolonialismens imperium fortsätter dock att utmanas från öst och vi skall nog inte bli naiva i våra förhoppningar om någon omedelbar grundläggande förändring.
Anders Å!
Du har förmodligen rätt.
Tror det var Alexander Mercouris som framförde hypotesen att Trump nu förespråkar en ny era med intressesfärer. För närvarande verkar USA:s intressesfär sträcka sig från Panama till Grönland, Trump erkänner samtidigt att Ryssland har legitima intressen att försvara i sitt närområde. Återstår att se om han erkänner t ex Kinas och Indiens rätt till inflytandesfär.
Hur Trump kommer att se på Venezuela är en öppen fråga. Maduro har å ena sidan täta kontakter med Ryssland, Kina och Iran men å andra sidan slår han nu in på en alltmer öppet kapitalistisk utveckling med privatiserandet av 350 stora statliga företag och öppenhet när det gäller utländska investeringar. Venezuelas oljeexport till USA ökar med ungefär 10 procent per år och kan bli viktigt när det gäller Trumps försök att hålla nere energipriserna och därmed inflationen. Så jag ser det inte som otroligt att USA kan normalisera förbindelserna med Maduro. Allt hänger på hur nära Venezuela ställer sig gentemot Kina, Ryssland och Iran, främst militärt.
Teoretiskt sett skulle nya inflytandesfärer kunna stabilisera världen något. I en annan debatt för ett par år sedan blev jag medveten om tvetydigheten i begreppet intressesfärer och uppfann då begreppet ”hit men inte längre”, som kanske bättre beskriver en möjlig utveckling.
Proxykrigen i ”tredje världen” och mindre och svagare länder kommer väl att fortsätta men stormaktsrelationerna kanske kan gå in i en lugnare period.
Hur länge den perioden varar kanske då beror på om man på nytt förstår värdet av diplomati. Om USA åter förespråkar ”intressesfärer” som modell skulle det vara en återgång till den 200 år gamla Monroe-doktrinen, som till en början fick ett stöd från Latinamerikas självständighetsrörelser. Det gällde då att hålla europeiska kolonialmakter borta från de bägge Amerika. På sikt insåg de flesta att det skulle innebära att USA ersatte de europeiska kolonialmakterna. Men den tiden den sorgen verkar man ha ansett. Även nu kan samma syn på framtiden komma att gälla.
Som vanligt kan kärnvapnen och förmågan att ömsesidigt förinta varandra vara fredsskapande, men allt bygger i grunden på förtroende och kommunikation. Byggs inte system ut som gör att misstag och missförstånd undviks så kan samma kärnvapen radera ut mänskligheten.
Resonemanget ovan bygger ju på en mängd antaganden och gissningar. Är det verkligen vad Trump menar när han säger att han förstår att Putin inte vill ha Nato precis vid huvudentrèn? Om Trump menar vad han säger lyckas han trotsa en administration som under 3/4 sekel varit inriktad på ständig expansion och ständiga krig till nytta för det militärindustriella och mediala komplexet, men till förfång för den vanliga amerikanen. Oavsett, det skall det bli spännande att följa utvecklingen.