Det lyckliga Arabien (2)

I förra avsnittet konstaterade vi Jemens oändligt djupa historiska och kulturella rötter med lämningar från 7000 år gamla mänskliga kulturer. Nu ska jag försöka skissa den korta och grovt förenklade versionen av de senaste (ca) 200 årens historia.

yasmin-kaffe

Fortfarande förenas Jemen om kaffet…

Först dock ännu en säregenhet för Jemen, som jag råkade snubbla över i min något planlösa rundvandring i det oändliga nätverket. Fram till slutet av 1600-talet var Jemen världens enda producent av kaffe för export. Kaffe var då en exklusivitet från Jemen i Arabvärlden och en mycket lönsam näring. Till Jemen kom kaffet från Etiopien – på andra sidan Röda havet – där busken växte vild. Inte förrän i mitten av 1700-talet lyckades européer smuggla ut kaffebuskar, kultivera dem och börja odla kaffe i sina egna kolonier. Så berövades Jemen även denna exklusivitet.

mocha_dapper_1680

Hamnstaden Mocha i Jemen på 1680-talet. Därav uttrycket mocka-smak för kaffesmak och mocka-koppar för riktigt fina kaffekoppar. [Bild: eng Wikipedia]

I mitten av 1800-talet, under trycket från Osmanska riket och den nya och växande wahabitiska rörelsen på den arabiska halvön, sjönk Jemens klanstyrda handels- och odlingssamhällen ner i inbördes konflikter och kaos, som varade i decennier.

Britterna gör entré
Handeln på Indien var en av britternas stora inkomstkällor. De behövde en hamn för bland annat sina koltransporter till Indien och lade efter diverse förvecklingar (bland annat ett artillerianfall mot Aden från ett stort örloggsfartyg) beslag på hamnstaden och framtvingade ett avtal med stadens omgivande stammar och utropade 1850 Aden till en så kallad “ekonomisk frizon”. Detta fick Aden att växa till en världsstad och en viss stabilitet skapades. Men av turkarna och wahabiterna uppfattades det här som ett allvarligt hot. Men ännu vilade oljan i lugn och ro nere under sanden.

I resten av det jemenitiska området bestod emellertid kaoset. Mäktiga handelmän kallade därför på turkarna (i det osmanska riket) för att få hjälp att återupprätta lag och ordning. När Suezkanalen öppnades 1869 stärktes turkarnas beslutsamhet att bita sig fast i Jemen, vilket de också gjorde med en lång rad väpnade konflikter och politiska förvecklingar mellan olika klaner som följd. Detta kulminerade i ett jemenitiskt uppror mot turkarna som pågick mellan 1904 och 1911.

Efter första världskriget och det osmanska väldets sönderfall delades också Jemen i två stater. Nya väpnade konflikter med britterna uppstod också förstås. På 1930-talet började den uppstigande makten Saudiarabien visa tänderna under Ibn Saud (dess förste kung och statens grundare, oljan är nu på väg upp).

Efter nya förvecklingar stod Imam Yahya – kungen av Jemen – som härskare och ingick ett avtal som gav britterna kontrollen över Aden i 40 år.

Under andra världskriget var Aden världens näst största hamn (efter New York) med en oerhört stor betydelse för världshandeln. Staden drog åt sig massor av invandrare från Arabvärlden för arbete i de stora hamnanläggningarna, varpå staden åter fick en mer arabisk prägel.

Det brittiska Aden utvidgades till The Aden Colony och Aden Protectorates, som tillsammans kallades ”The Federation och South Arabia” (ej att förväxla med Saudiarabien) som i praktiken omfattade hela området som kom att bli Sydjemen. Britternas mål var nu att bromsa den gryende Arabnationalismen som var starkast i de nordvästra delarna (Nordjemen).

På 1960-talet gjordes försök att frigöra Nordjemen från utomstående makter som resulterade i ett inbördeskrig mellan arabnationalister och traditionalistiska feodalhärskare och som 1968 slutade med utropandet av Arabrepubliken Jemen. I samma veva lämnade – de efter andra världskriget försvagade britterna – Sydjemen fritt och den (socialistiska) Folkrepubliken Jemen utropades i det som varit ”The Federation och South Arabia”. Ett stort avbräck för det nu vacklande brittiska imperiet.

En period av växlande relationer mellan de två Jemenstaterna följde. Syd stöddes av Sovjetblocket och Nord blev mindre utsatt för inblandning utifrån. Efter ett inbördeskrig i Sydjemen (1990) enades de båda staterna om en gemensam regering, ett enat parlament och en gemensam konstitution antogs. 1993 gjorde General People’s Congress (ett samlingsparti för både Nord och Syd) ett bra parlamentsval och fick 122 av 301 platser i parlamentet.

Under Kuwaitkrisen 1990 protesterade Jemen i säkerhetsrådet (man var medlem där de åren) emot den så kallade ”våldsresolutionen”, vilket upprörde USA med allierade och som straff utvisades 800.000 jemeniter från Saudiarabien 1900-1991.

Allt går i bitar
Här började den konflikt i det unga förenade Jemen, som ledde till 1994 års inbördeskrig där Nordjemens armé besegrade Syd (som fick visst stöd från Saudiarabien). Många ledare i det jemenitiska socialistpartiet tvingades fly. Presidenten Ali Abdullah Saleh, som varit president i Nordjemen sedan 1978 och i det förenade Jemen sedan 1990, omvaldes 1999 av mer än 90% av de röstande.

al-houthi

Hussein al-Houthi

Året därpå dök Al Qaida upp för första gången i Jemen och dödade amerikanska marinkårssoldater i en spektakulär självmordsattack. Efter 11 september-attacken 2003 anslöt sig president Saleh till George Bushs antiterrorkrig, vilket skärpte motsättningarna i Jemen ytterligare. 2004 startade den shiamuslimske politikern Hussein al-Houthi – med stark förankring i Nordjemen – ett uppror mot  regeringen (det första Houthi-upproret) och krävde självständighet. Han dödades senare samma år. 2005 dog minst 36 människor i sammanstötningar med polis om de chockhöga oljepriserna. En självmordsbombarvåg drog fram över landet 2007-2008 mot turister, poliser, officiella byggnader, diplomater och främmande äffärsmän. 2009 bildade jemenitiska och saudiska Al Qaida ett gemensamt Arabiska halvöns Al Qaida (AQAP) med säte i Jemen. Stödet utifrån kan man inte läsa något om, men man kan utgå ifrån att Saudiarabien (USA/CIA) med sina stora resurser i form av pengar och vapen arbetade intensivt i kulisserna.

Den “arabiska våren”
Ett uppror startade även i Jemen 2011 (utgående från universiteten i Sanaa och Aden) i samband med den så kallade arabiska våren och följde först samma mönster som övriga revolter. Den 2 februari lovade president Saleh att han inte skulle kandidera igen när hans mandat löpte ut i slutet av 2013. Sedan öppnade regeringsstyrkor eld. Omkring 40 demonstranter dödades och 200 skadades den 18 mars i Sanaa.

buttons-yemen-2

USA säljer nya krigsfartyg till Saudiarabien (okt 2015) trots varningar för krigsbrott och civila offer i Jemen | Bild från och länk till Democracy Now!

Salehs konkurrent Abdrabbuh Mansour Hadi (en hög militär och tidigare president och vicepresident) valdes i februari 2012 till Jemens president. Men någon lösning var detta inte. USA skickade nu specialstyrkor för att, som det hette, stoppa Al-Qaidas (AQAP) terror mot jemenitiska civila. Kaoset bara tilltog. I själva verket var detta ett tecken på att USA och dess allierade höll på att tappa kontrollen över den politiska utvecklingen i landet. En frigörelseprocess var på gång via den så kallade Houti-rörelsen.

Den 12 juni 2015 inledde så Saudiarabien sitt bombkrig mot Jemen med ett anfall mot Sanaa – utan FN-mandat. Och därmed är vi framme vid dagens blodiga krig som Roland Hedayat höll tal om på Mynttorget 10 november.

... är läst 206 gånger!

  2 kommentarer for “Det lyckliga Arabien (2)

  1. Maria Truedsson skriver:

    Tack för att du satt dig ner och lärt dig detta och tagit dig tid att förmedla det. Nu känner jag mig lite mindre okunnig.

  2. Björn Nilsson skriver:

    Ett lästips på papper: Eva Sohlmans bok Arabia felix i terrorns tid. Resor i Jemen. Den kom 2007.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.