Det nedriga folket

gemener

“Hon var så gemen och nedrig!”

Min farmor, prostinnan Maria Haglund i Långasjö, var död. En Långasjöbonde sökte de rätta orden om den avhållna prostinnan. De mest uppskattande ord han kunde finna var dessa: ”Hon va sau gemmen o nedri” – hon var som en av oss.

Hur kommer sig detta? ”Gemen och nedrig” betyder ju i nutida standardsvenska raka motsatsen: illvillig och ond. Betydelseförändringen hos ”gemen” och ”nedrig”  är blott två exempel på en språklig utveckling som skett i Europa under århundraden: att ord som betecknar folklighet har fått sin betydelse ändrad till att beteckna dåliga karaktärsegenskaper.

Ordet ”gemen” kom från nordtyskan på 1500-talet. Den ursprungliga betydelsen är givetvis något som har med hela folket att göra. Det är tydligt i ord som ”gemensam”. Ännu Gustaf Fröding skrev så här: ”Våran prost / är rund som en ost / och lärd som själva den onde, / men gemen likväl / och en vänlig själ / och skäms ej, att far hans var bonde.”

Långasjöbondens andra ord, ”nedrig”, har enligt Svenska Akademiens ordbok haft följande betydelse: ”(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som (trots hög samhällsställning o. d.) icke håller sig för god att umgås o. samtala l. ha att göra med folk i lägre ställning”.  Man kan ha synpunkter på ordvalet i SAOBs definition, men i stort sett var det detta som Långasjöbonden menade. I dag torde få svensktalande minnas detta språkbruk.

FiB/K:s läsare* är nog bekanta med Jan Myrdals oftast anförda exempel: att ordet ”tölp” (en plumper tylp) skall vara besläktat med nordtyska ”dorp” (standardtyska ”Dorf”), som betyder ”by”. Återigen är det det folkliga och lantliga som förvrängts till att bli klandervärt. (Fast SAOB är försiktigare och säger att etymologin – ursprunget – till ”tölp” är ”sannol. ljudsymboliska bildningar”.)

Mina observationer är inte originella, men jag tror att det kan vara värt att gå igenom några av dessa ord för att få upp ögonen för hur allmän denna anti-folkliga språkliga tendens är. ”Populus” är latin för ”folket”. Det ordet har blivit ”pöbel” och ”populas”. Ett annat latinskt ord för ”folk/folklig” är ”vulgus/vulgaris”. Det har blivit engelskans ”vulgar”, svenskans ”vulgär”!

En farlig missdådare är en ”villain” på engelska. Det kommer ytterst av ”villa”, som var en stor lantegendom i Romarriket. Hur blev en egendomslös lantarbetare, en ”villain”, en avskyvärd man?

Att inte lida nöd, men inte heller ha ett överflöd, att ha vad som tarvas, det är att leva under ”tarvliga” omständigheter. Men detta ord för vanligt folks omständigheter – tarvlig – betyder nu ”moraliskt klandervärd l. förkastlig; gemen, lumpen, skamlig” enligt ordboken. Hur blev det skamligt att leva som folk gör mest?

Jag bor bland folk som talar standardengelska. Ett av de ord som uttalas med störst förakt är ”common”: ”he/she is so common”. Att vara en vanlig människa är alltså skamligt. Samma sak med engelskans ”boor”, en okultiverad person, av det kontinentalgermanska ordet för ”bonde”. (En bättre användning av ordet är resandespråkets ”buro”, om personer som inte tillhör resandefolket.)

Men det är inte bara ord för vanligt folk som undergått betydelseförändringsresor. Ord för finare folk har gått åt det andra hållet: ord för fint folk har generaliserats till att betyda något bra! Att vara ”generös” betyder ursprungligen att vara av ”fin” familj. Nu har ordet generaliserats till att betyda den bästa egenskap man kan ha. Raka motsatsen till vad som hände med ordet ”gemen” alltså. Att vara givmild är väl knappast vanligare bland bättre bemedlade än bland folkets flertal. Men det påstår vårt språk – under ytan – vara fallet.

Men har nu allt detta någon betydelse? Vilka språkljud som ingår i ett ord är ju, enligt språkvetarna, i stort sett arbiträrt**. Från Ferdinand de Saussure till Tage Danielsson i hans Grallimmatik har språkvetare påpekat att ljud och hela ord vore utbytbara, om vi bara komme överens om den nya betydelsen. Tage Danielsson hade rätt att ”Tage Erlander är en lattjo stare”, skulle kunna betyda ”Tage Erlander är en socialdemokratisk partiledare”, om alla svensktalande samtidigt bytte ut ”socialdemokratisk” mot ”lattjo”, och ”partiledare” mot ”stare” i sitt språk. Om orden är arbiträra, spelar det då någon roll vilket ursprung de har? De flesta vet ju inte att ”pöbelns” etymologiska ursprung är ett ord för ”folket”.

Personligen har jag svårt att bortse från ords ursprung. Jag har till och med svårt att skriva ”generös”. Jag håller med Anthony Burgess, som skrev om Oxford English Dictionary att ”W. H. Auden lärde sig av den [ordboken] att sanningen i ett ord (etymon på grekiska) inte är synkronisk (här och nu) utan diakronisk (heltäckande i förhållande till dess totala historia). Om ordet silly en gång betydde ’helig’, så kan det fortfarande i dikt förmedla en nyans av sin forna innebörd.” (Och inte bara i en dikt, skulle jag tillägga.)

Låt oss därför vara nedriga, gemena och vulgära. Min bondske farfar må ha blivit inläst i läroverket och prost, men bondestudenten som själv bröt sten på sitt prästlöneboställe, var ju egentligen tölp.


* Denna text är inskickad som en kommentar till Jenny Tedjezas artikel ”Gemen som i gemenskap”. Men den skrevs redan 2018 för Folket i Bild/Kulturfront, men blev av okänd anledning aldrig publicerad.

** godtyckligt, tillfälligt

... är läst 431 gånger!

  3 kommentarer for “Det nedriga folket

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Ovan skrev jag att ”gemen” kom på 1500-talet. Men det var nog tidigare. Enligt ett tillägg till Lilla rimkrönikan sade kung Karl Knutsson: ”hyllades jak pa morasteen / petri pauli affton aff sweriges gemen / nordmen mik tilsadhe trogne och hulle at wara / thy reedh jak gönom wermalandh vthan al fara”.

    ”Hyllades jag på Mora Sten / Petri Pauli afton av Sveriges gemen / Norrmän mig tillsade trogne och hulde att vara / ty red jag genom Värmeland utan all fara”.

  2. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Jag läser gärna Jan Arvid Götessons texter och kommentarer. Sätter stort värde även på denna artikel. Jan Arvid G bidrar ofta med unika perspektiv och framför allt med sina språkliga insikter.
    Här och nu ber jag redaktören om ursäkt då jag utnyttjar kommentarsfältet för att rikta såväl ett tack som en fråga till Jan Arvid:

    Jan Myrdal hävdade en gång att ordet övermaga genom åren vridits till en märklig och felaktig betydelse som idag blivit förhärskande. Korrekt betydelse – menade Myrdal – fanns att härleda ur fornnordiska “ofvermaghi” (el. liknande stavning) och skulle alltså bättre förstås och användas på samma sätt som ordet oförmögen eller möjligen menlös. Kanske kunde Jan Arvid skriva några rader om utvecklingen fram till tolkningen dumdryg och pösig?

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jan-Peter S!
    “Språkliga insikter”, som du vänligen tillskriver mig, består av fyra delar: Först behöver man lyas till dem som fortfarande kan tala redigt, och höra deras stämma inom sig när talarna är döda. Då vet man att Bertil Carlman inte bor i ”Slätthögs socken” utan i ”Slätte socken”; att Småland är fullt av ”grauer stoin” inte ”grå sten” och så vidare. För det andra behöver man läsa många äldre texter och folkmålstexter. För det tredje behöver man ha som vana att hämta kunskap ur de (numera delvis digitaliserade) sekundär- och primärkällorna, som Ordbok öfver svenska medeltidsspråket, Syd- och västsvensk dialektdatabas, med mera. För det fjärde behöver man översiktliga kunskaper om fornnordiska, tyska, latin och jämförande indoeuropeisk språkforskning. Svenska författare slarvar med dessa ting.

    Jan Myrdal återvände hela livet till ett par ord ur fornmål och folkliga mål, främst ”feg, feig, fegher” (dödsmärkt) och ”övermaga” (”ofvermaghi” i Skriftställning 9 Klartexter).

    ”Övermaga” är som du skriver en omtydning av ”oförmåge”, en omyndig person. Jag vet inte mer om betydelseskiftningen än vad Elof Hellquist skriver:

    övermage, yngre fornsvenska. öffuermage 1508 (jämför öwormaghe omkring 1375), fornsvenska ovirmaghi, -a, ovormaghi (även oghor-, ughur-, med gh, dvs. ?, av w såsom i stuga av stuwa), forngutniska. oformagi, person som ej nått myndig ålder, egentligen: oförmögen, av den nekande förstavelsen ? (se o-) och fornsvenska formagha, förmå (se detta ord); med senare folketymologisk anslutning till över (och mage?). Utvecklingen ?for- till ?vor- beror därpå, att känslan av att ordet var en sammansättning med ett *formaghi gick förlorad, varefter f blev ? o. senare v (jämte w > gh i ughur-). Bugge TfF NR 3: 267 f.

    I Språkbankens databas KARP kommer man fram till uppslagsorden ”ovormaghi” i både Carl Johan Schlyters och Knut Fredrik Söderwalls ordböcker.

    Man skulle kunna skriva mer om ordet, om Svenska Akademiens ordbok hunnit fram till bokstaven Ö. Axel Wallengren (Falstaff, fakir) hyllade i sitt parodiska högtidstal ordboksredaktionen för att den hunnit ända fram till ordet ”aldrig”.

    Jan Myrdal gjorde ett misstag när han skrev ”Då de nedvärderat sig som människor blev
    de också ofvermaghi som kvinnor”. Han ville klanka ner på den nya betydelsen (dryg), men använde en form av ordet som visade att omtydningen från ”o-förmåge” till ”över-mage” redan skett. Stavningen -fv- visar det, eftersom den betecknar ett v-ljud. Om -f- och -fv- har jag skrivit i artikeln Utljudande f-ljud i svenska språkliga varieteter (https://sv.wikipedia.org/wiki/Utljudande_%E2%80%90f_i_svenska_spr%C3%A5kliga_varieteter).

    Slutligen är “ofvermaghi” inte fornnordiska utan fornsvenska. fornnordiska är det i stort sett gemensamma mål som talades i norden under och efter vikingatiden. Ord som börjar med obetonat för- (förlora, förmå) kommer från (nord)tyska. Fornsvenska hade ett ökande antal tyska lånord, fornnordiska hade nästan inga.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.