Det nya kalifatet och de nya mongolerna

al-bagdadi-m-fl

Trestämmig skönsång (montage Redax)

I juni år 2014 riktade talesmän för Islamiska Staten följande officiella budskap till världens alla muslimer:

Skaka av er förnedringens och vanärans stoft. Ett nytt och modernt kalifat är på väg att födas ur Mellanösterns oreda, kaos och förtvivlan.

Den självutnämnde kalifen, 44-årige Abu Bakr al-Baghdadi, kompletterade depeschen med en uppfordrande vädjan:

Den som kan invandra till Islamiska Staten bör göra så, eftersom invandring till Huset Islam är en religiös plikt.

Mats Parner

Mats Parner

Islamiska Staten (IS), som ibland kallas Daesh, har betydligt vidare ambitioner än al-Qaida, talibanerna och hela den övriga floran av islamistiska terroristgrupper. I första hand är IS nationsbyggare. För tillfället behärskar man ett landområde av Tysklands ungefärliga storlek med den syriska staden Raqqa som huvudort. Målsättningen är att upprätta ett nytt kalifat – eller precisare uttryckt ett gammalt – närmare bestämt en 2000-talsversion av det mytomspunna Bagdad-kalifat som blomstrade fram till 1258.

Det året gjorde mongoler och tatarer processen kort med Bagdad-kalifatets heliga krigare, och historien vände blad. En epok gick i graven.

Enklare hälso- och sjukvård, skatteindrivning, undervisning, vaccinationskampanjer och vägunderhåll finns högt upp på IS-agendan i både Syrien och Irak, numera även i Libyen. Också propagandan har en nyckelfunktion, inte minst i sociala medier, och är ofta bokstavligen djurisk. Betecknande är att man kvällen före VM-finalen i fotboll mellan Argentina och Tyskland (2014) lade ut en egen match på Twitter, där bollen hade ersatts av nyss dödade fienders huvuden. Den sortens chockartad marknadsföring är karakteristisk för IS.

Salafismen med rötter i 1800-talets muslimska idévärld är den troslära man bekänner sig till. Läran påbjuder en bokstavstrogen tolkning av Koranen, uppstod som en reaktion på det europeiska inflytandet i Mellanöstern och har, förutom i Syrien och Irak, anhängare i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar. Trosriktningar som skiljer sig från den sunni-inspirerade salafismen anses med självklar automatik vara kätterska. Shia-muslimer på IS-kontrollerat territorium är i dag lika förföljda som judar i 1930-talets Hitlerstat, och andra minoriteter har det inte stort bättre.

Ändå utövar drömmen om ett återupprättat kalifat i förening med Islamiska Statens alla samhällsåtaganden (se ovan) en stark lockelse för åtskilliga människor över hela vår värld. Att salafistiska muslimer knyter långtgående förhoppningar till ett pånyttfött kalifat – med ty åtföljande folkförbrödring – är väl strängt taget inte märkligare än att 1900-talets sionistiskt övertygade judar satsade all sin kraft på ett eget nationalhem (och till sist lyckades uppföra ett sådant).

Islamiska Staten är en produkt av Irak-kriget (2003-2011) och destabiliseringen av Irak. Saddams utmönstrade – och därmed hatfyllda – officerare kom under kriget att liera sig med allehanda sunniklaner och framför allt med Abu Bakr al-Baghdadis salafister, en kombination som numera visar sig djupt ödesdiger. Frankenstein-monstret är kort sagt en realitet. Västvärlden, i synnerhet USA och Storbritannien, bär ett enormt ansvar för uppkomsten av detta IS-monster. Ockupationen av Irak med Bush och Blair i rollen som krigsaktivister innebar ett otvetydigt brott mot folkrätten och ackompanjerades av rena lögner. Några massförstörelsevapen existerade inte, och det påstådda samröret mellan al-Qaida och Saddam – där terroristen Abu Musab al-Zarqavi (1966-2006) upphöjdes till felande förbindelselänk – lyste också med sin frånvaro.

Dessvärre är det inte i första hand Bush och Blair som får skörda vad de sått. Det får i stället miljontals andra. När mongoler och tatarer angrep Bagdad 1258 fick de handräckning av en viss Ibn al-Alqami, som var shia-visir i den attackerade staden. I mars 2003 var tiden inne för Historiens Återkomst enligt det synsätt som torgförs av IS, nu med USA/Storbritannien som mongoler/tatarer och med lömska shia-politiker i den beställsamme gamle visirens ställe.

Historien kan brukas till det mesta. Den tolkning som jag nu skissat är mycket levande bland salafister, där USA och dess allierade pekas ut som de nya mongolerna. Västvärldens skuld är oerhörd. Jag tror att ”Mellanösterns oreda, kaos och förtvivlan” kan vändas till sin motsats först när den insikten blir allmän här hos oss.

Islamiska Statens bestialiska mördande i Paris den 13 november 2015 fördömer givetvis alla sansade människor reservationslöst i starka ordalag. Men de officiella reaktionerna på det som hände var rätt egenartade. Ledande franska politiker – och deras kolleger i andra länder – ville uppenbarligen inte kännas vid att Frankrike alltsedan hösten 2014 angripit IS-ställningar från luften i både Syrien och Irak samt att man, före den 13 november väl att märka, beslutat att skicka sitt enda hangarfartyg till Persiska Viken. Hur vi än ser på dessa åtgärder, så är det ett faktum att president Hollande och hans land redan befunnit sig i krig mot IS i fjorton månader den 13/11 i fjol.

Nidingsdåden i Paris kunde ju – också – ha tagits som utgångspunkt för en diskussion om den roll som Frankrike spelat, och alltjämt spelar, i tredje världen. Hur uppträder Frankrike i dagens Mali? Vilket ansvar har man för att Libyen bröt samman och lades i grus och aska år 2011? Huvudansvaret eller bara ett delat ansvar? På vilket sätt bör vi karakterisera Frankrikes eskapader i Mellanöstern under det 100-åriga tidsskede som följt på det hemliga Sykes-Picot-avtalet (1916)?

Med terrorhandlingarna den 13 november ville IS, förutom mycket annat, vidga klyftan mellan icke-muslimerna och muslimerna i Frankrike. Marine Le Pens stora framgångar i de regionval som ägde rum i nära anslutning till illdåden visar att målsättningen uppnåddes. Nationella Fronten anser sig bekämpa IS. Men i själva verket går Le Pen och hennes garde rakt i den fälla som Islamiska Staten gillrat och spelar det spel som terroristerna önskar. I Sverige gör Åkesson och hans SD detsamma. De splittrar och sliter isär landet – de också.

Ödmjukhet och självrannsakan är bristvaror här i västvärlden. Det mesta talar för att dystra tider stundar.

  7 kommentarer for “Det nya kalifatet och de nya mongolerna

  1. Dennis Nilsson
    2016-01-10 kl. 10:20

    Kan informationen i denna artikel om denne Abu Bakr al-Baghdadi, vara korrekt? globalresearch.ca brukar annars elda på ordentligt.

  2. Anders Persson
    2016-01-10 kl. 10:46

    Jo, men hur kom det sig att “Åkesson och hans SD” var de enda i svenska riksdagen som 2011 motsatte sig ett svenskt militärt engagemang i Libyen?

  3. Björn Nilsson
    2016-01-10 kl. 13:59

    Kan man verkligen säga att Front National, Sverigedemokraterna m fl har gått i en fälla? De gör ju vad slipade politiker gör: plockar upp frågor som andra partier har misskött eller ignorerat, och så görs en egen politik av detta. Att detta i sin tur leder till uppslitande “debatter” (folk som skriker i den egna ekokammaren) torde väl snarast ingå i den politiska strategin. Och det vinner FN m fl på.

    De hittillsvarande eliterna i västra Europa har i det närmaste gjort moralisk bankrutt, och om man kan säga något om just Sverige är väl att ledarjuntan i SD gjort märkligt lite för att hävda sina egna lösningar. Kan ju möjligen bero av att de känner sig rätt tillfreds med hägrande riksdagspensioner och inte vill bråka för mycket. Det kan ju ha sina risker.

  4. Bo Persson
    2016-01-10 kl. 18:10

    Kan någon på den här bloggen rapportera från det här seminariet?

  5. Kjell Martinsson
    2016-01-11 kl. 0:45

    Anders Persson!
    Det var fyra riksdagsledamöter från (V) som vågade ´trotsa´ partilinjen i Libyenfrågan. De lade ned sina röster, när JAS-planen var på tapeten för deltagande i krigsförberedelserna.

  6. Bo Persson
    2016-01-11 kl. 10:48

    Lästips i sammanhanget:
    1. Per Jönsson, Profetens återkomst (2014)
    2. Loretta Napoleoni, Islamiska staten (2015)
    3. Patric Cockburn, Jihadisternas återkomst (2015)
    4. Magnus Norell, Kalifatets återkomst (2015)

  7. Lars Jansson
    2016-01-11 kl. 11:15

    Kjell Martinsson!
    Att lägga ned sina röster är väl inte att motsätta sig bombningarna i Libyen. Det är bara ett fegt sätt att visa att man inte gillar beslutet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.