I augusti ska jag resa till Vitryssland inbjuden till en ekologisk sommarskola i Mogilev. Jag är inte helt klar på vad jag ska göra, men sådant brukar ordna upp sig – om än i sista minuten.
Men till Vitryssland behöver man visum, och hur var det nu med de svensk-vitryska diplomatiska relationerna? Under de kylslagna åren 2012-17 hade svenskar som velat få vitryskt visum måst ta det via vitryska ambassaden i Helsingfors. Vare sig det skedde genom post (DHL, rekommenderad post eller privata agenturer) skulle det gå på cirka 2000 kronor.
Men nu har relationerna förbättrats. Sverige har öppnat ambassad i Minsk och Vitryssland Stockholm. För några veckor sedan blev det känt att Sverige och Vitryssland också utväxlat ambassadörer.
Enkelt att skaffa visum?
Nu dök det också upp en webbsida med konsulär information. Enligt den skulle ett visum bara skulle kosta 600 kronor. 29 juni, en fredag, ringde jag till den konsulära avdelningen. Ingen svarade. Var kontoret bemannat? Av en svensk bekant, ivrig resenär till Vitryssland, fick jag tipset att skicka en e-post till vitryska ambassaden i Helsingfors för att finna ut om det alls var möjligt att få visum i Stockholm?
Gjorde så men fick inget svar. Skickade en e-post till vår egen ambassad i Minsk. Samma negativa resultat.
Diplomatiska diplomater
Jag ringde till UD och hamnade hos en av de diplomater som håller kontakt bl a med Vitryssland. Jo, vitryska ambassaden i Stockholm var bemannad och det skulle gå att få visum. Jag var lite skeptisk. Sade han så bara av diplomatiska skäl, d v s det vore ett stilbrott att desavourera den vitryska ambassaden genom att säga att den var obemannad?
Efter veckoslutet, måndagen den 2 juli, ringde jag på nytt till den vitryska ambassaden. Inget svar. Inte heller på tisdagen, den 3 juli. I brist på bättre ringde jag upp UD igen. Nu hade jag turen att få kontakt med en annan, mer ”lösmynt” diplomat. Han visste berätta att nu firade man Vitrysslands nationaldag som infaller just denna dag, 3 juli! Inte bara hade han själv varit på party på vitryska ambassaden dagen innan, han försäkrade att den var fullt bemannad och det bara var att vänta tills vardagen kom tillbaka i Vitryssland så skulle allt ordna sig!
Så blev det också. En trevlig, svensktalande ambassadtjänsteman informerade mig på onsdagen hur jag skulle söka visum och att jag var välkommen när som helst under kontorstid att lämna in min ansökan. Det behövdes ingen förhandsanmälan.
Nu kom det också en e-post från svenska ambassaden i Minsk som försäkrade att jag kunde få visum i Stockholm.
Uppförsbacke i Nacka
Så onsdagen den 11:e tog jag pendeltågen från Storvreta till Stockholm, steg av vid Slussen för att ta bussen till Nacka, där den nya ambassaden är belägen. Den ligger på krönet av en 200–300 lång uppförsbacke, som inte var så lätt att bestiga i den svenska värmen.
I väntrummet satt några svenskar och vitryssar och väntade på sin tur i olika ärenden. Jag var lite nervös. Skulle ambassadtjänstemannen godkänna min ifyllda blankett, intyg på sjukförsäkring och ”letter of invitation” från ekologerna? Men det gjorde han snällt.
En vecka senare var det dags att hämta ut visumet. Då var det kaos i SL-trafiken i centrala Stockholm på grund av trasiga rulltrappor, hettan var än värre och uppförsbacken i Nacka tog ännu mer på krafterna.
I väntrummet var det nu helt fullt. Några kölappar existerade inte utan man tillämpade samma principer som jag lärt mig vid engelska busstationer: alla håller koll på i vilken ordningen man anlänt.
Öl och sill…
Handläggningarna tog lång tid och i väntan började vi som satt där utväxla våra erfarenheter av kontakterna med länderna öster om oss. Vid ett skede tillstod jag att det som attraherade mig därborta i öster var att efter en hård arbetsdag slå mig ner på min veranda eller balkong med en kall öl i ena handen och torkade småfiskar i andra. Men sade jag, mina bunkringar efter varje resa av torkade småfiskar räckte inte länge…
Men nu blev det liv i luckan i väntrummet på vitryska ambassaden! Alla pratade i munnen på varandra: Torkade ryska fiskar finns att köpa runt om i Sverige – i de ryska mataffärerna.
Och nu fick jag veta, vad jag inte visste innan, och kanske inte ni kära läsare heller; att Sverige är täckt av ett för den stora allmänheten okänt nätverk av ryska mataffärer: Trädgårdsgatan 24 i Örebro; Norra Allégatan 7 i Göteborg; Eneborgsvagen 3B i Helsingborg; Skogåsplan 9 i Skogås; Skarpnäcks Allé 64 i Skarpnäck; Aniaraplatsen 6 i Sollentuna; St.Eriksgatan 99 i
Stockholm; Fisksätra torg 20 i Saltsjöbaden; Hallonbergsplan 5 i Sundbyberg och i Fitja Centrum; Frihetsvägen 6-10 i Järfälla; Sätra Torg 18-20 i Skärholmen; Lyckselevägen 72 i Vällingby; Harpsundsvägen 21 i Bandhagen.
Alla har websajter, som t ex Ryska delikatessbutiken på St Eriksgatan i Stockholm och Ryska delikatessbutiken i Skogås. Till min oförställda glädje fick jag veta att Uppsala var lyckligt lottad med en av de bästa, centralt belägen på Svartbäcksgatan 12.
I en lucka i passningen av barnbarnen, och trots den mördande hettan, begav jag mig i torsdags in till Uppsala för att kolla affären. Jag kände mig nästan som tillbaka i Ryssland, i en av kvartersbutikerna, ”PRODUKTY”, som finns överallt. Den var ännu bättre än vad websidan antyder.
Det visade sig att affären på hyllorna hade mer än vad som funnits plats till på webben. Så t ex kunde jag köpa mina torkade fiskar och annat tilltugg till ölen. De hade dessutom mitt älsklingsmärke ”Baltika” om än bara i den alkoholfria versionen. Men eftersom jag numera föredrar lättöl, och till och med spär ut den en aning nu i hettan, så passar Baltika-0 mig perfekt.
Nå, hur gick det nu med visumet? Jo, det fick jag galant, men glädjen grumlades när jag häromdagen fick veta att Vitryssland slopat visumtvånget för resor kortare än 30 dagar!
