Var ligger toan på Moderna muséet??

moderna-toiletter

Toaskylt på Moderna muséet [Foto: K Lindelöf]

Min konstnärlige finländske svåger från Helsingfors har just flugit hem. Han är en framstående skulptör och gravör och ville under sitt besök också besöka Moderna Muséet i Stockholm.

1. Var ligger det?
När vi passerat bron över till Skeppsholmen finner vi inte en enda skylt som upplyste oss om var muséet låg – ty det vet ju alla!

2. Hur kommer man in?
Till slut fick vi spaningen på det, men kunde inte komma in eftersom en massa bråte från en ombyggnation blockerade vägen. Av en förbipasserande ortsbo fick vi veta att man skulle ta en halvt dold tunnel som arrangerats under allt bråte. Men hur ska man hitta denna tunnel? Jo, men den känner ju alla till…

3. Hur betalar man?
Vi ville inte hänga av oss i den obevakade garderoben, utan stoppade våra prylar i ett av de tillgängliga betalskåpen. Men hur mycket skulle vi betala? Springan verkade kunna svälja både tiokronor och femkronor. Instruktionen på insidan av luckan var utförlig men hade utelämnat hur man betalar. Av en förbipasserande fick vi emellertid veta att det var gratis. Den nya myntreformen hade trasslat till tekniken och därför var det fritt fram tills vidare.

4. Var ligger toan?
Nu behövde svågern kissa och vi tittade oss om efter en sådan där välkänd toaskylt. Men ingen stod att finna. Eftersom det inte fanns någon “förbipasserande” fick vi gå till receptionen som följde med oss och pekade på en avlägsen skylt där det stod “Toalett” och med tunna bokstäver under “Toilet”.

När vi undrade varför inte man satt upp de vanliga skyltarna med en man och kvinna, så fick vi veta att den portugisiske arkitekt som svarat för formgivningen när denna del renoverades hade lagt in sitt veto. En gubbe och gumma skulle inte vara estetiskt!

toaskylt2

Dam- och herrtoalett, men inte på Moderna muséet

5. För män och kvinnor eller…
Inne på toan letade vi efter man- och kvinnoavdelningen. Men istället för en gubbe och en gumma, fick vi se en skylt med fem olika gestalter. Vi undrade om det hade något med hbtq-rörelsen att göra. Men de sexuella minoriteterna, trodde vi, kissade och bajsade på samma sätt som alla vi andra, så varför skulle de ha egna avdelningar? Till slut stod det klart för oss att figurerna stod för vanliga gäster, havande kvinnor, handikappade och två andra kategorier som vi inte lyckades avkoda.

6. Where is the soap?
Inne på toan kunde man tvätta händerna. Under skåpet stod det “Tvål”och “Pappershandukar” med fetstil. Om man letade efter det, och ansträngde sig, kunde man under se ett svagt skimmer av “Soap” och “Paper towels” eller något sådant. Jag anade den portugisiske arkitekten inflytande.

7. Överlastade utställningar?
Specialutställningarna var lite mastiga. När jag såg de första 3-4 tavlorna och skulpturerna av de inbjudna tyska konstnärerna Thomas Schütte och George Baselitz gjorde de stort intryck på mig. Men när de sedan återkom 10-20 gånger mer eller mindre i samma utförande, så mattades intrycket. Men kanske yrkesfolket värderar att se hela deras produktion.

8. Fakta om “ägget”?
Vi gick över till de permanenta samlingarna. Det berömda ägget låg mitt i ett rum, utan skylt om dess upphovsman eller tillkomstår, eller ens att det föreställde ett ägg.

Men de snälla värdarna, som övervakar att vi inte stjäl ägget eller någon annan klenod, visade mig skylten vid själva entrén till det stora rummet. Men hur kan man veta att skylten sitter där? Är det återigen så att ”det vet ju alla”?

Ägget var inte det enda konstverk för vilket man fick bedriva lite detektivarbete för att hitta upplysning. En annan värd sade att många besökare hade klagat över exakt samma sak, bristande eller saknad av skyltar, men att detta inte vunnit gehör högre upp. Sattes skyltarna alltför nära konstverken så skulle det störa upplevelsen, ansåg esteterna. En del skyltar var så små att man måste komma dem nära. Men då hindrades man av ett litet repstängsel.

9. Rivalitet mellan “kuratorer” och “konservatorer”
Av en tredje värd fick jag nu veta att det rådde olika uppfattningar på Moderna Muséet mellan “kuratorerna” d v s esteterna och de mer tekniskt inriktade “konservatorerna”. De förra ville inte ha några stängsel alls, av estetiska skäl, medan däremot de senare insisterade å det kraftigaste för att förhindra nedsmutsning.

10. Var ligger restaurangen?
Nu hade svågern och jag blivit hungriga. Var låg restaurangen? Vi hade hört att det skulle finnas en sådan. Inga skyltar, men receptionen pekade ut vägen. Vi kom dit och gjorde oss beredda att beställa. Då fick vi av en vänlig servitris veta att man stängde klockan 17, om 15 minuter!

Det blev en öl ute i kafeterian, sittande vid konstnärliga bord och stolar av trä som värkte i stussen.

ikea-barnstol

IKEA babystol

Baby power?
Men där fångades våra ögon av ett bekant “konstverk” som blivit känt över hela världen – IKEAS babystol ! Mitt bland de “estetiska” men obekväma trästolarna. Hur hade detta sluppit in förbi esternas skarpa ögon? Kunde det vara så att babystolen hade, för oss vanliga tittare, okända estetiska kvaliteter – eller var det så att småttingarnas protester över de tidigare, förmodligen “hel-estetiska” babystolarna hade fått till och med Moderna Muséets “kuratorer” och “konservatorer” att slå till reträtt?

  4 kommentarer for “Var ligger toan på Moderna muséet??

  1. 2016-12-12 kl. 16:42

    Fördomarna stärks… I den utomordentliga The Intellectual Life of the British Working Classes, där Jonathan Rose behandlar självbildningsrörelsen i UK från ca 1750 fram till ca 1960, då allt gick åt skogen, framläggs teorin att “modernismen” var en de proffsintellektuellas motkampanj mot de fattigas självbildningsrörelse. Reglerna skulle ändras så att dessa blev förvirrade, och värdet på det som de hade lärt sig skulle devalveras. Sedermera, sedan valda delar av modernismen också inhämtats och svalts, lanserade de proffsintellektuella ytterligare ett självförsvar, den s.k. postmodernismen.

    Dessa två, plus toppstyrning från statliga organ, kvävde som sagt rörelsen runt 1960. Numera ses självbildning med misstro.

  2. Anders Persson
    2016-12-12 kl. 17:50

    Jan W!
    Jag har för mig att också CIA var inblandad på 50-talet för att ge lyft åt modernismen. Den skulle få “socialrealismen” att framstå som trist och konventionell.

    Men de exempel på socialrealism jag såg på det statliga ryska konstmuséet i St Petersburg var varken trist eller konventionellt.

    Men om detta skrev jag inget i huvudartikeln. Tvärtom, ifall konsten på Moderna Muséet ska “tjäna folket” så kan ju folket begära att de får veta vad de tittar på. På ett ställe satt två skyltar som hänförde sig till två olika tavlor strax bredvid. Men vilken skylt som hänvisade till vilken tavla var omöjligt att reda ut.

  3. Bengt Svensson
    2016-12-12 kl. 20:08

    Det där med “Meine Damen und Herren” är ju helt passé. Genom att dela upp oss i fem kön ger oss statens muséer chansen till oväntade möten och nya konflikter, som kan inspirera framtidens författare och konstnärer och få folket att inse att det finns viktigare ting att bekymra sig för än krig och smältande inlandsisar.

  4. Jan Wiklund
    2016-12-13 kl. 8:58

    Anders P!
    Det skulle inte ha behövts något CIA, enligt Rose. De yrkesintellektuellas egenintresse var tillräckligt starkt för att vara helt självgående. Ingen självbildningsrörelse där inte, som skulle ha devalverat värdet på deras yrkeskunskaper!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.