Guernica av Pablo Picasso


Fördjupar mig för tillfallet genom flitigt läsande i det spanska inbördeskrig som pågick mellan 1936 och 1939. Och som fortsatte i och med Francos oförsonliga jakt på misshagliga efter att republiken krossats. Ända fram till diktatorns död 1975.

I november väntar en resa till Barcelona, i samma inbördeskrigs spår. Dessutom en uppstickare till Portbou där Walter Benjamin för egen hand slutade sina dagar. På flykt undan nazisterna som aktivt stödde Franco och hans anhang. Minns terrorbombningen av Guernica, förevigad av Pablo Picasso.

I det nästan ofattbart fattiga, tillika analfabetiska, Spanien valdes på demokratisk väg i februari 1936 en folkfrontsregering med representanter både från radikala och mer moderata håll. Redan från början klämd i ett dilemma som den hade att hantera i praktisk politik. 

Krav underifrån på en omfattande jordreform och expropriering av privategendom. Krav som växte till ett allt starkare missnöje, påhejat av revolutionstörstande kommunister och anarkister, när regeringen inte förmådde infria högt ställda förväntningar. Ken Loachs film Land and Freedom (1995) gestaltar detta.

Samtidigt som regeringen sökte stöd hos städernas, politiskt medvetna, arbetarklass och de politiskt vildvuxna lantarbetarna ville den hålla sig väl med högerkrafterna, jordägare och andra. Och, inte minst, med kyrkan. Spanien är och har alltid varit starkt präglat av den katolska kyrkan.

Regeringen lade fram förslag för att minska kyrkans hegemoni, men tvingades sedan att snöpligt backa. 

Samtidigt växte ett uppror från militären, särskilt de yngre officerarna. Ett uppror för att ”rädda” Spanien från vad man ansåg vara kaos och sammanbrott: kloster och kyrkor stacks i brand, banker övertogs och plundrades bortom regeringens kontroll. Arbetarkommittéer tog över lokalt, den maktlösa regeringen kunde bara se på.

Franco, till en början passiv, anslöt sig till slut i upproret mot den folkvalda regeringen.

Min slutsats blir att regimen inte förmådde att hantera det dilemma som den hade försatt sig i, med ett tryck både från vänster och höger. Det framstår, med facit i hand, som något av ett per definition omöjligt politisk projekt redan från början. 

Osökt går tanken till Salvador Allende och Chile, som slutade som bekant med en blodig militärkupp 1973. Samma dilemma, samma försök att hantera ett korstryck från sinsemellan antagonistiska samhällskrafter.

Fidel Castro på Kuba insåg, så förstår jag det, dilemmats omöjlighet efter revolutionen 1959. Han nationaliserade företag, jagade bort United Fruit och andra nordamerikanska exploatörer från ön, vred landet i totalitär riktning. 

Med åtföljande isolering och stora ekonomiska svårigheter. Vid ett besök på Kuba i 2009 lyste de senare tydligt igenom på påvra restauranger och hotell med brist på det mesta. Tiggande människor på gatan. Unga kvinnor med sugar daddies.

I dansk morgon-TV ser jag statsminister Mette Frederiksen ”grillas”, med anledning av folketingets öppnande. Arbetarklassdottern från Aalborg uppmanas gång på gång förklara hur danskarna både ska kunna få skattelättnader för medelklassen och ökad kollektiv välfärd. 

Finns verkligen pengar till ”allt”? Socialdemokratiska borgmästare, som intervjuas i samma program, är argsint kritiska mot den aviserade skattelättnaden. De kräver mer pengar till den underfinansierade välfärden. Och ställer det ena mot det andra. 

Frederiksen slingrar sig, utan att på ett klargörande sätt reda ut hur förena de båda. Det är som att lyssna till Magdalena Andersson

Kanske dilemmat är typiskt för socialdemokratin. ”Blandekonomi” hette det en gång i tiden, privat och offentlig sektor förväntas samsas. Knappast något mer än ett retoriskt bländverk. 

Det förtjänar att tilläggas att Kristerssons icke-socialdemokratiska regering sitter i samma sits, vad gäller att lova både skattelättnader, nya ”jobbskatteavdrag” att tillfredsställa medelklassen med, och mer välfärdspengar till kommuner och landsting. 

Föregående artikelPUTIN GER SIN SYN PÅ VÄRLDEN OCH HUR DEN MÅSTE FORMAS I FRAMTIDEN
Nästa artikelIsraels vattenapartheid måste upphöra!
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.