Det socialistiska arbetets hjältar

Fysikprofessorn och bloggmedarbetaren Mats Larsson ger här sina färska intryck av situationen i Ukraina och jämför med Vitryssland och Ryssland. Vi får också lära känna några ännu levande hjältar från Sovjettiden.

Paton1

Byst av Boris Paton i centrala Kiev. Alla som fick ta emot utmärkelsen ”Det socialistiska arbetets hjälte” en andra gång fick en byst rest. På bröstet bär han de två medaljerna, stjärnor med hammaren och skäran, som visar att han är tvåfaldig mottagare av utmärkelsen. Under bysten ses också de två stjärnorna, omgivna av Leninordern, som Paton fick dels i samband med hjältemedaljerna, men också vid ytterligare två tillfällen. Leninordern inrättades 1930 och bestod av en medalj med Lenins porträtt.

Det socialistiska arbetets hjälte var den högsta civila utmärkelsen i Sovjetunionen. Den tillkom fyra år efter den högsta militär utmärkelsen, Sovjetunionens hjälte, och den första att tilldelas hjältemedaljen var ingen mindre än Stalin själv. Under drygt 50 år erhöll 17 personer utmärkelsen tre gånger; ingen av dessa finns längre kvar i livet. Drygt 200 fick utmärkelsen två gånger, varav något tiotal fortfarande finns kvar i livet.

En av dem är Boris Paton, sedan 53 år [sic] president i den ukrainska vetenskapsakademien. Hans farfars far anslöt sig som 16-åring till Kutuzovs armé och deltog i det fosterländska kriget 1812. Hans far Evgeny Paton grundade Paton Electric Welding Institute i Kiev 1934, ett institut som fortfarande finns kvar under sonens ledning. Evgeny Paton ingick i den första kullen mottagare av Stalin-priset 1941, och 1943, mitt under brinnande krig, fick han utmärkelsen Det socialistiska arbetets hjälte.

Boris Paton utexaminerades från Kievs Tekniska Högskola 1941 och skickades omgående till den rustningsindustri som höll på att byggas upp i Ural, bortom Luftwaffes räckvidd. Han arbetade där under hela kriget tillsammans med sin far, där de gjorde avgörande insatser för den enorma sovjetiska krigsansträngningen i det stora fosterländska kriget. Boris Paton belönades, utöver sina två hjältemedaljer, med Stalin-priset 1950, Lenin-priset 1957 (det riktiga, alltså), och han erhöll Lenin-ordern fyra gånger. Han tillhör en handfull av de högst dekorerade människorna från sovjettiden som fortfarande finns kvar i livet. När Ukraina år 1998 inrättade utmärkelsen Ukrainas hjälte var den första som erhöll den självklar – Boris Paton.

Boris Paton arbetar vid nära 97 års ålder varje förmiddag på institutet som hans far grundade, för att på eftermiddagarna arbeta för den ukrainska vetenskapsakademien. Jag hade förmånen att träffa honom i Kiev vid mitt besök där för några dagar sedan. Jag var inbjuden, efter beslut av Paton personligen, att hålla ett föredrag inför ukrainska vetenskapsakademien och föredraget föregicks av ett privat möte med Paton. Vi diskuterade (han på ukrainska) naturligtvis situationen i Ukraina.

Kiev i november 2015 har ändrats sedan det Kiev jag upplevde 11 månader tidigare. Kriget är inte alls lika påtagligt längre, det är mer fart och rörelse i Kiev, även om det finns en hel del kvar innan man känner igen förkrigs-Kiev. Samtal med kolleger, vänner, min frus släktingar o s v under tre intensiva dagar ger ungefär samma bild; den värsta tiden är över för Ukraina även om framstegen är små och svårigheterna stora.

Jag gör ett besök på en supermarket för att jämföra de tidsmässigt närliggande intrycken från Ryssland och Vitryssland. Utbudet är bättre än i Minsk och klart bättre än i Sankt Petersburg. Jämförelsen med hotellfrukostar ger precis samma svar, bäst i Kiev, därefter Minsk, sämst i Ryssland (samtliga hotell var sovjethotell i samma prisklass).

Strax före resan till Kiev dök en kollega från östra Ukraina upp i Stockholm. Han hade varit på sitt årliga besök på Krim och verkade lite skakad. Krim gränsar till några av världens bördigaste jordbruksområden, men därifrån kommer inte längre några produkter. Kvaliteten och utbudet har sjunkit drastiskt, medan däremot priserna ökat. Ett samtal under en lunch med en kvinna i Kiev, vars föräldrar bor på Krim, bekräftar situationen. Hon berättar att de ukrainska turisterna ersatts av ryska turister från mindre städer. Frågan är vad som händer nu, efter “olyckan” i Sinai med det ryska flygplanet. Kommer även invånarna i Moskva och Sankt Petersburg att lägga om sina semestervanor till Krim?

Den polisiära närvaron är låg på Kiev. En ukrainsk kvinna bekräftar min jämförelse med Ryssland, där den polisiära närvaron är påtagligt högre (även betydlig högre än i Vitryssland anno 2015). Hon tillbringar sina semestrar hos sina föräldrar i Ryssland, dit hon åker med tåg. Hon bekräftar också min jämförelse med utbud av matvaror i Ryssland och Ukraina. En annan kvinna, med släkt i Sankt Petersburg, berättar om sin bilfärd från Kiev till Sankt Petersburg med bilen fullastad med jordbruksprodukter av högsta kvalité. Färden gick genom Vitryssland och hon hade fullt sjå att freda sin attraktiva last från de vitryska tullarna. Det lyckades och släktingarna i Sankt Petersburg fick ta del av varor som är mycket svåra att uppbringa för vanligt folk i Ryssland. (Bra tumregel för svensk: Ryssland, tänk Småland; Ukraina, tänk Skåne.)

En kväll får jag möjlighet att utbyta erfarenheter om Vitryssland med en ukrainsk kvinna. Hon har många och nära kontakter där, och vi konstaterar att vi har ungefär samma intryck av situationen i Vitryssland. Jag är ju en av ytterst få svenskar med exklusivt multipel-visum dit och jag och besöker landet regelbundet. Hon är orolig för det vitryska språkets överlevnad. Jag säger inte emot eftersom jag inser att hon kan mycket mer om detta än jag.

En god vän kör taxi extra i Kiev på helgerna. Han berättar om en körning en natt med en kvinna från Donetsk, på tillfälligt besök för att hälsa på sin son. På sjukhuset i Donbass där hon arbetar är hon en av få som är positiv till regeringen i Kiev, medan den stora majoriteten ser ”juntan” i Kiev som sin fiende. Men när arbetskamraterna får höra att hon ska till Kiev blir det annat ljud i skällan – ”kan du köpa det och det och det och ta med tillbaks”. Hon var måttligt road.

Boris Paton var den förste att utses till Ukrainas hjälte. Under 2014 erhöll rekordmånga utmärkelsen, men de flesta postumt; de stupade i det rysk-ukrainska kriget. När historikerna en gång i framtiden summerar Putin-eran är min gissning, att man kommer att anse att Putins mest bestående bidrag var, att han en gång för alla helt separerade Ukraina från Ryssland.

 

  3 kommentarer for “Det socialistiska arbetets hjältar

  1. Tord Björk
    2015-11-24 kl. 9:59

    Återigen tack för intressant rapport och jämförelse. Vi får väl se hur det går. Jag har mött danskar som 130 år efter 1864 varit djupt rädda för Tyskland men idag är väl detta helt bortglömt.

    Att hoppas på nordiska lösningar med internationellt bistånd a la folkomröstningarna i Nord- och Sydslesvig eller på Åland är väl att vara optimist.

    Det är värdefullt med rapport om det alldagliga livet, polisnärvaro på gatorna, matfrågan etc. Det jag kan efterlysa är något om raserandet av alla ekonomiska, sociala och andra broar mellan Ukraina och Ryssland med ett intressant undantag, vilket för artikeln är relevant. Om jag förstått saken rätt vägrar Ukrainas vetenskapsakademi att bryta banden med Ryssland vetenskapsakademi:

    Om Ryssland och Putin ensamma är skyldiga till att banden mellan Ukraina och Ryssland kapas kan diskuteras. Men kanske mindre från ett geopolitiskt synsätt som är alltför dominerande i antiimperialistkretsar. Ur social och ekologisk synvinkel kan man undra hur det går för både välfärdsstat och möjligheterna att hantera miljökrisen i framtiden. En gång behövdes en rysk revolution, enligt Lennart Samuelsson började den 1902 på landsbygden för att sedan tas över av urbana intressen och bolsjevikpartiet. Hur man nu än ser på den saken främjande den välfärdsstaten och demokratin i väst.

    Resterna av denna välfärdsstat monteras nu ner tillsammans med avindustrialisering när den inte passar centrum. Hur man nu vrider och vänder på det är reaktionerna i Donbass socialt och kanske inte främst nationalistiskt motiverade. Om nu Ryssland på ett bestående sätt främjat nationalismen i Ukraina, när och var kommer då nästa sociala revolution som kan stå upp för sociala och ekologiska värderingar i världen, eller behövs något sådant inte alls?

  2. Bengt Svensson
    2015-11-25 kl. 2:04

    Så USA-Nato-EU:s ekonomiska krig mot Ryssland är rätt framgångsrikt då. Jag såg på Reuters att Sverige också bidrar efter bästa förmåga genom att sluta köpa fossilt från Ryssland till förmån för halshuggargänget som regerar Saudi-Arabien.

  3. Mats Larsson
    2015-11-25 kl. 19:07

    Om du med framgångsrikt [det ekonomiska kriget mot Ryssland] menar att
    det slår mot vanliga ryssar så är svaret ja. Jag antar att rika ryssar kan köpa vad de vill, men rika ryssar ingår inte i min vänkrets.

    De ukrainska och ryska vetenskapsakademierna kommer inte att bryta banden, där har Tord Björk rätt. Den ukrainska akademiens vetenskapliga institut i Donbass har omlokaliserats till Kiev och andra ställen, inklusive forskarna. Kvar i Donbass är vetenskaplig utrustning som naturligtvis ingen vet hur den ska användas. Hur många av övrig personal som inte kunde flytta med vet jag inte, med de som inte kunde flytta har förlorat sin inkomstkälla.

    Jag noterar att FB Anti-Euromaidan Sweden, min främsta källa till negativa nyheter om Ukraina (nu när 8dagar tystnat i frågan), nästan bara handlar om Su-24.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.